Det finns en del män som inte vill leva mer…
avatar

Nu har jag påbörjat det här inlägget fler gånger än vad jag har fingrar och kan bara konstatera att vissa ämnen är svårskrivna. Det blev ett långt till slut:

Det är så att en man har dött i min omgivning, och utan att blotta för mycket information så tror jag att det var självmord. Jag kände han inte så väldigt väl men det värker i mitt hjärta varje gång jag tänker på det… Jag ser framför mig hur han såg ut när de fann honom, vad som kan ha hänt innan och vad han kan ha tänkt och känt. Jag har inte en blekaste aning men jag föreställer mig ändå. En skör stor och stark man.

Och när jag tänker på detta, och när jag smält det bitvis dag för dag så tänker jag på alla de män som tar självmord. Varför gör dem det? Vad är det som driver dem att ta det där sista steget? Varför upptäcker vi inte problemet i tid? Och varför är det så att typ alla som tar självmord beskrivs som ”glada personer” – varför är det ofta så oväntat och omöjligt att förstå? Varför pratar vi inte oftare om det här – alla dem som tar självmord? Och varför är män överrepresenterade? Underbara män. Män som inte orkar mer. Finns det ingenting vi kan göra för att förhindra..? Eller ska man bara lämna dem åt sitt öde. Jag tycker att samhället borde bry sig mer.

Pelle Billing skriver i sin bok ”Jämställdhetsbluffen” en del om detta:

s.100 ”Könsaspekten identifieras nästan aldrig när ett problem främst drabbar män, medan könsaspekten nästan alltid lyfts fram när ett problem främst drabbar kvinnor. Ordet mansfrågor finns inte ens i vår vokabulär, eftersom frågorna antingen är mänskliga problem eller kvinnofrågor. På senare tid har dock okunskapen om män och mäns vardag börjat bli mindre kompakt, och så smått dykter det upp tecken i media på att man börjar bli medveten om viktiga mansfrågor. I Aftonbladet har krönikören Annika Marklund frågat sig vem som bryr sig om alla unga män som mår dåligt – en retorisk fråga då i princip alla könsmärkta pengar går till tjejer och kvinnor.51 Denna krönika följdes ett halvår senare av en debattartikel i samma tidning, där psykoterapeut Jan Löwdin från Stadsmissionen beskrev unga mäns sociala utsatthet och dåliga hälsa.52 Dessa artiklars bild av unga män – en bild som fortfarande inte riktigt finns i vårt kollektiva medvetande – utmanar våra föreställningar om hur det är att vara man. Visste du till exempel att sju av tio självmord begås av män? Detta enligt NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) som för oficiell statisik över självmorden i Sverige. Bland män i åldern 15-44 år är självmord till och med den vanligaste dödsorsaken, inte dödsolyckor som ibland hävdas.53 Hos kvinnor är självmorden betydligt färre, men däremot är det vanligare att kvinnor gör självmordsförsök.

En del i mäns självmordsproblematik är att en nedstämd man ofta avstår från at söka hjälp eller prata med någon närstående. Istället håller han det för sig själv och försöker komma igen på egen hand, så gott det nu går. Om stämningsläget fortsätter att försämras och han till slut blir mer eller mindre desperat, är risken stor för att han helt enkelt avslutar sitt liv. Kvinnor, å sin sida, är bättre på att signalera till omvärlden att de mår dåligt. Antingen genom att prata med en vän, söka sjukvård eller göra ett självmordsförsök som ett rop på hjälp. Egentligen är det inte bara vid risk för självmord som män är dåliga på att söka hjälp, utan det gäller för en mängd sociala och hälsorelaterade frågor. Många män förefaller helt enkelt ovilliga att kontakta sjukvården eller sitt socialkontor, även när de behöver det. Frågan är varför män agerar på det viset och inte utnyttjar den hjälp som faktiskt finns tillgänglig? Är vi män dumma i huvudet, för att använda ett krasst uttryck? Varför vill vi hela tiden vara starka och kompetenta, om det till och med kan kosta oss livet? Jag tror inte att män är dumma i huvudet, utan många män gör ett medvetet val att inte visa svaghet. En man som visar tecken på svaghet och beroende tappar i status, både hos kvinnor och hos andra män […]”

Är källa 53 denna tro? Det stod enbart ”53. Självmord i Sverige, 1987 – 2010. Nationellt centrum for suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (2012) 

Så hur kan man försöka förmedla att det är Okej att en man visar svaghet, utan att för den skull problematisera mansrollen och hur män väljer att vara? För om jag skriver ”Män borde prata mer om sina känslor och formulera sina problem mer till omgivningen” så kommer ju en å annan här säga ”Nej, Män ÄR inte så…” eller hur?

