Nu går skam på torran land. De senaste nyheterna jag plockade upp i morses är verkligen skrämmande, men verkar inte ha gett genomslag ännu i media. Men jag hoppas det kommer. I höstas kom nyheten att Löfven inte tänker avgå som statsminister, även om han skulle förlora valet. Vilket innebär att han då aktivt måste avsättas av riksdagen, och med blocköverskridande överenskommelser och oheliga allianser finns stora möjligheter för att han kan sitta kvar utan den erforderliga majoritet som behövs för att avsätta honom. (Jag beskrev detta i närmare detalj i Dags att omvärdera Löfven? | Genusdebatten.)

Nu kommer nästa drag i den mästerliga maktspelarens strategi.

Han kommer under året att avgå som partiledare åt socialdemokraterna för att kunna ägna sig heltid åt statsministerrollen. Det finns ingen lag som säger att statsministern måste vara ordförande för sitt parti, eller för den delen överhuvudtaget inneha någon särskild förtroendepost inom partiet.

Det torde vara två frågor som inställer sig om detta: 1) Vad är vitsen och 2) Vem kommer att ta över som partiledare.

Jag vet inte klart rakt över vad svaret är på fråga 1, men jag kan tänka mig flera saker. Jag får återkomma till det i kommande inlägg. Vem som skall efterträda honom som partiledare är dock redan avklarat (bortsett från alla formaliteter) som man måste gå igenom. Eftersom nu socialdemokraterna och Löfven leder en feministisk regering står det klart att något annat än en kvinna inte är att tänka på. Och den utsedda, som enligt initierade källor redan tackat ja, är Veronica Palm.

Så vi kommer att ha ett tvåhövdat monster, där Stefan styr regeringen och Veronica styr sossarna. A match made in hell.

Det här tyvärr bara första steget för att göra landets ledning feministisk på allvar. Man har redan lagförslag klara som man planerar att få genomklubbade i riksdagen innan sommaruppehållet.

Man skall lagstifta om, hör och häpna, att det får gå högst 10 år för ett parti utan kvinnlig partiledare. Det vill säga, en manlig partiledare skall tvingas lämna plats åt en kvinna inom 10 år efter att han tillsattes (eller rättare sagt, för det kan ju skifta och vara olika män under perioden, inom 10 år efter att den sista kvinnan lämnade partiledarposten). Det måste därefter gå minst 10 år innan en manlig partiledare åter tar över. Notera att i vanlig feministisk anda så innebär detta att det är fritt fram att ha en kvinnlig partiledare ända tills evighetens slut. Det är med andra ord 50–100 % ”jämställt” som gäller med andra ord.

Denna lag som då skall klubbas igenom före sommaruppehållet skall träda i kraft vid årsskiftet, och de partier som har manliga partiledare som måste lämna plats har ett halvår på sig. Efterlever man inte lagen förlorar man alla sina riksdagsmandat med omedelbar verkan.

Detta har mottagits lite olika av de olika partierna.

Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna nickar bifall och stöder detta fullt ut.

Jan Björklund i Folkpartiet, förlåt, ”Liberalerna”, tycker att det är lite olägligt eftersom det genomtvingar ett byte strax innan nästa val, men ställer sig som ledare för ett radikalfeministiskt liberalt parti i praktiken bakom beslutet och menar på att han har tjänat så länge så det skall bli skönt att få lämna över till Birgitta Ohlsson (som det med all säkerhet kommer att bli).

Vänsterpartiet som ett sant feministiskt parti ställer sig givetvis bakom detta förslag, fast det ryktas att Jonas Sjöstedt försökt få gränsen uppskriven från tio till tjugofem år, vilket han enligt egen utsaga ansåg skulle harmonisera bra med den avskaffade preskriptionstiden på 25 år för mordet på Olof Palme. Logiken är inte helt tydlig där, men det är väl knappast att förvänta sig heller när det gäller Vänsterpartiet. Ett lustigt sammanträffande i sammanhanget är förstås att det i januari nästa år är 15 år sedan Gudrun Schyman avgick som partiledare för vänsterpartiet. Rykten går också om att hon kan tänka sig att återvända för att ta över från Sjöstedt. Samma rykten säger också att Rossana Dinamarca är en kandidat med starkt stöd, så en uppslitande maktkamp är förmodligen att vänta mellan Schyman och Dinamarca. Inget ont utan att det har något gott med sig.

Miljöpartiet är som väntat och som vanligt schizofrena och vet inte vilket kycklingben de skall stå på. Nu säger ju miljöpartiets stadgar att de skall ha två språkrör och minst ett av dem skall vara kvinna. Miljöpartiet som alltid skall ligga i framkant när det gäller sådana här frågor har därför på eget initiativ beslutat att man skall tillämpa lagen på bägge språkrören. Fridolin har tydligen opponerat sig kraftigt men blivit överkörd. Åsa Romson skall därför komma tillbaka och ta över från honom så att vi får ett lesbiskt feministiskt radarpar med Romson-Lövin. (Eller som elaka satiriker kallar dem: RomVin, en feministisk häxbrygd som kommer att slå knock på de flesta.) Planer finns tydligen också hos miljöpartiet att längre fram införa ändå striktare kriterier såsom att bägge språkrören måste avstå från kött, inte får äga flygplan (men båt går bra, om den drivs med fossilfri diesel) och minst ett av språkrören måste vara lesbiskt och minst ett icke-vitt. Men det kommer inte att bli aktuellt att genomföra dessa ändringar innan valet.

Inom feministiskt initiativ jublar man förstås, och även om man där helst vill se Gudrun Schyman stanna, så skulle man ändå välkomna om han återtog ledarskapet för Vänsterpartiet, och i så fall får Soraya Post ta över från Gudrun i Fi.

För övriga småpartier utanför riksdagen lär detta i nuläget helt sakna praktisk betydelse.

Är det inga som opponerar sig mot detta stolliga förslag, kan man fråga sig. Jodå, jag sparade sverigedemokraterna till sist eftersom de är just det enda partiet som verkligen motsätter sig denna förändring. Delvis har man rent praktiskt ingen kvinna som kan ta över från Jimmie Åkesson, och partiets framgångar är alltför hårt knutna till honom som person. Det finns förvisso kvinnor som inte går av för hackor inom SD, t.ex. Paula Bieler, men hon vill själv inte ta upp denna mantel, då hon anser att hon inte kan fylla den såsom skulle behövas. Sen anser man inom SD att det helt enkelt är fel att gå in och manipulera systemet på det här viset.

Jimmie Åkesson skräder inte orden:

Av någon konstig anledning kommer jag att tänka på en annan stor historisk statsledare

Detta förslag är något av det mest fruktansvärda jag någonsin sett i ett demokratiskt samhälle. I praktiken är det inget annat än ännu ett försök att ta död på SD som parti. Drakonisk lagstiftning av det här slaget hör hemma i de gamla öststaterna. Det är ovärdigt av Stefan Löfven och de övriga partiledarna som stöttar honom. Stefan Lövfen har nu gått från att kalla oss sverigedemokrater en massa fula saker till att smygvägen försöka införa ett förbud mot vårt demokratiska parti. Nej Stefan Lövfen, ”gör om, gör rätt” säger jag.

Vore det inte så skrämmande allvarligt skulle man tro att regeringen behagade skämta aprillo, men jag såg själv igår med egna ögon motionärerna träna koordinerad knapptryckning i riksdagen. Det vi bevittnar är i sanning demokratins dödstryckningar.

Jag kan inte annat än instämma, kalla kårar löper utefter ryggraden.

©2017 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.