Replik på ”Det finns en del män som inte vill leva mer…” av Mariel. Frågan har många aspekter, några lyftes i kommentarerna, men jag vill utveckla mer.
Ropa på hjälp?
”Antingen genom att prata med en vän, söka sjukvård eller göra ett självmordsförsök som ett rop på hjälp.” (Mariel citerar Pelle Billing.)
Som ett rop på hjälp? Vad jag avskyr den frasen, en omskrivning av en verklighet som är för svår anhöriga att acceptera. Den personen har valt att avsluta sitt liv, tagit det avgörande steget och snubblat. Han/Hon har misslyckats, men framför allt vågat. Och det ska ni veta, kräver mer mod än vad de flesta förmår uppmåda.
Ett rop på hjälp vore att ringa hem och be mamma/sambon/hustrun att knyta snaran så att den blir ordentligt gjord till att man kommer hem, kanske också att följa med till IKEA och välja ut en lagom hög pall.
Ett ”rop på hjälp” kan vara att plocka fram rakbladet, trycka det lite mot armen, men låta sig stoppas av känslofloden när stålet först drar i huden för att sedan tränga igenom. För att sedan, ”oavsiktligt”, låta någon se de obehagliga såren på de obehagliga platserna. Men detta är inte självmordsförsök, Man har bara börjat experimentera för att vänja sig vid den omänskliga tanken att ens egen existens kan upphöra. (Ja, alla vet det, men få förstår det.) I detta skede är man inte redo att möta liemannen.
Att omskriva självmordsförsök som ”rop på hjälp” en brist på respekt för människornas upplevda situation. Ibland är det närmast bagateller i omvärldens ögon, ibland är det verkligt svåra knipor de sitter i. Men för personen ifråga är det ett oöverstigligt berg. Eller så enormt att det inte är värt besväret att ta sig förbi.
Något om pojkar och män
MÄN ber sällan om hjälp, MÄN talar inte om känslor på djupet. Jag tror att MÄN i regel har utvecklat reflexer för att hålla de djupare känslorna på bekvämt avstånd, så att de bara bubblar upp när man är som mest sårbar. (Inte sällan på sena kvällar, i mitt fall.)
Denna REFLEX är social, människoskapad – och nödvändig i vårt samhälle. Och vi börjar utforma den när vi tar barnen i armen och säger åt dem att man inte får slåss/bitas ens om man är arg. De flesta lär sig kontrollera lusten att klappa till någon relativt fort.
Nästa del är det psykiska, hur vi formar pojkars tolerans. Föräldrar är olika, vissa ska omhulda ungarna för varje liten blessyr eller motgång. Men skolan är lika för alla, enligt min erfarenhet. Ingen, inte ens lärare, respekterar en pojke som kommer och gråter för småsaker. Man försöker lära dem knep att bita ihop eller stå emot när andra är taskiga, fuskar i spel eller vad det nu kan röra sig om. Man försöker lära barnen att svara tillbaka eller ignorera elakheter. Den som lär sig detta upptäcker att det är ett framgångskoncept. Inte för att man vinner respekt, utan för att man slipper förlora den man har.
Och när dessa pojkar blivit män, så kommer någon och vill att de ska börja prata djupa känslor och våga visa sig svaga. Ett utmärkt sätt att skjuta sig i bägge fötterna samtidigt! Och pojkens behov av att uttrycka sig finns inte på samma sätt längre, reflexen är en del av mannen. Vi kan tackla det mesta själva, det har vi tvingats lära oss. Det är därför uppmaningen helt saknar effekt.
Om vi nu återgår till självmordsförsökern, vilka känslor har den som lagt upp repet i knät och försöker få till en snygg knop? (En simpel löpögla gör jobbet lika bra, men har inte samma klass.) I regel har de just inga känslor alls, möjligen lite lättade. Problemen som orsakat de negativa känslorna är ju lösta, det är bara sista åtgärden som ska slutföras först. Den som verkligen står i begrepp att ta sitt liv är inte längre deprimerad.