/Mariel Asklund

Den här låten är till en man som valde att avsluta sitt liv…

 I was left to my own devices
Many days fell away with nothing to show
And the walls kept tumbling down
In the city that we love
Great clouds roll over the hills
Bringing darkness from above

But if you close your eyes,
Does it almost feel like
Nothing changed at all?
And if you close your eyes,
Does it almost feel like
You’ve been here before?
How am I gonna be an optimist about this?

 

Kommentarer

Det finns en del män som inte vill leva mer… — 43 kommentarer

  1. ”Varför är män överrepresenterade?” Det tror jag att jag kan svara på.
    Jag kan knappast tänka mig något mer förnedrande än att överleva ett självmordsförök. Den ultiata losern är den som inte ens klarar att sätta punkt för sin egen tillvaro. Antingen gör man det fullt ut eller så gör man det inte alls.
    Kvinnor ”försöker”, dvs. deras ”försök” är inte alls försök, utan ett sätt att få uppmärksamhet …

    SvaraSvara
     
  2. För mig är det dessvärre inte alls svårt att förstå.

    Lyssna ljudupptagningen från GRÄV 2013. Lyssna noga på vilka reaktioner Täppas berättelse om allvarliga hot ger.
    Så länge vi, kvinnor och män, bemöter män som ”gnäller” med ironi och/eller hån, så länge kommer män inte söka vår hjälp när de behöver det.

    När man bemöter män med respekt, när de vet att de kan berätta, kravlöst, på sitt eget sätt, utan att man ser ner på dom, DÅ pratar män hur mycket som helst.. Än har jag inte haft en enda vän som inte gör det.

    SvaraSvara
     
  3. Att vi beskriver de som begått självmord som glada och att det kom oväntat är nog mest en försvarsreaktion. Uppenbarligen var de inte glada, men om vi säger så att vi inte hade någon aning har vi inte heller någon skuld i att personen mådde dåligt. Hur skulle vi kunna veta? Om han bara hade sagt till, etc.

    Att fler män tar livet av sig kan bero på att vi ofta bedöms efter vad vi gör. Om vi gör fel eller ve och fasa inte kan är det en skam. Vissa kan inte leva med det. Sen finns det ensamheten. En mans vänner är oftast någon man gör något med. ”Han är min jaktkamrat.” Det kan vara väldigt intimt, brottning eller ligga i ett nersnöat tält på en glaciär i flera dygn för att sedan knyta ihop sig med personen och lägga sitt liv i hans händer. Men till syvende och sist är det aktiviteten som är i centrum. Med tiden pratar man om stort och smått, men det ska mycket till innan det blir helt personligt. Har man inte ens aktivitetskompisar kan man bli mycket ensam. Det står inte alla ut med.

    Nåväl, det är mina hemmasnickrade psykologiska förklaringar. Finns säkert flera. Men att mansdominansen i ”lyckade” självmord inte undersöks och uppmärksammas mer, och t o m hånas (Se Big Red i Toronto när hon sarkastiskt sjunger Cry me a river när en från AVfM tar upp problemet.), är en viktig mansfråga. När vissa då förnekar och förminskar sådana frågor (Check your privileges, you white entitled male!) är det uppenbart att de inte är för jämställdhet. Då är man revirmarkerande av sin offerstatus för att tillskansa sig själv fördelar. Defacto en parasit på jämstäldhetsarbetet i samhället.

    SvaraSvara
     
  4. Citatet jag använde i ett inlägg från Dr. Farrells ”The myth of male power” är talande, tycker jag, även om det handlar om en specifik del av ”prata om känslor”:

    Then one day (in one of those rare moments of internal security) I asked myself whether whatever impact I might have had was a positive one; I wondered if the reason why so many more women than men listened to me was because I had been listening to women but not listening to men. I reviewed some of the tapes from among the hundreds of women’s and men’s groups I had started. I heard myself, when women criticized men, I called it ”insight,” ”assertiveness,” ”women’s liberation,” ”independence,” or ”high self-esteem.” When men criticized women, I called it ”sexism,” ”male chauvinism,” ”defensiveness,” ”rationalizing,” and ”backlash.” I did it politely–but the men got the point. Soon the men were no longer expressing their feelings. Then I criticized the men for not expressing their feelings!

    SvaraSvara
     
  5. Varför begår så många fler män än kvinnor självmord? Varför begår en man självmord? Hur kommer det sig att så många fler kvinnor än män försöker begå självmord men överlever?

