Sunkiga Sanna,
     gräsligt goa gamla gubbar och
          pillrigt pilska pumor
avatar

Postat av november 15, 2014
Dolfs logo

Eders Ödmjuke har blivit glömsk på gamla dar

Jag skrev en liten sur snabbis igår om Sanna Lundells trams på aftonblaskan. Men irriterad som jag var över en del abortdiskussioner jag hamnat i så glömde jag förstås bort en liten detalj i sammanhanget. De som brukar läsa krönikörer på aftonblaskan (ett snabbt minskande antal hoppas jag, både krönikörer och läsare) vet att det brukar vara små sladdbarn efter själva krönikan med kommentarer från krönikören. Sladdbarnen har ibland, ibland inte, anknytning till själva krönikan.

Så också igår, efter att ha spytt ur sig sin galla om gubbar, tar Sanna och säger emot sig själv med två sladdisar, en om Himmel och en om Helvete.

KardashHelvete:

■ Kim Kardashians nakenchock. Kan inte någon vettig tidningsmakare bestämma sig för att porträttera Kim utan fokus på hennes kropp? Hur trångsynt är världen egentligen?

I Sannas värld är säkert tidningsmakarna alla förtryckande män. Men, men. Me thinks the lady doth protest too much. Vore det inte mer befogat i så fall att Kim Kardashian slutade framhäva sin kropp? Fast jag har absolut inget emot kardashianska nakenchocker. Så det var sladdgroda nummer 1.

Neil YoungHimmel:

■ Neil Youngs nya ”Story­tone”. Få sjunger så rakt in i själen som Neil Young. Också denna gång lyckas han.

Är den jämmerliga jäntan medveten om att gubbigare än Neil Young kan det knappast bli. Och han är också ett praktexemplar till gubbe. Jag har inte hört Storytone ännu, så på just den punkten kan jag inte uttala mig. Men i övrigt är jag nog på samma sida som Sanna Lundell just vad det gäller Neil Young. Första gången jag hörde Neil Young tror jag var 1976 eller 1977. Då körde man ett par gånger om året något som kallades Maratonrock på TV, det var sändningar som pågick hela natten från Tyskland live, med olika band. I pauserna när man bytte band på scenen brukade man visa tidigare inspelade klipp från Rockpalast (ett tyskt underhållnings­program som jag tror gick varje vecka i Tyskland, och det var också i Rockpalasts regi som Maratonrock anordnades), och vid ett av dessa tillfällen var klippet man visade just Neil Young som framför en fond med siluetten av en häxa ridande på en kvast framför en fullmåne sjöng Like a Hurricane medan hans långa hår fladdrade som stodo han verkligen i en orkan. Jag har tyvärr aldrig lyckats hitta just det klippet, men låten är hur som helst magnifik, och visst sveps man med som vore det verkligen en orkan. När jag såg pausklippet var i alla fall jag i himlen:

Det var Sannas sladdgroda nummer 2. Själv säger jag bara att det är tur, oavsett vad Sanna tycker, att det finns gubbar.

Och så finns det pumor som inte går av för hackor också:

Som den gentleman jag är står jag gärna till tjänst och hjälper till. Om nån har filitronnumret till Pernilla, så är det bara att skicka det till mig.

Publicerat i Dolf Märkt , , , , Permanent länk

Om Dolf (a.k.a. Anders Ericsson)

Hjärtlös filantrop och altruistisk cyniker                                                                                  Minimal moderering begränsad till rena nödvändigheter.                                                         Skitstövlar åker ut permanent med en fet spark i ändalykten.                                                   e-mail: dolf.gd@hotmail.com

Kommentarer

Sunkiga Sanna,
     gräsligt goa gamla gubbar och
          pillrigt pilska pumor — 2 kommentarer

  2. Kan inte någon vettig tidningsmakare bestämma sig för att porträttera Kim utan fokus på hennes kropp?

    Den intervju som följde med nakenbilderna förklarar ju varför det inte kommer att ske (min fetstil):

    Kardashian seems to know instinctively that, as Andy Warhol once observed, ”When you just see somebody on the street, they can really have an aura. But then when they open their mouth, there goes the aura.” Take the stream of small faux-confidences that she offers during the interview. They reveal very little yet foster a sense of closeness. She tells me that she is ”obsessed with apps” but, when I ask her to name one, she replies, ”I like all different apps.” Of her 72-day marriage to Kris Humphries, one of her rare missteps that actually left a footprint, she says: ”It’s just one of those life lessons that you have to learn, and it’s OK.” Her behavior suggests that the key to total ubiquity is giving up all of one’s verbal edges and sharp angles (while occasionally tossing out a memorable visual flare: a sex tape, say, or a nude photo shoot).
    …
    I ask her whether Kim Kardashian would exist without social media. ”I don’t think so…” she says, slowly, then reconsiders. ”I don’t think social media was that heavy when we started our show, but I think we really evolved with social media.” The next day, as I scroll through Instagram, I come across a photograph of her, taken the night of our interview, wearing the champagne getup at a restaurant in Venice. I also find two photos of North toddling around the pumpkin patch in a tiny fringed cape and Baby Vans. One of these pictures has more than a million likes. ”I love sharing my world with people,” Kardashian tells me, and I detect no hint of falseness. ”That’s just who I am.” No more, no less.

    Dvs hela grejen med Kim Kardashian är att hennes berömmelse bygger just på att hon så villigt formar och exponerar sin kropp, och anpassar hela sitt liv och sin framtoning till det. Hon själv verkar inte ha några illusioner om att hon skulle kunna ersätta det med något annat och fortsätta vara lika känd.

    Det är inte så att hon sitter på sin kammare och skriver djup filosofi i hemlighet, lika lite som Usain Bolt ägnar helgerna åt att slöa framför teven med öl och chips. Det finns ingen annan sida att visa upp.