Gästinlägg av Magnus
Jag har med rätt stort intresse följt de senaste dagarnas bloggpostningar angående parbildningsmekanismer och så vidare. Jag lever i ett relativt lyckligt förhållande sedan snart 15 år (vi har haft våra duster om f.f.a. pengar) och innan det hade jag ett 12 år lång förhållande som resulterade idag vuxna två barn. Innan det var jag sambo med en tjej i två år, och nu är vi tillbaka i mina övre tonår, alltså i början av 80-talet. Jag är inte den typen som hoppar över skaklarna, men MELLAN dessa förhållanden har jag raggat ganska aktivt.
Jag håller delvis med om den bild som Genusdebatten vill förmedla via Erik Ws postningar, men det är inte riktigt så enkelt som han framställer det heller.
Om man läser på Flashback, Feminetik, Familjeliv och andra communities så blir det uppenbart att många yngre män lider av att inte kunna bilda en parrelation. För de flesta verkar det vara ett mål att hitta en kvinna och bilda familj, så var det för mig också när jag var i 20-årsåldern. Jag hade ett 12 år långt förhållande från jag var 23 till 35, som resulterat i två nu vuxna barn, följt av en separation som skedde på mitt initiativ. Även när jag var 35 ville jag hitta en kvinna och bilda en ny parrelation, fast en som fungerade vilket inte den första gjorde, så jag ägnade 18 månader och synnerligen målmedveten raggning. Slutresultatet är det förhållande jag har sedan drygt 14 år.
Det som gör mig så ledsen är att se hur yngre män står helt handfallna inför hur kvinnor (och medmänniskor) generellt fungerar, och hur diverse feminister ägnar sig åt att skuldbelägga dessa män på olika sätt när de tar upp detta till diskussion. De får höra att det är deras patriarkala attityder som gör att kvinnor inte vill ha dem, och de som har upptäckt att kvinnor dras till dominanta män får höra att det är patriarkatets fel att kvinnor dras till dominanta män. Värdelöst bullshit alltså, och en attityd som andas dubbelbestraffning.
Så, de yngre männen läser Neil Strauss, kollar Roosh Vöreks blogg m.m. och får intrycket av att man ska spela dominant för att kvinnor ska bli intresserade. Det stämmer delvis, men så missuppfattar man vad dominant betyder, och tror att det är att bete sig som ett svin, att dänga upp en halvkilos tung plånbok i bardisken så att seismografen i Uppsala ger utslag, eller att man ska se ut som Adonis, men det stämmer inte.
Under min mellanstadietid, och ett år på högstadiet, tillhörde jag den halva av klassen som definierades som töntar. Den här uppdelningen i balla typer resp. töntar gjordes av 4-5 tjejer i klassen, som tog sig privilegiet att sätta hackordningen i gruppen, redan när de var 10-11 år gamla. Det var inte så att de stora starka killarna (jag kom tidigt i puberteten) automatiskt blev poppis heller, för då hade jag klarat mig. För att göra en lång historia kort, mycket av det här upphörde när åk 7 slutade, men jag led i många år av dåligt självförtroende och det tog mig 5-7 år innan jag hunnit bygga upp så mycket ”självförtroendekapital” att jag började gilla mig själv igen. Det var inget som kom av sig själv, utan jag fick testa mig fram genom socialt experimenterande. Under den tiden upptäckte jag hur man beter sig för att ge intryck av att ha ett självförtroende av granit, och jag upptäckte att det bl.a. funkade när man raggade på kvinnor. Det funkar även i en massa andra sammanhang, och jag har använt det när jag sålt konsulttjänster, sökt jobb, prutat kapitalvaror, varit befäl i det militära etc.
ALLA ungdomar borde lära sig det här. ALLA ungdomar borde få bygga upp sitt självförtroende i fred, utan att få det raserat av sociala nätverk i klassen som ägnar sig åt att rasera det, och att de vuxna blundar. Jag fick 4 år av det arbetet bortsopat, och var tvungen att omdefiniera mig själv i de sena tonåren, vilket var smärtsamt och jobbigt. Musiken har varit min mentala räddningsplanka.
Att jag kokte till på Axel Edgren beror på att jag bara var alltför välbekant med hans teknik att projicera skuld på kollektivet män. Jag är man, och därmed angriper han mig. Han beter sig precis som de 10-13 åriga tjejerna i min klass, vars mobbningsteknik gick ut på att få offren att skämmas för det de är. Jag hatar den typen av människa! Erik Wedin kallade dem ”reformerade svin” och det är precis vad det handlar om – mobbare som tror att de jävlas med andra för en god sak.
Ursäkta urspårningen …
Nästan alla människor gillar andra människor som uppvisar självförtroende, det är inte begränsat till mäns attraktionskraft på kvinnor. Grejen är att självförtroende syns, framför allt på kroppsspråket. En människa som har självförtroende (eller fejkar att hon har det) rätar på ryggen, lyfter hakan högre, vågar ta plats, vågar röra vid andra människor, rör sig vant i rummet. En människa som är försiktig kurar liksom ihop sig och krymper, rent fysiskt. En människa med självförtroende (som med kroppsspråket och beteende uppvisar det) SYNS på ett helt annat sätt. Det är den grundläggande och enkla mekanismen till varför vissa män ”har det”. Gäller för övrigt kvinnor också. Det är skitsnack att män ser vackra kvinnor, de ser kvinnor som ”syns”. Det upplevs som attraktivt, och sitter förmodligen genetiskt inkodat, för att hitta flockledare.
För att åskådliggöra det hela med ett exempel, tänk på James Gandolfinis rollfigur Tony Soprano i TV-serien Sopranos, gangsterbossen i Newark som lider av panikångest. Tony har 25 kg övervikt, han börjar bli flintis och han har en rätt pipig nasal röst, men han har utstrålning som Fukishimareaktorn. Han ger *intrycket* av att vara orubblig och osårbar, och han har inga som helst problem att få respekt av andra. Att han sedan är totalt trasig inuti, det vet alla som sett serien. Men kolla kroppsspråket!! Kolla när han hälsar på sina polare, han ger inga horisontella handslag utan hälsar med handflatan neråt, så att den underlydande är tvungen att vända sin handflata uppåt … Snackar han allvar med någon tar han tag i dem för att understryka allvaret etc. OK, det är skådespeleri, men rollkaraktären är utstuderad ner i minsta detalj.
Funkar det för vem som helst? Jag påstår att det gör det om man besitter ett visst mått av skådespelartalang, inte är rädd att förlora lite självförtroendekapital (tänk ”ha råd att bjuda på sig själv”) och att man kan intala sig att man faktisk har nåt att komma med. Man får inte låta sig luras av Axel Edgren-typer som säger att man är ett värdelöst svin!
För nån månad sedan var jag ute med några kompisar från frimurarna, i åldern 35-70, på jätteuteserveringen på Stora Torget i Linköping. Eftersom jag suttit och läst lite på Aktivarum, Genusdebatten m.m. så tänkte jag att jag skulle göra ett socialt experiment (läs se hur mycket man kan manipulera folk). Så, jag gick ner 5 minuter senare än de andra, beställde in en bira och satte mig bland de andra. Vi är bekanta men inte jättenära polare. OK, jag testar hur mycket ”plats” jag kan ta, genom att sätta mig på ett sådant sätt att jag verkar dominant. Sätter mig i soffan bredvid en frimurarbroder, och gör mig så stor att jag måste lägga armen över ryggstödet där han sitter. Först blir han aningen på sin vakt, men efter några minuter snackar vi om golf (som jag är helt ointresserad av). Han babblar lite, jag låtsas vara mer intresserad än vad jag är. Börjar styra in samtalet på andra ämnen. Efter 20 minuter kan jag styra diskussionerna mellan tre fyra personer, dels med kroppsspråket, dels att komma med följdfrågor och liknande. När alla druckit 3 öl pajar det ihop för gruppdynamiken funkar inte längre. Jag har druckit en så jag är nyktrast. Går till andra sidan bordet, där Göran sitter, och har intagit en liknande roll på sin flank. Han gör det naturligt och utan att tänka på det, jag är ytterst medveten om hela grejen. Så, jag fortsätter på ungefär samma sätt som jag gjorde förut, alltså hålla en hög svansföring. Mitt emot oss sitter en 35-årig frimurarbroder och pratar om hur svårt det är att hitta nån att bilda familj med (känns diskussionen igen??) Så, nu tar jag grejen ett steg till. Vid bordet bredvid sitter fyra kvinnor i åldern 35-40, och två av dem har uppenbarligen börjat smyglyssna på Göran och mig. Så, jag frågar dem helt enkelt om nån av dem är singel, för vi har en 35-åring här som är sugen på att gifta sig. Inom 15 sekunder är de vid vårt bord, och 35-åringen tycker det är aningen pinsamt. En av kvinnorna går för hon ska med bussen hem. Kollar hur mycket jag kan styra konversationen med kvinnorna. Det går precis lika bra som med männen. Prövar att ge en av kvinnorna en komplimang, säger att hon ser ovanligt välbehållen ut för att vara 40 (vilket hon tidigare sagt att hon var). Den tar skruv, hon sitter och pratar med mig i 1 timme. Där bryter jag, och säger på ett snyggt sätt att jag är gift och ska åka hem (tydlig signal), hon säger samma sak.
Kontentan är i alla fall att, genom att spela att man är dominant faktiskt kan manipulera sig till en roll som ledare i en grupp, och man kan få andra att acceptera ledarskapet.
Jag har gått en del ledarskapsutbildningar, och var befäl i det militära, så jag var inte helt omedveten om hur det funkar, men jag blev lite nyfiken efter att ha läst Genusdebattens medlemmars egna bloggar.
