Jag sitter på lunchrasten i personalrummet och bläddrar förstrött i tidningarna som ligger på bordet. Jag fastnar för senaste numret av Fjärde världen (Tidskrift om ursprungsfolk & minoriteter) och börjar bläddra i den. Det första som fångar mitt intresse är ledaren, signerad Olof Rydström, chefredaktör. Så här skriver han:
Vem är expert på dig?
Vem är expert på dig? Vem sitter i tv och berättar för andra hur du innerst inne känner? Om du tycker frågan låter konstig tillhör du inte något ursprungsfolk eller minoritet.
För dem som tillhör någon minoritetsgrupp är det vardagsmat att experter generaliserar. Ibland är generaliseringar nödvändiga för att vi ska förstå vår omvärld. Men ofta riskerar generaliseringar att befästa fördomar istället för att ifrågasätta dem.
Man skulle önska att alla experter vore mer progressiva än allmänheten. Att de är akademiskt upplysta och neutrala. Många antropologer och språkvetare gör verkligen ett jättejobb för att rädda ursprungsfolkens kultur. Men tyvärr har ibland debattörers generaliseringar (och även rena fördomar) påverkat den allmänna opinionen negativt.
Missförstå inte. Det behövs experter. Det är bra med debatter. Men vi bär alla med oss bilder av andra kulturer och kanske framför allt från vår egen, som riskerar att prägla det vi ser. Vi sorterar ofta andras beteende efter en förment objektivitet i vår egen kultur.
Det finns några varningstecken. Texter med tvärsäkra påståenden är alltid farliga. Artiklar som enbart ger en negativ bild av en folkgrupp bör leda till frågor om författarens syfte och världsbild. Att skildra kulturer som opåverkade av moderniteten kan leda till exotiserade eller myter om efterblivenhet.
Nu är det så lyckligt att det finns botemedel mot fördomar. Två av dem heter nyfikenhet och delaktighet. Genom att nyfiket fråga människor om deras kultur skapar vi ett djupare lärande än enbart genom observationer. Ingen enda person kan representera en hel folkgrupp men någonstans måste man börja. De bästa frågorna är frågor som leder till nya frågor.
När jag läser texten slår det mig att flera av tankegångarna här ovan skulle kunna vara fullt applicerbara på dagens könsrollsdebatt. Vi behöver bara byta ut begreppen folkgrupp, minoritet och kultur mot begrepp som kön och könsroller. Många av frågorna som ställs är relevanta för när det gäller hur vi idag betraktar män och kvinnor utifrån den så omhuldade könsmaktsordningen.
När genusperspektivet idag genomsyrar så gott som hela vårt samhälle, från vård och omsorg till utbildning, från media och konsumtion, näringsliv och arbetsliv till politik och ända in i vårt rättsväsende. När konsumtionsmönster och reklam ska analyseras och problematiseras utifrån ett genusperspektiv. När vi i första hand betraktas som ett resultat av en social konstruktion och som offer eller vinnare till följd av underliggande och ibland dolda samhällsstrukturer. När våra handlingar och beteenden värderas utifrån vårt kön och där vissa betraktas som mindre önskvärda och andra som mer statusfyllda.
Det talas å ena sidan om den skadliga mansnormen men å den andra betraktas mannen som norm vilket per automatik innebär såväl högre status som makt.
Den kvinnliga normen ses i sin tur som underordnad och kvinnor är per definition i ett strukturellt underläge utifrån könstillhörighet både vad gäller makt och status. Samtidigt värderas vissa stereotypa kvinnliga beteenden högre och något som gruppen män bör ta efter.
Jag betvivlar inte en sekund att det i viss mån finns ett egenvärde i att se strukturer och betrakta människor utifrån såväl kön som klass och etnicitet. Men när ett sådant synsätt leder till generaliseringar och fördomar finns det anledning att stanna upp och tänka till.
De bästa frågorna är frågor som leder till nya frågor!
Expert på jämställdism: Sveland.
Spännande infallsvinkel, Amazon. Jag hade inte kommit på den. Nu måste jag fundera vidare på vad du skriver för att så småningom kunna säga något vettigt.
@Rick:
Gör det!
Under tiden kan du fundera på detta språkliga experiment:
”Man skulle önska att alla [genusvetare] vore mer progressiva än allmänheten. Att de är akademiskt upplysta och neutrala. Många [genusforskare] och [journalister] gör verkligen ett jättejobb för att rädda [männens och kvinnornas] kultur. Men tyvärr har ibland debattörers generaliseringar (och även rena fördomar) påverkat den allmänna opinionen negativt.