Men varför pratade han inte innan då? Som jag visade så är det allmänt ett uselt kort att visa några djupare känslor än de som kan kopplas till dagens humör. Gissa hur uselt det skulle vara att lämna ut ett stormande hav av mörka känslor med hopplösa framtidsutsikter till… ja till vem då? Frugan? Flickvännen? Vem av dem skulle stanna i den relationen?
Jag kan ge några skäl till varför.
1) Om man tror att de kan lösa problemen har detta varit löst innan det blev så emotionellt. De har troligen inget att bidra med. 2) De kommer troligen anse att man undanhållit något som de borde fått veta, och anse sig lurade. Diskussionen kan lätt komma att handla om helt fel ämne. 3) Ingen vill lägga dessa enorma problem på någon annans axlar. Det ökar dessutom risken att de känner sig medskyldiga om man ändå ändar upp i snaran. Det önskar man ingen. 4) Få kvinnor respekterar en blödig man. Många säger att de gör det, men det är mest skitsnack. 5) När alla känslor är både nattsvarta och orkanstarka så kroknar de flesta åhörare som saknar egna erfarenheter. Den bollen kommer alltid från oväntat håll, och den är stenhård.
Den som i huvudsak bryr sin hjärna om grannarnas skvaller, trädgårdens blommor eller att ha de senaste trendiga kläderna är, tror jag, sällan de som ögonblickligen kan ställa om huvudet till en situationen där bemötande och formuleringar kan göra skillnaden på en människas liv och död. För det är vad ”prata om det” faktiskt innebär i detta skede. Det är bara att acceptera att man inte alltid kommer lyckas. Eller rätt och slätt inte kan hjälpa.
Om någon säger åt mig att jag bör prata mer om mina känslor, så brukar jag fråga om de verkligen vill höra om dem? Jag är en människa, och ni alla vet vad som kan röra sig även i högst normala mänskliga huvuden. Av någon orsak verkar ingen aldrig ha ägnat detta en tanke.
Vad jag vill förmedla, om det inte står klart, är att självmordsstatistik inte handlar om siffror. Utan om väldiga mängder uppdämda svarta känslor som ganska få är kapabla att hantera, och detta i regel i mindre portioner. Att detta är en tragisk konsekvens av det samhälle vi har byggt. Jag skrev i början att reflexen som får män att hålla tillbaka känslor är social, det innebär att den är föränderlig. Det är upp till oss. Men vi kan nu inte tillåta att folk går och spöar upp varandra bara för att det får oss att må bättre, likaså måste alla lära sig att hantera motgångar eller taskiga klasskompisar. Problemen går därför inte att undvika. Det bästa vi kan göra är nog att lyssna till våra barns känslor utan fördömanden, även pojkarnas. Sedan försöka hjälpa dem att själva ta sig förbi sina problem, så att de lär sig under resans gång. Då är de i vart fall så bra rustande som vi förmått. Men det löser inte problem, men jag skulle tro att det skulle minska antalet problem. Och därmed antalet självmord.
Teo
.
Pingback: Att prata om döden | En stilla undran
Detta känns som det stämmer på MIG iallafall.
Ursäkta, men har du några belägg för att allt är en social konstruktion? Jag tror säkert det påverkar men det är också ett väldigt tillfredsställande sätt att resonera som inte nödvändigtvis är sant.
Edit: jag kanske övertolkar dig men när jag läste framförallt början låter det som att vi kan hitta alla förklaringar i hur pojkar behandlas och jag tror att vi åtminstone måste reflektera över att det kanske finns medfödda skillnader.
@Johan Grå:
Du har rätt.
Det är orimligt att anta att mäns stoiska mentalitet är en social konstruktion. Det är fullständigt logiskt att detta är evolutionärt betingat.
Kvinnor tycks dessutom generellt uppleva att offerkoftan passar illa på en man. Den är iallafall inte sexig.
…vilket ju av naturliga orsaker är av avgörande betydelse för det naturliga urvalet.
@Johan Grå:
Vad spelar det för roll om det är medfött eller inte, vi kan oavsett konstruera en kultur där män kan bättre dela och hantera sina problem. Gör inte detta till ett vetenskapligt problem för det är en moralisk katastrof!