Pingback: Gästinlägg: En mans erfarenhet | UmeNytt.se - Nyheter Umeå Sverige - Nyhetsportal
Jag tycker att det är intressant att trots allt prat om uppluckrandet av könsroller och att folk inte ska tvingas in i könsroller så fungerar raggandet precis på samma sätt som det har gjort i hundratals år.
Intressant experiment. Å andra sidan våga jag påstå att man inte alls behöver göra sig så där dominant som du beskriver för att det ska funka. Men du har rätt, i stort sett samma saker funkar bland män som bland med kvinnor, även om det finns intressanta nyansskillnader. Bland kvinnor måste en självsäker man minnas en viss lyhördhet, t.ex. ta fasta på vad någon kvinna sagt för att sedan lyfta fram det och betona hur klokt/nyansrikt/spännande det är. men överdriv inte, för det syns. Det här beteendet vittnar om självsäkerhet hos mannen.
Jag gissar att jag skapar en viss förvirring bland mina medmänniskor eftersom jag under en kväll både är dominant och undergiven.
Där jag glatt diskuterar allt mellan himmel å jord och kan vara starkt dominerande i vissa ämnen och undergivet lyssnande i andra pga min vetgirighet.
Men jag har märkt att ibland hos män drivs en diskussion av att bestämma platsen i hierarkin och endast det jag brukar då säga att det här är ingen kukmätartävling utan en diskussion för att utbyta åsikter och att det är det enda jag är intresserad av vilket ofta då leder till att samtalet efteråt blir mer avslappnat.
@Anonym:
Raggande, försäljning, föräldraskap, ledare för den grupp…det är samma sak egentligen. Nyansskillnader kanske.
@michael:
Lyssna kan man göra ”aktivt”, alltså fortfarande vara dominant. Lyssna, ställ motfrågor, kontrollfrågor etc. Då verkar man (är man) ännu mer intresserad.
@Rick:
Det funkar i alla möjliga sammanhang. En av de första grejerna jag gjorde när jag hade min firma var ett undervisningsuppdrag på Lexicon.
De elever som var lättast att undervisa var de som lyssnade och kom med frågor, för då fick man ju feedback som lärare.
Man kan ”snacka ihjäl” en relation också, typ predika eller hålla en monolog. Vi har alla haft lärare som betett sig så.
Bra inlägg, snyggt skildrat och det är kul att ämnet kommer upp här.
Roissys senaste inlägg handlar om studier av hur mäns och kvinnors utseende bedöms. Hur folk bedömer mäns attraktivitet påverkas i mycket högre grad av vad man tycker om mannen. A Man’s Perceived Physical Attractiveness Is Fluid. Hur kvinnor beter sig påverkar förstås hur de uppfattas, men det påverkar deras attraktivitet i dessa sammanhang i mycket lägre grad.
@michael:
Jag känner inte dig men att vara intellektuellt dominant är i min erfarenhet sällan att vara socialt dominant. Det finns vissa som både äger rummet och dominerar intellektuellt men ofta är det inte så. Jag är osäker på exakt varför men jag tror att de handlar om att man ofta projicerar en bild av att behöva vinna eller behöva ta plats. Behovet visar att man behöver anstränga sig och därmed inte redan är ledaren. Jämför med att ledare i grupper som baseras på fysisk styrka inte går runt och utmanar andra. Det är andra som utmanar ledaren och ledaren svarar aldrig på utmaningen om han inte genuint är hotad, för att svara på en utmaning är att ge utmanaren status.
Att vara den som får någon att prata (aktivt lyssnande) eller den som någon vill ska lyssna (den folk söker sig till) kan å andra sidan vara en dominant position.
Förresten, något om att lära sig ta mer plats. Roosh budskap verkar vara att öva, öva, öva. Jag tycker det är bra. Att bete sig som ett svin, som du beskriver, är oerhört mycket enklare än att lära sig ta plats på ett avslappnat sätt. Jag plöjde en del sådan litteratur i somras, bl.a. Rooshs ”Day Bang”. Hans grundtips är att lära sig prata som en pensionär, dvs. vara intresserad och att öva, försök med hundratals kvinnor. Fast det går inte att komma ifrån att dominans är en hierarki. Alla kan ha gott självförtroende men alla kan inte vara högst i hierarkin.
Talar man om Roosh får man inte heller missa hans bloggskildringar av att ragga i Göteborg, Köpenhamn och Oslo. Hans försök att prata feminism och invandring med skandinaviska vänstertjejer är humor.
Din berättelse är min berättelse vad gäller uppväxt, (jag var aldrig förnedrad men hemskt blyg) till första förhållandet, ungkarlstiden några år på 80-talet som var hur roliga som helst samt det senaste väldigt långlivade och stabila förhållandet.
Jag hade dessutom under 11 år, 1970 till 1980, ett jobb med uniform och massvis med lullull, tillsammans med andra med varierande mängd av lullull. Det är en ofattbar berättelse om man beskriver hur detta lullull påverkade en stor del av den kvinnliga andelen medborgare. Jag kan nog säga att alla påverkades starkt men måste naturligtvis medge att dessa då mer eller mindre aktivt underställt sig situationen. Det vill säga att det vore fel att säga alla kvinnor eller ens kvinnor.
Jag skulle kunna skriva under dina slutsatser med egna erfarenheter samt dessutom din avsky mot feminister som Axel Edgren. Jag har på Camilla Rågfors blogg i inlägget om antirasism kommenterat och argumenterat mot en annan manlig feministisk stolle. Dessutom bloggar jag själv om min avsky mot dessa självutnämnda helgon och white knights från Kawa Zolfagary till Göran Lindberg. Det kan tyckas vara ett spann mellan dessa båda, men jag framhåller att likheten är mycket större än skillnaden. Så stor att du inte kommer kunna pressa in någon annan typ av manlig feminist därimellan!
N
OT: SvD om tjejlopp.
@Sam Vimes: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/tema/traningsliv/en-modern-husmorssemester_8443754.svd
Det fanns mycket bra i detta inlägg tex. att hjälpa pojkar och män med deras självbild och självförtroende men bristande självförtroende är inte grundproblemet, grundproblemet är kvinnors orimliga förväntningar på manlighet och inte mäns ”handfallenhet” inför kvinnor.
Problemet med detta inlägg är att den placerar fortfarande ansvaret på män fast kvinnorna är de ansvariga och bär huvudansvaret för lösandet av problemet (om de nu ens vill lösa?).
Problemet är som sagt kvinnors orimliga förväntningar på manlighet som uppkommit iom. kvinnors ökade jämställdhet. Orimligheten uppstår då kvinnor förväntar sig både jämställdhet och patriarkalitet dvs. de gamla manlighetsförväntningarna, som kvinnan hade i sin ojämställdhet, hålls intakt men utökas med nya förväntningar av den jämställda kvinnan tex. förr räckte det att mannen kunde försörja, idag förväntas mannen förutom försörjning också att se bra ut. Så de gamla förväntningarn har inte försvunnit, endast utökats med nya.
Kvinnor förväntar idag av män både vad kvinnor traditionellt förväntat sig (försörjning) men också vad män förväntat sig (utseende) mao. den jäsmtällda kvinnan vill ha allt, både ekonomisk överordning och utseende. Män har aldrig förväntat sig allt.
Dessa orimliga förväntningar möjliggörs av en kombination av kvinnans ekonomiska oberoende och sexuell makt och jag tror att både uppkomsten PUA och MGTOW ska förstås som en reaktion (lösning) på dessa orimliga förväntningar, de är inte uttryck för manlig ansvarsflykt eller ”handfallenhet”. Kvinnors förväntningar på manlighet är så orimliga att de inte kan naturligt levas upp till och PUA har tillkommit för att kompensera för denna orimlighet och MGTOW i sin tur för att skita i denna orimlighet.
De som försöker att lösa problemet genom att endast koncentrera sig på män, istället för att rikta strålkastarljuset på kvinnor, glömmer att män har andra intressen än att försöka leva upp till kvinnors förväntningar och krav. Den som gör det går med på kvinnliga förväntningar, lycka till.
@Matias:
Jag håller med om att det är samhällsförändringar som lett till krav som är svåra eller omöjliga att leva upp till. Problemet är att det inte hjälper de män som har problem. De kan som alla män, i alla tider, lära sig att kämpa på och övervinna sina svårigheter eller bli bortvalda och vara en evolutionär återvändsgränd.
Hur man förändrar samhället är en annan fråga, det kommer inte hjälpa enskilda män. Ens om samhället faktiskt visade något engagemang för mäns situation så är det inte mycket som kan göras på kort sikt. I Kina har jag förstått att de prövat en kreativ lösning och skambelägger kvinnor som inte vill gifta sig men jag har svårt att se att det skulle vara ett framgångsrikt koncept här.
Även om jag personligen tycker det är djupt sorgligt så tror jag att en av de få framkomliga vägarna är den som förutspås av de mer dystopiska Game-bloggarna. Det enda sättet att vända trenden är helt enkelt att så många män lär sig game att kvinnor inte längre har den sexuella makten. Under tiden gör jag det bästa jag kan för att hjälpa de som vill ha stabila relationer, för dels är jag romantiker och dels tror jag det är en grund för vår civilisation. Det bevisas inte minst av feministernas ursinniga attacker på kärnfamiljen.
@Sam Vimes:
Ur artikeln:
Det borde ha stått ”Att tro att det finns ett utrymme för män …”
Då hade det blivit mer korrekt.
Enligt SCBs tidsanvändningsundersökning (t.ex. sid 18-19), har kvinnor ned mer utrymme för fri tid och egna behov.