    Dessa frågor är typiska för det nystartade forskningsfältet ”Male studies” och det finns sålunda redan en början på kunskapsbank som ger svar på dessa frågor. Den stora frågan är dock hur kommer det sig att samhället struntar i det här ämnet? Det enkla svaret är att det inte bara är i det här ämnet samhället struntar i män, det är ett allmängiltigt fenomen att samhället struntar i män.

    Lyssna på Girlwriteswhat ovan när hon berättar bakgrunden till varför Earl Silverman tog livet av sig själv förra helgen. Earl Silverman drev kanadas enda jourboende för utsatta män och han fick betala det helt och hållet själv för statliga bidrag får endast jourboenden för utsatta kvinnor i Kanada och inte nog med det, ”ministry of womens status” har total vetorätt över vilken forskning som myndigheterna utgår från när de tar de besluten i Kanada.

    När begår en man självmord? Svaret visar sig ofta vara när han upplever att han inte längre är till nytta utan blivit en börda eller skam för andra. Självmordet innebär då att mannen inte längre är till besvär. Kvinnor å sin sida gör ofta självmordsförsök, inte för att komma bort från nära och kära utan för att tilldra sig näras och käras uppmärksammhet, inte sällan betraktas kvinnliga självmordsförsök som ”ett rop på hjälp”

    En av de främsta orsakerna det kan vara så många kvinnliga självmordsförsök är troligen att de fungerar och kvinnorna ofta överlever. En av de främsta orsakerna det är så många manliga självmord är förmodligen att en man som ropar på hjälp betraktas som en börda. Något jobbigt och onödigt som ingen egentligen vill ta tag i även om ingen heller vill stå för åsikten att

    ”jo vi skiter i att män begår självmord, vi skiter helt i det”

    Som påpekades i ovan video. Feministiska representanter ville aldrig komma till TV-studion och säga öppet de skiter i manliga offer. De svarade att överhuvudtaget dyka upp och debattera ämnet skulle ge legitimitet åt att det existerade manliga offer för partnervåld. Feminsternas position var inte att man skiter i utsatta män. Deras position var att utsatta män inte existerar överhuvudtaget.

    Och det är den positionen samhället har idag. De skiter i utsatta män, låtsas att utsatta män inte finns, vägrar att debattera ämnet och det finns hur som helst inga resurser för utsatta män. Däremot om mannen istället för att vara ett stackars offer vore en våldsam farlig förövare- DÅ skiner alla ansvariga upp för sånt finns det hur mycket resurser som helst för – samtidigt som vi alla skall låtsas att samhället kommunicerar att manlig våldsamhet är dåligt.

    Det är en skamfläck hur samhället hanterar dessa frågor.

    SvaraSvara
     
  6. Om det är nån som har problem med att rösta med stjärnorna nederst i inlägget så kan jag bara säga att du inte e ensam om det. Vad de beror på vet jag tyvärr inte.

    SvaraSvara
     
  7. @Erik: Dalarnas tidningar hade idag ett helt uppslag om relationsvåld mot kvinnor och kvinnojourer. Allt var ”män slår kvinnor”. Men längst nere i en faktaruta stod det att i Dalarna finns ett Kris- och Våldscentrum för män. Letade upp det kommunala projektet (kanske förlängs) och det var mest hjälp att sluta slå/vara aggresiv, men längst ner på listan fans även med ”Om du utsatts för våld och hot”. Om det är på riktigt eller bara något de har med för att tysta kritiker låter jag vara osagt.

    SvaraSvara
     
  8. ”Och varför är det så att typ alla som tar självmord beskrivs som ”glada personer” ”, ”Varför upptäcker vi inte problemet i tid?”
    För att män ska ge ett självsäkert (mäktigt) intryck för att vara framgångsrika i sociala sammanhang, speciellt vad gäller samliv. Fasaden är viktig för den som har problem av något slag vare sig det är fattigdom, avsaknad av statusfyllt kontaktnät, fysisk svaghet etc. Att skylta med svagheterna genom att tala om dem bäddar för än fler problem.

    ”Vad är det som driver dem att ta det där sista steget?”
    När fasaden har spruckit helt så brukar det inte vara mycket till liv kvar, det blir inte roligare iaf och man riskerar att dra ner andra med sig.

    ”Och varför är män överrepresenterade?”
    För att det finns mindre hjälp att få. Den hjälp som finns att söka är inte mansanpassad. För män innebär hjälpsökandet i sig att de riskerar än mer problem.

    ”Varför pratar vi inte oftare om det här – alla dem som tar självmord?”
    För att män är överordnade och klarar sig bra ändå. Thinking

    ”Finns det ingenting vi kan göra för att förhindra..? Eller ska man bara lämna dem åt sitt öde.”
    Kritiska mansomgivningsstudier istället för kritiska maskulinitetsstudier.