Två av mina barndomsvänner (män) gjorde självmord i sin manliga förtvivlan utan att jag gjorde mycket för att förhindra det. Om jag då läst denna blogg eller Billings skulle jag ha gjort mera med och för dom, istället för att ha slösat tid på struntjämställdhetsproblem i mitt hetero parförhållande. Samtidigt som mina vänner dog slösade jag min energi på en jämställdhet som kvinnor inte vill ha och kvinnor gnällde över lyxproblem tex. hur de blir objektifierade i reklam.
Jag hade alltså två vänner som kunde fortfarande vara vid liv om denna diskussion börjat några år tidigare. Jag känner ett enormt raseri mot denna kvinnorövslickande och bortskämmande kultur. Och vad gnäller feminister/kvinnor om? Sånt här strunt:
http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/05/07/ar-det-sa-har-man-ska-befria-kvinnor-vill-jag-inte-vara-med/
@Johan Grå: Menar du att män biologiskt önskar dö mer än kvinnor? Och mer oföränderligt?
@Matias:
@Teo: Jag tycker ditt inlägg var väldigt tänkvärt. Jag ska tänka mer på det innan jag återkommer med ett längre svar…
Men en första sak jag kommer å tänka på är den här (nya) bilden av kvinnor som dåliga på att lyssna på män. På kvinnor som sägs fostras i den ”omsorgsfulla rollen” , den rosa empatiska som får träna empati på dockorna från födseln… MEN som i verkligheten hellre vill ha den där sexiga bredaxlade mannen som hellre tar hand om kvinnorna än tvärtom (förutom med matlagningen ?). Nej jag vet, kvinnor tränas inte mer i empati än män men. Något säger mig att kvinnor inte alls är så bra på att verkligen finnas där.
Finns det fler kvinnor här som upplevt Ninnis beskrivning av ”kollektivet” ? Jag har det. Och jag har upplevt att man ofta är bästa tjejkompisar tills.. det skiter sig. Tjejer kan vara blixtsnabba på att ”aldrig mera vilja prata”. Vänskaper som ska finnas för livet men som kan läggas ner snabbare än ljuset.
Dumpar kvinnorna männen som visar känslor snabbare än ljuset? De få män alltså som provar blotta de allra tyngsta sorgerna… Eller kan det vara så att män provar först att komma med ”lättare” problem. Om kvinnan inte kan hantera ens dem (utan bråk eller missförstånd eller annat negativt) så VET han att hon garanterat inte kommer klara de tyngre? Nån som vet?
@Mariel:
Nej jag vet, kvinnor tränas inte mer i empati än män men. Något säger mig att kvinnor inte alls är så bra på att verkligen finnas där.
Jag håller på att skriva ett svar till Johanna om könssocialiseringen. Och min poäng är bland annat just det.
Pojkar/män fostras till att visa kvinnor extra hänsyn (dvs. empati). (man ska vara snäll mot en tjej, man slår inte på en tjej, tänk på att hon är tjej osv. osv.) Det är en omfattande del av männens könssocialisering och könsroll. Om jag säger så här till män: ”Ni vet det där.. hur man tröstar en kvinna…. ”
De kommer veta vad jag syftar på. Det är något jag har gemensamt med männen. Jag har lärt mig genom trail and error, så har även män.
Det här.. hur män visar kvinnor hänsyn och liksom backar, framgår tydligt i genusbiblioteket.
Var är bristen på empati om man tom lägger om sitt språk och beteende för att kvinnorna ska må bra/trivas?
Det omvända finns inte, menar jag. Vi lär oss inte det. Vi lär oss inte vad som sårar män, vi lär oss inte hur det är att gå i herrskor.. män har något så när hum om våra problembilder.
Det är lite princessan på ärten-syndrom.. och jag tycker absolut inte det är kvinnor till gagn i ett modernt samhälle.
@Mariel igen
Hannah har skrivit ett inlägg dag som är ett typexempel på kollektivismen. Hur ofta ser du män diskutera med varandra om huruvida man ska eller inte ska raka pungen?
Man_1 bryr sig vanligtvis inte på vad Man_2 gör med sin pung (eller vad det nu än är). Däremot skulle de säkert gärna se en undersökning om vad kvinnor oftast föredrar.
Och om ämnet. Bra inlägg Teo.