Angående motion skriver SCB:
De utelämnar av någon anledning att den sammanboende småbarnspappan ägnar ännu mindre tid åt idrott eller friluftsliv (och mycket mindre än ensamstående kvinnor, som i princip bara överträffas av de ensamstående männen).
@Ulf T:
Jag trodde det var välkänt att allt män gör är hobbies? Eftersom vi flyter runt på räkmackor gör vi givetvis bara sådant vi vill, och all vår tid är därmed fritid. SCB är uppenbart patriarkala.
Fast allvarligt. Har du en länk till statistiken som visar att män har mindre fritid? I grafen på sidan 19 ser det ut som om män har något mer fritid när barnen är under sju och det set jämt ut när de är över sju. Å andra sidan har männen också totalt sett mer arbetsinsats så den diskriminerande strukturen här måste vara väckarklockor som hjälper män att sova mindre än kvinnor under småbarnsåren.
Det har sagts många gånger: mäns/pojkars dåliga självförtroende i unga år beror till stor del på svaga eller frånvarande förebilder. Ja, fadern är mest på jobbet, eller helt ute ur bilden. Skolan domineras av kvinnor, särskilt i unga årsklasser, och de ser pojkar som problem. Den skadan i en ung mans självförtroende tar åratal att reparera. Vilket, som sagt, skapar ensamhet och även frustrerade kvinnor.
Pojkar skulle må bättre av enbart/nästan enbart manliga lärare. Starka, ansvarstagande, tävlingsinriktade män som kan leda och stödja sina elever under den känsliga ungdomen. Tiden i skolan är så mycket mer än böcker.
@Johan Grå:
Vår kultur bygger på familjeenheten och om den raserar är det goodbye med vårt västerländska samhälle, det blir västerlandets undergång i Spenglerska termer och PUA kommer inte att påverka den utvecklingen. Jag tror att den kvinnliga jämställdheten blir västerlandets undergång men att en global tävlan ”tvingar” oss tillbaka i traditionellare könsroller.
Jag har själv redan hoppat ur spelet men likt dig gör vad jag kan för att stöda stabila relationer.
@Johan Grå:
”Hur man förändrar samhället är en annan fråga, det kommer inte hjälpa enskilda män. Ens om samhället faktiskt visade något engagemang för mäns situation så är det inte mycket som kan göras på kort sikt.”
Frågan blir nog snart vad hjälper samhället om inte männen finns där pga. att samhället skitit i mäns problem och behov? Såklart kan samhället fortsätta att förvänta sig att mannen ska leva upp till förväntningarna och bidra till samhället men som sagt, mannen vill annat än endast ge utan att få tillbaka. Och om samhället/kvinnor inte börjar ge tillbaka utan fortsätter att endast komma med förväntningar så kommer nog allt fler MGTOW.
Allt skulle lösa sig väldigt enkelt om samhället istället för att ensidigt klaga på och kräva av män började ge tillbaka åt män. Men om samhället inte är villig att göra det kan vi nog glömma att män heller bidrar med något.
Magnus:
Wow, detta inlägg var lite fanmail till mig
Jk
Jättekul att det finns läsare som fokuserar på den del av min personlighet som handlar om den delen. För de som inte varit med tidigare har jag beskrivit min bakgrund som 1. Antifeminism 2. PUA/Evolutionslära 3. Vetenskap/Jämställdism. Här blir det mer en diskussion om tvåan (PUA/Evopsy)
Det beror på vilken åldersgrupp man pratar om. När jag beskriver hur vi hamnar där vi gör utgår jag framför allt från unga kvinnor och vad män lärde sig och observerade i den åldern där popkulturens förutsättningar skapas och kvinnor har mest sexuell makt (och fertilitet). Att sedan vuxna människor ”mognar” ändrar ingenting.
Betänk en pappa som levde vilt som ung men som nu mognat. Att förespråka sonen avstår från det vilda livet han hade innebär sonen inte kan nå det resultat han nådde och detta är vad många vuxna inte fattar idag. Vad de klagar på är vad som fick dem själva att mogna. Deras ungar har fråntagits möjligheten till samma mognad pga en matriarkal föräldrakultur färgad av trygghetsnarkomaner.
Det är inte bara jag som säger det, Psykiatrikern David Eberhard har flera gånger påpekat det i sina böcker och lo and behold vilken bok som är på väg ut i affärerna nu
Hur barnen tog makten
Releasedatum 2013-09-10
”Samtidigt som vi inte får säga emot barnen så varnar vi dem för allt. Den överbeskyddande föräldern har kommit att bli idealet. Inte konstigt eftersom experter berättar för oss hur sköra barnen är. Vi får veta hur man ska göra för att de inte ska ta skada. Vad man ska skydda dem från och vad man inte får säga. Detta stundtals in i minsta detalj så att det nästan är omöjligt för dagens föräldrar att göra rätt.”
Nej, det är här som det där med mognad kommer in. Yngre män lider inte av att inte kunna bilda en parrelation såvida inte vi med ”lidande” menar det är mognaden blir lidande. Men yngre män lider inte av att vara omogna, tvärtom i flera mätningar visar det sig att män är lyckligare än kvinnor.
Vidare så har unga män substitut som nördkulturen, det är ju därför allt fler speljournalister och PR-människor som Sarkeesian börjat kriga mot spelpubliken. För att killarna skiter i vad kvinnor behöver för att känna sig hemma. De gör inga försök att få fler kvinnor och lider alltså inte av frånvaro av kvinnor, journalister och proffstyckare har däremot uppvisat lidande.
Här är en del av problemet (Evolutionspsykologi berättar varför). Unga kvinnor vill (emotionellt) inte ha män som har som mål att hitta en kvinna och bilda familj. Kvinnor vill mannen skall inse han gillar kvinnan EFTER att de har träffats. De pojkar som tränas att från början vara goda pojkvänner (som exempelvis Feministprofessor Hugo Schwyzer haft som tydlig agenda) är de pojkar som unga kvinnor själva dras minst till (Sk svärmordsdrömmmar)
Så det spelar ingen som helst roll huruvida män har som mål att få relation eller inte. Det är bara det att ett gäng feministiska låtsasforskare inbillat sig man istället för att låta pojkar mogna kan TRÄNA mognad. Den som har inblick i PUA vet att det ofta handlar om att träna bort denna intränade ”mognad” för att få ett mer naturligt beteende som är mer attraktivt för kvinnor.
PUA handlar alltså mer om att ta bort saker än att lägga till saker.
Män som letar fru är inte attraktivt för kvinnor. Män som letar fru och lider av att inte lyckas är ännu mindre attraktivt för kvinnor. Hade män lidit av situationen hade det bara förvärrat saker så det är helt logiskt att män inte lider av situationen. Det är lika logiskt kvinnor som lider försöker få män att tro de gör det så de skall lösa kvinnornas problem. Detta av två orsaker***
Intressant, hur gammal var kvinnan du hittade att bilda ny parrelation med? Det är hennes ålder som är mest viktig, inte din. Ville hon ha egna barn eller hade hon redan egna barn? Jag har aldrig sagt att män skall vara omogna hela livet de kommer såklart att utvecklas på egen hand när de får erfarenheter men med feminismens metod får de för få erfarenheter.
Igen, det är helt logiskt feministerna försöker skapa ett manligt lidande ur tom luft. Dels 1) är det ett effektivt sätt att få män att göra vad kvinnan vill, dels 2) så är det många feminister som nu är så antibildade de tror på galenskap som att könen är likadana. Eftersom kvinnorna lider måste männen lida*** Genusproffs har ju lovat biologiska skillnader är oviktiga, alltså vi pratar inte bara tyckande, genusforskning är jue vetenskap, för att de själva säger det
(PS, köpte just en bok som beskriver genusvetenskapens historia och visar hur genusteori skapades, återkommer till den)
Ja precis, bullshit. Det är tvärtom mäns patriarkala attityder som attraherar kvinnor från början. Det faktum att exempelvis Claes Borgström förespråkar andra män skall vara mer jämställda ändrar inte han själv har alla patriarkala egenskaper. Han är en vit väldigt rik gubbe i ett mansdominerat yrke, dessutom påstod GW att Borgström är Alkolog (Suput)
Det stämmer 100% i början, sedan mognar man. Om man däremot gör tvärtom så får man inte de erfarenheter som skapar mognad och är mer sannolik att börja sexualisera kvinnor och problematisera relationer och missuppfatta/dogmatisera PUA. Vid en mätning som Dr Helen Smith berättar om iboken MEN ON STRIKE hade manliga ”oskulder” och manliga ”players” likvärdig negativ syn på relationer och kvinnor i allmänhet.
Här missar du lite av själva huvudpoängen. Barn behöver inte bygga upp självförtroende eller självkänsla. Du behövde bygga upp ditt självförtroende EFTER att det redan hade raserats, vilket skedde då du hamnade bland ”töntarna” vilket är anledningen det blev raserat från första början. Hade du hamnat bland ”poppisgänget” hade raka motsatsen skett. Därmed inte garanterat du blivit en bättre människa men kvinnor hade tyckt du var mer värd oavsett vilket.
Musiken är precis som Nördkulturen. Män är mestadels utövare, kvinnliga utövare är minoritet men fler kvinnor dyker upp som fans när populariteten ökar. Det är ingen slump feminister klagar på att de flesta artister och band är män och att Sarkeesians fanclub klagar över att det saknas kvinnor i spelbranschen. När män drar sig undan förföljs de av feminister vars mål är att göra kvinnors problem – till killarnas problem.
Här måste jag avrunda hoppas kommentaren var givande. Återkommer till ämnet.
@Matias: Matias
Har du läst Spengler?
@Jakob:
Äger Västerlandet undergång men har aldrig orkat läsa hela boken, han är lite för ”klassisk” för mig. Känner bara allmänt hans tankar om hur kulturer utvecklas, florerar och dör ut.