    SvaraSvara
     
  9. @AV:

    Ärligt talat – det spelar ingen roll.

    Män har redan svårt att söka hjälp de kommer givetvis inte att söka hjälp förpassad längst nere i listan där det ser ut som om man betraktar män som just den börda som ofta är orsaken för självmorden ifråga. Det är ju skrattretande att de inbillar sig sådan hjälp är till hjälp. Total inkompetens!

    SvaraSvara
     
  10. Jag var nära att ta steget en gång i tiden. Att jag inte fullföljde det är nog mer en slump än rent förnuft.
    Det som startade min cykel av tankar att på allvar ta mitt liv var då jag vid en depression i gymnasiet gick till skolkuratorn för att få stöd men istället blev hånad och bortshasad redan i dörren till hennes kontor. Hon var mer intresserad av att prata med sin väninna i telefon än att höra hur dåligt jag mådde.
    Hon hånade mig på samma sätt som feministet dagligen hånar svaga män idag i media i Aftonbladet eller på nätet. Förmodligen är hon en av orsakerna till mitt starka förakt för feminister.

    SvaraSvara
     
  11. Okej, med hänvisning till flera skribenter ovan:
    Finns det något som vi män som skriver här, kan göra för att det ska bli mera tillåtet och socialt accepterat för oss (och andra män), att tala om känslor och visa svaghet? Kan vi förändra vårt sätt att bemöta ”nykomlingar” och varandra (här och annorstädes), på ett sätt som öppnar upp för ett samtal, som går utöver vår besvikelse på många feminister?

    Vi kan naturligtvis fortsätta vänta och hoppas på förståelse från feminister och andra, som idag inte klarar av att se den utsatthet som en del av oss män lever under, men vi kan faktiskt också själva välja, att redan nu försöka ge varandra det utrymme och den respekt vi säger oss önska, genom att själva gå före och tala om de känslor vi vill tala om, och visa oss svaga och sårbara inför varandra. Eller kan vi det? Internet kanske inte är rätt forum för alla för detta, men om några av oss vågar, kanske ett sådant mera personligt samtal här, kan göra mera för att det ska bli lättare för män att andas (och leva vidare) i sina liv, än många mera argumenterade och akademiskt inriktade övningar? De är viktiga de också, tycker jag, men kanske vore det värt att också pröva ett annat spår, framöver?

    Vad säger ni om detta? Formerna för det kan säkert se ut på många sätt, men vi behöver faktiskt varken be Gudrun Schyman, Lo Kauppi, eller någon annan mer eller mindre uttalad feminist (eller någon annan), om tillåtelse för att börja tala med varandra på ett nytt sätt. Skit i dom och deras hån, liksom. Men det kan förstås kräva en smula mod ändå, inför varandra… Är vi redo för det?

    SvaraSvara
     
  12. På fredag ska jag på begravning av en vän som tagit sitt liv. 50 år gammal blev han.

    SvaraSvara
     
  13. Ett mycket sorgligt ämne som jag tyvärr har en personlig relation till. Jag ser det så här, hela den här ”jämställdistiska protesten” är ett ”manligt rop på hjälp”. Det är så här (många) män visar sin sårbarhet och sina känslor. I vanlig ordning möts de (vi) med förakt och hån. Män ska visa sina känslor men ändå inte, jag får inte ihop det där. Att frågan negligeras är en riktig, riktig skam för ett land som Sverige, att ens prata om (feministisk) jämställdhet och samtidigt förringa mäns känslor och utsatthet är ofattbart arrogant.

    SvaraSvara
     
  14. Beklagar @Mariel Frown
    Som @Ninni säger så ses män som någonting annat, inte om människor eller individer med känslor och tankar. Det problematiseras inte att det är enormt utbredd psykisk ohälsa i Sverige och inte minst då hög självmordsstatistik. Istället tystas alltsammans ned och kallas ”familjetragedi”, varav ytterligare en siffra blir till att notera i statistiken.
    Det dör runt 1000 svenska män årligen pga psykisk ohälsa och suicidala gärningar. Kvinnor har jämförelsevis ett stort självskadebeteende i förhållande till männen, men ändå långt ifrån hälften ens så hög andel som männens 1000 begångna självmord per år. Vilket även det möjligtvis säger en hel del om könsskillnaderna i benägenhet gällande beslutstagande eller grad i ohälsan.
    http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=39498&l=sv

    Man lyfter mycket ogärna fram könsskillnaderna när det gäller självmordsstatistik, just för att det riskerar utmåla män som grupp till martyrer inom ett område. Och män FÅR ju bara inte ha legitima problem eller bekymmer i samhället. Länken ovan till Karolinska Instituten är den som tydligast visar på den enorma skillnaden i sin statistik. Andra källor är allt mer generella och fokuserar mest på ålder.

