Så var det dags igen. Ännu en minoritetsmedlem i media anklagar Sverige för att vara ett rasistland. Av de många invändningar som man kan ha på Duraid Al-Khamisis text ”Året som rasismen slutade smyga” är den kanske mest uppenbara att hade vad han påstår varit sant så varför skulle någon i Sverige bry sig? Varför skulle ett rasistland bry sig om anklagelser om rasism? Vidare behövs lite folkbildning. Här är fem punkter att komma ihåg.

1. Svenskar är landsmän, inte ”vita landsmän”

En stund tidigare står jag och tittar på mina landsmän – mina vita svenska landsmän – får jag kalla dem det fastän mina familjerötter finns 600 fågelmil härifrån?

Givetvis får han det. Nationalitet har inte ett dugg med familjerötter att göra. Däremot så finns lika lite ett behov att kalla svenskar ”vita svenskar” som det finns att kalla afrikaner för ”svarta afrikaner”. Den korrekta användningen av språk är att påpeka det ovanliga. Man påpekar inte vanligheter som att en bil har fyra hjul.

2. Mat och musik är inte mångkultur

Mina landsmän beställer också libanesiskt. Avnjuter mångkulturens delikatesser. Allt det främmande som inte får vara för främmande. Allt det goda som inte får vara för annorlunda

För den som inte förstått det ännu: Det finns inget som hindrar ett land utan mångkultur att tillaga vilken maträtt som helst och spela vilken musik som helst. Mångkultur är en ideologi om hur man bäst ordnar samhällen. Maträtter är inte ideologins ”delikatesser”. USA har alla tänkbara maträtter utan att ha ideologin mångkultur. Istället tror man där på en stark nationell identitet – ej grundad i etnicitet.

3. Värderingar (och därmed beteenden) är mångkultur

Jag borde vara förbannad. Skitförbannad. Jag borde gå ut och bränna bilar, skära hål i folks däck och kleta in fönsterrutor med lera. Jag borde stå på torg och demonstrera. Springa runt med plakat och skrika, vråla att vår samtid är korrupt. Förljugen och genomfalsk

Jo tack sånt där har vi sett på TV-sändningar från flertalet länder men säg mig hur framgångsrikt har brännandet av bilar, kletandet av lera och vrålande på torg varit i att skapa trevliga samhällen i övriga delar av världen? Om sådant skapar bra länder varför vill så många bege sig till Sverige?

4. Sverige är inte det enda landet i världen

Någon dag har gått efter en lagändring, en bit papper och några underskrifter satte stopp för… ja, för vadå? Familjers rätt att återförenas, bygga upp sina förstörda liv igen? Lära sig ett nytt språk, gå i skola, drömma, leva i fred, slippa somna till ljudet av granater och vakna till mullret av flygattacker?

Man satte inte stopp för någon av de sakerna. Vad man gjorde var att minska i hur hög grad dessa förteelser koncentrerades till lilla Sverige. Lagändringen påverkar inte rätten att återförenas i Spanien, bygga upp livet i Italien, lära sig språket i Indien, gå i skola i Frankrike, leva i fred i Grekland, osv. Inte en enda av dessa saker ger anledning ett färdas norrut ända till lilla Sverige. Snarare handlar det om de ämnen som Mohamed Omar tar upp under rubriken ”Det är inte Sverige som splittrar familjer”

5. Sverige är inte rikt tack vare invandring

Tänker att medelklassen mår bra. Att den vita medelklassen mår jävligt bra. Att folk visst har pengar och fina bostäder och feta semesterlöner. Och det är tack vare oss. Nu har ni allt ni behöver. Vi gjorde er till miljonärer. Det är på våra axlar ni står. Må mångkulturens goda delikatesser smaka.

Det här påståendet har bemötts av nationalekonomen Tino Sanandaji så jag lämnar över ordet till honom:

”Sverige var redan världens nionde rikaste land ca 1940, när en procent av befolkningen var invandrare och en promille från utanför väst. Det var industriell kapitalism som gjorde Sveriges rik, inte baba ghanoush.

Al-Khamisi syn är en logisk slutsats av de senaste årens propaganda. Invandringens kostnader har förnekats, svenskar har utmålats som rasister och invandringens betydelse för historisk utveckling måttlöst överdrivits. Maud Olofsson påstod exempelvis ”Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige” Detta fientliga budskap har anammats av invandrare som känner sig bittra och legitimerat hatet mot svenskar.”

Den här bitterheten tycks för Al-Khamisis del yttra sig i värre och värre absurditeter. Som exempelvis hans text ”Varför räknas inte våra musikstjärnor?”. Av rubriken kan man tro att det handlar om hur rapmusik inte får lika hög status som Håkan Hellström. Men nejdå, med ”våra” menar han såklart bara dem som är samma etnicitet som han själv. I detta fall den irakiska ”superstjärnan” Kazem Al-Saher

Jag hade inte förväntat mig några intervjuer. Men kanske en notis? Vi är ju ändå en massa irakier i Sverige. Lägg till alla syrier och palestinier, plus ytterligare några nordafrikaner så är vi över 200 000 arabisktalande.

Det är svårt att tänka sig ett dummare argument. Vi är flera miljoner som talar svenska. Betyder det att alla dessa bryr sig när Håkan Hellström spelar på Ullevi? Knappast och vilken kritik tror ni bemötte Sveriges superstjärna Håkan Hellström när han spelade på Gramercy i New York? Här är en realitycheck: DN: Utsålt men tyst om Håkan Hellströms konsert i New York

Men är man amerikan i New York har man med största sannolikhet varken hört eller sett något om konserten. Det går inte att hitta någonting skrivet om den i amerikanska medier

Märkligt att det inte skrivs mer om när Håkan Hellström spelade i USA. Vi har ju över 4 miljoner svenskar i USA som kunde tänkas vilja läsa om det om vi skall utgå från vissa Expressenskribenters fantasivärld. Som sagt om Sverige vore rasistiskt så skulle vi inte behöva bry oss. Men nu har den ena journalisten efter den andra inbillat sig de kan äta kakan och ha den kvar.

Givetvis började det här beteendet inte i Sverige. Som så många andra av nyvänsterns påfund så hittas ursprunget i USA där Socialpsykologen Jonathan Haidt påpekar hur de argaste rösterna mot högerns rasism kommer från de mest vänsterliberala skolorna som knappt ens har några konservativa studenter. Ju mindre av riktig höger de har ju mer måste de fantisera fram och förstora upp.

Det är också vad Expressen gör nu. De fantiserar ihop en motståndare så journalister kan leva ut sina rebellfantasier. Kära Expressen, ni är inte en motståndsrörelse – ni är etablissemanget. Grow up!