Nej, nej. Det handlar inte om dansk gladporr från 70-talet. Tolerans ingår inte i Zodiakens tecken, och det var inte den typen av intimitet. Men det var en bra rubrik, håll med om det.

Det handlar förstås om vår lilla träff med Josefin Utas för Toleranspriset för 2 veckor sedan. Jag skulle ha skrivit något om det omedelbart dagarna efter, men som vanligt så är jag sent ute (ber om ursäkt för det). Inlägget dagen efter var mer formellt hållet för att vi skickade ut en pressrelease (till ett 50-tal redaktioner) i förhoppning om att det skulle uppmärksammas någonstans i media. Tyvärr blev det ingen reaktion alls, men det är inte något som jag eller någon annan är direkt förvånad över. Det var väntat. Men synd.

Jag vet inte om det är sagt någonstans, men toleranspriset är Dicks idé, och han är den som har varit den drivande i ”projektet”, så egentligen borde jag väl hålla tand för tunga, men jag hoppas att jag inte tar mig alltför stora friheter om jag ger ett par synpunkter på priset och vår pristagare. (Annars får väl Dick slå mig nästa gång vi träffas.) Det som (enligt Dick själv) var orsaken till att han ville instifta ett toleranspris var att Genusfotografen tillkännagav att han skulle ge ut ett pris till årets sexist.

Som väl alla inser så är Genusfotografens pris inte på något vis menat att vara ett uppmuntrande pris, utan det handlar snarare tvärtom om att ställa mottagaren i skamvrån med en dumstrut, och är i högsta grad betecknande för klimatet i den svenska offentligheten och samhällsdebatten.

Det talas mycket om tolerans och, framför allt, allas lika värde i den svenska debatten, men det torde stå klart för alla och en var att vad man främst ägnar sig åt är raka motsatsen till tolerans, och att man främst söker tysta sina meningsmotståndare på alla möjliga olika sätt, inte minst genom skambeläggning.

Tolerans är enligt svensk ordbok:

1. knappast plur.
respekt för andras (avvikande åsikter) eller beteenden trots att man eg. ogillar dem :
religiös tolerans; tolerans mot oliktänkande; bristande tolerans mellan de olika nationaliteterna

Notera att denna definition säger respekt. ”Ja, de har rätt att säga sin åsikt, men vi har rätt att överrösta dem med våra vuvuzelor”, att vända ryggen mot politiska motståndare när de håller tal, visa arslet för dem man inte är överens om, eller måla sina egna slagord (eller glasögon) på andras affischer är således per definition intolerant. Att vara tolerant innebär att man respekterar sina meningsmotståndare och inte stör deras möten eller försöker hindra dem från att föra ut sina budskap. En i sanning tolerant människa gör sig till och med besvär, i den mån det är möjligt, att försöka förstå sina meningsmotståndare, även om hon är djupt oenig med den.

Så vi ville ge ut ett uppmuntrande pris i toleransens tecken, som ett positivt erkännande till någon som förtjänar ett pris på riktigt. Och vem passar väl bättre för det än Josefin Utas. Jag tvivlar inte på att det finns många andra toleranta människor runt om i vårt land, men det är inte de som syns i den offentliga debatten eller i våra medier. Josefin är som kommunpolitiker (för miljöpartiet) en del av det offentliga livet, och hon avviker från den normala intoleransen (som tyvärr är väldigt utmärkande inte minst för den sida där hon befinner sig) genom att verkligen respektera andras ståndpunkter. Detta är en del av den asymmetri jag tog upp i ”Åsiktskorridoren, vilka talar om vad?” och ”Hur vi ser dem och de ser oss”, och de skrevs delvis just med tanke på Josefin och oss. På vår sida känner man sig ofta nödgad att vara anonym därför att man inte vill riskera sitt arbete eller av omtanke om sin familj, men normalt är det ingen på vår sida som har några invändningar mot att man umgås eller samtalar med andra sidan. På ”Josefins sida” (om jag får ta mig friheten att placera henne bland ”dem”) är det tvärtom, där kan man normalt uttrycka sig fritt i det offentliga rummet, men akta om man pratar med eller ses tillsammans med dem på ”vår sida”. Josefin är en tolerant fyrbåk i ett intolerant landskap. Sällan har väl ett val gått så fort som när vi bestämde att ge priset till Josefin, enhälligt beslut nåddes på knappa fem sekunder. Jag själv ser personer som Josefin, de som sticker av mot konsensus på ett positivt sätt och visar sig vara sant medmänskliga i en intolerant omgivning, som oerhört värdefulla. De förtjänar all uppmuntran de kan få, och även om vårt pris inte har något ekonomiskt värde eller ger några praktiska fördelar på något vis, så är det vår förhoppning att den som mottar det värms av vår uppskattning och känner att hon inte står ensam utan har stöd också bland dem som i vissa avseenden kan vara hennes ideologiska motståndare.

Det sagt, till lördagen i fråga, den 12 september. Det var ju egentligen vår avsikt att priset skulle utdelas den 1 september, den dagen vald till toleransprisets officiella dag som en markering mot en av mänsklighetens största skamfläckar och själva arketypen för intolerans, det andra världskriget, vilket inleddes den 1 september 1939 när Tyskland gick över gränsen till Polen. Nu hade Josefin förhinder just den dagen, och vi var en del som hade långväga att resa och en del annat, så det blev inte förrän den 12^e som lämpade sig för huvuddelen av oss.