@Johan Grå:
Ööh, jag får skylla på att jag hade bråttom iväg till ett möte.
Nu när jag tittar noggrannare ser jag att jag var lite slarvig när jag ögnade graferna.
På sid 17 står det i klartext:
…vilket skulle ge 10 minuter mindre tid till kvinnor i snitt, för fri tid och personlig omsorg.
I slutet finns mer noggranna angivelser, och det är onekligen så att männen hamnar lite på plus i kolumnen ’idrott och friluftsliv’, samt i ’fri tid totalt’. I alla kategorier (under 65) är skillnaden mellan män och kvinnor mindre än 20% – bland ensamstående 45-64 år lägger männen ned 35% mer på idrott.
En intressant sak: som ’fri tid’ räknas också föreningsliv. Min gissning är att inte minst för pappor handlar föreningslivet om aktivt engagemang i barnets idrottande. Här lägger papporna ned 40 min till 1 timme mer än mammorna. Pappor med barn över 7 år lägger ned en halvtimme mer på föreningsliv än barnlösa män.
Vi kan gå vidare till en annan SCB-rapport. Här ser vi t.ex. på sid. 93 att en högre andel kvinnor än män i de flesta kategorier motionerar minst två gånger i veckan, medan på nästa sida, större andel män än kvinnor (i stort sett genomgående) får ingen motion alls på fritiden.
Det man kan se i övrigt är att fler män än kvinnor idrottar väldigt mycket, och betydligt fler män än kvinnor ägnar sig åt utomhusidrott, medan fler kvinnor än män idrottar inomhus.
Vidare:
Hej på er !
Tänkte bara tipsa om en av de bästa före detta PUA killarna som nu mognat och skriver fantastiskt bra om ”ämnet”.
http://therationalmale.com/
Den är alltså mycket läsvärd, trevlig helgläsning på er !
@Matias:
OK. Jag hade första delen i bokhyllan i tio år innan jag läste den (2007), och sedan även del två, och den är något tungläst. Anledningen till att jag frågar är att Spengler ger en förståelse av hela samhället som jag tror är relevanta för genusdebatten. Han har bland annat en djup genusteori där han kopplar kön, liksom allting annat, till motsättningen mellan vardandet och vordet.
Apropå RooshV, två av de mest populära posterna, om feminismens skadliga inverkan: http://www.rooshv.com/western-culture-poisons-women
”Western cultures cause direct negative harm to a woman’s feminine vibe and allure.”
http://www.rooshv.com/feminism-killed-the-nice-guy
”The nice guy is weak and starved, left sexless and alone, a pathetic specimen resigned to the brunt of jokes in beer commercials and crappy sitcoms.”
Poängerna formligen regnar över läsaren.
@Ulf T: Det du ska kolla är tiden som spenderas på toa. där har kvinnor mycket tid att hämta om jag minns statistiken rätt.
@Matias:
”Problemet med detta inlägg är att den placerar fortfarande ansvaret på män fast kvinnorna är de ansvariga och bär huvudansvaret för lösandet av problemet (om de nu ens vill lösa?). ”
Förvisso, men man kan ju inte förändra mer än sig själv, förändra andra går inte, det är bortkastad energi.
Precis därför jag inte är politisk vänster…
Med den brasklappen att jag är 50 idag, och att det är 30-35 år sedan jag var ung, är det så annorlunda idag egentligen? Feminister fanns 1980 också, det var nästan värre då, för de som gastade högst var de som
definierade sig som radikalfeminister. De var ju direkt inriktade på att problematisera det sexuella samspelet mellan män och kvinnor. I Sverige dök de upp kanske 10 år senare än i USA, där rena psykfall som Andrea Dworkin, Kate Millet, Robin Morgan och rena kronvrak som Valerie Solanas härjade i de akademiska bakvattnen. Det räcker att göra en Wiki-slagning på dem så har du halva DSM-IV katalogen på psykiska störningar på köpet. I Sverige hamnade radikalfeminismen ända uppe på regeringsnivå, när
Göran Persson satte Margaretha Winberg som jämställdhetsminister på 90-talet. Visserligen fick hon ett ganska vanhedrande avsked (deportation till Brasilien), men ändå. P-piller, yrkesarbetande kvinnor med egna inkomster, skilsmässor, allt det fanns på 80-talet också.
Är dagens 20-25 åriga tjejer annorlunda än de som föddes på 60-talet? Möjligt att man blir vuxen senare, eftersom de flesta studerar vidare efter gymnasiet, och är 22-24 när man är klar, istället för 18-19 som det var förr. Men jag vet inte.
@Erik:
”Intressant, hur gammal var kvinnan du hittade att bilda ny parrelation med? Det är hennes ålder som är mest viktig, inte din. Ville hon ha egna barn eller hade hon redan egna barn?”
I stort sett jämngamla, det är mindre än ett är emellan oss. Hon har en dotter som är jämngammal med min son. Jag funderade igenom det här med barn, och det var ett av mina kriterier att INTE inleda en ny relation med en barnlös kvinna. Dels är antalet barnlösa 35-åriga kvinnor ganska begränsat men det var inte poängen här, utan jag hade beslutat mig vid separationen från barnen mamma att INTE bli varannan-helg-pappa. En ny kvinna måste ha barnerfarenhet. Jag var också klar med, redan från början, att jag INTE vill ha fler barn, vilket innerst inne beror på lathet, och det var jag väldigt tydlig med. Äggsjuka barnlösa 30-åringar eller kvinnor som gärna ville dra igång familj 2.0 gick bort.
En del av mina kompisar har börjat med familj 2.0 men jag är alldeles för bekväm (lat) för det. Hade det blivit en unge till hade det inte varit någon katastrof, vi har tid- och ekonomi för det, men det är inget som någon av oss önskat. Sedan har min sambo mycket svårt att bli gravid efter några obehandlade äggledarinflammation (uppvuxen i ett av Europas fattigaste länder) så det är ett mirakel att hon överhuvudtaget är mor. Vi har aldrig använt preventivmedel, hon har aldrig blivit gravid.
”Deras ungar har fråntagits möjligheten till samma mognad pga en matriarkal föräldrakultur färgad av trygghetsnarkomaner.
Det är inte bara jag som säger det, Psykiatrikern David Eberhard har flera gånger påpekat det i sina böcker och lo and behold vilken bok som är på väg ut i affärerna nu”
Jo, här har du förmodligen en anledning till varför pojkar som växt upp med en ensamstående mamma har betydligt större problem än de som växt upp med två närvarande föräldrar av olika kön. Flickorna mår också sämre. Kolla Gunilla Weitoft-Ringbäcks långtidsundersökning på 900 000 svenska barn, hon påpekar skillnaderna TROTS att hon kompenserat för socioekonomiska förhållanden. Barn behöver sina pappor! Jag har haft en ganska närvarande pappa. Mina föräldrar är fortfarande i livet och gifta, de är mellan 75 och 80, morsan fyller 75 imorgon. Eberhard är bra!
”Musiken är precis som Nördkulturen.”
Det ÄR en nördkultur! Rock’n’rollmyten är just en myt, det var den som fick mig att börja spela, men den bleknade snabbt bort. Redan efter 2 års spelande var det hantverket, kreativiteten och möjligheten att kunna skapa konst här-och-nu som var det som drev mig, inte att musiker kunde boosta sin sociala status på rockmyten.
”Det stämmer 100% i början, sedan mognar man. Om man däremot gör tvärtom så får man inte de erfarenheter som skapar mognad och är mer sannolik att börja sexualisera kvinnor och problematisera relationer och missuppfatta/dogmatisera PUA.”
Tycker aldrig det har fungerat att bete sig illa, lika lite som det har fungerat att vara ”the white knight”.
Jag kan ju dra historien om Sussi när vi är inne på the White Night in shining armour. Den var inte kul men ändå lärorik. Jag ska precis fylla 22, är singel sedan ett halvår, är ganska ensam eftersom alla kompisar är i familjeskaparfasen, så jag har i princip två jämnåriga singelpolare. Har en kort fling med en nyseparerad 19-årig tjej, som försöker sig på en shit-test så jag drar mig ur direkt. Går ut, träffar Sussi samma kväll på en av Norrköpings klubbar, följer med henne på väg hem för vi bor åt samma håll, pussas lite i porten och bestämmer oss för att träffas igen. Dejtar, snackar ganska mycket om en massa personliga grejer, hamnar i säng – och sedan friendzonar hon mig. OK, jag säger att jag inte är intresserad (gillade henne, det var inte lätt). Men se, det går inte, hon dyker upp hemma hos mig, pratar, sex, friendzonad igen. Mönstret upprepas några gånger, men jag är inte alls nöjd med det. Jag vill ha ett ordentligt förhållande, hon vill…tja snacka och möjligtvis ha sex. Märker efter ett tag att hon undanhåller mig från sina kompisar, jag ”finns inte”. Varje dumpa-prata-pippa-dissa-cykel tärde rätt hårt på självförtroendet, så jag gav upp till slut. Det slutade med att jag isolerade mig i min lägenhet, förutom att sticka och jobba eller repa med bandet. Öppnade inte om nån ringde på dörren, svarade inte i telefon. Annars satt jag mest och tecknade, rökte på och drack öl. Det var väl den nedre vändpunkten, för sen dök en gammal musikerpolare upp från Australien/Frankrike, han var lika singel och ensam som jag så vi började hänga ihop som ler och långhalm. Tur att han kom tillbaka (desserterade från Främlingslegionen) annars hade jag nog gått ner mig fullständigt. Långt efteråt fattade jag att jag uppvisade en massa symptom på en depression.
