Våldtäktskvinnan
avatar

I den gigantiska masspsykos som #Metoo har utvecklats till har sprungit fram en häxjakt som jag tidigt såg skulle komma, men fåfängt ändå hoppades skulle hejdas någonstans på vägen.  Nu har denna kampanj nått samma ”objektiva” nivåer som judeförföljelserna på 30-talet och t ex ”återvunna minnen” på 80- och 90-talen, då män på löpande band fick schavottera för falska påståenden och anklagelser för ett fenomen som inte har bevisats vetenskapligt, utan då bara underhölls av aktivister, radikalfeminister och terapeuter som kunde tjäna stora pengar och ära.

Som sagt, nu är vi där igen och liksom då sluter mängder av kvinnor upp för att få vara med i kvinnogemenskapen och vi ska tro att allt är sant av två anledningar.  Att det är så ”många” (sett till hela befolkningen är det dock inte speciellt många och de som ”kommer ut” och ”vittnar” tillhör nästan alla någon form av eliter) och att man inte får ifrågasätta kvinnors trovärdighet.  Men mängden imponerar inte på mig.  Hur många var det inte som på 30-talet vittnade om judarnas ondska?  Ska vi bara döma av mängden vittnen är inte bara judar onda, men vi ska också tro att häxor existerar, att bögar är ondsinta och sjuka förförare av oskyldiga pojkar och att svarta är mindre intelligenta än vita.  Vem skulle vilja anföra mängden vittnesmål i sådana fall?  Mängden av ropande röster är verkligen inget mått på sanning!

Att inte ifrågasätta kvinnors (och mäns, naturligtvis) trovärdighet vore ett direkt brott mot objektivitet och vetenskaplighet.  Vi vet att kvinnor ljuger!  De har gjort det i häxjakter genom historien, de gör det om våldtäkter (och förstör därmed för verkliga offer, precis som #Metoo-rörelsen), de har gjort det i vårdnadstvister en masse och de har gjort det rörande ”återvunna minnen”.  För att bara ta några exempel.

Ett annat väldigt tydligt exempel på att kvinnor ljuger, hittar på och mörkar är frågorna om partner- och sexuellt våld.  Trots att det i över 40 år varit känt att kvinnor misshandlar minst lika ofta som män i förhållanden ‒ och dessutom inte är ett dugg mindre aggressiva än män ‒  så låtsas den elit som nu försöker stämpla mannen som en ond förövare och kvinnan som ett oskyldigt offer att det bara är kvinnor som utsätts för sexuellt våld (med en enda kvinnlig syndabock, som ska offras för att alla andra kvinnor ska gå fria).  Det berövar dem all trovärdighet!  När man säger att denna elit utgör så många vittnesmål så är de också, som sagt, uppenbara vittnesmål om hur kvinnor ljuger, hittar på och mörkar i andra frågor.  Inte minst de kvinnliga journalisterna.

Förutom Lotta Bromé, som får agera legalitet för att bortse från drabbade män, så att man kan göra ett allmänmänskligt problem till ytterligare ett fälttåg i kriget mot mannen, så mörkar man helt kvinnors sexuella aggression mot män.  Exakt som med partnervåld!  Men precis som med detta har det länge varit känt att kvinnors sexuella våld mot män på intet sätt är något undantag, eller sällsynthet.  Martin S Fiebert gjorde år 2000 en sammanställning över forskning kring detta ämne och listar 40 empiriska undersökningar och två översikter.  Jag tänkte orda något om dessa undersökningar och vad de visar.

En slående bild av undersökningarna är att de ‒ precis som med sådana om partnervåld ‒ differentierar en hel del.  Detta kan bero på olika orsaker, som frågeställningar, vilka miljöer eller landsdelar man gjort undersökningarna, m m.  Som ett exempel på hur det rent geografiskt kan differentiera framstår Lottes & Weinbergs (1996) med jämförelse mellan studenter i Sverige och USA.  I det förstnämnda landet uppger 22 % av männen och 41 % av kvinnorna att de varit utsatta för sexuellt tvång, I det senare 50 % respektive 69 %.  Det kan eventuellt bero på att moralpaniken i Sverige då ännu inte blivit så stark som nu, samtidigt som man i USA ‒ som ju var ett mer dogmatiskt kristet land ‒ hade en starkare moralpanik.  Idag skulle det kanske se mer lika ut, särskilt i ljuset av #Metoo-paniken, men vi får nöja oss med att konstatera att olika undersökningar får olika resultat.  Men det gäller både män och kvinnor.  Är siffrorna högre eller lägre i en undersökning gäller det både männens och kvinnornas respons.

Vad som också måste vägas in är att nästan alla undersökningar är gjorda i college-miljö och alltså inte representativa för hela populationen.  Här kunde man kanske misstänka att kvinnor i college-miljö är mer aggressiva än genomsnittskvinnan ‒ eftersom det är känt att bildning ökar kvinnors aggressivitet, men minskar mäns (Brinkerhoff & Lupri 1988), men vi har egentligen ingenting säkert att ta på.  Den enda större representativa undersökningen som listas (Muehlenhard & Cook 1988) avviker dock markant från college-undersökningarna i det att hela 93,5 % av männen och 97,5 % av kvinnorna uppger att de någon gång utsatts för ett oönskat sexuellt närmande och när det gäller tvingad sexuell händelse rapporterar 62,7 % av männen mot endast 46,3 % av kvinnorna sådan.  Något som avviker från college-undersökningarna (som jag återkommer till).  I en undersökning av ungdomar tillhöriga mormonkyrkan uppgav 5 % av bägge könen att de tvingat någon till sexuella aktiviteter (Chadwick & Top 1993).  En representativ studie i Los Angeles (Sorenson, Stein, Siegel, Golding & Buman) visade att totalt 7,2 % av männen tvingats, men i åldern 18-39 år var det 16 %.  I denna studie finns inga motsvarande siffror för kvinnor.

Det är också viktigt att understryka att det sällan handlar om sexuellt tvång av män mot män.  Det handlar nästan uteslutande om kvinnors sexuella tvång mot män.  Flertalet undersökningar fokuserar på det och den enda som anger siffra visar att exklusivt homosexuellt tvång var sällsynt (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1994a).  I denna anges att 34 % av männen rapporterade åtminstone en tvingande episod, varav 24 % enbart rörde kvinnors aggression, 6 % både kvinnors och mäns och endast 4 % mäns aggression mot män.  Dessutom vet vi att sexuellt våld bland lesbiska kvinnor är lika omfattande som bland heterosexuella (Girschick 2002), så det finns ingen anledning att tro att det skulle vara en mindre andel kvinnor som utsätts av kvinnor än män som utsätts av män.

En annan viktig faktor är attityder som män och kvinnor har till mäns sexuella aggression gentemot kvinnor och vice versa.  En attityd som direkt pekar mot varför kvinnor är mer benägna att beklaga sig och anmäla (min tolkning) är att de reagerar starkt mot både lätt och påtvingad beröring av genitalierna, medan män ser mindre allvarligt på lätt beröring, men reagerar starkt mot tvingande beröring.  Både män och kvinnor reagerar starkt för bägge fenomenen då det är en av samma kön som utför övergreppet.  Att väga in i detta är också att män har lättare att acceptera kvinnliga närmanden om det är en attraktiv kvinna som utför det.  Intressant är att män betraktade ett övergrepp mot en kvinna som svårare än om en man utsattes och på motsvarande sätt ansåg kvinnor att det var mer tvingande om en man utsattes.

Det konstateras också att samhället inte har plats för det manliga offret för sexuell attack och att vårt samhälles ignorans av våldtäkter mot män löper jämsides med det faktum att de flesta manliga offren inte rapporterar sina upplevelser till polisen, hälsomyndigheter eller ens vänner eller familj (Struckman-Johnson 1991).  D v s exakt samma fenomen som med partnervåld.  Samhället inte bara ignorerar männen utan radikalfeministerna, politiker och medieeliten, som nu använder masspsykosen för sitt könskrig, utpekar dessutom männen som de ENDA förövarna.  Samhället sviker alltså männen dubbelt upp, samtidigt som man slår på trumman för de stackars oskyldiga kvinnorna som bara är offer och som vi ska tro är helt trovärdiga.

En annan attityd som är tydlig i samhället är att man mer accepterar kvinnor som förbryter sig mot män än tvärtom och att det anses som mer okay att en kvinna avvisar en invit än en man gör det (Mangolin 1990).  En annan sak, som rapporterades bland vita och svarta män mer än hos kvinnor, var att den sexuella aggressorn, om den var kvinna, oftare blev arg (och förnärmad) om den avvisades (Rouse 1988).  Det kan kopplas till att fler män (17 %) än kvinnor (10 %) kände att den som förgrep sig på dem var så upphetsad att de kände att det var lönlöst att stoppa dem, även om de inte ville genomföra samlaget (McConaghy & Zamir 1995).

Intressant är också attityden att manliga offer egentligen uppmuntrat förövaren, att han njutit av sexet mer än en kvinna skulle ha gjort och att han anses känna mindre stress över situationen.  Det här omfattas även av männen själva (Smith, Pine & Hawley 1988), vilket kan misstänkas leda till att män oftare bortsorterar incidenter i undersökningar och andra sammanhang (min kommentar).  Däremot tycks det som att män med en liberalare syn på sex, och särskilt de utan egna fasta förbindelser, ställde sig mer positiva till en påtvingad anstormning av en kvinna (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1997).  Förmodligen gäller detta med att liberalare syn på sex leder till större öppenhet även för kvinnor.  Minst anmälda våldtäkter i detta land hade vi 1976, precis innan attityden vände och vi började marschen mot vårt nuvarande, sexuellt repressiva samhälle.

När det gäller självrapporterade aggressiva strategier för att närma sig en partner av det motsatta könet så rapporterar Anderson (1996) att 42,6 % av de tillfrågade kvinnorna använt aggressiva strategier och 7,1 % hade använt fysiskt tvång.  Samma Anderson rapporterar i en större studie (1998) att mellan 26 och 43 % av kvinnorna använde strategier som, om de skulle utövats av en man, betraktades som tvingande.  Samtidigt hade 20 % använt fysiskt tvång, 17 % hade hotat med fysiskt tvång och 9 % använt ett vapen för att tvinga en man till sex.  1993 hade Anderson & Aymami rapporterat att 15,6 % av de collegeungdomar i form av män de undersökt rapporterat att de tvingats fysiskt till sexuella handlingar, lika många hade hotats fysiskt och 4,7 % hade hotats med ett vapen av kvinnor för sex.  Straus, Hamby, Boney-McCoy & Sugarman (1996) rapporterar att de senaste 12 månaderna hade 38 procent av de manliga studenterna och 30 procent av de kvinnliga utsatts för något sexuellt tvång.  Samtidigt rapporterade 37 % av männen att de använt tvång, mot 18 % av kvinnorna.  Totalt betyder det att åtminstone var fjärde kvinna, enligt dem själva, någon gång använder sig av sexuellt tvång!  Smaka på det.

Men finns det då någon möjlighet att få en siffra på hur det ser ut med detta med sexuellt tvång mellan män och kvinnor?  Ja, som sagt så differentierar studierna där personer uppger att de blivit utsatta för sådant tvång ganska markant ibland så jag gjorde ett genomsnitt av de olika undersökningarna för att förhoppningsvis få fram en något mer realistisk balans.  Då bortser jag från de fel som kan komma av att män kanske underrapporterar för att de förväntas anse att handlingar inte är så farliga som kvinnor gör på ett enkelt sätt.  Men de siffror som jag då fick fram var för det första för upplevt sexuellt övertramp gentemot en själv att ca 33,3 % av männen bedömde att de utsatts för sådant.  Siffran för kvinnor var då istället ca 46,2 %.  När det däremot gäller män och kvinnor som tvingats till samlag så var siffran för män ca 15,8 %, för kvinnor ca 22,5 %.  Det är på intet sätt några stora skillnader och det misskrediterar #Metoo-kampanjen, som närmast uteslutande fokuserar på mäns överprepp på kvinnor.