Jag har erfarenhet av att ha fått ett samtal från en man som hade bestämt sig för att avsluta sitt liv. Han ringde för att han ville säga farväl till mig, han kände sig skyldig mig det..
Vi pratade natten igenom.. och han lever och är idag ur de problem som försatte honom i den desperata situationen.
Det jag upplever är att samhället har så stort kunskapsglapp när det kommer till män som har det svårt. För jag tror det går illa om man bemöter en person med ett manligt genus (vanligen män) med metoder framtagna ur erfarenhet av kvinnor.
@Ninni: Ja det är sånt jag funderar mycket på. Saker skrivs så enkelt och simpelt att det blir Fel. Tex. så brukar ju många feminister skriva tex. ”Flickor lär sig empati” och ”Pojkar lär sig vara tuffare och inte visa känslor.” Men det är så fruktansvärt förenklat. För det finns många typer av empati,och samma typer som kan läras ut på olika sätt. Och det finns olika tuffheter. Tjejer och de här utfrysningstaktikerna man lär sig som barn är en typ av tuffhet.
Varför orkar inte feminister skriva längre meningar? Om man använder sig av så korta meningar som möjligt så blir det ju galet.
Det handlar som du säger inte bara om ”empatibrist” hos killarna. Utan det handlar om att de lär sig mer om empati för andra. De lär sig att inte sätta sina känslor i första rummet, och att ta vara på sig själva i samma utsträckning som tjejerna tror jag. Killar är ju sjukt empatiska.
En närstående person sa en gång att män var dumma (korkade). Bl.a på grund av att det bara är män som startar krig. Och då måste man ju vara korkad. Och att män startar krig har jag hört många gånger… att det är ett tecken på mäns bristande förmåga till empati. Män är kalla och krigar. Men den som går ut i krig, tror jag ofta tvärtom är väldigt varm och empatisk. De offrar sig själva för något större. Hur empatiskt är inte det egentligen? Så jag tror att man kan se allt från hur många vinklar som helst egentligen.
En enkel fundering. Kanske ska man börja att fråga sig hur män som mår dåligt och öppet beklagar sig bemöts i samhället? Klarar deras flickvänner och deras närmsta med att visa empati för dem? Eller vänder de männen ryggen?
Hur är det i den offentliga debatten? Hur bemöts män som öppnar sig och berättar om sina känslor/upplevelser där? Hur bemöter t.ex. feminister män som inte är stoiska och biter ihop?
Det jag har sett är långt ifrån något som liknar empati. Tvärtom visar dessa feminister oftast ett enormt förakt mot män som inte uppfyller det som feministerna själva kallar för den manliga könsrollen.
@Mariel:
En närstående person sa en gång att män var dumma (korkade). Bl.a på grund av att det bara är män som startar krig. Och då måste man ju vara korkad.
Det är ju samma feltänk som ”män våldtar”. Män har aldrig startat krig. Makthavare har. Och med skamgrepp och med god hjälp från kvinnor tvingat även ovilliga män att göra ”sin plikt för samhället”.
@Oscar:
Jag har själv märkt hur jag som man, av vårdpersonal bemöts annorlunda än kvinnliga patienter i samma situation som mig. Jag har flera hårresande exempel på hur jag sitter i min rullstol bredvid en kvinna i sin rullstol och hon bemöts och behandlas avsevärt annorlunda.
@Matias:
”Vad spelar det för roll om det är medfött eller inte, vi kan oavsett konstruera en kultur där män kan bättre dela och hantera sina problem.”
Din motsägelsefulla mening besvarar ju ironiskt nog frågan som meningen börjar med. Orsaken bakom fenomenet är av betydelse för hur man ska förstå hur man behöver bemöta (inte lösa) problemet med männens instinktiva ovilja att framstå som svaga och sårbara. Den vänsterfeministiska gruppen ”vita kränkta män” bekräftar också att även feminister omedvetet föraktar män som beklagar sig.
Själv har jag inte svårt att tala om känslor därför har det heller inte varit svårt att tala med mina manliga vänner om jobbiga saker beror väll på att jag är ganska öppen av mig och talar om mina inre tankar å känslor och inte ser det som en prestige förlust därför känner dom nog en trygghet i det och vågar öppna sig det blir ingen tuppfäktning därför avslappnat.