Kontenta: Att vara chevaleresk funkade rätt dåligt. Visst, det blev lite dåligt sex, men det blev inget förhållande. Fail. Kunde gått illa, det utlöste en depression, depressioner är bokstavligen talat livsfarliga (25-30% dödlighet). Jag har funderat länge på vad det var HON ville ha av mig, som gjorde att hon inte lät mig vara ifred utan hela tiden skulle återuppta kontakten, och att hon var beredd att ha sex med mig för att få det? Det kan ha varit så att hon utnyttjade mig som nån slags levande Hur-Tänker-Män-Lexikon. Nu efteråt tycker jag det är lite obehagligt att hon ”klättrade runt i huvudet” på mig och att jag tillät det.
”Du behövde bygga upp ditt självförtroende EFTER att det redan hade raserats, vilket skedde då du hamnade bland töntarna vilket är anledningen det blev raserat från första början. Hade du hamnat bland poppisgänget hade raka motsatsen skett. Därmed inte garanterat du blivit en bättre människa men kvinnor hade tyckt du var mer värd oavsett vilket.”
Mognadsprocessen hade gått smidigare. Nu blev det en enorm ketchupeffekt istället. Gängbildningen i klassen upphörde lika tvärt som när man slår av en strömbrytare, och det var i det ögonblick vi slutade åk 7. När jag kom tillbaka till klassen i åk 8 var allt som glömt. Efter några veckors förvåning över det nya sociala landskapet, satte jag igång att kompensera mig för vad jag upplevde att jag hade förvägrats. Jag blev jättebusig (aldrig elak dock). Det var precis då jag tiggde till mig en elbas av mina föräldrar, började hänga med 2 år äldre killar (de som gick i 9 när jag gick i 7), dricka öl, ute och åka bil, göra mina första trevande försök med tjejer, gjorde inbrott i sommarstugor och använde dem som temporära festlokaler, rökte på för första gången, kort sagt var ganska förfärlig. TROTS det klarade jag betygen.
Sen lugnade jag ner mig betydligt redan i åk 9, men jag var som en unge i en godisbutik i åk 8. Det gav en viss cred hos en viss typ av tjejer, det var väl vad jag behövde JUST DÅ, även om jag fortfarande var fruktansvärt blyg och tafatt.
En annan sak, det här med tjejer, jag dissade en massa tjejer för att jag tyckte de hade får låg social status. Det var ju ganska dumt så här i backspegeln, men då tyckte jag inte att de var värda att lägga tid på och dessutom var det lite skämmigt att bli ihop med dem. Första gången jag låg med en tjej, skulle precis fylla 16 och hon var den klart mest pådrivande parten, var det en av dessa ”lågvärderade” tjejer, hon ville vi skulle bli ihop efteråt men jag ville inte. Så social status är inte oviktigt för tjejer heller. Utseendemässigt såg hon helt alldaglig ut, jag har kvar skolfotokatalogen från läsåret 78-79.
@Magnus (Gästinlägget)
Tack för ett läsvärt inlägg.
En hel del känner jag igen mig i. En fråga bara : När tar leken och poserandet som alphahane slut och det skall levereras resultat ? Alltså, bortom rollen som en pitbull i grannens kvarter med en meningslös hög pengar och en nästintill apatisk familj som inte är så lättimponerade i längden, oavsett deras familjestatus som köpts upp och exploateras med andra familjekonstellationer ?
Solklara fall för en psykolog , eller (Johan Grå) Att ta itu med
Detta gillas inte!
Socialdemokraternas hån mot barn och män som drabbas av terrorn i Syrien!
”Stöd Syriens kvinnor”
All andra då????
http://www.palmecenter.se/sv/Stod-oss-NY/Om-fonden/Sa-stoder-du-vara-insatser/Donation/
Det är helt sjukt hur (S) och LO utnyttjar kriget i Syrien för sin Genuspropaganda
Skämmes!
@JD:
Syrien, Egypten m.fl. är utsatta för psykologisk krigsföring. D.v.s. propaganda som vill avhumanisera motståndaren för att få den enda organisation för mänskliga rättigheter med militära muskler (FN) – Att ta ställning. Det är lögnaktiga krig från respektive sidors propagandabyråer från båda sidor. Just nu, så verkar den islamistiska sidan ha överhanden , och att de faktiskt hittat militär stöd i väst i Syrienfrågan i FN, fast det är tvärtom i Egypten.
Genusfrågorna för Syrien är total nonsens och för mig som skattebetalare för dessa aktioner , otroligt pinsamt.
@Johan Grå:
Kvinnors attraktivitet ligger inte bara i utseende, inte ens merparten av attraktionsförmågan. Den studie du hänvisar till tar ju upp ”stängningsdagssyndromet”, att kvinnors attraktionsförmåga blir betydligt högre 15 minuter innan klubben stänger.Så jag är inte övertygad om att män är attraherade av kvinnors utseende enbart, dels därför att utseende är dynamiskt och man kan manipulera det (det vet i stortsett varenda kvinna!), och dels har väl de flesta varit med om att prata med kvinnor som först verkat riktigt attraktiva, men när de öppnat munnen är det lika upphetsande som att få en hink kallvatten över sig. Den som inte varit med om det behöver gå ut oftare och skaffa sig den erfarenheten, hehe.
Att kvinnor kan manipulera sina utseenden är allom bekant. Ibland brukar jag slötitta på ”Trinny och Susanna stylar om Säffle”, det är skitkul, de kan ta en glåmig lätt uppgiven kvinna som lufsar runt i ett par slitna mjukisbyxor och göra om henne till nån som är riktigt snygg. Oftast kvinnor, en och annan man också.
”Roosh budskap verkar vara att öva, öva, öva. Jag tycker det är bra.”
Jag var ju tvungen att börja öva, för jag hade ju inget socialt självförtroende ALLS efter att fröken Queen Bee härjat runt med halva klassen, så jag var tvungen att göra en rivstart, samma sak när jag var 21 och min sambo stack, och i stort sett alla kompisar var kvar i sina förhållanden, och hade påbörjat sitt familjebyggande. De flesta av mina polare var 1-3 år äldre ska tilläggas. Jag kände mig jätteensam i början. Så, det i sig var en anledning att öva på att ragga, även om jag gjorde några rejäla vurpor. Det är ju samma sak med vilken försäljare som helst, ju mer man övar på att sälja, desto bättre går det. Du ska i det här fallet sälja dig själv.
Sen ska man se till att ha KUL under tiden också, och inse att de flesta tjejer kommer att nobba en i alla fall, de flesta potentiella kunder kommer inte att köpa, men man lär sig på nåt att resan är lika värdefull som målet. Varför inte prata med män, pensionärer, ungar, grannar, medresenärer, vem som helst – du övar upp dina sociala färdigheter och
blir en trevligare människa, tycker folk att du är trevlig får du bättre självförtroende, har du bra självförtroende upplevs du som attraktiv och kratfull av de allra flesta.
För att återknyta lite till psykologen Erik Eriksons teorier här – det är under adolescensen (12-18 år, plus minus några år i varje ände) som man grundlägger självförtroendet, och alla unga människor förtjänar faktiskt att få göra det. Missar man den perioden i livet är det kört senare, resultatet har jag tagit upp i ett annat inlägg igår.
En annan sak, i anknytning till Erik Ws postning häromdagen, om raggning. Han länkade till några undersökningar för att stödja sin tes, men jag fastnade för en annan sak. 40-50% av alla kvinnor sade ja till en dejt, så det var alltså inte tvärnobben, tvärtom. Jag dejtade en del via nätet när jag var 35-36, och det går att skriva en halv roman om. 70% hörde aldrig av sig överhuvudtaget så jag kan inte säga nånting om dem. Av de som svarade, det kan ha varit 10-12 stycken, så träffade jag sju. Jag minns dem allihop. INGEN backade ur efter att ha träffat mig. TVÅ har jag INTE legat med, en av det skälet att vi inte hann eftersom hon spelade lite svårflörtad och jag dejtade andra parallellt, så jag släppte henne. En annan fegade jag ur på eftersom hon väldigt tidigt berättade att hon var en hängiven S&M-fantast, och kunde inte tänka sig nåt annat. Nu var mitt mål inte att ha sex utan att få till ett långvarigt förhållande, så jag lade av när jag träffade min nuvarande sambo, som är en av dessa sju. I samtliga fem fall där vi hamnat i säng har det skett på första eller andra dejten. Kvinnorna i fråga har varit i min ålder +- 5 år. En sidoeffekt är att jag fick två rätt bra kvinnliga kompisar, varav sadomasochisten är den ena. (Hon föredrar f.ö. att bli bunden, upphängd och få stryk av kvinnor numera). Slutsatsen är att det är ”trögast” i början, får du till en dejt så ökar chanserna rejält. (se Johan Grås länk, den bekräftar det).
En annan slutsats är att det är betydligt svårare att hitta en partner att ingå ett långt förhållande med, än att få till en kort fling, men där har ju min kravspecifikation varit längre också.
När vi ändå är inne på det här med kvinnliga kompisar-ta det för vad det är. Att bli friendzonad är måttligt kul, men det bygger ju på att man har förväntningar på tjejen, som inte är verklighetsförankrade. Hon är inte intresserad av dig sexuellt. Kvinnliga kompisar ska betraktas som asexuella. Samtidigt ska man välja bort ”kompisar” som utnyttjar dig,
vad det gäller kvinnliga kompisar, de som försöker utnyttja dig genom att använda sin sexuella makt. Läs inlägget ovan om Sussi, hon använde sex som betalningsmedel för nåt hon ville ha, men jag ville ha mer än så. Är du inte intresserad av ”betalningen” så kan du ju inte köpas med det heller. Och förresten, kompisförhållanden där den ena utnyttjar den andre är inga kompisförhållanden, det är parasitism, oavsett kön! De kvinnliga kompisar jag har har kopplingar till vad jag gör yrkesmässigt, eller till (fritids)intressen, och vi utnyttjar varandra ”symmetriskt”, och aldrig sexuellt.
