Dagens gästinlägg kommer från Torstensson och handlar om romantik.
Jag har hört att romantik är något fint och något folk söker i sin vardag. Jag skulle nog säga att romantik finns i två skepnader, en från Hollywood och en i verkligheten. Jag börjar med Hollywood. Så var tar man då avstamp i Hollywood när man talar om romantisk skildring? Jag gör det år 1970 då världens absolut vackraste och mest romantiska film gjorde succé. Det var en så kallad blockbuster. Filmen byggde på en redan utgiven bok av Eric Segal som blev en bestseller, den filmatiserades sedan av Arthur Hiller och jag tror att Robert Evans hade ett finger med i spelet som executive producer på Paramount. The American film institute påstod att filmen var en av världens mest romantiska filmer som någonsin producerats. Filmen hade väldigt liten budget, Robert Evans var relativt ny på Paramount och hade kritiska ögon på sig från Paramount. I hans egna memoarer säger han att hans chef hade sagt ”I want pictures”, han var tvungen att leverera.
AP Photo
Ingen av huvudskådespelarna (Ryan O´neil och Ali MacGraw) hade någon aning om vad som skulle komma, ingen trodde det här var en film som skulle bli den klaraste lysande stjärnan på den romantiska himmeln och som folk fortfarande pratar om än idag när dessa två skådisar är över 70 år. Film-teamet hade dock enligt egna påståenden en tro på att dom var något på spåren under tiden dom gjorde filmen, det kan nog vara så. Evans väljer att säga att filmen inte hade premiär genom att öppnas för allmänheten, han väljer istället ordet ”explodera”. Filmen exploderade i USA helt enkelt. Jag talar om ingen mindre än Lovestory.
Sajten glamamour.com påstår att filmen satte sådana spår inte bara i den amerikanska kulturen bland ungdomars klädstil utan även i mode-området världen över och att det syns än idag. Bokförsäljningen skedde i miljontals, det producerades så mycket böcker av boken att det vid dåtiden var den största ordern som ett bokförlag någonsin fått i USA:s historia. Det hela började med att en känd amerikanska gjort reklam för boken i sin talk-show, en kort tid efteråt lanserades alltså själva filmen, under tiden fortsatte en av fem amerikaner att läsa boken. Filmen slog 159 tittar-rekord på 165 biografer över landet och ett vittne säger att det vid en biograf var så lång kö att det sträckte sig fyra kvarter bort.
Det var inte bara skådespelarna som fick Oscars, även bild och musik-teamet fick Oscars. Filmen spelade in mer pengar än de andra filmerna som kom ut det året, trots att de andra filmerna hade kända skådespelare i sina. Någon medverkande person i Evans självbiografi påstod att den kvällen som filmen hade premiär så hade USA flest antal samlag i sin historia, huruvida det är sant vet jag inte så det låter jag kanske vara osagt. Filmen var kort sagt inte bara en succé, den rörde verkligen själen hos det amerikanska folket. Anledningen att jag tar upp det här är för att jag är själv en obotlig romantiker, en sån där som köpte hela hollywoodkonceptet av vad romantik är och filmen satte tyvärr djupa spår i mig och hur jag tycker att romantik ska vara. Eller trodde det skulle vara. ”Love is never having to say you are sorry” var ett banalt budskap i filmen. Ali Macgraw som spelar huvudrollen påminner mig också om en egen personlig tragedi, men det är jag inte riktigt beredd än att berätta om fullt ut.
Men vad innebär romantik egentligen? Det finns minst två sätt att titta på vad romantik är idag och ett är naturligtvis forskningen och ett annat som på något sätt styrker forskningen är att titta på vad som skedde bakom kulisserna när filmen spelades in. Om vi säger att själva filmen var romantikens främsta förfäktare i modern tid, så var det som utspelade sig i det privata, dvs i verkligheten lite annorlunda. Jag använder filmer och det som hände bakom kulisserna i filmen som ett motsatsförhållande som jag tycker sammanfattar hur skev Hollywoods bild av romantik är och hur romantik verkligen är i verkligheten.