Kvinnor vill mer bearbeta/älta ett problem vilket terapi är en bra form för och passar män sämre (jag generaliserar)medans män vill tala ut om problemet för att sedan få en lösning en handlingsplan vilket gör att KBT passar män bättre.
@michael: vad är KBT?
@Mariel:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_beteendeterapi
@Nils:
Vad är det motsägelsefulla? Vad är det ironiska? Två av mina vänner är döda, skulle en diskussion om medfött/konstruerat ha hjälpt dom? Hur bortdomnat korkad är du?
@Nils J
Det finns ju många som forskar om handikappade kvinnors utsatthet och jag vet inte om någon alls har brytt sig om att forska om handikappade mäns utsatthet.
Jag stötte i alla fall på följande.
Jag tar med länken här eftersom jag nästan chockades av det Mansförakt som kvinnan i artikeln uppvisar i den allra sista meningen i artikeln.
http://www.jll.se/nyheternotiser/nyheter/jll/handikappadeingenenkonadgrupp.5.3e1d6d6912ea34e83fc800010005.html#.UYlwR6Oewb0
Mobilfilm friade våldtäktsdömda
http://bloggar.aftonbladet.se/brotto…nar-advokaten/
https://www.flashback.org/t2137689
-Man tycker ju att ljuga och sätta dit personer på detta sättet borde ge grova straff, men tydligen inte… Vad säger ni om denna skiten?
Blir så förbannad…
”Jag blir jätteupprörd över detta! Vilka sjuka onda människor ljuger såhär för att förstöra en annans liv, få den fängslad, utpekad, stämplad ,förnedrad? VARFÖR dömdes de när ord stod mot ord? Hoppas de får ett rejält skadestånd, och stämmer skiten ur tjejerna för falsk anklagelse och allt sånt!”
@Johan Grå & Nils
”Ursäkta, men har du några belägg för att allt är en social konstruktion?”
Allt är det inte. Men jag kan lätt belägga att vi formar barn som beskrivits. Om biologin skulle peka i samma riktning skulle formningen vara onödig. Det är givetvis inget vetenskapligt belägg, men duger för mig för stunden.
Sedan har biologin självklart en del att säga till om, annars skulle vi inte ens vara mottagliga för dessa påverkningsförsök.
Människan är ett lapptäcke av drifter hårdkodade i DNA och sociala medvetenheter som försöker köra över de förstnämnda, eller kanalisera dem på mer acceptabla sätt än vad biologin kräver. Rätt sällan är nog allt svart eller vitt, frågan är nog mer vad som dominerar för stunden.
@Mariel
”Män är kalla och krigar. Men den som går ut i krig, tror jag ofta tvärtom är väldigt varm och empatisk. De offrar sig själva för något större. Hur empatiskt är inte det egentligen?”
Skarp insikt. Nästan allt ond har en god föresats. Vill man förstå fenomenet måste man förstå föresatsen. Vill man få människor att göra ont måste man förklara för dem varför det, ändå är en bra sak.
Det gäller också vår fråga. Feminister vill beskära halva befolkningens rättigheter och lyckra upp rättsäkerheten, även för sina egna barn. Och de tror att detta är en god sak. Kvinnor är precis likadana, de skickas bara mer sällan ut på slagfälten. (Appropå vad som kan röra sig i normala mänskliga huvuden.)
”Dumpar kvinnorna männen som visar känslor snabbare än ljuset?”
Det innefattar två problem. Det ena är att kvinnor har en tendens att förakta ”veka män”, och detta är den största svaghet du kan blotta. Sedan är känslorna nästan uteslutande nattsvarta.
Men här bör jag lämna en reservation, om kvinnan faktiskt får chansen och kan hjälpa så blir det en annan sak. Då kan det med tiden lyfta en relation till nya nivåer. Kan man bara lyssna utan att själv haverera så brukar det räcka långt.
@Ninni
Ofta brukar det räcka att få prata utan risk att bli förskjuten.
Och ja, män backar socialt undan för kvinnor så att de ska trivas. Men i denna fråga kan kvinnan behöva ”backa undan” långt för att ge mannens känslor det nödvändiga svängrummet.