    Pensionärer och vita män är dem som har minst att säga till om i självändamål i dagens samhälle. Mäns framgång byggs endast på egenhanda gärningar och beslut, enligt stenåldersprincipen ”en man reder sig själv”. Och så tycks samhället, utbildningsväsen, politiker och lagstiftare även själva tycka.

    Det är precis som när det gäller välgörenheten och problematiseringen kring kvinnor och bröstcancer där allting ska kläs i rosa. Alla ska bära ett rosa band och insamlingsgalor på tv osv görs.
    Men likväl så görs inte ett dyft för män och prostatacancer, uppmärksamheten och attityden kring prostatacancer gör det hela till en mansfråga som mycket annat. Efter som män alltid är dömda att eftersättas.
    Vänner till mig blev förvånade över att jag hade en mustasch-nål sittandes hemma i lägenheten (mustaschkampen), dem tyckte att det var underligt.

    ”-10.000 män drabbas årligen i Sverige av prostatacancer.”
    http://www.prostatacancer.nu/

    ”-År 2010 upptäcktes 7 917 bröstcancerfall hos kvinnor..”
    http://www.cancerfonden.se/sv/Om-Cancerfonden/Fragor-och-svar/Vanliga-fragor-om-brostcancer/

    Ändå så problematiseras kvinnors åkommor och bekymmer betydligt mer än mäns. Vilket bara bekräftar att män är mindre värda än kvinnor på ett mänskligt och fysiskt plan.

    SvaraSvara
     
  15. Nu lite mer personligt.
    Jag vet inte hur vanligt det är för killar att dem är depressiva eller mår psykiskt dåligt, det är för mig en fördold företeelse. Dock så känner jag många tjejer som öppet visar att dem mår psykiskt dåligt, tjejer tenderar att inte vara lika blygsamma när det gäller den biten, lyckligtvis(!)
    Där är det en problematisk bit för killar/män att hantera, eller ja samhället att hantera då problemet är rotat ända ner i mäns hela existens. Innebörden och benägenheten till att visa känslor och som man tillåtas ses som en människa som är komplex och har känslor. Tillåtas att ha det.
    Begreppet maskulinitet är skamfilat, manipulerat och smutskastat av etablissemanget och feminismen, så till den grad att det faktiskt inte ens känns som en vettig utgångspunkt i debatten kring mäns ohälsa.

    Personligen har jag haft mycket mycket mörka perioder i mitt ‘unga’ liv. Existentiella frågor har alltid funnits i mitt huvud, ända sen jag var liten. Men varpå depressioner kommit och gått, så var 2009 och tidigare den mörkaste tiden för mig och suicidala tankar cirkulerade ständigt.
    Att hoppa huvudstupa ifrån hög höjd eller vila på räls var tankar som kunde komma i min existentiellt kolsvarta depression. Lyckligtvis så kom jag inte riktigt nära, då jag var alltför mentalt och fysiskt utslagen för att orka agera, eller ens det..
    Nu mår man mycket bättre, 2010 blev en rejäl dos påfyllning av livslust. Min farfar var stor del i detta, samt en otroligt bra terapeut. Man lär sig att livet alltid blir bättre och att man har det i sina egna händer. Att man alltid har valmöjligheter.

    SvaraSvara
     
  16. Vi kan naturligtvis fortsätta vänta och hoppas på förståelse från feminister och andra, som idag inte klarar av att se den utsatthet som en del av oss män lever under, men vi kan faktiskt också själva välja, att redan nu försöka ge varandra det utrymme och den respekt vi säger oss önska, genom att själva gå före och tala om de känslor vi vill tala om, och visa oss svaga och sårbara inför varandra. Eller kan vi det? Internet kanske inte är rätt forum för alla för detta, men om några av oss vågar, kanske ett sådant mera personligt samtal här, kan göra mera för att det ska bli lättare för män att andas (och leva vidare) i sina liv, än många mera argumenterade och akademiskt inriktade övningar? De är viktiga de också, tycker jag, men kanske vore det värt att också pröva ett annat spår, framöver?

    Nu ska du inte gå händelserna i förväg Wink

    Jag har tankar och planer i flera olika saker och en är just detta. Jag har planerat det så att jag kommer skriva ett inlägg där jag efterlyser era ”anekdotiska bevis” över händelser som drabbar män, situationer där Ni får ta skit och tiga och ber er beskriva hur det kändes. Jag och Mariel har en tanke att det ska bli en serie som kommer gå att nå så som genusbiblioteket går att nå. Det blir vår lilla ”privata genusvetenskapliga mansforskning” där era berättelser utgör empirin.