Hur trovärdiga blir de kvinnor som är beredda att släppa förbi kvinnlig sexuell aggression, att bortse från fakta som visar att detta inte handlar om könstillhörighet utan om mänskliga faktorer oavsett kön?  I mina ögon är sådana kvinnor inte trovärdiga alls.

Sedan vill jag åter understryka att jag både utsatts för fysiskt våld på stan i min ungdom, så jag vet hur traumatiskt det kan vara, och att jag utsatts för ett rejält sexuellt övertramp av en kvinna (vilken handling idag skulle bedömas som våldtäkt).  De som därför vill beskylla mig för att försöka bagatellisera är därför ute i fullständigt ogjort väder.  Däremot vänder jag mig mot att man tror att man ska kunna attackera problem genom konservativ moralism (fast ofta från vänster) och med könskrig.

Kommentarer

Våldtäktskvinnan — 100 kommentarer

  1. Tack för en gedigen och väl underbyggd genomgång!

    Vad som skulle behövas är en undersökning där deltagarna får beskriva hur de upplevda övergreppen gått till. Därefter skulle man kunna jämföra utifrån neutrala kriterier för att få en rättvisande bild av faktiska händelser, snarare än vad deltagarna själva anser – exempelvis ”oönskad beröring, utom genitalier, påklädd” eller ”oral/vaginal/anal penetration”. Då borde resultatet inte behöva färgas av personliga, kulturella eller moraliska uppfattningar om olika händelsers allvarlighetsgrad.

    Jag misstänker att könsskillnaderna skulle bli rätt små i en sådan undersökning, vilket i så fall skulle kunna tyda på att kvinnor upplever vissa typer av övergrepp som värre än vad män gör (vilket en del av de studier du hänvisar till också indikerar).

    Frågan är bara vad man gör sedan. Ska kvinnor ”uppfostras” att inte ta en klapp på stjärten så allvarligt, eller ska män ”uppfostras” att känna sig mer kränkta av samma handling?

    En rent personlig reflexion är att kvinnors homosociala beteende i vissa fall kan försvåra läkningsprocessen efter sexuella övergrepp. Det sätt som många kvinnor har att gärna älta händelser i grupp, om och om igen under lång tid, kanske gör att det blir svårare för den utsatta kvinnan att lägga händelsen bakom sig och gå vidare (vilket försås inte innebär att glömma den).

    Män är nog ofta mindre benägna att diskutera sådana frågor, och gör det i så fall troligen hellre med någon enstaka nära vän. Man berättar, får stöd och förståelse och förpassar händelsen till det förgångna. Det är som sagt min personliga erfarenhet, även om jag lyckligtvis inte utsatts för några sexuella övergrepp (även om #metoo-folket skulle tycka annorlunda, åtminstone om jag vore en kvinna).

  2. En annan sak som måste tas i beaktande när man diskuterar upplevda övergrepp som ligger flera år tillbaka i tiden är hur människans minne fungerar. Vi tror ju gärna att vi minns exakt hur saker var, men i många fall är det snarare så att vi minns hur vi tycker att det borde vara.

    Nu är jag inte neurolog eller på annat sätt medicinskt kunnig, men har naturvetenskaplig bakgrund och är hyfsat allmänbildad. Av vad jag läst mig till fungerar minnet så att vi mer eller mindre skapar om minnesfragmenten kontinuerligt och att de (kan) förvanskas för varje gång de skapas om. Därför kan flera personer som varit med om samma händelse känna sig helt säkra på att de minns precis hur det var, trots att alla har olika minnesbilder av händelsen.

    Kan detta, i kombination med det bland kvinnor vanliga ”ältandet”, göra att kvinnor kan skapa minnen av upplevda obehag som med tiden ter sig allt värre och allvarligare?

    Samtidigt skulle då kanske män, som möjligen i större utsträckning ”hanterar” händelser och lägger dem bakom sig, skapa minnen som snarare förringar allvarligheten i det som hände.

    Bara vilda gissningar och hypoteser från min sida, förstås. Och jag vill också poängtera att jag inte gör någon objektiv värdering av huruvida det ”kvinnliga” eller ”manliga” sättet (om de ens existerar) att hantera händelser är bättre eller sämre.

  3. @Tommy: Hej.

    ”Av vad jag läst mig till fungerar minnet så att vi mer eller mindre skapar om minnesfragmenten kontinuerligt och att de (kan) förvanskas för varje gång de skapas om. Därför kan flera personer som varit med om samma händelse känna sig helt säkra på att de minns precis hur det var, trots att alla har olika minnesbilder av händelsen.”

    Det stämmer med vad jag hörde i Lund tidigare i år på konferens med några av världens främsta forskare på just hjärnan.

    Minnet är vanskligt: vi minns att vi minns rätt, vilket är början på krånglet.

    Ett favoritexempel för att belysa hur detta kan ta sig ut i en vardagssituation:
    En bekant och jag började träna (kondition) samtidigt, två pass per vecka, på samma gym. Efter två månader blev det allt längre mellan gångerna för min bekant – fallande frekvens helt enkelt. Efter ytterligare två månader var det mer än tio dagar mellan varje gång, och efter totalt sex månader slutade personen komma till träningen. En helt normal utveckling för en normalbegåvad person med högskoleutbildning, och i övrigt ett genomsnittligt liv.

    Det jag reagerade på var att personen ibland i samtal med kollegor eller andra, när träning var ämnet, talade om ‘sin fysträning’ och att den ‘gick och tränade’. Subjektivt sant enligt minnet och självbilden, men objektivt falskt utifrån extern observation. Anledningen är självbilden: vi vill inte ändra på den, eftersom vi då på sätt och vis slutar vara den vi är. Därför rationaliserar vi via språket.

    När lägger denna process på mer dramatiska händelser, lägger till starkare gruppresponser, olika sorters sociala belöningar och bestraffningar med mera så är det föga förvånande att det verkar som om minnen kan undertryckas – vad som egentligen händer är att vi omedvetet omformulerar minnet till att passa vår självbild. För stor diskrepans mellan självbild och observerbart agerande framtvingar dissonans och denna skapar frustration vilken tar sig uttryck i aggression mot den externa källan.

    T ex en Schyffert eller en Gardell som får frågan varför de inte använder sina tiotals miljoner kronor för att hjälpa andra eller en Timbuktu som får frågan om varför han skatteplanerar, eller en feminist som får frågan: ”Varför teg du i årtionden om vad du bevittnade?” I det läget blir kontrasten för skarp, och du får ett aggressivt bemötande – en bra terapeut hjälper patienten framkalla detta i syfte att foga samman självbild och faktisk agerande.

    Jag har arbetat med vuxna och ungdomar med Aspergers syndrom, den högintelligenta varianten, och dessa verkar inte ha den här sortens uppdelning. Tyvärr känner jag inte till någon forskning i den riktningen, även om jag personligen finner det spännande och tror att det kunde vara givande att göra parallellstudier av neurotypa respektive ej sådana människor.

    Ett kort exempel på skillnaden: du & jag vet vad vi menar när vi säger ”Vi brukar ta en fika tillsammans ibland”. En av mina elever gav mig en tankeställare genom att fråga ang. den frasen: ”Hur ofta är brukar?”

    Till Dick: jättebra artikel, och jag hoppas du ursäktar min utvikning i hjärnans vindlingar, men det hör väl till ämnet tycker jag då mycket i debatten om just övergrepp handlar om minne och perception.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  4. Intressant är också att en av undersökningarna (Ryan 1998) fann små skillnader mellan män och kvinnor som tvingats till ”svåra” akter. 4 % av kvinnorna och 3 % av männen hade tvingats till anal eller oral penetrering, men Waldner-Haugrud & Magruder 1995 finner att kvinnor generellt tvingas till mer extremt sexuellt beteende än män. Men det kan bero på att kvinnor har en lägre toleranströskel mer än själva akterna i sig.

  5. @Rikard:

    ”Ett kort exempel på skillnaden: du & jag vet vad vi menar när vi säger ”Vi brukar ta en fika tillsammans ibland”. En av mina elever gav mig en tankeställare genom att fråga ang. den frasen: ”Hur ofta är brukar?””

    ”Kutym” är ett ord jag hörde förklaras under ”läsning i grupp” på mellanstadiet.
    Hur ofta är ”kutym”? Smile

  6. Tack Dick! Gediget som vanligt.

    Vad som också måste vägas in är att nästan alla undersökningar är gjorda i college-miljö och alltså inte representativa för hela populationen. Här kunde man kanske misstänka att kvinnor i college-miljö är mer aggressiva än genomsnittskvinnan ‒ eftersom det är känt att bildning ökar kvinnors aggressivitet, men minskar mäns …

    Mer ungdomar och sprit också …

    Totalt betyder det att åtminstone var fjärde kvinna, enligt dem själva, någon gång använder sig av sexuellt tvång! Smaka på det.

    I ett nunnekloster?

  7. @Kristian: Hej.

    Exakt!

    Att förklara sådant som kutym, eller liknande sociala koder som vi lär in automatiskt via härmning och uppfostran utan att också förklara varför dessa koder finns och hur och varför de fungerar, för någon på autismspektrumet är helt dödfött; de tänker helt enkelt logiskt istället, och utan att förutsätta en massa omedveten social förförståelse.

    Om man däremot lär ut vad sociala koder är, varför vi använder dem och varför de finns samt hur de utvecklats – och inte minst vilka de mest grundläggande är samt hur man gör – så kan dessa människor även de delta i det sociala spelet, om än något reserverat (flera av de över-intelligenta jag arbetat med ser på just det sociala spelet som något de måste stå ut med från neurotyper, dessutom med en air av milt överseende…).

    Vad har nu allt detta med det som Dick skriver om?

    Jo, vi har under snart hundra år haft ett elitistiskt (i motsats till populistiskt) ideal om att fostransnormer, sociala regler, traditioner och så vidare är av ondo. Enligt mig är detta en av huvudorsakerna till den markanta ökning av lättare former av psykisk ohälsa vi ser (bortsett från egenintresset hos terapeuter att ge sig själva en god marknad…) – saker som för femtio år sedan inte meriterat diagnos räknas nu som handikapp, trots att personer för femtio år sedan med samma form av störning kunde leva självständigt och hitta en nisch i samhället. Detta för att samhället, både formellt från stat och informellt (det som är det egentliga samhället) var tydligt, klart och belönade den som agerade rätt samt bestraffade den som gjorde fel – eftersom det fanns rätt och fel.

    Alltså, då normen var mycket strikt i att förgripa sig på kvinnor var fel, och att en kvinna som blev angripen inte bara skulle försvara sig utan även direkt anmäla (en tanke som redan fanns i Gutalagen, om jag inte missminner mig), så var det som räknades som övergrepp och därmed både formellt och informellt belagt med straffande sanktion uppenbart; det rådde social konsensus om detta. Så är inte fallet idag, tyvärr tack vare feminismens i grunden marxistiska impuls att visa hur allt hänger samman i en enda enhetlig struktur – ‘a grand unified theroy of everything’ skulle man kunna säga, inte olikt de Abrahamitiska religionerna.

    (Med det inte sagt att tidigare lagstiftning om sexuellt våld och övergrepp inte lämnat mycket att önska, men att avlägsna normer har ju uppenbart gjort saken etter värre.)

    Nej, nu skall jag gå ut med hunden och vara avundsjuk på den, som jag är på alla varelser som saknar existentiella, teologisk (eller rent av teleologiska) eller ideologiska vankelmodigheter, om man får säga så.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  8. @Grodan Boll: Som sexualhistoriker kan jag säga att historiskt sett har betydligt fler män än kvinnor blivit våldtagna. Bland egyptier, greker, romare, kineser och nordbor var det regel att våldta de manliga krigsfångar som skulle säljas som slavar. För precis som med attityden som visas upp i den första artikeln, att en våldtagen man blivit kvinna” var denna uppfattning allmänt spridd och våldtäkten degraderade männen även i deras egna tankar så mycket att det verkade pacificerande på den blivande slaven, som fann sig i sitt öde.