Kanske skulle många problem undvikas bara om kvinnor och män (eller pojkar & flickor) fick lära sig att anpassa sig till varandra under uppväxten, att det inte bara går åt ena hållet. Men det är möjligt att det är för mycket biologi här för att sådant ska vara realistiskt.
Teo
@Christian:
Ämnet är angeläget, men detta är helt fel ämne. Skriv gärna i forumet om du inte hittar ett passande inlägg.
MVH
Teo
@Christian:
Med anledning av Teodors inlägg ovan ska jag göra detta kort men jag känner att det är läge att göra ett väldigt viktigt påpekande som ofta glöms bort bland upprörda personer efter en friande dom mot påstådda våldtäktsmän.
Bara för att de tilltalade inte blir dömda så innebär det inte att målsägande har ljugit för att sätta dit dem eller begått någon annan brottslig handling. Det kan finna massor av skäl till varför det finns en diskrepans mellan målsägandes uppfattning och domstolens bedömning, t ex:
* De tilltalade har verkligen begått brottet mot målsägande, men det saknas tillräckliga bevis för detta (alternativt att domstolen gör en felbedömning),
* Målsägande har råkat ut för brott men pekat ut fel person av misstag (vilket inte är eller bör vara brottsligt, så klart till skillnad mot om målsägande med flit pekar ut fel person)
* målsägande har missuppfattat vad som konstituerar brottet ifråga (ofta då att målsägande tror att en våldtäkt/sexuellt tvång har begåtts men så är inte fallet juridiskt)
etc.
Jag tycker man ska vara lika försiktig med att slänga runt sådana anklageklser som man ska vara med att anklaga någon för våldtäkt om man inte vet vad som har hänt.
@Mariel:
Nej, vad jag menar är att det kan finnas könsskillnader kring hur vi relaterar till våra känslor och hur vi bäst hanterar dem i samspel med andra.
Egentligen är det flera saker jag vänder mig emot. Det första är teorin att man enkelt kan se hur barnuppfostran påverkar barnen som vuxna. Sambanden är helt enkelt inte så tydliga. Vad vi som vuxna tycker låter positivt kan vara direkt skadligt för barn och jag tycker det är en naiv och lite farlig bild.
Det andra är den utopiska bilden av att vi kan fostra människor som är helt annorlunda bara för att vi har kommit på hur det borde vara. Hittills har jag sett många sådana idéer och väldigt lite resultat, återigen med en del negativa resultat.
Det tredje är att det kanske helt enkelt finns biologiska skillnader och istället för att komma på teorier om hur vi ska förändra män borde vi fokusera på hur vi kan närma oss de män som redan finns.
Ska man göra något för barns generella förmåga att hantera sina känslor och lära sig relatera till andra är anknytningen det med bäst belägg. Man får ha mycket på fötterna om man tror sig komma mycket längre än så.
Personligen tror jag dels att det är ett problem att män helt enkelt inte tas väl om hand i vården om de har psykiska problem. Jag har hört alltför många män skickas hem med ett raljant uttalande om att de kanske borde ta en öl med en kompis och prata av sig. Det får mig vilja gå till vårdcentralen och ge mina kollegor en lavett, alternativ sätta mig och gråta, det beror på dagsform.
Vad jag upplever är också att de självmordsbenägna män jag stött på ofta saknat nära relationer. Inte sällan har de många människor omkring sig, inte sällan människor som låter som att de vill vara nära när männen beskriver dem, men ändå ingen de känner att de kan vända sig till. Jag tror att det är en kulturell fråga mer än en uppfostringsfråga eller en psykiatrisk fråga. Jag sitter ibland och läser på caféer för att det ger mig läsro. Där ser jag ofta utländska män som sitter och snackar skit med kompisar (eller vad de nu snackar om, jag förstår ju inte). Jag har nog aldrig sett en svensk man över 40 bara hänga med kompisar om inte frun är med. Det speglar min bild av hur det är för många män över en viss ålder. De har familjen och de har jobbet och så på sin höjd några kompisar som de har en aktivitet med en gång om året. Jag tror förövrigt att det hänger ihop med mäns roll i familjen och det är en av anledningarna till att jag skriver om det.