    Sen beror det ju på vilken respons det blir, men det är iaf planen.

    SvaraSvara
     
  17. Det finns en underliggande ton här om att man måste prata och vara känslig för att bli hjälpt som jag inte vet om den stämmer. Män har svårare att söka hjälp. Några av anledningarna är att många män inte är vana vid att prata om känslor eller att söka stöd när det är svårt.

    Dock ska man ha i åtanke att den psykiatriska vården i är skapade enligt kvinnligt fungerande. Det är mest kvinnor som arbetar där och det är mest kvinnor som söker hjälp. Det är förhastat att dra slutsatsen att män bara kan få hjälp om de beter sig som kvinnor. Istället tror jag att man borde forska mer på vad som hade varit ett bättre sätt att hjälpa män. I terapeutiskt arbete måste man arbeta inom patientens inre värld och om deras inre värld säger dem att de måste vara starka får man antingen hjälpa dem förändra det antagandet (tar lång tid) eller hjälpa dem fortsätta vara starka utan att hota det alltför mycket. Vad man inte kan göra är att tvinga dem vara svaga för då rämnar det enda som upprätthåller deras självkänsla. Det är också ett välkänt fenomen att behandlare har lättare att hjälpa patienter som de förstår, jag tror det i många fall finns bristande förståelse för män inom psykiatrin.

    Jag har också stött på en del av dessa glada män som senare visar sig vara suicidala. ”Glädjen” eller det positiva beteendet kan mycket väl vara ett sätt att få kontakt och sätta upp en mur kring det smärtsamma. I den bemärkelsen fungerar det ofta, och det är först när smärtan blir så stor att man inte längre kan hålla den utanför medvetandet som man inte orkar längre. Många deprimerade män missbrukar allt från droger till sex, tv, dataspel och onani för att dölja sin ångest. Aggression är också vanligare bland deprimerade män än kvinnor.

    SvaraSvara
     
  18. Johan Grå ->

    Flickor med ett självdestruktivt beteende skär sig för, som de säger, smärtan får dem att känna att de lever. Pojkar i samma situation ger sig in i slagsmål. Slagsmålem fyller flera funktioner. Någon ser dem, de får fysisk kontakt och smärtan och adrenaliet får dem att känna sig levande.

    SvaraSvara
     
  19. ”Och varför är det så att typ alla som tar självmord beskrivs som ”glada personer””

    Om en man har varit riktigt deprimerad, men plötsligt vänder på en femöring och blir glad, då skulle jag bli misstänksam.

    Vi män blir nämligen glada av att lösa problem, och ett sätt att lösa detta problem kan vara självmord.
    Har man då verkligen bestämt sig, ja då är ”problemet löst” och man blir glad igen, eller förresten ALLA problem är ju lösta!
    Hur glad blir en människa när den får insikten att den inte har några problem alls, över huvud taget, från och med i morgon?

    SvaraSvara
     
  20. @Anders Senior
    Med all respekt men din teori om att den som bestämt sig för att ta sitt liv blir glad igen eftersom denne har bestämt sig är extremt förenklad.
    Jag förmodar att du inte syftar på att personen blir glad i ordets bemärkelse utan snarare att personen känner sig frimodig och lättsinnig då problemen inte längre betyder något.
    Jag skulle nog hellre vilja beskriva läget som att personen mer är avtrubbad och inte har grepp om sina känslor på samma sätt som en frisk och glad person.

    Jag har själv befunnit mig denna situation och jag är säker på att det snarare handlar om att nivån av serotonin, dopamin och andra signalsubstanser i hjärnan efter en tids depression har hamnat på nivåer som gör att hjärnan inte längre reagerar normalt i olika situationer.
    Hjärnan är en extremt komplicerad del som är beroende av dessa signalsubstanser för att kunna fungera korrekt.
    Att man tar sitt liv handlar enligt min uppfattning om att man har passerat en gräns där konsekvensen av ett självmord inte kan analyseras av hjärnan på ett lika bra sätt som om man vore frisk.

    Att hålla tyst om sina problem kan definitivt få en person att tappa perspektiven över sina egna problem och eventuella lösningar på dessa problem.
    I Samhället pratar vi inte om att män och pojkar behöver prata om sina problem utan vi snarare fördömer pojkar och män för att de håller inne med sina problem.
    Detta samtidigt som media och skola dagligen talar om flickors problem och depressioner i samhället.