Det lömska med nätraggning är det var så enkelt, så man riskerar att fastna i det. Med tanke på hit-rate på de dejter jag fick till, så var det ju som att sätta turbo på hjärnans belöningssystem. Nu hade jag ett annat mål än att leka cyber-häradsbetäckare, så jag slutade, men det krävdes att jag skärpte till mig. Läste Johan Grås länk, den ger en ganska bra förklaring till varför det funkade så effektivt.
@Magnus:
Magnus . Applåd för din ärlighet och rättframhet.
Jag beundrar folk som dig
@Johan Grå:
”Även om jag personligen tycker det är djupt sorgligt så tror jag att en av de få framkomliga vägarna är den som förutspås av de mer dystopiska Game-bloggarna. Det enda sättet att vända trenden är helt enkelt att så många män lär sig game att kvinnor inte längre har den sexuella makten.”
Jag ser det tvärtom, kvinnors sexuella makt har funnits där hela tiden, det är männen som har berövats sin.
Samhället har förändrats genom preventivmedel, att kvinnor har en egen ekonomi etc. och det finns både för- och nackdelar med det. Samhället har förändrats förr och det kommer att förändras i framtiden också.
Det som är betydligt mer ondskefullt är det frontalangrepp på manlig sexualitet som det feministiska dårhuset i USA lyckades krysta fram i slutet på 60-talet, som inbegriper allt från porrmotstånd, skambeläggande av heterosexuella män, prostitutionsmotstånd, våldtäktsfobier, häxjakt på förmodade pedofiler m.m.
@Erik:
”Yngre män lider inte av att inte kunna bilda en parrelation såvida inte vi med ”lidande” menar det är mognaden blir lidande. Men yngre män lider inte av att vara omogna, tvärtom i flera mätningar visar det sig att män är lyckligare än kvinnor.”
Här förklaras varför kvinnor är olyckligare än män.
@Dreadlock:
Lite oklar på vad du menar, men när jag var 18-19 började jag längta efter ett fast förhållande, det var för mig att ”bli vuxen”. Jag flyttade hemifrån när jag var 19, från en liten ort utanför Norrköping, in till stan, i en pytteliten lägenhet. Inte för att jag hade nån konflikt med mina föräldrar eller så, jag ville bara bli vuxen och rå mig själv. Jag hade precis slutat åk 3 på gymnasiet och hade ett år kvar (4-årig teknisk linje). Det var en jättegrej för mig. Sedan gick det bara några månader, åk 4 hann precis börja, så var jag sambo med Stina.
Bil fick jag på köpet, en gammal Volvo PV.
Jag tror att de kompisar jag hade, många 2-3 år äldre än mig (födda 1960 och -61 alltså) redan hade gjort den här resan, och jag ville också.
Det gick två år, jag skaffade en större lägenhet, och så sa Stina att hon ville separera. Det kändes som om jag förlorade 1000 vuxenpoäng, förutom att jag jag förlorade någon som stod mig nära. Mina 23-24 åriga kompisar började köpa hus och deras flickvänner var gravida. Inte så kul.
Så, nånstans när jag var 19 blev det ganska ointressant att ragga, när jag var 21-22 var jag tvungen att börja igen. Det var när jag började igen som jag gjorde vurporna med Sussi, när jag satte på svägerskan till en tjej jag var rätt intresserad av etc.
Fan, när jag tänker efter så mådde jag riktigt kasst och gjorde många dumheter, inklusive en del droger, isolering, på väg ner i depression etc.
Så den perioden börjar egentligen med att Stina drar, jag går ner mig, tar mig upp igen och det slutar med en vinglig start med mina barns mamma.
Kom ni ihåg den där snubben som hade desserterat från Främlingslegionen?
Jag kände honom sedan tonåren, han var föräldralös och uppväxt hos sin mormors syster. Han är dryga året äldre än mig, och när han var 20 fick han nog och emmigrerade illegalt till Australien. Han blev utslängd, tog värvning, och dyker upp igen i Norrköping hösten 1985, och då mår jag skit. Av en slump får vi kontakt igen, och han drar med mig ut. HAN har lärt mig ragga på kvinnor, tjejerna hängde i klasar på honom. Så jag studerade honom och härmade, och det funkade faktiskt.
Pingback: Mobilräkning från helvetet « Toklandet
@Ulf T:
Om de lägger den tiden pappor spenderar i ungarnas fotbollsklubb så är det ju fel, det borde hamna under tid med barn.
@JonasBsson: Nja, stor skillnad att träna ett helt lag, och att sitta i soffan o kolla på tv med ungen.
Jag skrev om den där SCB undersökningen till Ninni häromdagen, jag reagerade också på det här med vad folk i olika åldrar använder tiden till.
Hon kanske kan publicera mailen.
Av nån outgrundlig anledning kan jag inte posta på WordPress-sajter, som Genusdebatten, från jobbets nät, så jag kunde inte kommentera Ulf Ts länk till den.
Hittade mailet i utkorgen
————————————————-
Hej Ninni.
Här är nåt att skriva ett inlägg om på Genusdebatten, kanske?
Dags att krossa lite myter om kvinnors dubbelarbetande. Om man anser att såväl förvärvsarbete som hemarbete är arbete, så jobbar faktiskt män mer än kvinnor i alla stadier i vuxenlivet. Vet inte hur det ser ut för pensionärer, men under de yrkesverksamma åren är det så. Skillnaderna FÖRSTÄRKS under småbarnsåren, då männen jobbar som mest.
Äldre barnlösa singlar tycks vara undantaget, där kvinnor både yrkesarbetar och hemarbetar mer än män.
http://www.scb.se/Statistik/LE/LE0103/_documents/Tabell_B13_20_64.xls
ARBETE:
Singelmän 20-44 Förvärvsarbete 6:31 + Hemma 1:34 = Summa arbete 8:05
Singelkvinns 20-44 Förvärvsarbete 5:41 + Hemma 2:15 = Summa arbete 7:56
Sambomän 20-44 utan barn
Förvärvsarbete 5:56 + Hemma 2:34 = Summa arbete 8:30
Sambokvinnor 20-44 utan barn
Förvärvsarbete 5:54 + Hemma 2:20 = Summa arbete 8:17
Småbarnspappor Förvärvsarbete 5:40 + Hemma 4:29 = Summa arbete 10:09
Småbarnsmammor Förvärvsarbete 4:43 + Hemma 5:00 = Summa arbete 9:43
Ensamstående pappor m. småbarn UPPGIFTER SAKNAS
Ensamstående mammor m. småbarn UPPGIFTER SAKNAS
Pappor m. skolbarn Förvärvsarbete 6:27 + Hemma 3:15 = Summa arbete 9:43
Mammor m. skolbarn Förvärvsarbete 5:28 + Hemma 3:54 = Summa arbete 9:24
Ensamstående mammor m. skolbarn
Förvärvsarbete 5:26 + Hemma 3:48 = Summa arbete 9:14
Ensamstående pappor m. skolbarn UPPGIFTER SAKNAS
Singelmän 44-65 Förvärvsarbete 5:25 + Hemma 2:35 = Summa arbete 8:00
Singelkvinnor 44-65 Förvärvsarbete 5:39 + Hemma 3:00 = Summa arbete 8:39
Sambomän 44-65 Förvärvsarbete 6:13 + Hemma 2:52 = Summa arbete 9:05
Sambokvinnor 44-65 Förvärvsarbete 5:21 + Hemma 3:34 = Summa arbete 8:45
Slutsatser
a) I ett tidigt skede av livet, innan barnen kommer, jobbar män och och kvinnor ungefär lika mycket. Lever man i ett förhållande är skillnaderna i förvärvsarbete och hemarbete små. Unga män i förhållanden
tenderar att förvärvsarbeta lika mycket som kvinnor, men jobbar 14 minuter MER hemma. Unga singlar jobbar annorlunda. Den totala mängden arbete är ungefär lika stor (män arbetar 9 minter mer) men kvinnorna förvärvsarbetar 50 minuter mindre, jobbar 41 minuter mer hemma.
Ett förhållande tycks ge ett mer likartat arbetsschema
b) När ett par får barn accentueras skillnaderna, men det är PAPPAN som nu jobbar 25 minuter mer per dygn. Förvärvsarbetstiden sjunker med 16 minuter, men hemarbetet ökar med 115 minuter, så totalt ökar arbetstiden med 99 minuter (1:39)
Mamman då? Hennes förvärvsarbetstid sjunker med 69 minuter, samtidigt som hemarbetet 160 minuter. Arbetstiden totalt sett ökar 91 minuter (1:31). Skillnaden på mäns och kvinnors arbetsinsatser är som störst under denna del av livet, men det är INTE så att småbarnsmammor
dubbelarbetar eller ens jobbar mer. Småbarnpapporna jobbar 26 minuter mer per dygn.
Sedan sjunker skillnaden när barnen börjar skolan. Mamman förvärvsarbetar 43 minuter mer, jobbar 72 minuter mindre hemma.
Pappan förvärvsarbetar 47 minuter mer, och jobbar 75 minuter mindre hemma. Skillnaden i jobb är nu 19 minuter. Arbetsfördelningen blir mer lika igen.
Sedan händer inte så mycket mer, utan dessa skillnader tycks bestå. Båda arbetar något mindre, båda drar ner på hemarbetet, men det är fortfarande 20 minuter mer jobb per dygn för mannen.