Robert Evans, alltså producenten till filmen, var en dålig skådespelare i början av sin karriär och insåg sina skådespelarmässiga begränsningar när han inte fick speciellt mycket roller. I sin memoar berättar han om att han blev ifrågasatt som skådespelare i en film varpå producenten ropade ut högt ”The kid stays in the picture”. Evans som hade ett barnsligt utseende, långt ifrån den hårda Steve McQeens, var ifrågasatt av många trots sitt kontrakt. Evans valde att sluta med skådespeleriet och istället satsa på att bli någon som kunde ropa på det där viset. Som med makt kunde ropa ”The kid stays in the picture”. Han fick in en fot på Paramount, antagligen för att han fortfarande stod under kontrakt med dom inom skådespeleri och för att han tjatade. Evans satte igång att leta skådespelare till en film innan Lovestory, och han råkade få syn på Ali Macgraw.
Bettmann / CORBIS
Dom två blev förälskade, naturligtvis. Han producent, hon vackrare än himmelens alla stjärnor. De gifte sig och åkte på en smekmånad där de lovade varandra trohet och att aldrig lämna varandra. Evans karriär tog fart, han blev en av de mäktigaste i filmbranschen och filmen Lovestory var en stark bidragande orsak till detta. Evans blev kompis med Kissinger och alla andra möjliga viktiga personer i USA, inte för att han var en tölp, utan säkerligen mest för att han just ansågs viktig men också för att han hade en social kompetens som gjorde att han fick mycket vänner. Han var en snäll och mycket omtyckt man.
Under tiden som han åkte världen runt och jobbade för brödfödan så gjorde Ali en ny film som skulle få namnet ”The getaway” med ingen mindre än den notoriskt ökända kvinnorkarlen Steve McQueen. En tuffing, känd för att vara problematisk vid filminspelningar och känd för att vara otrogen. Löftet som Ali och Evans hade gett varandra på smekmånaden betydde inget när Evans åkte till Italien för att översätta en film till antingen engelska eller italienska. Ali blev kär i Steve McQeen under tiden Evans var borta några månader. Han säger senare i livet att det fick honom att känna sig väldigt liten, när hans älskade valde att bli ihop med dåtidens största badguy. Evans gav sig själv skulden för att inte vara där för Ali. I filmen hette det ju ”Love is about never having to say you are sorry”, men det är bara det att det inte riktigt stämmer så bra i verkligheten.
Kvinnan som jag hade tröttnade också på mig när jag inte kunde vara där tillräckligt ofta, trots liknande löften som Evans och Ali gav varandra. Jag började fundera på om det är män som är dom romantiska, det romantiska könet. Direkt tänkte jag tillbaka på vad en skribent, förmodligen jämställdist, skrev en gång. Det är männen som skapat de flesta romantiska filmerna, de mest romantiska böckerna, de mest romantiska låtarna. Är inte kvinnor lika romantiska?
Galperin & Haselton har i sin studie “Predictors of How Often and When People Fall in Love” kommit till slutsatsen att män blir något snabbare förälskade än kvinnor och visar sådana känslor som jag kallar romantiska. Men det var inga stora skillnader mellan könen. Detta är ändå inte riktigt det jag är ute efter, de hypoteser dessa forskare testar är inte riktigt det jag själv är ute efter för att illustrera en poäng. Mina funderingar är lite mer om varför män behåller sina romantiska känslor kvar längre än kvinnor? Gör dom det frågar någon. Rubin och Peplau finner i sin studie ”Loving & Leaving” att kvinnor tenderar mer än män att få slut på romantiska känslor. Dom fann också att kvinnor är bättre än män på att gå vidare efter att ha blivit nobbade.