Så jag snodde grannens Audi på lördagsmorgonen, begav mig på lite omvägar och plockade upp Knasen (vår militära expert som annars går under namnet Kollen) och Erik några timmar senare, och så bar det iväg till Susanna Varis där vi skulle plocka upp det specialtillverkade porträttet av Josefin. Moderna bilar och elektronik är skit, det är något i Audin som strular ibland med ABS (Antilock Braking System) och ESP (Electronic Stability Program) så de kopplar ur, och då blir fanstyget dundersegt. Det brukar rätta till sig om bilen får stå och vila en stund (jag misstänker att det är något lurt med någon givare eller koppling som inte funkar som den skall vid höga temperaturer, eftersom jag tidigare råkat ut för det ett par gånger när jag snott bilden stekheta sommardagar), men vi hade en tidsgräns att passa. Susanna Varis, som vi skulle hämta porträttet hos, skulle iväg till arbetet runt fyratiden, så vi var tvungna att hinna dit i tid, och eftersom jag inte vågade stanna någon längre stund på vägen, så blev det att vi låg och segade i 100 knyck på en motorväg där det var 120 i hastighetsbegränsning. Till råga på allt elände hamnade vi bakom en bromskloss som låg i 90, och jag tror det tog över en timme tills jag lyckades köra om. Erik och Knasen håller fortfarande på att återhämta sig från tredje gradens brännskador från mina svavelosande flammor och eder (tolerans à la Dolf^®).

Vi kom i alla fall till Susanna Varis i tid och fick porträttet överlämnat till oss. Själv kunde hon tyvärr inte närvara på grund av arbetet. Vi tog sen en paus så bilen fick rätta till sig, vilket den gjorde, och så drog vi iväg in till Stockholm. Dick hade bokat rum på restaurangen från klockan 17.00 och vi var i princip i tid, men, ack, att hitta parkeringsplats var en annan femma, särskilt som det tydligen pågick någon form av maraton. Så jag, Knasen och Erik kom inte innanför dörrarna förrän en kvart, tjugo minuter sent. En snabb rekognosering ledde oss till en alkov där vi hittade Dick och UlfT. Josefin hade vi tydligen ouppmärksamt sprungit förbi när hon stod i baren så jag fick ta på mig kidnappningsuppdraget att återvända till baren för att identifiera kvällens huvudperson och valla det stackars offret till rätt fålla.

Könsfördelningen blev något ojämn, där satt vi fem killar och en flicka som vi då parkerade på hedersplatsen. Josefin verkade i alla fall inte misstycka. Hon samspråkade glatt med samtliga fem gubbslem. Just vad gällde sällskapets sammansättning så hade vi en hel del otur, vi hade faktiskt bjudit in ett flertal kvinnor, men samtliga stupade på att de redan hade andra åtaganden. Med undantag för Tanja Bergkvist, som skulle ha varit där vid femtiden precis som vi andra, men störningar och omläggningar i lokaltrafiken (delvis tror jag på grund av maraton) gjorde att hon irrade runt och blev kraftigt försenad. Hon dök i alla fall upp en timme senare och fick inta ”förtroendeplatsen” bredvid Josefin. Par i dam så att säga, till och med dubbelpar, eftersom de är både såta och söta.

Det hela var på det hela taget ganska informellt, vi pratade, Josefin fick först vårt diplom, inramat i både A3- och A4-format. Det föll tydligen i god jord, för hon sprang ut och fotograferade det och tweetade sedan stolt ut (efter att ha frågat om hon fick!!!, ibland undrar man vad dessa väna varelser tänker med) bilden av diplomet på twitter. Så fick hon boken ”Den kidnappade sanningen” – som handlar om sex-trafficking – av Dick (’av’ både i betydelsen att hon fick den av honom och att den är skriven av honom). Lite senare lyckades jag kidnappa uppmärksamheten tillräckligt länge i en paus för att också överräcka Susanna Varis porträtt. Jag tror det gick hem. Det är förresten också porträttet som använts som en ”ghostad” bakgrund i diplomet, och kom också det ut på twitter.

En intressant punkt var att Ulf nämnde, när Josefin frågade om hon fick tweeta ut att hon fått pris av oss, att han hoppades att Josefin inte drar på sig eldgivning för att hon besudlat sig med ”hatbloggare”, och nämnde något om att han sett någon från partiet som ville utesluta henne. Josefins respons: ”Vilken av gångerna?” Hon är tydligen van. Vilket understryker hur viktigt det är att vi stöttar dem som inte följer övriga flocken.

I övrigt var det bara en trevlig kväll i trevligt sällskap. Vi åt middag, herrarna hinkade öl (dvs. eders ödmjuke som höll i ratten fick nöja sig med en folkis) medans Josefin och Tanja smuttade på vin respektive alkoholfritt. Stackars Josefin fick väl knappt en syl i vädret, både jag och Erik är duktiga ”mansplainare” och Tanja Bergvist är en högtrycksspruta, hon pratar som hon skriver (de som läst hennes blogg, som tyvärr ligger i träda sedan över ett år, förstår vad jag menar). Josefin verkade i alla fall inte känna sig förtryckt utan såg tvärtom ut att känna sig hemmastadd och tillfreds.

Efter några timmar blev det i alla fall dags för uppbrott och efter par i kram (man får inte missa chansen när man har ett par sköna damer på greppbart avstånd) så bar det av hemåt igen. Jag för min del kom hem vid fyratiden på morgonen, lite för sent för att sätta mig och skriva det här inlägget då, till en surmulen sambo som visade sitt missnöje över att ha blivit övergiven genom att använda mig som klösbräda.

Josefin hör för övrigt till de här människorna som är precis likadan i verkligheten som hon verkar på bild. Fast UlfT protesterar och menar på att det är en nedvärdering, och det kanske han har rätt i. Hon är i i alla fall en glad och go värmespridare som jag gärna träffar fler gånger, och vad mig anbelangar, så har hon stadig inbjudan till eventuella framtida Stockholmsträffar.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.