    SvaraSvara
     
  21. Även i världens mest jämställda land Sverige så är män en förbrukningsvara där samhället anser att det är värre när en kvinna mördas än en man att det är värre när en kvinna misshandlas än en man att det är värre med kvinnors psykiskaohälsa än mäns att det är värre när kvinnor får sämre vård än män men inget problem när det är tvärtom osv.
    OT.någon av er kanske skulle titta på hur skillnaden i betyg mellan könen är i skolan inom EU PM Nilsson antydde att Sverige var extremt om det är så hur rimmar det med världens mest jämställda land och det skulle kunna bli ett litet scoop Smile

    SvaraSvara
     
  22. Att personer som är självmordsbenägna blir gladare i slutet är något som är bevisat, för då har man bestämt sig, och man kan lämna alla sina problem bakom sig. Det e ingen skapelse gjord efter av nära o kära, utan man har gjort sitt val, kanske det enda man gjort helt själv i livet.

    Jag har också den tanken att män tar livet av sig, kvinnor ‘försöker’. Den som vill ta livet av sig, tar livet av sig, det är inte så svårt. Att skära sig i armarna är inte ett försök att ta sitt liv, utan ett försök till uppmärksamhet, och detta är något som flickor gör, medan pojkar som vill ha hjälp o uppmärksamhet kanske går och pangar rutor på skolan eller liknande.
    Och eftersom hela psykvården är anpassad efter kvinnor och flickor, så ser man felaktigt skärningen som ett självmordsförsök och inte för vad det är. Medan man inte ser pojkars rop på hjälp, om inte det är via samma metod som tjejerna. Det finns ju bara ett sätt att söka hjälp, genom att skada sig själv.

    *edit*
    Vi hade ju ett otroligt mordbit sätt av en organisation(vilken det nu va, bris?) att förringa pojkar o mäns självmord för några månader sedan. När man skulle visa statistik, räknade man helt enkelt ihop både ”försök” och gjorda självmord, och poof, flickor var mer drabbade, stackars dem.

    SvaraSvara
     
  23. Snälla nån!
    Ingen blir lycklig eller glad av att ha beslutat sig för att ta sitt liv!
    Däremot kan personen känna en minskad oro liknande sinnesfrid av att ha fattat ett beslut som kan påverka den egna situationen.

    Det har ingenting med att vara glad att göra!

    SvaraSvara
     
  24. Inte för dig kanske, men för den som faktiskt har tagit beslutet.

    SvaraSvara
     
  25. Pether
    Vi definierar nog glad och sinnesfrid på olika sätt.

    SvaraSvara
     
  26. @JD: Jag håller med dig. Att man verkar glad på utsidan har nog mer att göra med att man håller upp en fasad, för att inte andra ska få veta kanske. Innerst inne mår man väl, med tanke på sluthändelsen, sämre än någonsin?

    SvaraSvara
     
  27. Rocki: ”Män ska visa sina känslor men ändå inte, jag får inte ihop det där.”

    Jag kan tänka mig tre förklaringar:

    1. Män ska visa positiva känslor.
    2. Män ska visa alla typer av känslor men inom snäva ramar, så att ingen kvinna behöver riskera att känna att mannen är för svag i ena ändan eller för hotfull i andra ändan.
    3. Män ska visa sina svagheter genom känsloyttringar, så att det blir lättare för kvinnor att undvika eller hitta svaga eller hotfulla män.

    Det är väl ungefär som med kvinnors skönhetsvård. Män vill att kvinnor ska snygga till sig, men inte så mycket att männen känner sig lurade när fasaden krakelerar.

    SvaraSvara
     
  28. Lavazza

    Jag tror det finns en fjärde möjlighet som jag tror är utbredd.

    ”Män ska visa känslor för det är så fint. Men det gäller bara de män jag inte väljer till att befrukta mig. Den man jag vill ha ska vara en man och ingen fjolla . ”

    SvaraSvara
     
  29. Pingback: Om män som tiger in i det sista, och längre! | Genusdebatten

  30. Pingback: Att prata om döden | En stilla undran

  31. @JD och Mariel (och andra intresserade)

    ”Att man verkar glad på utsidan har nog mer att göra med att man håller upp en fasad, för att inte andra ska få veta kanske. Innerst inne mår man väl, med tanke på sluthändelsen, sämre än någonsin?”