    En annan viktig sak som sägs kastar en brutal klarhet över hur trovärdiga NGO:er är ”Her study cites a review of 4,076 NGOs that have addressed wartime sexual violence. Only 3% of them mentioned the experience of men in their literature. ”Typically,” Stemple says, ”as a passing reference.” Jag skänker aldrig pengar till NGO:er, för även om intentionerna är goda när de kommer till spårar de i 99 fall av 100 ur i sina attityder och målgrupper.

  9. @Rikard:

    Att förklara sådant som kutym, eller liknande sociala koder som vi lär in automatiskt via härmning och uppfostran utan att också förklara varför dessa koder finns och hur och varför de fungerar, för någon på autismspektrumet är helt dödfött; de tänker helt enkelt logiskt istället, och utan att förutsätta en massa omedveten social förförståelse.

    I Big Bang Theory har man man för att slippa problem tydligt sagt att Sheldon Cooper inte har någon specifik diagnos som Aspergers:
    ”Try telling him it’s a non-optional social convention.”
    (Har inte sett programmet på flera år. De två-tre första säsongerna var kul.)

    En logisk regel som man kan följa utan att hålla med eller ens förstå.

  10. @Grodan Boll:
    Hade läst och förträngt minst en av dem:

    His captors raped him, three times a day, every day for three years.

    Vår minister:

    Margot Wallström, the UN special representative of the secretary-general for sexual violence in conflict, insists in a statement that the UNHCR extends its services to refugees of both genders. But she concedes that the ”great stigma” men face suggests that the real number of survivors is higher than that reported. Wallström says the focus remains on women because they are ”overwhelmingly” the victims. Nevertheless, she adds, ”we do know of many cases of men and boys being raped.”

    But when I contact Stemple by email, she describes a ”constant drum beat that women are the rape victims” and a milieu in which men are treated as a ”monolithic perpetrator class”.

  11. @Dick:

    Bland egyptier, greker, romare, kineser och nordbor var det regel att våldta de manliga krigsfångar som skulle säljas som slavar.

    Mellanöstern. Lawrence of Arabia.

  12. @Rikard:

    Jo, när det handlar om dramatiska eller traumatiska händelser är de minnesskapande funktionerna än mer opålitliga. Vi människor är urusla ögonvittnen, även om (eller kanske på grund av att) vi tror att vi minns precis vad som hände. Lägg till detta att många sexuella övergrepp antagligen inträffar under inverkan av alkohol eller andra droger som ytterligare påverkar uppfattnings- och minnesförmågan.

    Sen kan det sociala trycket spela in, också. Minnen av händelser som inte varit 100 % positiva förvrängs till att bli värre av omgivningens reaktioner. Fallet Julian Assange tycks vara ett sådant, av vad jag kunnat läsa mig till om det.

    #metoo skulle också till vissa delar handla om något liknande. Ju fler kvinnor som upprört berättar om hur kränkande det var när en man rörde vid hennes i hästsvans uppsatta hår (för att ta ett exempel ur mängden), desto fler kvinnor börjar kanske ”minnas” diverse obehagligheter de råkat ut för många år tidigare – trots att de vid det tillfället inte ansåg händelsen så allvarlig att den behövde anmälas. Därtill tycks det ju ge något slags status bland vissa grupper av kvinnor att ha något att berätta om under brädgårdsetiketten #metoo. Ungefär som att kvinnor som aldrig utsatts för sexuella övergrepp inte skulle vara tillräckligt attraktiva.

    För att förtydliga och förekomma: jag påstår inte att deltagarna i #metoo ljuger eller att sexuella övergrepp inte förekommer, utan påpekar bara att minnen av saker som hänt för flera år sedan inte nödvändigtvis är helt med verkligheten överensstämmande. Att berätta det man minns är inte att ljuga, även om minnet inte är sant, men det gör att ”listen and believe” inte bör åtlydas helt okritiskt.

    Dessa faktorer borde helst ingå i analysen av fenomenet #metoo, innan en stor mängd män utpekas som våldtäktsmän och döms av en emotionell pöbel utan tillstymmelse till rättssäkerhet.

    @Dick:

    Att 3 % av männen tvingats till oral eller anal penetrering måste väl avse att de själva blivit penetrerade oralt eller analt, inte att de tvingats av en kvinna att penetrera henne? Den siffran torde vara avsevärt mycket högre.

  13. @Tommy: Enligt undersökningen är det de som utsatts för det. Men, som sagt, undersökningarnas siffror varierar avsevärt. Just Ryan ligger inte så högt, med 9 % av männen som utsatts och 25 % av kvinnorna.

  14. @Tommy: Hej.

    Du har inte fel i hur du tänker. En polis har berättat för mig att man i regel gärna håller flera förhör med vittnen för att se vilka delar av vittnesmålet som är konsistenta, och vilka som är föränderliga. (Detta var ca 1990, så hur de gör nu vete tusan.) Tydligen var vissa saker, som färgen på plagg, lätta att förändra med rätt frågor. Han gav färgen på en jacka som exempel: vittnet var mycket sammanhängande vid tre förhör om typen av jacka, personens längd, ålder, och frisyr samt byxor och skor. Däremot gled färgen från mörkt marinblå till svart till mörkt brun. Detta enligt polisen för att de färgerna dels ligger nära varandra för ögat, dels för att jackan var av en sådan typ som ofta har de färgerna.

    Minnet är ju mer än lovligt associativt. Jag tror även den identitetsskapande faktorn underskattas. Vi människor skapar ju identitet tillsammans med andra och söker oss till de vi liknar, vilket skapar grupper som eftersträvar likhet i allt. Teknologin ger oss möjligheter att skapa mer tillfälliga grupper, enade kring färre faktorer och med större frihet att lämna gruppen eller delta på egna villkor såväl som på gruppens – men det tar inte bort beteendet. Då vi dessutom har ett social ideal av att vara individer som tänker fritt och självständigt och därmed ger varandra en självbild att vi inte låter oss påverkas av grupptryck och konsensuskultur inträder det till synes paradoxala att vi enas kring hur olika vi är, och tillsammans manifesterar denna olikhet likadant. Tänk på en viss scen ur ”Life of Brian” – så ser det ut fastän det ligger dolt, till skillnad från i sketchen.

    I #metoo skapas likhet genom den gemensamma hetsen mot män, hämndlystnaden hos lynchjustisen, och tävlan i vem som har den bästa berättelsen. (Värt att notera är att jag inte tar ställning i faktisk skuldbörda; den vet ingen av oss något om.) Det betyder inte att någon, som du skriver, faktiskt ljuger. Man är sällan direkt medveten om att man förändrar sitt minne av en händelse för att passa in i en grupp – och denna impuls hör samman med vår överlevnadsinstinkt. Ensam är stark, säger vi med munnen, men hjärnan säger pyttsan.

    Offer för verkliga övergrepp tenderar att skuldbelägga sig själva är min erfarenhet av att vara samtalspartner. De kan skapa långa serier av rationaliseringar för varför det skedde, från att de var fulla eller oaktsamma till något annat. Dock avgör graden av, och mängden våld ofta detta: de kvinnor som jag hjälpt hantera ångesten av överfallsvåldtäkter har varit upprivna, ledsna, rädda, uppvisat panikångestsymptom, med mera – men de har inte på något vis skyllt på sig själva. De kvinnor som utsatts för den andra formen – sexuellt övergrepp utan direkt våld (tänk: misshandel) – har varit svårare att nå då de ofta skuldbelägger sig själva enligt ovan. De kvinnor som sökt hjälp av kvinnogrupper däremot, har internaliserat både självhat och manshat och gjort berättelsen om övergreppet till en central del av sin identitet. Istället för att övervinna minnet och ångesten och fortsätta leva och ta kontroll över sig själv och sina tankar blir deras identitet Offret, som inte kunnat få Rättvisa – eftersom dagda rättvisa alltför sällan är möjlig blir bitterhet och ett slags dolkstötslegend (‘alla män’, patriarkatet osv.) den enda tröst de kan ge sig själva.

    För att avsluta:
    ”Dessa faktorer borde helst ingå i analysen av fenomenet #metoo, innan en stor mängd män utpekas som våldtäktsmän och döms av en emotionell pöbel utan tillstymmelse till rättssäkerhet.”

    Jag minns pedofilhysterin inom skola och barnomsorg. Jag minns att kåren initialt gjorde visst motstånd mot kravet på utdrag ur belastningsregistret. Jag minns även att den som endast byter tjänst, men inte övergår i ny anställning, hos samma arbetsgivare inte behöver inkomma med sådan handling (om inte detta ändrats senare förstås).

    Å ena sidan anser jag det bra att den som är bevisat farlig för barn inte får arbeta med dem – å andra sidan var det Aftonbladet och Expressen och politiska föreningar som satte agendan och nivån; inte professionella utredare från psykiatrin eller statistiker och kriminologer. #metoo verkar tyvärr bara vara en upprepning av samma slags masshysteri utan krav på bevis eller verklighet, detta samtidigt som den pågående våldtäktsepidemin förtigs (för där finns ju bara utrymme för en nyhet i taget för journalister…).

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare
    PS Lite allmänna ryggdunkningar laget runt förresten – en lärorik och härligt seriös debatt det här! Också tack rent allmänt till bloggen för att man får lägga ut texten. DS

  15. @Rikard:

    Jag har lyckligtvis aldrig behövt stötta ett offer för sexuella övergrepp, men jag förvånas inte över det du beskriver. Jag har lyssnat till och stöttat kvinnliga vänner och kollegor som utsatts för översitteri och härskartekniker av dominanta män, och där sett samma tendens till självskuldbeläggning.

    Just skillnaden du beskriver mellan dem som utsatts för övergrepp med fysiskt våld eller hot därom, och de fall hoten är verbala (eller underförstådda), är orsaken till att jag var starkt emot utvidgningen av våldtäktsbegreppet som genomfördes av ideologiska skäl för ett antal år sedan. Den vattnar ur begreppet då även tämligen ringa (om än oacceptabla) handlingar jämställs med grovt våld. Ironiskt nog, men inte helt oväntat, yrkade en av de främsta förespråkarna för utvidgningen (jag tror det var Madeleine Leijonhufvud) nyligen på att man skulle differentiera brottet och införa begreppet ”grov våldtäkt” … som då skulle motsvara det som förr kallades våldtäkt.

    Även om jag förstår att man vill se till att pedofiler inte ska få arbeta med barn, tror jag att krav på utdrag ur belastningsregistret är fel väg att gå. I teorin kan en pedofil som avtjänat sitt straff vara rehabiliterad (eller åtminstone avskräckt) och inte längre utgöra ett hot, medan det lär finnas gott om personer som är farliga för barn utan att ha dömts för något brott. Dessutom misstänker jag att risken att oskyldiga döms är extra hög när det gäller särskilt avskyvärda brott som pedofili och våldtäkt – särskilt som det ofta saknas teknisk bevisning. Slutligen är det oerhört sällan som kvinnliga pedofiler döms, men de är väl lika olämpliga att arbeta med barn?

    Tanken är väl att den som döms för att ha begått ett brott ska få antingen vård eller straff och därefter anses ha sonat sitt dåd. Alltså borde inte de som är farliga för andra människor släppas ut hur som helst.

    Dessutom är jag rädd för att det är ett sluttande plan: i dag måste du bevisa att du inte är dömd för pedofili, i morgon kanske du måste bevisa att du inte röstat på fel parti.

    Givetvis måste barnens säkerhet och välbefinnande komma i första rummet, men ändamålet kan inte helga vilka medel som helst.

    I övrigt instämmer jag i ryggdunkandet, fast jag saknar insikter och åsikter från kvinnliga debattörer.

  16. Utmärkt och väl genomarbetat! För det första. Det är stor skillnad mellan manlig och kvinnlig sexualitet, (även på den idag rådande ”jämställda” synen på respektive), vilket väl är själva meningen, av ”biologiska, naturliga skäl”.
    Och för det andra, ju mer vinklad och lögnaktig media/stats)feminism, ju fler könsrelaterade problem. Ja det visar väl metoo? Från verkliga övergrepp, till själva masspsykosen, där ”förstås” huvudrubriken är våldtäkt. Hur många, de flesta oanmälda?
    När feminister i synnerhet, och kvinnor i allmänhet, tappar förståelsen och respekten för män och för nästan allt manligt. Då slår det tillbaka på kvinnorna. Kvinnans sexuella integritet (även historiskt mycket mer värderad och omhuldad än mannens) har fått sig en knäck, inte minst genom kvinnans medverkan. Genom feminism och även genom den andra sidan: Det alltmer sexualiserade samhället där centrum är kvinnokroppen, alltmer blottad av kvinnorna själva. Manskroppen liksom manlig sexualitet är visst inte så intressant, utom för att peka finger åt.

  17. @Tommy: Hej.

    När det gäller utdrag ur belastningsregistret för att få arbeta bland barn är det troligen så att tanken är stoppa de vi kan stoppa utan alltför drakoniska åtgärder, ett pris jag är villig att betala i det här fallet.

    Pedofiler förekommer i två huvudtyper har jag fått förklarat för mig både av olika psykiater, psykologer och en genusvetare. Den ena upplever sina impulser och drifter som ett tvångsbeteende, som de söker dämpa och kämpe emot på olika sätt: avledning, substitut, projicering, självskadebeteende och så vidare. Den andra sorten upplever det som naturligt och är i princip omöjlig att behandla, då där egentligen inte finns något att behandla: även om de förstår de sociala normer som säger att du inte skall uppleva attraktion gentemot barn så rationaliserar de kring dessa så att de inte kan anse sig själva ha gjort fel. Om de dessutom ingår i nätverk med likasinnade (vilket internet gjort barnsligt enkelt för dem) så lär de varandra olika rationaliseringstekniker (att hitta på nya namn för läggningen t ex). Dessa personer kommer aldrig att sluta begå övergrepp och måste hållas inspärrade under resten av sina liv.

    Den första typen kan hjälpas, särskilt om de lyckas få vårdkontakt och adekvat stöd före de verkställer impulsen i handling – efter utförd handling blir impulsen naturaliserad och internaliserad och personen blir betydligt svårare att hjälpa.

    Att kvinnor sällan döms har säkert många orsaker, allt från fördomar inom rättsväsendet och den lagstiftande klassen (som ju diskuteras in inlägg ovan, dock inte av mig) till skam hos offer eller rentav att offret internaliserat en bild av att män inte kan vara just offer för sexuellt våld från kvinnor; särskilt lätt om det rör sig om barn. Kvinnor är tyvärr ofta också medhjälpare (‘enablers’ – saknar bra rak översättning till svenska verkar det som) vid övergrepp när det är anhörig eller vårdnadshavare som begår dem. Jag har fått ta del av allt från att (styv)mamma till storasyster hållit fast till att de övertalat barnet till att inte ‘skvallra’ – varför kvinnan gör så kan jag bara spekulera om, men kanske hon tvingas välja mellan relationen till förövaren och omsorgen om barnet? Hos en del däggdjur förekommer ju att honan villigt parar sig med en hane som slagit ihjäl hennes avkommor – kanske vi har någon evolutionär rest av sådant både kvinnor och män; en rest som manifesterar sig när tillräckligt många faktorer samverkar på ett visst sätt?

    Åter till belastningsregistret: det är ett billigt och enkelt sätt att se till att just pedofiler inte får god tillgång till offer i en insynsskyddad miljö, och tyvärr är det så att pedofiler, särskilt av den patologiska typen, söker sig till yrken och aktiviteter där de har tillgång till barn (på samma sätt som rovdjur lurar vid vattenhål). Då vi saknar andra mekanismer får det helt enkelt duga, och är egentligen inte konstigare än att man kontrollerar min bakgrund för skyddsklassade anställningar.

    Det sluttande planet för bevisbörda är en rimlig invändning, och jag instämmer egentligen av princip – jag väljer helt enkelt som jag ser det den risken som det mindre onda av två onda ting.

    Ja, var är de kvinnliga läsarna? Nog måste väl de ha insikter, erfarenheter och tankar som de kan utöka allas vår kunskap med?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  18. @Jock Rockman:

    Det alltmer sexualiserade samhället där centrum är kvinnokroppen, alltmer blottad av kvinnorna själva. Manskroppen liksom manlig sexualitet är visst inte så intressant, utom för att peka finger åt.

    ”Handelsvara” kontra ”något självklart eller besvärligt.”

  19. @Rikard:

    Åter till belastningsregistret: det är ett billigt och enkelt sätt att se till att just pedofiler inte får god tillgång till offer i en insynsskyddad miljö, och tyvärr är det så att pedofiler, särskilt av den patologiska typen, söker sig till yrken och aktiviteter där de har tillgång till barn (på samma sätt som rovdjur lurar vid vattenhål).

    De som är ”framgångsrika” är därtill socialt mycket skickliga (”bevägna” betyder tydligen inte det jag trodde”) precis som olika typer sociopater: de vet precis hur folk fungerar, är charmiga och trevliga. (Läs beskrivningar om ”Kulturpersonligheten”.)

  20. @Tommy:
    Det kan finnas en sedan länge inprogrammerat beteende som skulle kunna förklara skillnaden mellan män och kvinnor när de råkat ut för något traumatiskt.

    Före stenåldern jagade männen och kvinnorna plockade frukter/bär och liknande. Män utsatte sig dagligen (?) för stora risker, medan kvinnor tog väldigt små risker. Det ter sig för mig naturligt då att männen genom århundradena har utvecklat en förmåga att hantera traumatiska händelser, som att själv bli skadad, eller se sin jägarkompis bli rovdjursmat. Kvinnorna har inte nödvändigtvis utvecklat samma förmåga.

    Om det har visat sig att denna förmåga har varit positiv för arten människa så kan den ha blivit kvar i oss, trots alla år som gått. Det finns en del tecken än idag på att denna förmåga finns kvar i oss: i de flesta länder får pojkar lära sig att vara starka och inte gråta. Även om det är på ett ytligt plan så är det någon form av traumahantering.

  21. @Uffe:

    Före stenåldern jagade männen och kvinnorna plockade frukter/bär och liknande. Män utsatte sig dagligen (?) för stora risker, medan kvinnor tog väldigt små risker. Det ter sig för mig naturligt då att männen genom århundradena har utvecklat en förmåga att hantera traumatiska händelser, som att själv bli skadad, eller se sin jägarkompis bli rovdjursmat. Kvinnorna har inte nödvändigtvis utvecklat samma förmåga.

    Det farliga för kvinnor var att föda barn, dvs sex. Kvinnor har utvecklat förmågan att välja partner som antingen kan tänkas finnas kvar och hjälpa till efter födseln, eller som verkar ha såpass hög status inom gruppen att han kan tvinga andra att hjälpa till.

    Helt utan grund skulle jag vilja säga att under jägar-samlar-tiden var livstidsrisken ungefär lika stor: jakt eller strid mot fientliga klaner kontra risken med att föda barn och ta hand om dem tills de kan gå (homo sapiens-ungar är ovanligt hjälplösa).

  22. @Rikard:

    Jag instämmer i att utdrag ur belastningsregistret förmodligen är det minst dåliga instrument vi har i dag för att ge våra barn åtminstone lite skydd. Rent principiellt är det något som skaver hos mig, men jag har inte kommit fram till något konkret förbättringsförslag.

    Det sluttande planet för bevisbörda är en rimlig invändning, och jag instämmer egentligen av princip – jag väljer helt enkelt som jag ser det den risken som det mindre onda av två onda ting.

    Det är ju just det som är definitionen av det sluttande planet. I början är rullningshastigheten knappt märkbar (inskränkningarna försumbara), men till slut har man tappat all kontroll (förundras hur man hamnat i ett totalitärt och auktoriärt samhälle).

    Jag håller som sagt med om att det viktigaste är att skydda barnen, men det gäller att vi är på vår vakt mot ytterligare urholkningar av skyddet för vår personliga integritet. Rebecca Weidmo-Uvell har skrivit en ohyggligt skrämmande artikel (Yttrandefriheten och Bah Kuhnke) om två liggande förslag på inskränkningar av yttrandefriheten – det som är själva grundstenen för ett demokratiskt samhälle!

    @Uffe:

    Jag tror också att det kan finnas evolutionsbiologiska inslag i könsskillnaderna när det gäller traumahantering. En jägare som blir sårad under jakt och sedan blir rädd för att närma sig bytesdjuren vore förödande för den grupp han ska bidra till att försörja.

    Samtidigt kanske vanan att diskutera obehagligheter i grupp, att stötta och hjälpa varandra, kanske var en viktig del för kvinnornas sociala sammanhållning i gruppen?

    Hur som helst måste ju de respektive sätten att hantera traumatiska upplevelser ha varit evolutionärt positiva, eller åtminstone neutrala, då de synbarligen överlevt till dagens helt annorlunda samhälle.

  23. @Tommy: Hej.

    Omväxlande med enighet. Smile

    Vi får se till att ha både livrem, hängslen och broddar på och inte glömma att uppmuntra forskning och systemet för påföljder att utveckla nya vägar att finna och avhjälpa dylika beteenden – det är vi tror vi är perfekta eller kan bli perfekta som samhälle bara vi följer Den Rätta Läran (pat. pend.) som vi med glädje blir taktfasta totalitära testuggande teori-troende.

    Bah-Kunhkes utredning har jag följt: den är en perfekt gummiparagraf. Ser sund och human ut på ytan samt kan omöjligen missbrukas (dess normala funktion är vad du och jag skulle kalla missbruk). Den uppmuntrar lydnad under tysthet för att själv inte komma ifråga för bestraffning.

    Jag sätter en krona på att vi lagom före valet får se ett socialmoderat bud om kraftigt utbyggd kriminalvård, med långtgående reformer i syfte att återanpassa personer med värdegrundsrelaterade personlighetsstörningar – närmast gratis arbetskraft för staten och en rejäl propp i truten på dissidenter som ifrågasätter själva systemet.

    Som lekman när det gäller statskunskap (via yrket) är det oerhört fascinerande att i realtid följa hur en kultur/ett folk dels begår självmord, dels med glädje och frenesi gör om sig till en öppet korporativ fascistisk stat med teokratiska drag.

    Bara det inte var mitt land, och mitt folk. Fast nu slirar jag OT, pardon.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  24. Fast jag har en intressant teori om det här med jakt, som jag såklart har läst mig till, (såsom vi alla gör).

    Jag tror såhär att neandertalarna, som var mycket grövre och mycket starkare än oss Homo Sapiens Sapiens, bedrev en farlig jakt. De var mer rakt på sak och kunde jaga aggressivare.

    Medans vi finlemmade Homo SS. ägnade oss åt uthållighetsjakt. Vi svettas, har en enorm kapacitet vad gäller uthållighet/kondition och våra fötter är ett mirakel. Inga andra kroppsdelar är så välanpassade till sitt syfte som våra fötter. Hade en skofabrikant kunnat kopiera våra fötter till en sko hade de tjänat maximalt med pengar.

    Vi spårade och tröttnade ut våra bytesdjur. De svettas inte och faller i princip ner ”självmant” av överhettning. Och jag tror också att kvinnorna jagade för att hålla sig nära proteinkällan. Kvinnors uthållighet är på samma nivå om inte högre än männens.

    Jag tror inte heller vi jagade varje dag. De flesta dagar bestod nog mest av samlande i några timmar. Jag tror ju inte de var så korkade att de bara: ”Nämen nu måste vi göra detta i åtta timmar om dagen och om det inte finns att samla får vi hitta på något som ingen egentligen behöver”. Så korkade blev vi långt senare. Utvecklingen/evolutionen går ju inte bara framåt/uppåt.

  25. @Jenny:

    Det finns ju gott om fornfynd av pilspetsar och spjutspetsar, så det verkar inte sannolikt att våra förfäder enbart förlitade sig på att hetsa bytesdjuren till döds, även om det kanske var ett alternativ med vissa byten i vissa miljöer (stäpper etc). I tätt skogbevuxen terräng, eller djungel, vore det knappast gångbart, då risken att tappa bort bytet borde vara stor.

    Jägarfolk behöver inte jaga varje dag om de kan nedlägga många och/eller stora byten åt gången. Däremot var nog köttets hållbarhet ett stort problem innan kyltekniken kom.

    För övrigt gäller resonemanget om könsskillnader i traumahantering antagligen inte bara jakt, utan även försvar mot rovdjur och mot mänskliga fiender (krig). I båda fallen var det förenat med stora risker för dem som deltog (övervägande män, vad jag förstår) och i båda fallen vore en förmåga att hantera traumatiska upplevelser värdefull.

    En undran bara: om kvinnors uthållighet är på samma nivå eller högre än männens, varför är då så kallade tjejlopp oftast kortare än de manliga/könsneutrala?

  26. @Tommy:

    Jomen till slut dödade man ju djuret med någon form av vapen, men djuret var ju då kraftigt försvagat.

    I djungler och skogar tror jag man jagade mycket med hjälp av fällor. Överhuvudtaget tror jag att Homo SS. försökte jaga med så låg risk som möjligt. Vilket vore det smartaste.

    Överlag tror jag att människor på den tiden och lång tid framöver hade ett helt annat förhållande till döden. Både kvinnor och män. Om döden anses större än livet, hur traumatisk blir då döden?

    Jag vet inte varför tjejlopp är kortare. Kanske för att det är mer ett jippo och mer i form av folkfest.

    https://www.svt.se/sport/friidrott/hon-vann-ultramaraton-i-sandaler-av-gamla-bildack/

    (Själv har man skor som kostat över 1000, inte springer jag 5 mil för det, inte utan blodvite iallafall).

  27. Ett exempel: Krigarna i vikingasamhället kom till Valhalla genom att dö en våldsam död antingen via strid eller självmord. Hur traumatiskt blir det då att dö i strid?

  28. @Gigas: Misstänker att det stannar härvid. Skulle bli förvånad om t ex SVT tog tag i denna tråd, för då skulle ju trovärdigheten i hetsen mot män i detta bli så uppenbar. Men, låt oss hoppas att jag har fel.

  29. @Jenny:

    Islamistiska jihadister är övertygade om att de kommer direkt till paradiset genom att utföra självmordsbombningar, men ändå uppvisar de sådana extrema tecken på stress och ångest inför dådet att FBI kunnat ta fram en 10-punkters lista för att identifiera misstänkta.

    Jag tror nog att det var mycket traumatiskt att gå i strid för vikingar också. Dessutom torde det vara tämligen irrelevant för den förhandenvarande diskussionen, som gäller tidiga Homo sapiens. Vi har inte förändrats så mycket genetiskt sedan vikingatiden.

    Har du någon teori om varför det förefaller finnas mätbara skillnader i mäns och kvinnors hantering av traumatiska händelser? Du köper uppenbarligen inte min, vilket är helt okej, eftersom det bara är en synnerligen dåligt underbyggd hypotes. Smile

  30. @Jenny: Hej.

    (Multireplik till Jennys & Tommys utbyte)

    Neandertalarna verkar också levt i mindre grupper än Cro Magnon. En sak man måste komma ihåg när det gäller sådant här är tidsaspekten – visst har förfädervarelser jagat genom utmattning, men över tid har de gissningsvis gått från att kasta stenat till pinnar till bättre pinnar till vassa pinnar och så vidare.

    Dumma var de inte, för då hade vi inte funnits, och den gamla myten (inte för att du upprepar den utan för att det är en personlig petmoj) om att våra förfäder kom på saker av slump hade jag gärna sett att den försvann – alla djur kan tänka, och våra förfäder blev rätt bra på.

    Uthållighet är vanskligt att mäta utifrån motionslopp – där står egentligen inget på spel. Marscher och vandringar däremot är en helt annan historia, och undantaget funktionsnedsättning så klarar du garanterat av att förflytta dig mellan trettio och femtio kilometer per dygn, även med tolv timmar avsatta för att äta och sova. Om du gillar det är en helt annan sak, förstås. (Vill man banta så är marscher en ‘utmärkt’ metod – jag har varit med om att gå ner över tio kilo fett på två veckor.)

    Visst jagade man mycket med system av fällor, och då inte som vi tänker oss att man sätter en (1) snara eller gräver en (1) fångstgrop. I bland annat Härjedalen finns stora områden med fångstgropar kvar, och dessa är belägna i sådan terräng att geografin tvingade in bytesdjuren i smala passager i snårskog, där groparna finns. Våra förfäder maximera oddsen för att en myskoxe eller en ren skulle trampa snett eller rentav fastna – så sluga var de för över tio tusen år sedan.

    Jag tror stresshantering har mer med individen och dess erfarenhet att göra, samt i vilken kontext den lärt sig vilka som är de korrekta emotionella responserna på olika stress-situationer. Den som uppfostras till mer protestantiska, spartanska och stoiska ideal om att reda och råda sig själva, alltså att man fostras med en ‘Can do!’-attityd och att det inte är lönt eller ens möjligt att sitta på ändan och grina när sk*ten träffat fläkten klarar sig bättre än den som behandlats som en snöflinga det är synd om, och som ständigt av sin sociala kontext ges möjligheten att inte kunna ta hand om sig själv.

    (Det ovanstående stycket är förvisso anekdotiskt, men det är med över tjugo års erfarenhet av att lyssna på och samtala med människor som farit fruktansvärt illa, så det borde vara värt något i diskussionen hoppas jag.)

    Jämför med att gå i strid, som du och Tommy skriver: med rätt drill, träning och fostran är du visserligen rädd och stressad men du litar på dina stridskamrater och du vet hur du skall agera – vilket hjälper dig att kanalisera stressen till konstruktiv handling (att hacka, hugga och slå i det här fallet).

    Raserar man sådana normer blir människor söndertrasade av existensens meningslöshet och ett universum som varken vet att vi finns, eller ens är kapabelt att förstå vad ‘bry sig’ skulle betyda. Låter man förändringen ske gradvis, evolutionärt, kommer varje generation att både uppleva sig som lite annorlunda mot det tidigare samtidigt som står stadigt på erfarenheten av de som banat vägen. Där tror jag en stor källa till den växande siffran för kvinnor som säger sig ha blandad ångest finns – de har inte blivit jämställda eller jämlikar med männen, utan har istället lurats att försöka bli män. Begreppet ‘kvinna’ har under nittonhundratalet laddats med så många negativa associationer att det är föga förvånande att det blir en källa till ångest – hon är utnyttjad, förtryckt, ständigt ett offer – och mannen blir därmed motsatsen.

    Om vi kunnat skynda långsamt under nittonhundratalet, och hållit oss till likhet inför lagen, hade det nog sett annorlunda ut även vad gäller övergrepp och dessas påföljder, men frågan är nu politiserad till graden av närmast psykotisk religiös fanatism. Tror jag.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  31. @Dick:

    Det beror på hur de lägger upp det, jag kan tänka mig olika vinklar på ämnet som skulle fungera i dagens kontext. Frågeställningar som ”Perverterar patriarkala lagspel kvinnor?” eller ”Vad gör männen för att förhindra kvinnor att våldta?” fråntar ju inte gruppen män ansvaret den här gången heller.

  32. Allmän fråga om jakt, krig och annat: är det någon här som anser att människor (under stenåldern och tidigare) var såpass olika andra djur att grundreglerna för överlevnad inte gällde?
    Dvs, unga hanar kan man gott ha till kanonmat, unga honor måste skyddas för att stammen skall överleva.

  33. @Gigas: Jag fick tydligen rätt. Inga nyheter har tagit upp det idag. Men visst har du rätt i att man nog kan vinkla det så ett det egentligen är ”patriarkatets” fel.

  34. @Tommy:
    http://genusdebatten.se/valdtaktskvinnan/#comment-261269

    Det finns en del teorier kring att kvinnor har en fördel i uthållighetssporter, huvudsakligen pga att kvinnor relativt sett har större fettreserver och att de därmed har ett större energiförråd.
    De sporter det talas om är långdistanssimning och löpning. Teorin förutspår att kvinnor skulle ha fördelar i extrema långlopp, dvs längre än marathon. Än så länge dominerar männen stort och några enstaka högpresterande kvinnor säger ganska lite om skillnader mellan könen i det här avseendet.

    Själv skulle jag nog gissa på att de framför allt har fördel pga de i snitt är mindre, dvs mindre massa att flytta på. Man kan jämföra med de långdistanslöpare man ser i tävlingar på tv, det handlar sällan om individer med någon större överkropp och inte heller mycket kött på benen.

  35. @Andreas:

    Men i så fall borde väl ”tjejlopp” vara längre, inte kortare?

    (Nu är jag nästan aggressivt ointresserad av sport, så jag bryr mig absolut inte, men funderingen dök upp som respons på Jennys kommentar om uthållighet.)

  36. @Andreas: Intressant. Fys-testet på mönstringen var (är fortfarande, gissar jag) att cykla så länge som möjligt. En bekant som funderat på det sade att ”detta går på styrka, inte kondition.”

  37. Sen det här med att så många kvinnor våldtar, misshandlar och trakasserar män. Män måste helt enkelt bli bättre på att välja bort dessa kvinnor och inte uppmuntra det här beteendet. Om män fortsätter att välja störda kvinnor som partners och som mödrar till sina barn ja då fortsätter det här beteendet och de (störda kvinnorna) belönas med att få fortplanta sig.

    Som vi vet är det ju bara störda individer som beter sig såhär. Undvik dem! Belöna dem inte med er kärlek och tillgivenhet. Välj istället den ”lilla grå musen” som står där i hörnan, som aldrig skulle göra en fluga förnär, som bara vill älska och bli älskad, som INTE blir ett ”projekt” som måste åtgärdas.

    Helt enkelt välj de icke dominerande beta- kvinnorna framför de helt psycho alfa- kvinnorna.

    Om ett par generationer har då aggressiva kvinnors gener dött ut.

  38. @Tommy:

    Jag är inte alls förvånad över att dagens jihadister uppvisar extrema nivåer av stress och ångest när de ska spränga sig själva i luften eftersom de är bortskämda 90- 00- talister. Jag tror inte heller de är övertygade muslimer, många har inte ens läst/studerat koranen. Unga palestinska män tex. spränger sig i luften eftersom deras fattiga familjer då får en betydande mängd pengar från terrorsekten de blev utnyttjade av. Så hur kul är det då att spränga sig egentligen?

    Jag tror inte det var likadant för vikingarna. De drevs av gudatro, girighet, blodtörst, galenskap och väldigt mycket äventyrslust. Och de var redan då duktiga förhandlare och affärsmän.

    Dessutom har de hittat bevis för att många kvinnor också stred. Vilket stödjer Dicks blogginlägg om att det finns många kvinnor som är aggressiva och dominanta. I en ”armé” tror de uppemot 300 kvinnor ingick.

    Vad gäller trauma- hantering. Beta- kvinnorna måste nog ta hot allvarligare för att kunna rädda sina barn i tid. Hon tar inte strid utan flyr med barnen.

  39. Min upplevelse är att män trycker undan trauman, alltså inte bearbetar dem.

    Medan kvinnor bearbetar dem tills de kan lägga det bakom sig. Hon söker ofta stöd från familj och vänner.

  40. @Jenny:

    Det är möjligt att män (ibland) förtränger trauman i stället för att hantera dem, men de tycks i alla fall göra det på ett sätt som får dem att fungera efteråt.

