Gästinlägg: Reflekterande absurditeter i debatten
avatar

Var ett tag sen vi pubbade ett gästinlägg sist. Men nu har vi ett från Andreas Nurbo, en veteran som säkert många av er som var med på Ströms och Billings bloggar känner igen.

Då har årets Internationella Mansdag passerat. Som väntat var reaktionen på den i media inte så värst positivt. TT intervjuade mansforskaren Lars Jalmert som tyckte den var onödig – men gav Claes Borgström som exempel på en bra manlig förebild. Sydsvenskan skrev om att det var lustigt att den sammanföll med toalettdagen och män som är fulla med ”ja, ni vet vad”. Sydsvenskan intervjuade även Helena Hill, doktor i idéhistoria, om mansdagen. Hon fick frågan om den behövdes, varpå hon svarade nej, kan inte se poängen med den, då män och kvinnor, enligt henne, inte drabbas av samma typ av orättvisor. Denna kognitiva dissonans kan man ju finna lustig.

Claes Borgström med Anna Odell

Claes Borgström med Anna Odell

Hur mansdagen presenterats i media kan ju göra en lite modfälld, men den senaste tidens övriga händelser väcker, hos mig, hopp om positiv förändring, om än en långsam sådan. För att tydligöra detta så kan vi se på hur debatten kring invandringen utvecklats den senaste tiden efter valet. Från att vara totalt tabu, så har det helt plötsligt blivit mer acceptabelt – till viss del – bland krönikörer att påpeka problem och ställa jobbiga frågor. Helt enkelt, till slut blir problemen så iögonenfallande att de är svåra att ignorera. Detsamma börjar ske kring synen på den antirasistiska rörelsen. Senaste exemplet är teaterpjäsen ”Marken Brinner” och teatergruppen Ung scen/öst. Ung scen gick ut och hävdade att det låg rasism bakom det att åskådarna och pedagoger inte tyckte “Marken brinner” var något vidare. Vad hände då? Jo en del journalister frågade dem som såg före­ställningen vad de tyckte, och deras syn på saken stod i bjärt kontrast till Ung scen-gänget. Även åskådarna, målgruppen, ungdomarna själva, gick ut och skrev ett inlägg som totalt motsade, men även kritiserade den samhällssyn som Ung scen målade upp i sin pjäs.

Marken brinner

Man kan tycka att de saker som listats ovan är småsaker, men jag hävdar att det är tecken på en förändring i debattklimatet, i en öppnare riktning. Detta leder mig vidare till absurditeternas moder, #shirtgate. Att det blev ett ramaskri över att en forskare hade på sig en tröja med tecknade tjejer kanske till viss del är väntat i dagens klimat. Men – och detta är det viktiga. Reaktionen på #shirtgate visar att allt fler börjar se absurditeten i de kampanjer som feminister med flera bedriver. Det blev en hel del skriverier om hur en tröja kunde överskugga den astrofysiska prestationen (att landa en sond på en komet). Tröjan blev en spegel i vilken extrema feministers åsikter reflekterades och visade deras ansikten i all sin negativitet och ojämställdhet.

Taylor T-shirt

Många tycker att vi med fakta synligör feministers felaktiga världsbild, och det gör vi till viss del. Absurditeter däremot får folk att verkligen se saker för vad de är. Det är svårt att missa när man får en tårta i ansiktet.

Kommentarer

Gästinlägg: Reflekterande absurditeter i debatten — 7 kommentarer

  1. Det är betydligt svårare att diskutera tekniken hos en kometlandare än motivet på en skjorta. Det senare är i stora drag det mest komplicerade tema man kan förvänta sig att en feministdiskuterar. Tidigare har det ju alltid gnällts på mäns kostymer, men gnället flerdubblas när en man inte bär kostym, för i minns väl också shorts-gnället.

  2. Ja, absurditeterna eskalerar och med det följer att fler och fler verkar sätta ner foten. Det är glädjande förstås och framtiden ser lite ljusare ut.
    Samtidigt har vi ju nu efter valet fått in mer absurditeter, om än mer diskreta, i styrande parlamentarisk maktposition. Kanske är bra om SD röstar på alliansens budget och vi får ett nyval, där de rödgröna röstas bort så vi får ett åtminstone lite mindre dåligt alternativ i regeringsposition, med en regering som inte kallar sig feministisk.

  3. @MK: Tror inte alliansen skulle kalla sig feministisk regering. KD utger sig knappast för att vara ett feministiskt parti. Reinfeldt betonade att han inte ville kalla sig feminist. Men nu är han borta så… Och som jag skrev tror jag det kommer bli lite mindre dåligt – inte bra.

  4. @Fredrik S:

    Alliansen kan nog kalla sig ”feministisk”, Socialisterna har ju kallat sig för ”arbetarparti” i alla år…..

  5. Pingback: Virtanen verkar vara besatt av Marcus Birro | WTF?

  6. @Fredrik S: Alliansen är feministisk, de behöver inte kalla sig för att vara, det är deras handlingar, och icke-handlingar som gör dem till feminister. KD är på gränsen dock, har sett dem som de enda ickefeministiska partiet, men är inte lika säker nu.