Veronique försvann efter någon månad, för att utbilda sig i USA(?!), ett konststycke om något kan man tycka, med tanke på att hon inte talade någon engelska. Vi blev aldrig ett par (helvete!) men vi träffades igen ungefär 10 år senare, då hon talade en alldeles utmärkt engelska med en pikant fransk brytning, vilket hon gav mig äran för. Ja, inte brytningen alltså, men jag fick äran för hennes första stapplande steg i det engelska språkets marker. Vi hade sen sporadisk kontakt i några år tills hon försvann till Australien i början på 2000-talet. Var hon håller hus nu har jag ingen som helst aning om. Tyvärr. När jag någon gång tänker på henne, vaknar både saknaden och längtan i mig.
Hon ledde mig förresten fullständigt i fördärvet, det gick så långt att jag till och med försökte skriva en dikt till henne vid ett tillfälle. Den skräpar väl halvfärdig någonstans, men jag vill minnas att jag hade totat ihop slutraderna ”Veronique, Veronique, mon cheri; please, please marry me”. Fruntimmer är fan livsfarliga.
Men, hur som helst, då första gången, föll jag som en fura. Jag anlände ofta från arbetet runt femtiden på morgonen, och stannade då vanligtvis ett par timmar i receptionen och ”pratade” med Veronique. Ordböcker, teckningar och gester utgjorde vårt kommunikationsmedium. Någon gång hände det att nån fransktalande dök upp som agerade tolk åt oss.
Språkproblemen var inte ett så stort problem som man skulle kunna tro. Vi lyckades förstå varandra mycket väl, och diskuterade både högt och lågt, roligt och allvar. Och en del djupsinnigt.
Vid något tillfälle diskuterade vi livet, och jag minns att Veronique skrattade hjärtligt när jag lite cyniskt sammanfattade livet för henne på franska:
”La cycle de la vie:
- Arrivez
- Marriez
- Mouriez”
Det har varit varmt och soligt ett tag, jag brukar tillbringa ett par timmar om dagen ute på gräsmattan, gärna med en öl och en bit salami som tilltugg. Efter att ha plöjt igenom Mian Lodalen och Matilda Tudors ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” (egen recension kommer eventuellt) samt hundra sidor ur Fanny Ambjörnssons ”Rosa – den farliga färgen” kände jag hur förnuftet började rämna och övergick, som en akutåtgärd för min själsliga hälsa, till att läsa bra litteratur som Orwells Djurfarmen och The Three Stigmata of Palmer Eldritch av Philip K. Dick. Och, nä, jag läste den på svenska, men jag tycker ”Marsiansk mardröm” som titel närmast är en hädelse. (För dem som inte känner till Philip K. Dick, kan nämnas att hans alster har legat till grund för filmer som Blade Runner, Total Recall, Minority Report, The Adjustment Bureau, Paycheck, Next och A Scanner Darkly. Om filmerna verkar schizofrena, tro mig, de är inget mot hans böcker.)
Det faller sig då, med sådan högkvalitativ intellektuell föda, ganska naturligt att börja fundera på livet (vilket väckte minnena av Veronique till liv) och jag drog mig till minnes nedanstående kortfattade rimmade referat av livet (inläggets egentliga kärna) som skräpade bland mina litterära alster:
Av kvinna är jag född
av livet som runnit ut
är jag till sistone dödd
ty allt som börjat det tar slutMellan födsel och död
jag lever mitt liv
i armod och nöd
med strid och med kivMen innan livet det ändar,
såsom anstår var man och var kvinna,
utan att andra jag skändar
jag hoppas min lycka jag skall finnaVårt värde i livet vi får
från glädjen vi skänka
såsom denna glädje är vår
då andra på oss välvilligt tänkaNär så av kärlek vi ler
och ej låter hatet oss bränna
i andra oss själva vi ser
och livets mening vi kännaså låt mitt liv sluta med värde
och min korta tillvaro här,
då jag en dag drar på min färde,
ha bidragit till att världen bättre är
Dolf, är semestern inne på tredje veckan, eller? Du har varit väldigt aktiv här dom senaste dagarna. Fint skrivet faktiskt, även om jag inte är någon dikt-människa själv.
Jag hade själv varit närmast psykotiskt aktiv vid det här laget, om det inte vore för att jag just flyttat och lägger all min energi på att fixa till min nya boning…
@Kollen:
njae, jag har ingen fast anställning, jag tar ströjobb, vikariat, gör en del översättningar jag får osv. Så semester och semester, jag har väl alltid, eller aldrig, beroende på hur man ser det, semester.
Har inte alla mött ”de där” som på nåt konstigt sätt lyckats tråckla sig in till ens hjärta utan att man fattade hur det gick till? Män har definitivt gjort det, kvinnor har förmodligen dragit samma erfarenheter. Sidospår: förmodligen finns det ”game” för kvinnor också, som de kan öva upp sig på.
Nej, det har inte varit de mest bildsköna kvinnorna jag åkt dit värst på, inte de i traditionell mening mest feminina heller. De har stuckit ut, på ett oförklarligt sätt, jag misstänker numera att det handlat om deras beteende.
”Karltycke” kallade morsan det.
@Magnus:
Det lustiga för mig är att den ena kategorin av dem jag fallit för har inte alls varit särskilt bildsköna, men har blivit vackra i och med att jag fallit fÖr dem. En annan kategori har jag fallit för utan att inse hur vackra de var förrän på ett senare stadium. När jag föll för Veronique uppfattade jag henne egentligen inte som vacker, utan hon var bara mysig och ”go” på något vis. När jag sen träffade henne flera år senare igen var det som om någon med full kraft sopat till mig med en stor stenslägga i magen. Hon var ju så in i helvetes vacker. Vilket inte alls var en bra insikt för mig, för med den insikten så rann ju den obesvärade självsäkerheten av mig, och jag blev blyg, fumlig och fick tunghäfta.