    Du vet rimligen avsevärt mycket mer om hur kvinnor fungerar än jag, så jag kan bara säga att min bild är att kvinnor pratar och pratar om saker utan att egentligen bearbeta dem, och snarare befäster trauman och aldrig lägger dem bakom sig. Därav sådant som kommit upp i #metoo om en kvinna som fortfarande mår dåligt av att en man kommenterat och vidrört hennes hästsvans en gång för 6 år sedan (tror jag det var). Vad jag förstår färgar denna händelse hela hennes förhållningssätt mot män.

    Att kvinnor är mer benägna att söka stöd är ganska klart. Däremot ifrågasätter jag den allestädes närvarande truismen att detta är något odelat positivt för alla människor. Många – särskilt kvinnor – uttrycker det värderande som att kvinnor är bättre än män på att söka stöd. Personligen föredrar jag många gånger att få hantera saker ensam i lugn och ro.

    Att vikingarna skulle ha varit mer religiöst fanatiska än dagens jihadister ställer jag mig mycket tveksam till. Om du har några belägg för det får du gärna presentera dem.

    @Jenny:

    Hatten av för satiren, men jag vill påpeka att du missar en liten detalj som tyvärr stjälper det hela: det är sällan män som väljer (utom en liten minoritet av högstatushannar). De flesta män från beta och nedåt får ta vad som erbjuds, då den sexuella byteshandeln är säljarens (kvinnornas) marknad.

  41. @Jenny:
    Om du kallar livslånga bittra ältanden för ”bearbeta och lägga bakom sig” så är jag benägen att hålla med dig.

  42. @Jenny: @Tommy:
    Kul tanke, men det fungerar inte. Bland människor är det hanar som tävlar och honor som väljer.

    Historiskt sett har 80% av kvinnor och 40% av män fått barn. Män är alltså redan de som tar vad som bjuds.

  43. Hej.

    En observation man kan göra är att män beskriver kvinnors process som ältande – därför att för en man är det det som sker. För en kvinna kan det vara ältande, men det kan också (samtidigt) vara en process där en händelse internaliseras till att bli en (ibland dominant) del av personligheten. På så vis gör hon händelsen begriplig för sig, och då hon gör det i grupp blir den en del av hennes identitet i gruppen.

    För en man ser det hela, som sagt, ut som ältande.

    En man gör istället så att han benar upp och lägger tillrätta varje del av skeendet, i logisk sekvens och i orsak/verkan-sammanhang, där fokus inte är han själv så mycket som det är skeendet (eller händelsen) i sig. Därmed är saken utagerad rent psykologiskt (även om en man givetvis han också kan ha mardrömmar, ångestspiraler och till synes slumpvisa negativa associationsbanor).

    Om jag som man skall gissa hur det ser ut för en kvinna, det jag beskrev ovan, så är det just som du skriver Jenny: han undertrycker det, eller brottar ned det. Det kan även här givetvis vara en fråga om bägge samtidigt.

    En avgörande skillnad är troligen att män övervägande gör detta ensamma, inte sällan via sublimering som skall balansera fantasier om hämnd, medan en kvinna gör det kollektivt och på ett sätt som skall etablera hennes status och roll i gruppen. En smula hård-draget och onyanserat javisst, men vad annars kan det bli när man pratar om hela mänskligheten? Vi känner säkert alla igen anekdoten om faster moster som rökte tills den var hundratjugo – men inte blir tobaksrökning ofarligt för det.

    Det roliga, om jag får säga så, med de bägge ovan skisserade processerna är att bådadera könen kan hjälpas på samma vis: genom att man via samtal reder ut skeendet, personens egen roll i det hela, och är beredd att lyssna på känslorna samt ge råd och tips om hur man bryter de negativa tankespiralerna – hur man som individ etablerar kontroll.

    Hur man väljer partner, för övrigt?

    ”Kissing don’t last: cookery do!”

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  44. @Tommy:
    Ja, de borde i så fall vara längre, men liksom allt annat på det här området så är konsekvens och konsistens inte riktigt några paradgrenar.
    Min tolkning av detta är att antingen så är kvinnors fördelar på området små till obefintliga eller så överväger männens högre hastighet på sträckan så mycket att det ändå inte blir meningsfullt att ändra distanserna.

    Generellt så anser jag att uppdelningen av tävlingar beroende på deltagarnas kön är ett stort hyckleri.

  45. @Jenny:
    Att vi alla måste välja bort dåligt beteende är helt riktigt, men just de problemen du tar upp finns framför allt när det gäller kvinnors val inte mäns.

    I forskningen så ser man att män redan (och sedan lång tid tillbaka) väljer betydligt bredare än kvinnor, samt inte väljer på de kriterierna som ofta präglar destruktiva personligheter. Män väljer helt enkelt inte bort den ”lilla grå” kvinnan i hörnet, även om hon inte får samma uppmärksamhet, kvinnor tenderar däremot att ignorera den ”lilla grå” pojken totalt även om denne senare kliver fram.

    Vi har också ett utbrett läge i samhället där dessa störda beteenden från kvinnor mörkas och hjälp/stöd till de män som drabbas direkt motverkas. Någon sådan acceptans för mäns störda beteenden finns inte, tvärtom så begränsas dessa kraftfullt av både kvinnor och män, med undantaget för en liten klick högstatusmän som paradoxalt nog framför allt skyddas av kvinnor.

  46. @Jenny:
    Jag håller inte med dig om att kvinnors ”bearbetande” är mer effektivt för att lägga händelser bakom sig, det verkar snarare vara tvärtom även i den psykologiska litteraturen. Inte minst så är kvinnor klart överrepresenterade vad gäller psykiskt relaterade arbetssjukdomar, vilket inte tyder på att de har effektiva sätt att hantera trauma.

    Det finns en klar skillnad i vilket stöd män kan förväntas sig från samhälle, familj och vänner, i vilken grad de söker det stödet är oklart, men det är tydligt så att de män som söker hjälp ofta avvisas på olika sätt.

  47. @Tommy:

    ”men de tycks i alla fall göra det på ett sätt som får dem att fungera efteråt.”

    Till skillnad från vem? Det finns många män som inte fungerar i samhället. Super ner sig, begår självmord, gör destruktiva val osv.

    ”Du vet rimligen avsevärt mycket mer om hur kvinnor fungerar än jag”

    Nä tyvärr gör jag inte.

    ”och vidrört hennes hästsvans en gång för 6 år sedan”

    Många har vittnat om att ha blivit våldtagna också. Varför ta upp det sämsta exemplet? Som om jag drar upp Martin Jonsson som modell för alla män när vi diskuterar om män.

    ”Att vikingarna skulle ha varit mer religiöst fanatiska än dagens jihadister ställer jag mig mycket tveksam till.”

    Det skrev jag inget om. Jag tror de drevs mer av expansionsvilja, girighet och äventyrslust.

    ”De flesta män från beta och nedåt får ta vad som erbjuds, då den sexuella byteshandeln är säljarens (kvinnornas) marknad.”

    Vad sitter vi då här och gaggar för? Då är det ju som det ska va?

  48. @Andreas:

    ”I forskningen så ser man att män redan (och sedan lång tid tillbaka) väljer betydligt bredare än kvinnor, samt inte väljer på de kriterierna som ofta präglar destruktiva personligheter.”

    Säg det till de tusentals och åter tusentals män som misshandlas och våldtas varje dag av en närstående.

    ”Män väljer helt enkelt inte bort den ”lilla grå” kvinnan i hörnet,”

    För att pussy have no face? Eller, fuck the base n’ hide the face? Jo jag vet.

  49. @Andreas:

    ”Inte minst så är kvinnor klart överrepresenterade vad gäller psykiskt relaterade arbetssjukdomar, vilket inte tyder på att de har effektiva sätt att hantera trauma.”

    Vilka branscher baserar du det på? Den överbelastade vården?

  50. @Andreas:

    Någon sådan acceptans för mäns störda beteenden finns inte

    Hmm, skulle påstå att
    a) kvinnor fortfarande tycker de är charmiga
    b) män ser att de lyckas och låter dem hållas.

  51. @Andreas:

    Kvinnor har högre Agreeableness och Neuroticism.
    https://en.wikipedia.org/wiki/Big_Five_personality_traits

    Skillnaderna är större i rika, jämställda länder.

    ”A study of gender differences in 55 nations using the Big Five Inventory found that women tended to be somewhat higher than men in neuroticism, extraversion, agreeableness, and conscientiousness. The difference in neuroticism was the most prominent and consistent, with significant differences found in 49 of the 55 nations surveyed. Gender differences in personality traits are largest in prosperous, healthy, and more gender-egalitarian cultures.”

  52. @Jenny:

    Till skillnad från vem? Det finns många män som inte fungerar i samhället. Super ner sig, begår självmord, gör destruktiva val osv.

    Till skillnad från många kvinnor som, precis som @Andreas säger, är överrepresenterade när det gäller psykisk ohälsa.

    Vi vet (väl?) inte att det är bristande traumahantering som är orsaken till att många män super ner sig, begår självmord, gör destruktiva val osv.

    Vi vet inte heller säkert att det är bristande traumahantering som är orsaken till kvinnors överrepresentation i psykisk ohälsa, i och för sig, så mea culpa.

    Många har vittnat om att ha blivit våldtagna också. Varför ta upp det sämsta exemplet?

    Därför att jag tycker att det är fullt förståeligt att en kvinna som blivit våldtagen kan må psykiskt dåligt av det under lång tid, medan att ens minnas en kommentar – som inte ens var negativ – om ens hår sex år i efterhand låter … ohälsosamt i mina öron.

    Jag hoppas att ingen här tror att jag förringar våldtäkter. #metoo verkar dock handla väldigt lite om våldtäkter och väldigt mycket om dålig kommunikation.

    Det skrev jag inget om. Jag tror de drevs mer av expansionsvilja, girighet och äventyrslust.

    Du skrev: ”Jag tror inte det var likadant för vikingarna. De drevs av gudatro, girighet, blodtörst, galenskap och väldigt mycket äventyrslust.” (Min emfas.) I samma inlägg skrev du att du inte tror att jihadister är övertygade muslimer. Jag tolkade detta som att du tror att vikingarna var mer motiverade av religion än jihadisterna. Jag ber om ursäkt om jag missförstod.

    Vad sitter vi då här och gaggar för? Då är det ju som det ska va?

    Jo. Feministisk jämställdhet. Confused

  53. @Tommy:

    Jag håller med om att det är ohälsosamt att komma ihåg och må dåligt över en negativ kommentar eller att någon har nuddat vid ens hår 6! år efteråt.

    Man måste kunna gå vidare lättare än så. Annars får man leva som The Bubble boy i Seinfeld, och så kan en människa inte leva.

  54. Alla kvinnor har fog att vara varsamma kring män.

    Inga män har fog att vara rädda för kvinnor.

    Kvinnor som våldtar och slår män är ensamma. Män som slår, trakasserar och våldtar har män i ryggen, före och efter.

    Till exempel det överbetalda djuret Matt Lauer och NYT’s reporter som ertappats med sexbrott, och som under 2016 gick efter Hillary men inte Donald.

    Eller Clarence Thomas som har makt över USAs kvinnor trots att alla vet att han begick övergrepp mot Anita Hill.

  55. @Kristian: Hej.

    ”Only the insane have strength enough to prosper;
    only those that prosper truly judge what is sane.”

    Sådan humor och sådan genre som den ursprungliga Rogue Trader innehåller lär vi aldrig få se igen i dagens klimat av censur-ivrande världsförbättrare.

    Tänk vad svenska feminister skulle kunna hitta på om de gluttade i The Lost and The Damned eller Slaves to Darkness, eller Codex:Sisters of Battle (2:nd ed.).

    @Jenny:

    ”Man måste kunna gå vidare lättare än så. Annars får man leva som The Bubble boy i Seinfeld, och så kan en människa inte leva.”

    Helt rätt – man skall aldrig göra en enskild händelse till det som definierar en som den man är.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  56. @Rikard: Ah, GW innan de blev ett riktigt företag. Sent 90-tal, ungefär.

    Han som hade spelaffären där jag bodde talade om hur GW en gång i tiden hade ambitionen att ”alla ska kunna spela våra spel”. Det hade numera blivit ”övre medelklass,” eftersom det var där pengar och intresse fanns. Sedan hamnade de i sin cykel av ”ny version av 40K och WHFB vart fjärde år” och jag förlorade intresset.
    Har inte läst Sisters of Battle, skall leta i torr … jag menar arkivet.

    Men det räcker väl med hemsnickrade Kult? Efter ett decennium där rollspel var för barn slår man till med regler för hur psyket påverkas av monster, våld, våldtäkt, tortyr … Spelet där man såg sig nödgad att skriva ”Sexualmördare och pedofiler bör definitivt inte tillåtas som rollpersoner.”

    Funderar på om både de som skrev Kult och personer som Scheike, hade en väldig tur att de inte gjorde vad de gjorde idag.

  57. @Jenny:
    ”Säg det till de tusentals och åter tusentals män som misshandlas och våldtas varje dag av en närstående.”
    Varför? Mäns partnerval och kriterier för detta är har väldigt liten koppling till deras utsatthet, till skillnad från kvinnor. Mäns utsatthet har snarare att göra med hur denna mörkas av samhället och hur förövarna urskuldas till absurdhetens gräns. Män har inte heller samma tydliga mönster av återkommande utsatthet, dvs att de går från en destruktiv relation till en annan.

    ”Män väljer helt enkelt inte bort den ”lilla grå” kvinnan i hörnet,”
    ”För att pussy have no face? Eller, fuck the base n’ hide the face? Jo jag vet.”

    Nej, det är en ganska ovanlig inställning från mäns sida. Vad det handlar om är att män generellt inte nedvärderar kvinnor för att de inte är utåtriktade och raggar själva, till skillnad från hur kvinnor behandlar den lilla grå mannen. Utåtriktat beteende och att t.ex. vara den som tar kontakt är inte del av attraktivitetskraven som män har på kvinnor. Män lägger iofs relativt sett mer vikt vid utseendet, men det är just relativt för män, inte relativt jämfört med kvinnor och hänger mer ihop med att de ställer färre krav totalt vilket relativt sett ger större vikt åt de krav som blir kvar. På samma sätt ställer inte män krav på kvinnors sociala eller ekonomiska status, längd etc. för att de ska betraktas som attraktiva partners, även det syns i undersökningarna och det finns ännu fler skillnader om man vill lusläsa.

    Du verkar göra samma vanliga misstag som kvinnor brukar göra, dvs att majoriteten män som inte betraktas som tillräckligt hög status ignoreras fullständigt och sedan tolkas mäns beteende generellt utifrån beteendena hos en liten klick av i kvinnors ögon högstatusmän för respektive grupp. Statistiken ljuger däremot inte och inte heller attitydundersökingarna.

  58. ”Du verkar göra samma vanliga misstag som kvinnor brukar göra, dvs att majoriteten män som inte betraktas som tillräckligt hög status ignoreras fullständigt och sedan tolkas mäns beteende generellt utifrån beteendena hos en liten klick av i kvinnors ögon högstatusmän för respektive grupp”

    Det är uppenbarligen både attraktiva och mindre attraktiva män som beter sig ondskefullt, så försök igen.

  59. @Jenny:
    ”Vilka branscher baserar du det på? Den överbelastade vården?”
    Vilka branscher är inte överbelastade menar du? Om du tror att mansdominerade branscher är någon sorts gräddfiler där alla sitter och rullar tummarna eller plockar fickludd hela dagarna så är det nog dags att tänka om och ännu mer så eftersom män dessutom förvärvsarbetar betydligt mer än kvinnor.

    Statistiken gäller åtminstone för arbetslivet totalt, men så långt jag har sett siffror så stämmer det även inom respektive bransch. Jag vet inte om det gjorts någon fullständig kartläggning av detta.

  60. @Kristian:

    ”Hmm, skulle påstå att
    a) kvinnor fortfarande tycker de är charmiga
    b) män ser att de lyckas och låter dem hållas.”

    Det stämmer att om männen har tillräckligt hög status så kan de komma undan med störda beteenden, men det finns ingen spridd acceptans för beteendena.
    Det finns flera anledningar till det, bl.a..
    1. Så länge kvinnor, ofta i grupp, tycker att de är ”charmiga” och försvarar dem så är det väldigt svårt för andra män att begränsa dessa mäns störda beteenden mot kvinnor.
    2. Män som trots kvinnornas försvar försöker sätta stopp för de med störda beteenden får dessutom utstå olika former av mobbning från kvinnorna långt efter att den direkta situationen hanterats.
    3. Män ser inte någon större anledning att fortsätta bry sig om kvinnorna själva försvarar beteendet, då blir det deras ansvar i fortsättningen. De begränsar då fortfarande störda beteenden som drabbar dem själva, men ignorerar det som berör kvinnorna.

    Jag har sett detta i praktiken ett flertal gånger.

  61. @Tommy:
    Det är helt riktigt, vi vet inte att det är bristande traumahantering som är orsaken till vare sig överrepresentation i psykisk ohälsa bland kvinnor eller överrepresentation i utanförskap bland män. Det som man däremot kan konstater är att det inte finns någon uppenbar fördel med någon av strategierna för traumahantering.

    Min reaktion på rapporteringen kring metoo är ganska likartad, när våldtäkter utan minsta självkritik blandas med mängder av berättelser som inte är övergrepp ens när definitioner tänjs till bristningsgränsen så förminskas våldtäkterna och det blir dessutom svårare att hitta sätt att hantera de riktiga problemen.

    Jag har nog glömt de flesta gånger kvinnor har tagit på olika delar av min kropp utan att fråga först eller bry sig om vad jag vill, jag har nog också glömt de flesta gånger som kvinnor har hävt upp en urringning eller andra avklädda kroppsdelar framför mig, men om jag skulle räkna upp alla de jag kommer ihåg de senaste åren så skulle det bli en väldigt lång lista. Jag ser det inte som speciellt funktionellt att spy upp alla oförrätter som man anser sig ha drabbats av och ännu mindre att försöka hänga ut någon för det. Vi har ett rättsväsende av en anledning och det är där anklagelser ska hanteras, inte av någon lynchmobb i media eller på nätet. Det är för att skydda båda parter och det metoo avslöjar mer än något annat är hur rättslösa män har blivit i samhället.

  62. @Rikard:

    Codex:Sisters of Battle (2:nd ed.)

    Seraphim (jetpack)-modellerna var några av de roligaste (och sista) jag målade.

    (Apropå lädernunnor: Hitman: Absolution – Mission #13 ”Attack Of The Saints” är en av de mest ”tongue in cheek” avsnitten i det spelet. Och då talar vi om ett ”Hitman”-spel där man kan få någon överkörd av en glassbil mitt i öknen. Centerstrain01 på youtube är rekommendationen om du vill ha någon som kan sin sak och inte kommenterar alltför irriterande.
    Övriga Hitman blev lite tonårsaktigt deppiga. Absolution är ovanligt kul. Har inte spelat något av dem, bara sett.)

  63. @Kristian: Hej.

    Kult är ett riktigt bra spel!

    Nu har jag inte spelat det på bra många år, men det hade en sak jag alltid uppskattat med rollspel: friheten att skapa sin egen variant av det hela.

    Min personliga favorit, just för att det är snabbspelat, är WEG ‘Star Wars’ (d6-systemet); snabbt och lätt och lätt att modifiera, anpassa och höfta. Komplexitet utan att vara komplicerat, och än idag tillgängligt via nätet.

    Att vara en frihetskämpe mot ett ideologiskt puritanskt totalitärt och korporativt fascistiskt samhälle känns ju dessutom allt mer relevant…

    …särskilt som frihandel kontra centralstyrd kontroll är ett centralt underliggande tema i WEG-produkterna.

    För att koppla spelreferenserna till bloggens tema vill jag poängtera att något WEG verkligen lyckades med var att ha en mångfald av val och alternativ utan någonstans vara PK – äventyr och andra böcker formligen dräller av alla möjliga karaktärer med alla möjliga bakgrunder och bevekelsegrunder, helt utan att stat eller kommissarier granskar att det är värdegrundskorrekt.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  64. @Kristian:

    Kristian och 30/11 19.25 och Scheike och ”väldig tur”, njaee denne satt av tid för kränkande handling mot minderårig flicka, lika vis och som om det varit nu.
    Dennes bägge partners, fångtiden, fick då under besöktid enligt berättelse sitt sedvanliga, smisk.

    Hur aktuella barn hade hamnat hos Sheike med de bägge kvinnorna är något tunnt och barnets vårdnashavare, mor, fick till slags berättelse om den saken.

  65. @Andreas:

    Kvinnor jobbar med människor (ofta i påfrestande situationer) och det är mentalt stressande och nedbrytande. Speciellt om man inte har ett bra stöd från själva organisationen.

  66. @Jenny:

    Några sjukvårdsbiträden kan ju byta jobb med några byggare och betongare några månader, så får vi se om de tycker sjukvårdsbiträde är så ”slitsamt” efteråt.

    Jag har ju mina aningar om vad som sliter hårdast….

  67. @Jenny: Hej.

    Det är tyvärr kvinnornas eget fel, i min erfarenhet.

    Som lärare har du i regel 45-timmarsvecka (sommarlov et cetera som anledningar) – det betyder att all undervisning, alla möten, all föräldrakontakt och alla andra verksamheter skall in i dessa 45 timmar. Då skolan är kvinnodominerad sedan länge är praxis att du ofta jobbar betydligt mer än så – därför att kvinnorna ‘offrar’ sig. I själva verket förstör de sina egna möjligheter till en bättre arbetsmiljö just genom denna falska självuppoffran.

    Om kvinnorna gjort som de borde: vägrat allt som inte är rättning, förberedelser, och undervisning (om det inte ryms inom de 45 timmarna) hade de mått bättre – de lägger själva sten på bördan, och inom alla kvinnoyrken finns en extremt stark social norm att man är en uppoffrande martyr för saken, istället för att vara en saklig professionell yrkeskvinna.

    Jag har mer än en gång försökt få kvinnor jag arbetat med att våga vägra obetald övertid, som det ju de facto blir – som man sade på Stenkula-skolan redan 1995: ”Vadd ska henda? Vadd ska de göra dåu?”. Kommunal och i förlängningen socialdemokratin håller Sveriges arbetande kvinnor som slavar genom att ständigt utnyttja detta martyr/skuldkänsle-komplex, och majoriteten chefer inom kvinnoyrkena är även de kvinnor.

    Där behövs kvinnokamp!

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  68. @DanTor: För all del, fängelse blev det, med rätta.
    Jag vill dock påstå att han inte utan problem kunnat vistas tryggt i samhället med ursäkten ”jag har suttit av mitt straff.”

  69. @Andreas: Bra analys. Har själv inte sett det – undviker alla ”sociala” tillställningar på jobbet – men det du säger stämmer precis med vad som berättas i ”kaffehörnan.”

  70. @Jenny:
    De flesta jobbar med människor i någon mening och det är betydligt fler än kvinnoyrkena som är psykiskt påfrestande och stressande. Bristande stöd från organisationen är närmast normalfallet.
    Jag har jobbat i både kvinno- och mansdominerade yrken och den största skillnaden jag kunnat se är att kvinnor när de anser att något är dåligt oftast väljer att ignorera problemet och sitta av sin tid och sen gå hem istället för att ta reda på vad som är fel och försöka göra det bättre. Detta gäller speciellt frågor av lite mer abstrakt karaktär, t.ex. resurshantering.

    Det här med att jobba med människor och att kvinnors arbete skulle vara så mycket värre i olika former är en sorts nonsenssvar som man slängt sig med länge, utan att kunna underbygga det med några rimliga jämförelser. Att kvinnor upplever att det är så är inte speciellt relevant t.ex..