    Nej, jag håller inte med.
    Nu kan jag bara spekulera givetvis, då jag aldrig tänkt tanken på att ens överväga ett självmord……

    Jag kan därmed heller inte jämföra med självmord, men väl med annat, och jag tror den grundläggande känslan är densamma:

    Ponera att du vantrivs på ditt jobb, usla arbetsuppgifter och chefen suger……
    Du går där dag ut och dag in och vantrivs… Usel lön är det också…

    Plötsligt får du ett erbjudande om ett nytt jobb. Du funderar fram och tillbaka en stund, men sedan bestämmer du dig, Du tar det nya jobbet, enda haken är att du har en månads uppsägningstid från ditt gamla jobb.

    Plötsligt blir allt så mycket roligare, bättre, gladare, nu när du väl bestämt dig! Enklare!
    Chefen kommer inte längre åt dig under uppsägningstiden, du skiter i dina tråkiga uppgifter… Du ser fram mot din nya tillvaro!

    Att jag inte gjort detta för flera år sedan!?
    Pah! Gått här och harvat…. ”Fu*k off gamla arbetsplats!”

    Du vet ju att du bara behöver stå ut en månad till, sedan kommer allt att bli bra!
    Innerst inne mår du nu väl, är glad och tillfreds, snart är det slut på eländet, tjohoo vad jag ser fram mot min nya tillvaro, utan usla arbetsuppgifter, utan usla chefer, utan problem! En månad till bara!
    Du sitter rent av med ett leende på läpparna, för i fantasin är du redan i din nya tillvaro, utan bekymmer.

    Den känslan skulle jag tro att en man som verkligen bestämt sig har….
    Även gällande självmord…..

    Eller när du bestämt dig för att byta bort din gamla krånglande bil.
    Du kan stå ut med (bil)eländet i en månad till, med sina skrikande bromsar, slöa motor, och trasiga luftkonditionering.

    Du sitter rent av med ett leende på läpparna och kör omkring i aset, för i fantasin sitter du redan och kör din nya bil du beställde igår, när du äntligen bestämt dig…. Behöver bara stå ut i en månad till! Om en månad kommer den nya!
    Då sitter jag här i min nya bekymmerfria tillvaro… Utan skrikande bromsar…

    Den känslan skulle jag tro att en man som verkligen bestämt sig har….
    Även gällande självmord…..

    Så jag tror det gäller att uppmärksamma männen tidigare, när andra tecken visar sig, innan han bestämt sig….

    SvaraSvara
     
  32. Lavazza

    Ja det kan den göra ju. Det är liksom scenariot där en ledsen man går in på en tjejmiddag och får tröst av ett gäng tjejer som tycker att hans ex var sååå korkad och dum som dumpade en sååå fin kille liksom. När tjejerna sen vinkar mannen adjö och beger sig ut i vimlet så är det knappast en gråtmild ödmjuk man de letar efter.

    Så funkar de allra flesta kvinnor och feminister vill självklart fortsätta göda den lögnen. Antingen av okunskap (studenter som tror på lärarens hittepå-genusdravel) eller radikalfeministen som hatar män så mycket att han /hon gör detta för att hon hatar starka män.

    SvaraSvara
     
  33. glad beskriver nog inte särskilt väl vad det handlar om.
    Under tiden man är i valet och, bosktavligt, kvalet över om nan skall ta sitt liv eller inte befinner man sig mentalt i en extrem konflikt av motstridiga önskningar och krafter. Det handlar om en ytterst tyngande stress. I och med att beslutet fattats (om det verkligen är slutgiltigt fattat) har konflikten lösts, man är inte längre offer för motstridiga krafter och upplever därför en stark lättnad med åtföljande sinnesfrid. Om man sen vill kalla det för glädje eller inte kan nog bero på hur man egentligen definierar glädje.

    SvaraSvara
     
  34. @Erik:

    ”Det enkla svaret är att det inte bara är i det här ämnet samhället struntar i män, det är ett allmängiltigt fenomen att samhället struntar i män.[…]Feminsternas position var inte att man skiter i utsatta män. Deras position var att utsatta män inte existerar överhuvudtaget. och det är den positionen samhället har idag. De skiter i utsatta män, låtsas att utsatta män inte finns, vägrar att debattera ämnet och det finns hur som helst inga resurser för utsatta män. Det är en skamfläck hur samhället hanterar dessa frågor.”

    Detta sker, helt klart. Är det ett misstag, misstag i den meningen att meningen var inte att skita i män men pga. dåliga val (misstag) blev det bara så?

    Hur kan detta ske i ”jämställdhet”? Det verkar för mig som om samhället skiter mera i män idag än tidigare då samhället var feministiskt sätt ojämställdare.

    SvaraSvara
     
  35. Pingback: Det finns en del män som inte vill leva mer… | UmeNytt.se - Nyheter Umeå Sverige - Nyhetsportal

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting