För första gången sedan jag började skriva ska jag lyfta fram en ganska klok kolumn ur gårdagens metro av Lotta Stemme. Det är bara själva slutsatsen jag saknar, men det var inte hennes fokus.

Lotta skriver om hur kvinnor förändras unde rolika åldrar i yrkeslivet. Från hur hon på sitt första jobb stod med mössan i hand, tills nutid då hon blivit en riktig ”gnällkärring” på redaktionen. Med det ordet menar hon att både stå för sin åsikt och att föra fram den, inte alltid ha ett leende på läpparna, och ja – inte hela tiden bekräfta sin ”manliga chef”. Gränsen mellan snälla arbetshästar till kvinnor och gnällkärringar verkar gå vid ungefär 35 år. ”Sedan händer något”.

Jag kan bara hålla med, även om jag vill foga också många yngre män till listan. Alla är nog likadana i början av yrkeslivet. Som ung nybörjare är man sällan kaxig, det var inte jag heller.

Min erfarenhet stämmer bra överens med Lottas beskrivning. Yngre kvinnor är oftast mer tillbakadragna och försynta, och vill man veta vad de anser om något på arbetet så får man dra det ur dem. Och inte ens då är man säker på om de sagt sin egen åsikt eller vad de tror att man vill höra.

Lite äldre kvinnor är det ofta annorlunda med. Inte gnälliga som Lotta menar, utan snarare att de visar sina åsikter och kan bjuda lite mer på sig själva. Till sitt beteende blir de mer lika männen, utan att för den delen sluta vara kvinnliga. De pratar ofta med fler, de tar diskussioner och säger ifrån, utan att för den sakens skull prestera sämre än sina yngre kollegor.

Varför? Ni kan gissa… Utan att vara vare sig biolog eller läkare törs jag anta att det förekommer några hormonförändringar i detta skede av livet. Barnafödandets tid är förbi och en ny tar vid. Blir man den ”gulliga farmorn” eller det nya familjeöverhuvudet? (Varför tänker jag alltid på Majorskan på Ekeby, Gösta Berlings saga, i detta sammanhang?)

Jag tror samtidigt att Lotta missar en viktig poäng. Det som ett litet fåtal män mycket framgångsrika beror på att det tidigt la sig an med dessa drag, och hade idéer som de drev. (De flesta män stannar vid att prata.) ”Gnällkärringar” är ofta uppskattade om de har något konkret att bidra med. Det är en positiv tillgång som man ska vårda.

Sedan finns det givetvis de som bara klagar och aldrig är positiva, och de blir aldrig lyssnade på oavsett kön. Ingen orkar med dem och de har ändå ingen lösning på problemen. De undanber jag mig helst.

Tankar om umgänge

Jag har några gånger i livet haft förmånen att välja vem jag ska jobba med. Och finns det en äldre kvinna på drygt fyrtio så är det nästan alltid mitt val. Oavsett ur vi levt våra liv brukar vi ha mycket gemensamt och en hel del kul. Det fåtal gånger jag träffat på yngre kvinnor med ”skinn på näsan” så brukar de vara goda för vilken man som helst. Och det har en tendens att uppskattas bland män. Det gör dem lätta att umgås med, oavsett ålder.

Tysta kvinnor hamnar lätt lite utanför bland män, det är svårt att umgås med någon som inte säger eller tycker något. Vi förvänta oss att man tar den plats man vill ha. Och väljer man hörnet så har man sin rätt att stå där. (Det valet gör vissa män också.) Medan män släpper in intresserade i umgänget så är kvinnor mer för att bjud in. Och motsvarande från andra hållet, män kliver in i de kretsar de vill tillhöra medan kvinnor i stor utsträckning väntar på att bli inbjudna av gruppen. (Förutsatt att det finns så många anställda att vi kan tala om grupper.)

Dessa olika beteenden är inte felaktiga, bara olika. Men jag tror att det finns fler ”sorters” kvinnor än män, och att det biologiskt rotad skillnad. Men för sammanhanget så tror jag att det är en av de viktigaste faktorerna till att män och kvinnor ofta väljer olika yrken, som lätt blir mans- eller kvinnodominerade. Jag tror att det är den enskilt viktigaste orsaken till de löneskillnader som trots allt finns, att vara tyst och försynt är ingen bra egenskap i en löneförhandling.

Det enda jag vill korrigera på allvar är den negativa stämplingen som Lotta ger sig själv och sina äldre systrar. Att ta sig ton är i grunden något positivt, och min erfarenhet är att alla brukar uppskatta det. Men om någon inte gör det så är det deras problem, inte ert. Frågan man ska ställa sig är nog kanske om man bidrar till en bättre eller sämre arbetsmiljö? Får man fler eller färre att trivas? Ökar eller minskar kvaliteten på arbetet? Sträva alltid efter att bli bättre, så slutar man aldrig som just ”gnällkärring/-gubbe”.

Teo