Förklaringen till detta skulle enligt mig kunna vara att kvinnor har lättare att få stöd av kompisar vilket författarna är inne på, men också för att kvinnor lägger ner mindre energi än män på att hitta en ny partner än vad en man behöver göra för att imponera på en kvinna. För män som får ett förhållande avslutat återstår det att försöka vinna en kvinna igen på helt andra premisser än hur kvinnor får män. Så om nu kvinnor har lättare att gå vidare än män, så skulle det kanske kunna förklara varför män oftare än kvinnor gjort enormt bra kärleksballader, dvs det är en sorts terapi. En annan studie från Sprecher & Toro-Morn – “A study of men and women från different sides of earth” hittar att män har en mer idealiserad bild av romantik än vad kvinnor har. Där har vi det. Jag kan inte få det till något annat än att män är det romantiska könet när det kommer till att hålla ihop och kvinnor är romantiska så länge de har känslor kvar för snubben. Så vilken sorts romantik är det vi såg i Lovestory? Något som under hela filmen sänder ut budskapet ”everlasting” skulle jag vilja säga, dvs den typen av romantik män gillar. Vad vi vet är att det bakom kulisserna, och i verkligheten, var Ali MacGraw som lämnade Evans.
Vad Hollywood gör är att sända ut en romantik eller en idé om romantik som fler kvinnor än män egentligen inte tror på. Romantik så som vi lärt känna den genom litteratur, konst och filmer vilar på manliga föreställningar som inte alltid stämmer överens med de kvinnliga föreställningarna. Killar, var försiktiga när ni konsumerar Hollywood.
Jag blir påmind av vad Blackdragon säger om det här med romantik och relationer – det är oftast mannen som tidigast pushar för en ”exklusiv”, dvs monogam relation, medan kvinnan oftare vill vänta längre (gäller ej kvinnor över 33 som istället vill ha en monogam relation typ innan man ens har haft sex…).
http://www.blackdragonblog.com/
Bra inlägg, Torstensson.
Arbetsinsatsen för att få till ett förhållande är större för män än för kvinnor, generellt sett. Därför kanske de värderar ett förhållande högre.
Sen kan jag personligen tycka att män övervärderar kvinnor (romantikdödare…) för så förbaskad svåra är de inte. SPECIELLT inte när de är 33…
@MK:
”gäller ej kvinnor över 33 som istället vill ha en monogam relation typ innan man ens har haft sex…”
Det kan de ju drömma om. Eller, det kanske de vill, men de handlar ju inte på det viset.
Mysigt inlägg, Torstensson!
Det här, med mäns romantiska sida, var en fördom jag hade om män en gång i tiden. Jag trodde det var väldigt ovanligt, idag har jag förstått att det inte alls är så. Jag har en söt rapport om unga killars romantiska ådra, som jag kommer skriva om längre fram.
Det här var ett av de finaste inlägget jag har läst på GD och en rejäl tankeställare till många män tror jag nog ja. Kanske kvinnor också ?
Ja även inom detta område måste män prestera och kvinnor bedömer prestationen.
Finns väl inga killar som är romantiska …
Men Getaway var en jäkligt bra film, är nog över 30 år sen jag såg den, men minns än idag hur jag trånade efter Ali MacGraw efter att ha sett den.
Dags att leta reda på den på nytt … (varför har jag aldrig sett den i några av affärernas DVD-lådor med 25 kronorserbjudanden)
Tackar Ninni och Magnus .
Dolf, vi vet du är macho. Frågan är, ser du ner på de som inte är det?
Man kan nog säga att macho funkade bättre på ali macgraw . Steve mcqueen var ett svin under fem år. Detta fanns det många tecken på innan ali valde honom.
Evans ansågs som en trevlig prick.
Dolf, kvinnan jag berättade som jag fortfarande tänker på liknar ali macgraw utseendemässigt. En sådan har jag haft.
@Torstensson:
Neh, verkar jag vara av den slags typen som går omkring och ser ner på folk?
Vilket otroligt fint, välskrivet och träffande inlägg. Jag liksom många andra kvinnor har länge levt med föreställningen om att det är vi som är de mest romantiska. Män/killar är mer pragmatiska bufflar som är på och tänker praktiskt. Idag är jag inte lika säker.