Skulle vara intressant att låta någon ur en autentisk ursprungsbefolkning göra en analys av svensk genusvetenskap , ett land som t.o.m har regeringsdirektiv om att könsskillnader är hittepå .
I den händelse det inte är alldeles uppenbart är syftet med mitt inlägg att låta feminister och genusvetare spegla sig själva i deras minst sagt unkna och sexistiska världsbild. En ideologi som utger sig för att vara antirasistisk, antisexistisk och fri från fördomar men som vid närmare granskning visar sig vara precis tvärtom.
Eller vad sägs om denna:
”Det finns några varningstecken. Texter med tvärsäkra påståenden är alltid farliga. Artiklar som enbart ger en negativ bild av [män] bör leda till frågor om författarens syfte och världsbild.”
@Amazon:
Bra Amazon!
Jag tror sådana där neutrala och träffande uttalanden är viktiga, för att få folket att vakna och börja tänka självständigt.Nåfot säger mig att många slutar lyssna på motståndare av feminism just bara för att de är motståndare.
Jag kan som man verkligen känna att andra pratar om vad jag ”är”. När både manliga och kvinnliga feminister i tidningar, TV och Internet tar sig rätten att tolka män och manlighet. När de tar de vidrigaste minoritetbeteenden och generaliserar det till ”män som grupp” eller beskriver det som ”mansnormen” (singularis bestämd form). När de anser sig och anses vara experter på hur män fungerar och vilka ideal som råder bland män. Samtidigt är det helt förkastligt för dem om en man skulle beskriva hur det är att vara kvinna. Mansplaining! Spelar ingen roll om budskapet vill göra det bättre för kvinnor. När någon kille för ett tag sedan skrev att kvinnor borde strunta i modeindustrins sjuka smala ideal, eftersom män generellt föredrar kvinnor med former, skulle han symboliskt stenas i krönikor, bloggar och twitter. Han hade mage att uttala sig om en kvinnofråga och skrev om mäns synpunkter på kvinnokroppen! Det ska män som bekant inte ha i deras värld. ”Sitt still på läktaren och håll käften” fick han minsann veta. Samtidigt har dessa personer inga problem att prata om ”män som grupp” och hur sådana är.
Som vanligt är det annorlunda när ”vi” gör det än när ”ni” gör det.
Med tanke på hur gigantisk halmgubben är som feministerna byggt, så är det konstigt att hösnuvan inte lett till en anafylaktisk chock vid det här laget.
Män kanske borde diskutera män och manlighet utan att släppa in kvinnor i de sammanhangen ett tag framöver? Med tanke på att vpk varnat för sådana grupperingar så är det säkert bra.
+1 på den Amazon
Vem är det som tvångsmässigt trycker på ”minustummen” efter varje inlägg….?
)
(Snart ett på detta inlägg också?
För övrigt: Tack, bra skrivet!
Genusexperter är ju också experter på hur kvinnor ”egentligen” är. Ingen kvinna vill egentligen vara hemmmamamma, utan alla som påstår att de vill det är så förtryckta att de inte vågar säga annat / inte är medvetna om sin egentliga preferens. Till exempel. Naturligtvis inte lika grovt som att konstant få höra att man är kriminell i egenskap av sitt kön, men förbaskat irriterande likafullt.
@Steffen: Haha, där kom den
@Steffen:
Revisorn.
@Ester:
Ja, eller så är kanske genusexperter experter på hur de själva tycker att män och kvinnor borde vara, om de själva fick bestämma.
Det finns ett spännande logiskt felslut i alla de där generaliseringarna, alldeles oberoende av om de handlar om andra folk eller det motsatta könet eller något annat. Man utgår nämligen från sig själv och sin egen grupp som något slags självklart centrum, ett slags ”baseline” mot vilken allt mäts.
På så sätt får feministerna män att bli till avvikelser från typiskt (traditionalistiskt?) kvinnligt beteende. Men fenomenet i sig är bredare än så. Med risk för att göra någon förgrymmad, så kan jag inte låta bli att komma med en generalisering, nämligen att svenskar är speciellt duktiga på att betrakta sig själva och sina värderingar som den självklara, objektiva referenspunkten. Jag säger ingalunda att det här inte skulle existera annorstädes, men eftersom jag bott större delen av mitt liv i andra länder än Sverige, så vågar jag påstå att tendensen är tydligare här.