  71. @Andreas:

    Åh nu sitter vi här och ordkrigar igen.

    Din poäng är helt enkelt att kvinnor får skylla sig själva, mycket ligger i biologin som är nästintill helig. Går inte att åtgärda, det är som det är.

    Och att anledningen till att män blir slagna och våldtagna i nära relationer beror INTE på valen de gör. För enligt deras biologi är det nästintill omöjligt.

    Har jag förstått dig rätt? Jag tänkte snabbspola framåt lite.

  72. @Andreas:

    ”De flesta jobbar med människor i någon mening och det är betydligt fler än kvinnoyrkena som är psykiskt påfrestande och stressande.”

    Såklart.

    ”Bristande stöd från organisationen är närmast normalfallet.”

    Absolut.

    Jag har också jobbat i både kvinno- och mansdominerade yrken, bland annat handelsfartyg med uteslutande dansk besättning, och den största skillnaden jag kunnat se är att det skvallras enormt mycket i manliga yrken om varandra och alla är svartsjuka på varandra. Inte så konstruktivt. Medans det bland kvinnliga arbetare ifrågasätts det väldigt mycket för att förbättras hela tiden.

    ”Det här med att jobba med människor och att kvinnors arbete skulle vara så mycket värre i olika former är en sorts nonsenssvar som man slängt sig med länge, utan att kunna underbygga det med några rimliga jämförelser. Att kvinnor upplever att det är så är inte speciellt relevant t.ex..”

    Så länge du inte kan underbygga ditt påstående med några rimliga jämförelser upplever jag din upplevelse av hur det är som inte speciellt relevant.

  73. @Frogfish:

    Jag tror de sliter ungefär lika mycket fysiskt. Sen kommer ju den mentala biten det är att jobba med sjuka och svaga människor för sjukvårdsbiträdet. Det är en sak att gjuta ett betongblock och en annan att jobba på tex. en palliativ avdelning.

  74. @Jenny: Så du tror att det är lika fysiskt krävande att vara sjukvårdsbiträde som att vara betongarbetare eller byggarbetare? Det är ju bara löjligt. Och det omöjliggör ju fortsatt diskussion, då vi verkar leva på olika planeter.

  75. @Jenny:

    Jag vet en fabrik där man anpassade hur mycket man fick lyfta så att även kvinnorna skulle klara det. Han som berättade det var rätt så nöjd då hans arbete blivit betydligt behagligare. Han tillhör inte de mer ambitiösa om man säger så.

  76. @Jenny:

    Din poäng är helt enkelt att kvinnor får skylla sig själva, mycket ligger i biologin som är nästintill helig. Går inte att åtgärda, det är som det är.

    Jag tolkade inte Andreas kommentar på det viset. Från mitt arbete (kvinnodominerad arbetsplats) känner jag igen det han beskrev: just att många kvinnor (och en hel del män, förvisso) passivt accepterar sådant som gör arbetet tidsödande eller omständligt. De verkar inte komma på idén att ens fråga om det går att göra något åt saken. (Däremot kan de riva upp himmel och jord för att förändra något utseendemässigt, även om det inte påverkar funktionen alls.)

    Jag har svårt att tro att detta skulle vara biologiskt betingat; det är mer sannolikt att det är kulturellt – och därmed går att förändra om vi vill. Den traditionella förklaringen är väl att flickor uppfostras att vara tysta och inte ”ta plats”, och det stämmer säkert. Personligen tror jag att den nutida radikalfeminismen, som tutar i flickor och kvinnor att de är strukturellt underordnade, förtryckta och eviga offer, har en stor del av skulden också.

    Att jämföra psykiskt och fysiskt betungande arbeten torde vara rätt meningslöst. Visst finns det skillnader mellan psykisk och fysisk utmattning, men i slutändan är man i alla fall trött. De skador man riskerar att ådra sig är dock väsensskilda och sätten att förebygga dem likaså.

    Jag beundrar dem som arbetar exempelvis inom palliativ vård eller med svårt sjuka barn. Själv skulle jag inte klara av det.

    Din beskrivning av skvaller och avund på en mansdominerad arbetsplats känner jag inte igen. Jag har arbetat på både mans- och kvinnodominerade arbetsplatser, men inte sett ett sådant beteende hos män någonstans. Antingen råkade du ut för en ovanlig situation, eller också har jag gjort det i alla år.

    Jag håller med om att det är ohälsosamt att komma ihåg och må dåligt över en negativ kommentar eller att någon har nuddat vid ens hår 6! år efteråt.

    Vad skönt att vi är överens om den saken! Jag vill hävda att det inte är ovanligt bland (vissa grupper av) kvinnor, men sällsynt bland män. Om du håller med, har du någon idé om varför (vissa) kvinnor tar så illa vid sig av klumpigt framförda komplimanger och uppfattar dem som övergrepp?

    Jag ber om ursäkt för att du får svara för halva befolkningen, men du är den enda bland oss som kommenterar som tillhör den halvan. Låt mig tillägga att jag är mycket glad för den input jag har fått från dig. Att jag ibland bemöter den förändrar inte den saken. Tack vare dig lever bloggen faktiskt upp till sitt namn i den här tråden.

  77. @Jenny:

    Eller lose lose beroende på hur man ser det.

    Poängen var att visa att i en del fall måste man sänka kraven för att kvinnor ska klara av dem. Det är ett faktum som man av artighet förbiser när man pratar jämställdhet.

  78. @Jenny:
    Jag har ännu inte sett ett kvinnodominerat område där man ägnat sig åt kontinuerliga förbättringar eller öppna diskussioner om detta. Jag har sett områden där kvinnorna kontinuerligt klagat, ofta på sådant som vilka arbetskläder, verktyg, stolar eller skrivbord som köps in, och sedan väntat på någon annan som ska lösa problemet. Jag har sett kvinnor i grupp samstämmigt tjafsa i månader om att en viss stol är snyggare och mycket bättre i verksamheten än den nuvarande trots att de när som helst kunde lyft på luren och beställt den de ville ha. Jag har sett verksamheter där nästan ingenting fungerar, där alla är extremt stressade och där organisationen befinner sig i närmast fritt fall, men det enda område där kvinnorna kunde engagera sig var i vilka skåp som skulle köpas och i vilken ordning de skulle sitta i renoveringen av det 5m2 stora köket i lunchrummet.
    Jag har sett både män och kvinnor skvallra, men de skvallrar om lite olika saker, män oftast om chefen, organisationen eller vad som sker på jobbet, kvinnor oftast om de på samma eller lägre nivå än dem själva och ofta om vad dessa gör utanför jobbet.
    Jag har också en viss erfarenhet av fartyg, både handelsfartyg och andra, och de få kvinnor som arbetade där skvallrade inte precis mindre än männen, men visst det skvallrades väldigt mycket där. Svartsjuka har jag däremot aldrig stött på bland män på mansdominerade arbetsplatser, mycket irritation, men inte svartsjuka.

    ”Så länge du inte kan underbygga ditt påstående med några rimliga jämförelser upplever jag din upplevelse av hur det är som inte speciellt relevant.”

    Det är inte heller jag som påstår att det är så mycket värre för ena eller andra gruppen. Det finns undersökningar inom yrkesgrupper som visar på samma mönster, det räcker för min del för att avfärda att orsaken till överrepresentationen skulle vara så enkel som större psykisk press i kvinnodominerade yrken.

    Jag kan köpa att det finns en hel del psykisk press inom bl.a. sjukvården, men dels är det mest för vissa mindre grupper och dels är det inte något unikt, polis och militär får också utstå en hel del psykisk press och det finns åtskilliga andra yrkesgrupper. Man kan må dåligt av att dagligen hantera människor som är svårt sjuka eller döende, men man kan också må dåligt av att dagligen utsättas för människor som vill skada eller döda dig eller människor som är fullständigt oberäkneliga och när som helst kan bli våldsamma. Man kan må dåligt av att dagligen utsättas för fysiska risker. 90-95% av de som dör i arbetet är fortfarande män och om du tror att det inte påverkar de som arbetar i de berörda branscherna så är det klart problematiskt.

  79. @Jenny:
    ”Din poäng är helt enkelt att kvinnor får skylla sig själva, mycket ligger i biologin som är nästintill helig. Går inte att åtgärda, det är som det är.”

    Nej, det är väldigt fel slutsats, min tolkning är att det här till väldigt stor del handlar om värderingar och kulturella mönster inom gruppen kvinnor och som de inte vill ändra på. Man vill både ha jämställdhetskakan och äta den. Eller snarare, det ingår i det kulturella mönstret att inte erkänna eller ens reflektera över vad den egna gruppen gör eller hur den fungerar, att den är oantastlig oavsett tanke eller handling. Det är ett väldigt kortsiktigt tänkande där allting som stärker kvinnors makt eller fördelar betraktas som bra, rättviseaspekten ses inte som viktig överhuvudtaget. Att kvinnor har ett ansvar för sina val, värderingar och kulturella mönster är inte riktigt samma sak som att de får skylla sig själva som individer, även om det är det extremt förenklade sättet att uttrycka det på gruppnivå.

    Min viktigaste poäng är att det inte är varken män som grupps eller individuella mäns skyldighet att ta ansvar för (eller konsekvenserna av) kvinnors val, värderingar och kulturella mönster, vilket var läget i både diskussionen och generellt i samhället.

    ”Och att anledningen till att män blir slagna och våldtagna i nära relationer beror INTE på valen de gör. För enligt deras biologi är det nästintill omöjligt.”

    Nej, mäns värderingar och kulturella mönster förstärker bara inte deras utsatthet för våld i nära relationer (annat än indirekt genom att risken för konsekvenser när en kvinna slår en man är lägre), däremot så hindrar de och samhällets värderingar dem från att slå tillbaka och ökar risken för dubbelbestraffning. Mäns biologi minskar i viss mån vilka skador de får av våldet.

    ”Har jag förstått dig rätt?”
    Nej, verkligen inte, jag tror inte att problemen i första hand handlar om kvinnors biologi, den kan spela in, men inte så tydligt som de kulturella mönstren och värderingarna i de här frågorna. Det finns andra områden där kvinnor och mäns biologi antagligen har större inverkan, men inte här.

  80. @Jenny:
    Jag tror att det är en bild som kommer av att extremt få kvinnor stött på vad det innebär att jobba fysiskt och utomhus under större delen av året. Sjukvårdsarbete innebär förvisso en hel del tunga lyft, men intensiteten i de fysiskt krävande delarna är betydligt högre i många av de mansdominerade branscherna. De ofta kvinnliga ambulanssjukvårdarna brukar t.ex. ta hjälp av räddningstjänsten om patienterna behöver bäras/flyttas någon längre sträcka i t.ex. terräng eller trånga trapphus.

  81. @Jenny:
    Och för att verkligen slå in spiken i kistan en gång för alla, från en 100% säker källa:

  82. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Jag läste i någon debatt i USA där det var en skribent som hävdade att hela ”red pill” tänkandet, dvs. MRAs MGTOW osv, i grunden bara handlade om att återupptäcka saker som alla betraktade som självklarheter för 100 år sen. Jag tror att det ligger mycket i det.

  83. För mig har sexuella trakasserier varit ett STORT problem i resebranschen.
    Trots att jag är man eller kanske just därför…
    Det finns traditionellt många homosexuella män i min bransch och otaliga
    gånger har jag blivit tafsad på (snopppen) och fått höra fördomsfulla kommentarer
    för att jag är en heterosexuell man. Det har förekommit sen 80-talet.
    Minns särskilt när jag skulle gifta mig och fick höra hur ”äckligt” det var med
    heterosex. Och återkommande var: ”Du är säkert homosexuell egentligen”.
    Men ingen vill höra eller veta för det passar inte in i bilden av HBT.
    Trakasserier och fördomar kan förekomma från flera håll.
    Även från HBT personer.