Det här är en gammal nyhet men vad skulle hända om två män med gevär över huvudet skulle räkna upp namnen på kända kvinnor i regering, riksdag och inom bloggvärlden.
Nu finns det säkert feminister som tycker att jag inte har förstått ”grejen” med filmen och det befogade i att kvinnor mordhotar kända män i public service anda (Sveriges radio).
Dessa feminister har helt rätt! Jag har inte förstått ”grejen”!
@Johan Grå:
Vi observerar samma saker, du och jag.
Just det här med ”utländska män på café” är orsaken till att jag tror på att detta går att förändra. För hade det varit biologiskt, så hade det varit all over. En intressant studie skulle vara en kvantitativ studie av mäns relationer och hur/om det korrelerar med hur långt feminismen drivits i olika länder.
Vi har under så lång tid fokuserat helt på kvinnor att män har backat in i ensamhet, tror jag. Jag tänker på anekdotiska bevis, kring farfar och morfar. Jag vet vad de hade för vänner (speciellt morfar som dog på senare än farfar) och de var mer som de ”utländska männen på café”
@Teodor:
”Allt är det inte.”
Fel. Allt är socialt konstruerat och detta betyder att ingenting är endast biologi eller fysik.
I något blogginlägg förlöjligades feminismen med att fråga om längdskillnaden mellan män och kvinnor är socialt konstruerad. Personen som frågar sådant förstår inte vad som menas med socialt konstruerat. För längdskillnaden är socialt konstruerad. Vad betyder detta? Det betyder att längd för oss människor inte är endast cm dvs. fysik utan en hel värld av mänsklig betydelse och mening som inte kan reduceras till endast fysik. Detta betyder inte att längdskillnaden inte skulle existera rent fysiskt men endast i vetenskap inte för oss människor. Vi förhåller oss inte (kan inte och bör inte) till andra människor endast fysiskt utan allt sker i en värld av mänsklig betydelse som inte kan förklaras med fysik eller biologi utan måste klarläggas på sina egna villkor/i sina egna termer. Detta betyder: Moral moraliskt, kön könsligt osv.
Avslutninsvis vill jag säga att allt är inte endast socialt konstruerat.
@Matias:
Förstår du att det inte är normalt att säga till människor man inte känner att de är dumma i huvudet? Du gör ju bara dig själv till åtlöje. Andra kommer inte fästa någon vikt vid det du skriver i fortsättningen nu? Vem bryr sig om huruvida andra bryr sig om vad du skriver? Det är bara du själv som har ett ansvar gentemot dig själv att uttrycka dig på ett sånt sätt att folk respekterar det du har att säga.
@Nils:
Jag ber om ursäkt för det. Det var helt onödigt. Jag försöker inte ursäkta mig själv men jag blev arg när jag läste dessa två förtjänstfulla inlägg, började tänka på mina vänner. Sorry att jag lät det gå ut över nån som absolut inte förtjänade det.
Min poäng, och vad som gjorde mig arg, var att börja inte diskutera social konstruktivism vs medfödda skillnader utan diskutera mäns ensamhet.
@Ninni:
Jag tror att vi kan tacka feminismen för den också. En man, idag, som sågs sittande på ett café med sina kompisar skulle ses som ansvarslös och att han smitit från sina plikter som jämnställd förälder. Jag tror många män skulle vilja gå ut en stund och snacka skit med polarna men vågar inte på grund av den skit de skulle få hemma.
”Är han tre meter från spisen så är han på rymmen”
@Matias:
Jag förstår din ilska och smärtan över dina vänner men min kommentar kommer sig också av erfarenheter av lidande män. Jag poängterar min syn därför att missriktade åtgärder är lika illa och ibland värre än inga åtgärder alls.
@Matias:
Jodå, jag är bekant med de resonemangen. Men jag tillmäter dem ingen betydelse i visshet om att det inte kan bli fel av denna orsak.
Kanske kommer det om text om varför sinom tid. Finns intresse?
Teo
Pingback: Om män som tiger in i det sista, och längre! | UmeNytt.se - Nyheter Umeå Sverige - Nyhetsportal