Bland äldre singlar händer det dock grejor. Männen jobbar mindre både i förvärv och hemma, jämfört med singelkvinnor. Det är hela 39 minuters skillnad per dag.
Man kan alltså konstatera att män som lever i förhållanden får jobba mer än singelmän, och med åren ökar skillnaden i arbetsinsats på att vara i ett förhållande. Unga singelmän jobbar 25 minuter mindre än unga män i barnlösa förhållanden, och över 2 timmar mindre än småbarnspappor. För kvinnorna är det samma mönster men inte lika uttalat.
———————————————————-
@Pether:
Den förstod jag inte men så ser jag att jag inte förstår vad jag skrev heller, trillade bort en bit.
Om jag, för att få spendera tid med mitt barn och vara en god förebild, engagerar mig i en föreningen så så är det tid med barn och inte min egen fritid. Om mitt barn hänger med mig till ”min” förening så det inte tid med barn.
@JonasBsson: Menade att om du har koll på 50barn, så är det inte speciellt mycket tid du spenderar med just ditt barn. Att lära 50 barn att skjuta på ett mål, är inte samma som att vara ensam med ditt barn ute på gräsmattan och göra samma sak. Blir en helt annan ’connection’.
@Magnus: väldigt intressant sammanställning. Jag undrar om de som hävdar att kvinnor ”dubbelarbetar” tar med singelpersonerna i sina beräkningar. Det vore ju såklart oärligt ty en singels pyssel hemma kan ju inte jämföras med en annan singel.
För övrigt har jag sett just ”dubbelarbetande och mer ansvar hemma” som argument för att högt uppsatta kvinnor undviker VD- och styrelseposter när de blir erbjudna sådana
@Pether:
Jag anar att du inte är särskilt bra på att löneförhandla
Jag tycker att det är ganska självklart. A) Är mitt barn närvarande? B) Är den huvudsakliga anledningen, till att jag är där, mitt barn?
Om vi tittar på vad de räknar in i tid med barn så ser vi att gå och titta på när barnen spelar räknas in. Om att sitta på läktare och leka med sin mobil kan räknas så borde det räknas dubbelt om man deltar aktivt som tränare.
@JonasBsson:
OT – världens bästa tips för att öka sin lön, stalltips från SI-fackpampem Magnus: Byt arbetsgivare!
Det lönar sig nästan aldrig att vara kvar på sin arbetsplats, så det där snacket om att ”personalen är vår viktigaste resurs” kallar jag corporate bullshit.
Kvinnor har använt sin rösträtt för att få pengar från män de inte har någon relation med, och rent allmänt att minska mäns frihet och öka kvinnors frihet. Givetvis leder detta till att deras krav för att vara intresserade av en relation, och att stanna i den, ökar, samtidigt som männens möjligheter att uppfylla dessa krav minskar.
En hver mann som sliter med å tiltrekke seg kvinner bør lese denne:
http://authenticmanprogram.com/downloads/InnerGameStickingPoints.pdf
+ No More Mister Nice Guy av robert Glover + the Book of Pook av Pookie (finnes gratis på nett) + Way of the Superior Man av David Deida + ta en titt her heller enn hos Roosh: fasterseduction.com
Denne er også viktig og anbefalningene der er gode:
http://therawness.com/reader-letters-1-part-4/
Løft vekter og mediter så vil det mentale stort sett henge på plass og KLE dere mye bedre enn i dag (kvinner legger enormt med vekt på det)
Veldig verdt å se og lese og veldig annerledes enn det meste annet av PU:
http://www.youtube.com/watch?v=6FjOev9Vreo
http://www.youtube.com/watch?v=X52Ugkxi-Ec
http://www.naturalgame.com/showthread.php?t=1338
http://www.naturalgame.com/showthread.php?t=6623
@Pether:
Jo, men JonasBsson har ändå en poäng. I rapporten gör man ett försök att analysera detta. Dock framgår inte hur mycket tid man lägger ned på aktiviteter med andras barn.
Först allmänt (sid. 75):
Sedan finns där också en tabell där man bryter ned tiden per kategori i tid utan något barn närvarande och tid med minst ett barn närvarande. När det gäller fritid för föräldrar är skillnaderna små: kvinnorna har lite högre siffror för fri tid med barn närvarande, utom på helger, då männen spenderar lite mer fri tid med barnen än kvinnorna.
Om föreningsliv skriv också (sid 97):
I tabell B:7a (se sid 168 och framåt) kan man se hur mycket tid män och kvinnor spenderar i ”närvaro av barns aktiviteter” (vardag/helg).
sammanboende småbarnsföräldrar, kv: (0.03/0.04)
sammanboende småbarnsföräldrar, män: (0.03/0.04)
sammanboende föräldrar barn >7, kv: (0.03/0.03)
sammanboende föräldrar barn >7, män: (0.04/0.09)
Rätt lika när barnen är små, men männen tar större del när de blir äldre, speciellt på veckosluten.
@Lavazza:
Så är det, och när kvinnor säger att de vill ha jämställdhet ska det endast förstås att de vill ha jämställdhet med män de inte har en relation med, mannen de har en relation med vill de inte vara jämställda med.
Dagens kvinnor är förvirrade eftersom de inte är medvetna om att de inte alls vill ha jämställdhet med sin man. Denna förvirring uttrycks då kvinnor samtidigt klagar på att de är samhälleligt underordnade män men att det inte finns tillräckligt med ”marriageable” män (mao. manliga mao. overordnade män).
@Matias:
Kvinnor är förvirrade av samma anledning som män är förvirrade – ”någon” säger till dem att ”kartan ser ut så här” också upptäcker de att kartan inte har något med verkligheten att göra.
Läste lite vad Rollo Tomasi skrivit på Rational Male, där kvinnor klagar på att ”Nice Guys” inte alls var trevliga, utan de var falska och snackade skit om en tjej efter att hon nobbat honom.
Enligt kartan som tjejen fått, ska ju en nice guy inte vara intresserad av henne, och givetvis måste han acceptera att bli nobbad – och sedan agerar Nice Guys helt annorlunda i verkligheten! De är inte alls några Nice Guys. Kartan är fel.
OT: Är inte en sådan här sak egentligen det som allra tydligast visar att det inte handlar om ”social konstruktion” i den omfattningen som en del vill ha det till?
http://sourze.se/2013/08/23/det-som-inte-far-synas__90235
@MiT:
Kan mycket väl vara så. Transpersoner och homosexuella är beviset för att feminismen har fel och att könet inte är en social konstruktion.
Kön är en social konstruktion, men det är inte enbart en social konstruktion, en stor portion biologi också.
Problemet med socialkonstruktivister är att man tycks uppfatta personer som tabula rasa, ”blank slates” som man kan forma till vad som helst, DET tror jag däremot inte ett skit på. Dels finns det biologiska begränsningar (ner på individnivå), och dels så KAN man inte forma en människa hur som helst därför att man själv saknar kunskaper om en massa sociala områden. Jag kan inte göra min grannes lille runde son till basketspelare därför att biologin sätter begränsningar (längden), och dels för att jag har så dåligt bollsinne (saknar kunskapen, jag är fel person). Med tanke på dagis-tråden häromdagen, och vad Anders/AV skrev, tycks ju det här ”sociala formandet” vara väldigt ensidigt också.
@Ulf T:
Den där rapporten är så bra så att den förtjänar ett eget inlägg, jag tycker du ska skriva ett! Många myter slaktas när man tittar på den.
Kvinnors dubbelarbete är en myt. Ensamstående kvinnors överväldigande arbetsbörda är en myt. Att män prioriterar bort sina barn är en myt.
Kanske finns ännu mer myter som motbevisas av rapporten?
Tycker den förtjänar en rejäl GD-granskning faktiskt.
Tummen upp på det här inlägget. Kul att se ännu en klok och förnuftig debattör på GD.
@Magnus:
”Läste lite vad Rollo Tomasi skrivit på Rational Male, där kvinnor klagar på att ”Nice Guys” inte alls var trevliga, utan de var falska och snackade skit om en tjej efter att hon nobbat honom.”
Att diskutera ”nice guys” med tjejer (generellt) är rätt meningslöst för den som går på djupet upptäcker vad tjejer har problem med inte är vad nice guys gör – utan varför – eller rättare sagt den möjliga orsaken de gör det oavsett om det är sant eller inte för blotta risken är tillräckligt för att vara den dealbreaker. Först blir killar tillsagda att vara snälla mot tjejer, sedan är det killar som skiter i det som respekteras. Budskap: Det är fritt fram att ljuga för killar. Det är deras fel om de lyssnar.
Kort sagt en man kan bara bara nice om han är i en stark position. Om han är i en svag position tar kvinnor ofta för givet (bevis spelar ingen roll, det är risk management) det är därför han antas vara nice och precis som i genusvetenskapen tas egna antaganden helt för givet vara sanna. Av denna orsak ser tjejer ofta ner på nice guys och efter att det har hänt en gång för mycket så blir det en mindre nice reaktion.
”Enligt kartan som tjejen fått, ska ju en nice guy inte vara intresserad av henne”
Enligt kartan tjejen fått skall en nice guy kunna klara av situationen när han är det och hon inte är det. På så sätt blir misslyckandet ett bevis på hans dåliga karaktär (självuppfyllande profetia som sagt). Inte på att situationen i sig var orättvis och ohållbar. Det obegripliga är att samma tjejer inte fattar detta är den kvinnlig motsvarigheten till players som låtsas vilja ha relationer med dem.
”och givetvis måste han acceptera att bli nobbad – och sedan agerar Nice Guys helt annorlunda i verkligheten!”
Nice guys reagerar precis som förväntat när folk ljuger för dem – upprepning av lögnerna har också den väntade effekten. Problemet är inte att bli nobbad – problemet är att aktivt uppmuntras och sedan upptäcka det har motsatta effekten.