Jag kan absolut inte uttala mig tvärsäkert utan bara gissa, spekulera utifrån egna erfarenheter och från vad jag hört andra berätta. Min tro är att båda går in i en relation och investerar ”känslomässigt” kapital i ungefär lika hög grad. Efter en fas av förälskelse hamnar man förr eller senare i ett läge då man ska få vardag och livet att fungera. Och här tror jag ibland att det sker olika saker hos män och kvinnor. Båda tänker praktiskt och rationellt och vill att relationen ska fungera men mannen stretar på, ibland i god tro om att allt är som det ska medan kanske kvinnan har en inre process som inte syns, som hon inte visar på ett sätt som mannnen förstår och där hon känner sig missnöjd. Mannen behåller då sina romantiska känslor men kvinnan upplever att vardagen pockar på och ev förväntningar inte infriar sig. Det kan resultera i slentrian eller att förhållandet spricker. Hos kvinnan har den processen pågått länge men för mannen kommer det som en överraskning.
Jag vet inte egentligen men jag skulle kunna tänka mig att det skulle kunna vara en rimlig förklaring till att män faktiskt kan uppfattas som mer romantiska i jämförelse med kvinnor.
Bra inlägg, men jag funderar på om det kanske främst är betamän som är romantiska, medan alfamän kanske inte är så romantiska.
@Magnus:
För oss som är långtifrån alfa känns kvinnor ganska svåra, men jag tror ändå du har rätt i att många män övervärderar dem.
@Mr Arne:
Men jag är inte speciellt ”alfa”, jag har alltid trivts bättre i långa förhållanden och det har varit målet för mig också. Jag har sällan varit otrogen heller, det var bara i slutet på mitt förhållande med mina barns mamma, men då var jag det notoriskt, med flera kvinnor samtidigt. Det rör sig om en period på några månader i slutet på ett förhållande som varade 12-13 år. Det fortsatta i samma stil efter att vi flyttat isär också, eller snarare, det accelererade. Grejen är att jag av olika skäl inte trivdes så bra med att hålla på så – jag är i grunden för lat och bekväm av mig, det tar tid och energi, och det ville jag lägga på andra saker än att jaga kjoltyg.
Därav min kommentar att 33-åriga kvinnor inte håller speciellt hårt på sig.
Kan tilläggas att de flesta män kan ”alfafiera” sig med ganska enkla och egentligen rätt självklara medel, men som sagt, det är inte gratis utan kräver tid. Jag hade roligare saker att göra kom jag på.
Sen är det, som Amazon påpekar, en HELT annan sak att hålla igång ett förhållande än att bli förälskad/kåt/intresserad m.m. Det är andra kvaliteter som krävs för detta.
@Magnus:
Blackdragon generaliserar. Sedan är det kanske en mer amerikansk grej.
Han skriver lite om det här:
http://www.blackdragonblog.com/2012/06/07/video-the-different-between-29-and-31-year-old-women/
Videon är sjukt rolig
@Magnus:
”Sen är det, som Amazon påpekar, en HELT annan sak att hålla igång ett förhållande än att bli förälskad/kåt/intresserad m.m. Det är andra kvaliteter som krävs för detta.”
Jag håller med men endast delvis. Massa PUAs är jättebra på ”attraktion”, ONS etc, men helt handfallna när det gäller relationer. De är lite som hunden som jagar en bil – de har ingen vad de ska göra om de fångar den!
MEN, det vanligaste problemet i relationer är att folk SLUTAR göra de sakerna som de gjorde i början av relationen. Hade de fortsatt med det, och inte försökt anpassa sig till ”relationship mode” så hade de kunnat bibehålla en hög grad av intresse/kåthet/förälskelse istället för att det blir slentrian.
Fiktionens romantik och verklighetens romantik är två olika saker, och jag tror att det främst är med avseende på den förra som män och kvinnor skiljer sig åt.
Däremot har jag svårt att se män som det mer romantiska könet. Film och litteratur är överfulla med romantiska skildringar riktade till kvinnor, så även om män är mer romantiska på vissa sätt är kvinnor mer romantiska på andra. Vi är olika, helt enkelt.
Jag tycker mig vidare noterat en överdriven fixering vid fenomenet ”bad boy” i kretsar som kan beskrivas som alternativa mansforum. Människor, i det här fallet kvinnor, är oerhört komplexa varelser. Även om det är sant att en bad boy har dragningskraft, så är det bara en del bland många andra. Det är lite som att reducera killar till att enbart titta på bröst.
Steve McQueen var väldigt mycket mer än bara en Bad boy.
@Mr Arne:
”För oss som är långtifrån alfa känns kvinnor ganska svåra, men jag tror ändå du har rätt i att många män övervärderar dem.”
Frågan är, övervärderar män kvinnor för att de är svåra, eller blir de svåra för att män övervärderar dem?
Kommer ej åt er via kontakt så droppar detta i kommentarsfälten:
När jag blev äldre som man, och faktiskt behövde interagera med kvinnor iom att min könsdrift hade väckts, kände jag mig bedragen.
Å ena sidan var tjejer och killar likvärdiga, men å andra sidan skulle jag offra allt för dem och mina behov var sekundära.
Uppskattar verkligen vad ni gör på sidan och har en diskussion ni kanske kan tycka är intressant. Ofta går konversationer med en övertygad feminist lite åt detta hållet:
Titta efter mig i kommentarsfälten, finns endast ett fåtal posts.: http://www.metro.se/kolumner/fridah-jonsson-slutade-bry-mig-om-hur-jag-sag-ut/EVHncm!LCbSYNK01RhI/?fb_comment_id=fbc_266727526837133_827963_266759803500572#f17384ec057e726
@Magnus: Känner helt igen mig i den upplevelse du beskriver. Har en flickvän för tillfället som inte är generiskt snygg, men ändå har fin figur, och jag gillar att spekulera att de gjort henne mer ”grabbig”, och det uppskattar jag. Hon har drive, pluggar en massa, nördar kompetitiva spel som jag gör, och är allmänt rolig.
Efter att ha knullat runt och slösat flera goda år på inget konstruktivt utan bara jakten och energin som den kräver, så har jag nu hittat någon jag kan kalla livspartner.
PUAnde har sin plats, men man måste också kunna leva för annat än nya tjejer och sex.
@Anders B:
Hear Hear!
Människor är som djur men inte ett slags djur utan som alla olika djur. Några är som svanar, andra mer som isbjörnar eller kejsarpingviner, eller som surikater, lejon eller ….
Och så kan man även utforska detta med anknytningsteori…vilken anknytningstyp är du, vilken typ är de du attraheras av, vilka bör du välja?
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=261&Anknytning
@MK:
LMAO!
@MK:
Jo, förvisso. Men i ett förhållande handlar det mycket om att dela på resurser, vilket kan vara tid, pengar m.m. Om förhållandet gör att en eller båda parter känner att det blir MINDRE resurser än om man är i ett förhållande, så kommer det förr eller senare att spricka. Jag tog initiativet att separarera från mina barns mamma eftersom förhållandet så uppenbart innebar att jag skulle vara nån slags bankomat, och jag jobbade jämt men såg aldrig nåt resultat av det. Inte för att hon konsumerade upp pengarna på prylar, utan hon använde mina inkomster för att själv slippa arbeta, och det höll inte. Hade man gjort en tidsstudie så hade det visat ungefär att jag gjorde 100% av allt lönearbete och 40% av allt oavlönat hemarbete. Som tack för det så var det bara gnäll, så ingen av oss var speciellt nöjd med situationen. Hon beter sig fortfarande likadant mot arbetskamrater, våra barn m.m. så att vara missnöjd ligger i hennes natur.
”MEN, det vanligaste problemet i relationer är att folk SLUTAR göra de sakerna som de gjorde i början av relationen.”
Eller slutar göra saker överhuvudtaget. Jag tror mina föräldrar lyckats vara tillsammans i 60 år och gifta i 55 för att de alltid haft en massa gemensamma projekt – trädgård, resor, bridge, filmklubb, matlagning, båtar m.m.