Om jag tillåter mig att spekulera vidare så finns just detta ”nationella karaktärsdrag” i den svenska feminismen. En påfallande stor del av befolkningen verkar ha internaliserat feminismen och blir utomordentigt besvärade om någon uttalar kritik mot feminismen, även om de själva skulle hysa sina dubier. Sådant gör man helst tyst för sig själv.
Men det gäller i andra sammanhang tillika. För något år sedan, jag tror det var kring förra valet, skrev två danska statsvetare en debattartikel om tillkortakommanden i det svenska valsystemet. Jag kunde inte annat än instämma. Artikeln var saklig och väl underbyggd. Den refuserades självfallet av svenska medier (men gick att läsa på danska på nätet). Sent omsider publicerades den dock i SvD och i en ledarartikel påpekade tidningen att kritiken från danskarna nog var relevant, men att man i Sverige inte riktigt förmår ta till sig denna sorts kritik som gör gällande att Sverige inte är fullt så demokratiskt som man inbillar sig. Kritiken gällde för övrigt det besynnerliga arrangemang att partierna själva måste tillhandahålla valsedlar, vilket favoriserar stora partier med stora resurser. Det svenska valsystemet är ”free” men inte ”fair” löd slutsatsen.
Ett liknande fenomen är att man i Sverige talar om media som den tredje statsmakten, utan att reflektera över att det annorstädes heter att media är den fjärde statsmakten. Den tredje är nämligen den dömande makten. I och för sig behöver man inte alltid rätta sig efter sin omvärld, men det klingar onekligen falskt när Sverige deltar i kritiken av t.ex. den ungerska regeringen för att den – hör och häpna! – vidtagit åtgärder för att den tredje statsmakten ska uppgå i den andra statsmakten, den verkställande alltså regeringen. Som i Sverige alltså.
Sverige ligger rätt mycket högre på pressfrihetsindex än Orbanistan. Europas jumboplatser innehas av Makedonien och Montenegro.
Man ska dock notera att Sverige har lägst pressfrihet bland de nordiska länderna. Det som är bekymrande med svensk massmedia är självcensuren.
Pingback: SVT lär folk att bli lesbiska | WTF?
OT:
Kollade vad Dagens Juridik har skrivit gällande pressfriheten, och snubblar över denna. WTF liksom?
http://www.dagensjuridik.se/2014/05/anmal-eller-jag-betraktar-det-som-otrohet-man-frias-i-hovratten-fran-valdtakt
@ Magnus
Pressfrihetsindex bygger på en enkät som besvaras av journalister i respektive land. Om du tillfrågar svenska journalister så kommer de för det mesta att säga att det inte finns problem i Sverige. Ungerska journalister verkar vara mer självkritiska…
Saken är dock den att eftersom jag kan hyfsat bra ungerska så vet jag grovt taget hur media se ut i Ungern. Faktum är att man där kan köpa dagstidningar som sågar regeringen och dess ideologi ner till fotknölarna som t.ex. Népszabadság (www.nol.hu). Jag kan inte bland våra dagstidningar hitta en enda som skulle vara så konfrontatorisk mot inte bara regeringen, utan den dominerande ideologin i landet.
Ungersk statlig TV är i ideologiskt hänseende ungefär lika pluralistisk som svensk, dvs. det finns besvärande begränsningar.
Även om jag starkt ogillar regeringen i Ungern så måste jag i ärlighetens namn säga att svenska och en rad andra medier spårat ur i sin kritik. Om man av Ungern kräver att t.ex. konstitutionsdomstolen ska återfå sin tidigare ställning så frågar sig vän av ordning hur det står till med den svenska konstitutionsdomstolen (tips: den existerar inte, det finns bara tandlösa KU i Riksdagen).
@Rick: Den icke existerande konstitutionsdomstolen i Sverige var en käpphäst för en f.d. icke politiskt korrekt kollega till mig.
Kritiken mot Ungern och dess nya författning ska ses mot bakgrund av att svenska medier är vänstervridna. En vän till mig som har läst den nya ungerska författningen på ungerska sa att den inte innehöll så mycket kontroversiellt alls.
@Rick:
Jo, jag vet att media här är förbannat konformistiskt, och jag tycker det är ett problem. Om man tycker att Dagens Industri är en befrielse för att den saknar kultursidor är det rätt illa egentligen.
För att förtydliga min kommentar; Sveland har alltså presenterats som just expert på jämställdism i flera sammanhang. Vilket tydliggör vilken skev samhällsdebatt vi har när ens ideologiska motståndare får definiera och förklara ”de andra”.