För att kort och koncist sammanfatta det:
Nobbande kan vem som helst ta, det är när den som nobbar saboterar den nobbades möjligheter att lyckas bättre i framtiden det blir ett stort problem. För jämförelses skull föreställ er följande. OM samhället var fullt av killar som gifte sig med långhåriga tjejer (och ansåg korthåriga bara duger för sex) samtidigt som skolor, media, samhälle och killar själva alla pratar om hur alla killar vill gifta sig med korthåriga tjejer…. Hur skulle korthåriga tjejer reagera på dem som en gång för mycket försäkrar dem ”de duger som de är”?
@Erik:
Bra beskrivning. Sammanfattning – killar får en karta, den stämmer inte med verkligheten. En del lär sig att förr eller senare ifrågasätta kartan, en del lär sig aldrig.
Det är säkert likadant för tjejer (för föräldrar, för barn, för en massa olika människor) att man får ”sociala kartor” som har föga med verkligeheten att göra, men det ligger utanför det här ämnet.
Väldigt snabbt och OT – jag har jobbat länge med att bygga mjukvara, program alltså, på allt från giantiska datorsystem till små chip som sitter i hushållsapparater, bilar, flygplan m.m.
Programutveckling handlar till syvende og sidts till att formalisera mänskliga problem. Det finns en ocean av metoder för att få beställare och användare att berätta om sina problem, att bygga organsationer och arbetsmetoder omkring det, det har snackats årtionden av skit – för i slutänden måste du ändå sätta dig vid editorn, skriva din kod i språk som C eller C++, trycka den genom kompilatorn/länkaren och få ut ett program. Unga kollegor blir sämre och sämre på att koda, men de får lära sig en massa dynga om arbetsmetoder, organisationsmodeller m.m.
Det har fötts en motrörelse som kallas ”Programming, motherfucker!” av folk som verkligen programmerar. Påminner om revolutionen mot Schwyzer & co! Back to basic, lär dig GRUNDERNA.
Ska skriva ett inlägg om praktiska handgripliga tips om vad som funkat på kvinnor när jag testat, mycket av det funkar på män också, i andra situationer.
Men nu ska jag bejaka min ”kvinnliga sida” och gå och göra ett par stora burkar pickles på en massa grönsaker jag fått av morsan och syrran. Ska till en karl för sånt!
Mathias och Hjalmar
Bra inlägg och jag delar många av era åsikter och inte minst erfarenheter verkar det som.
Kvinnor kan vara brutalt ärliga med det där också. Jag sa till min syster häromdagen ” Helst skulle du väl vilja ha en man som är rik och som dammsuger medan du sitter vid poolkanten och äter praliner” . Jag fick ett leende tillbaka med orden ”jaa”.
Dvs den här sakens resonemang eller ”krav” är inte ett dugg förknippat med skam. Det anses helt rätt. Sverige är världens mest singeltäta land och eftersom det är kvinnor som väljer män (inte tvärtom) så betyder det att kvinnor helt enkelt inte vill ha jämställda män. På den punkten börjar jag misstänka att kvinnor generellt inte vill ha jämställdhet så varför sitter man som en dåre och själv vill ha det?
Det hela gick så långt att jag i den mån jag kunde välja faktiskt valde bort den svenska kvinnan. Eftersom vi män får ta så jäkla mycket skit och dubbelbestraffningar i Sverige så började jag leta efter en feminin kvinna. Även om det var hon som valde mig så letade jag åtminstone på rätt ställe. Jag ville inte ha en svensk tjej som förväntar sig att jag dels ska vara rikare än henne samtidigt som hon förväntar sig att jag ska vara en mästerkock i övrigt. Dessutom har jag varit runt så pass mycket att jag knappast köper idén om den svenska kvinnan som världens vackraste.
Min bild och erfarenhet är att den svenska kvinnan vill ha mer än money. Hon vill ha allt. Det är inte hennes fel, hon utnyttjar ju bara ”Kunderna” och det är männen i Sverige som finner sig i det för dom har inga andra val. Problemet är att få män kan motsvara detta idag. Få män kan vara rika och välutbildade samtidigt som de har övriga manliga attribut och därför är det inte helt ovanligt att kvinnor är singlar tills dom är 30 och sen börjar få panik och letar efter ÄNNU tydligare svin. De tjänar ju egna pengar idag, kvinnor behöver inte männens pengar och slit på gården i den utsträckningen att dom väljer en duglig sådan när dom känner att dom kan få bättre än duglig.
Kraven på män har som jag ser det höjts och det vore intressant att räkna ut detta matematiskt för jag misstänker att det rör sig om en galen utveckling.
I arbetslivet har jag lärt mig att jag får mer positiv respons om kvinnorna där vet att jag inte är ödmjuk. Ödmjukhet belönas inte positivt, gentlemannen är död och ärligt talat är det en bufflig tölp som de respekterar så är det precis det dom får av mig. Jag kan ju inte göra något annat, det är precis så dom vill ha det.
Erik skrev något bra sist. Ekonomisk livsstil borde inberäkna parrelationer, även om fler kvinnor lever i förhållanden med män som tjänar mer så innebär det ändå att dom lever i den ekonomiska värld han tillhandahåller henne. En man har aldrig detta valet, han måste skapa sin egen rikedom eller försöka hitta någon rik coughar-mom som vill ha yngre killar, men ärligt talat, hur vanligt är detta?
Det är så ovanligt så när HollyWood ville skapa en nydanande romantisk film så kom dom på att dom skulle ta en rik känd kvinna som blev kär i en helt oduglig man. Notting Hill. I reklamen inför filmen lyfts det där fram som något speciellt och drömlikt men ingen ställer sig frågan varför detta anses så drömlikt. För att det helt enkelt är väldigt osannolikt att det skulle hända en man. Det omvända däremot händer varje dag.
”Man får inte låta sig luras av Axel Edgren-typer som säger att man är ett värdelöst svin!”
Medvetet trubbig och infantil förvanskning av mina tidigare ställningstaganden – som alla personer som kämpar mot verkligheten (t ex Sverigedemokrater, förnekare av klimatförändringar) så tänker du enbart på att marknadsföra och försöka komma undan med så mycket förvanskning som det bara går.
Men det är bra att du tar upp den fullkomligt osympatiske Tony Soprano, som illustrerar hur en man kan vara en belastning för samhälle och en total parasit på omgivningen men ändå utrstråla självförtroende och total rättfärdighet och stolthet. Så kan det gå när fobi för ödmjukhet drillas in i personers inren. Manlig stolthet och intrycket av att vara en samhällspelare kan dölja en sjuk och samhällsuppluckrande själ.
Här kommer ett inlägg av en feminist som sätter krav på kvinnor också viz. ätande av kaka och behållandet av densamma.
http://www.arsinoe.se/alla-har-ratt-att-frigora-sig-fran-patriarkala-normer-utan-att-bli-skammad-for-det-av-nagon-javla-relationsexpert/
@Axel Edgren:
Nu kan vi nog avskriva Axel Edgren för alltid. Han kan inte på fullt allvar mena att Fanny Arsinoe är en tillförlitlig källa någonstans.
@Axel Edgren:
Medvetet trubbig och infantil förvanskning av mina tidigare ställningstaganden
Har du frågat dig själv någon gång om det kanske inte är så att det är en förvanskning utan hur folk upplever dig? För inget du har skrivit på den här sidan har fått mig att se dig som något annat än en manshatare. En som uppför sig som en vit riddare och ser ner på alla andra män för deras manlighet skulle vara något ont.
Oavsett vad ni tycker om Axel Edgren och hans åsikter så lär ni inte övertyga någon utan argument för egen syn.
Detsamma gäller för övrigt Edgren också.
@Axel Edgren
”Men det är bra att du tar upp den fullkomligt osympatiske Tony Soprano, som illustrerar hur en man kan vara en belastning för samhälle och en total parasit på omgivningen men ändå utrstråla självförtroende och total rättfärdighet och stolthet”.
Jag tycker att Magnus var otroligt tydlig med hur Tony Soprano platsar som exempel- och i detta kontext av hur självförtroende och utstrålning praktiseras.
Någonting annat syftade heller inte Magnus skenbarligen på.
@Anonym:
Förövrigt har Fanny inget som helst problem att försvara både sin och Johanna Sjödins rätt att uttrycka precis vad de attraheras av, så det hon skriver här säger egentligen ingenting.
@AxLaouS:
”Jag tycker att Magnus var otroligt tydlig med hur Tony Soprano platsar som exempel- och i detta kontext av hur självförtroende och utstrålning praktiseras.
Någonting annat syftade heller inte Magnus skenbarligen på.”
Axel tycker om att kasta sten i glashus, för tydligen så är det endast fel när andra förvanskar det han säger och inte tvärt om.
Finns det något som jag verkligen ogillar så är det hycklare.
@Axel Edgren:
Vad börjar på H och slutar på YCKLARE?
@Magnus:
Passar på att bumpa denna då den kom på tal
Precis
Ja men för tjejer är det inte lika nödvändigt att lära sig ifrågasätta kartan för även när tjejer gör ingenting så finns det killar som går fram till dem. Tjejer behöver göra absolut ingenting för att saker skall börja hända.
Däremot är det allt viktigare för tjejer nu eftersom tjejer får allt färre killar att välja mellan som kan bekräfta dem och det börjar kännas även för dem att de blir allt mindre sedda.
Cosplay på ComiCons är ju bara ett tydligt exempel på detta. Tjejer som blir sedda genom att klä ut sig till kvinnliga karaktärer från tvspel, serietidingar och leksaker – främst marknadsförda mot killar.