Jag vet att det har varit ett par rejäla kriser i deras äktenskap och att min mor lider av återkommande depressioner, men de gemensamma projekten har räddat dem.
Jag gör saker med min sambo också. Hon är mer drivande än jag på detta. Det har varit saker ingen av oss egentligen varit så intresserade av egentligen, men det fungerar som sammanhållande kitt. Sen har vi en massa intressen vi inte delar, man behöver inte göra ALLT tillsammans.
Magnus
En granne till mig sa en gång . ”Karlar klarar va ensamvargar och ha honan på avstånd. Om det ligger något i det? Jag hade inga vid sidan om vid min bortavaro , jag behövde inte sex. Hon verkar ha behövt sex eller intimitet mer än jag. Hennes passion försvann helt av perioderna. Hon blev olycklig varje gång jag skulle åka iväg. Kanske ingen raketforskning att fatta sånt men jag var naiv och trodde på drömmar och sånt trams.
@Magnus:
Det viktiga, tror jag som har noll relationserfarenhet, är väl inte att man gör saker tillsammans, utan att man gör saker för varandra. Och det är nog där det ofta spricker. Man börjar ta relationen för given och slutar skapa den. Man ser partnern som ett självklart inslag i livet och upphör anstränga sig och ge det lilla extra för partnern och upphör därmed att själv vara en värdefull del av den andres liv.
Och det räcker med att den ena i paret går i denna fälla för att det ska spricka. Relationen håller och är värdefull så länge bägge parter är givande istället för krävande.
@Magnus:
Håller generellt med dig.
”Jag tror mina föräldrar lyckats vara tillsammans i 60 år och gifta i 55 för att de alltid haft en massa gemensamma projekt – trädgård, resor, bridge, filmklubb, matlagning, båtar m.m.”
Nu vet jag inget specifikt om dina föräldrar, men frågan är om detta är saker som faktiskt hjälper relationen, eller bara hindrar den från att gå isär. Dvs det är saker man distraherar sig med för att inte behöva känna hur meningslös relationen är.
De flesta människor stannar inte kvar i relationer för att relationen är ’bra’ eller för att de är lyckliga i den, utan för att den inte är tillräckligt dålig för göra slut på den.
Riktigt dåliga situationer har vi en tendens att ta oss ur illa kvickt. Mediokra situationer däremot har vi en tendens att ”uthärda”.
Nu låter jag sjukt cynisk, jag vet, men jag är i själva verket en hopplös romantiker i grund och botten.
@MK:
”Frågan är, övervärderar män kvinnor för att de är svåra, eller blir de svåra för att män övervärderar dem?”
De är svåra eftersom män övervärderar dem. Varför lägga ner en massa energi på människor som ska komplicera saker och ting? Det finns väl bättre saker att lägga sin energi på.
@Andreas Ahrlund:
”Å ena sidan var tjejer och killar likvärdiga, men å andra sidan skulle jag offra allt för dem och mina behov var sekundära.”
Det SÄGS att tjejer och killar är likvärdiga (eller lika i alla fall, värde är nåt annat), men de AGERAR inte likadant i verkligheten. Inte om vi talar gruppnivå. Det där upptäckte jag när jag var 20 (30 år sedan), och det är ju betydligt smartare att titta på vad folk GÖR, än vad de SÄGER att de gör.
Förhållande är intressanta om man betraktar dem lite från sidan.
Ser man på grupp-bildningsprocessen så krävs ju ett antal faser i gruppen (Läs man/kvinna/Förhållande) för att den skall bli en riktig och fungerande enhet.
Ser man på det från FIERO-cirkelns resonemang om gruppbildning så är det ju många par som inte kommer vidare i arbetet, utan stannar det första steget av gemyt. Att ta de konsekvenser om rollsökandet för med sig kan vara mer än många vill/vågar då det kan bli ”slitningar”
Dock så kommer ju det inte att fungera väl i längden då gruppen inte är helt självgåede.
En yttre ”fiende” stimulerar ju gruppbildningen, så kan ju även en ”bister ytre värld” skapa den funktionen. Att man snabbae och enklare kan komma vidare i grupp-processen.
Jag kan gissa att för i tiden, när man fick anstränga sig mer för att överleva så var det ett klister som snabbt fastställde gruppen/förhållandets roller då det inte gavs utrymme för onödiga uppbrott/ageranden.
MVH
@Magnus:
”De är svåra eftersom män övervärderar dem”
My point exactly
Vad jag tror du missar är att det finns en obalans mellan heterosexuella män och kvinnor vad gäller sexuell attraktion. Den genomsnittslige heterosexuelle mannen tycker helt enkelt fler kvinnor är attraktiva än vad motsvarande kvinna tycker om män. Eftersom sexuell attraktion är en grundförutsättning för förälskelse så borde väl det leda till att män oftare blir förälskade än kvinnor? För mig är det ganska logiskt egentligen. Så jag tror huvudorsaken till att män oftare och snabbare blir förälskade än kvinnor är att vi helt enkelt är mindre kräsna och lättare blir attraherade. När attraktionen är densamma, vilket kön blir lättast förälskat då? Finns det nån studie som kontrollerat för det?
MK och Magnus
Det svåra är nog inte att ”få” en kvinna så att säga. Det svåra är ju att behålla hennes intresse dvs snarlikt mitt ämne. Ali Macgraw har jag studerat och läst om, för hon satte sådana spår rent filmmässigt. Själv säger hon att hon är en jättedålig skådespelare, många var elaka mot henne vid dåtiden, speciellt kvinnliga krönikörer som menade att hon är den sämsta skådespelaren i världen osv. Hon har levt hela sitt liv, (hon lever än idag) med mindervärdeskomplex över att hon inte är skolad skådespelerska. Hon har ingen fin utbildning jämfört med de andra menar hon. Det där blir rätt oviktigt när hon genom mindre utbildning ändå skapar sådan hysteri kring en film. Något rätt måste hon ju ha gjort. Läser man hennes biografi kan man med fog anta att hon är en kvinna som hade eller har en väldigt hög sex drive. När jag läste forskningen om romantik så var en av hypoteserna att kvinnor med hög sex drive oftare är romantiska. Ali själv säger att hon är en ”obotlig romantiker”. Begreppet finns definierat av forskarna men jag tog inte med det. I alla fall, det finns säkert fler skäl till att det tog slut mellan henne och Evans, men ett fel gjorde han. Han var borta för länge tror jag. Forskarna säger att man tidigare också har funnit ett tydligare samband mellan sexbegär och kärlek hos kvinnor än hos män och att deras forskning styrker detta.
Skulle jag få leka lite så blev Ali kär i Steve för att han var där och nuppade henne. Hon blev kär av sexuell stimulans, något Evans inte kunde ge henne från Italien. Inte riktigt den bilden Hollywood vanligtvis återger va?
@Torstensson:
Frågan är hur man definierar hur romantisk än person är? Är det hur snabbt och hur ofta en person blir förälskad? Jag är inte så säker på att det är en vettig definition, jag skulle snarare betrakta en person som romantisk som ser kärlek och romantik som en viktig och oumbärlig del i ett sexuellt förhållande, en person som ser romantik som en förutsättning för sex lika mycket som tvärtom. Kvinnor med högre sex drive och som attraheras av fler män än de flesta andra kvinnor förälskar sig givetvis oftare än andra kvinnor eftersom attraktion är en förutsättning för förälskelse. Men är de mer romantiska än andra kvinnor för det?
Jonte
Jag tror faktiskt att definitionen innehöll sexuellt begär. Alltså i forskningen.
Amazon/ Tack för din vänliga ord. Inlägget kan säkert göras bättre.
@Jonte:
Njaej, den slutsatsen kan man inte med automatik dra. En slutsats skulle kunna vara att tjejerna blir kära i toppskiktet av killar, medan killarnas kärlek har större spridning.
@Torstensson:
”Hon blev kär av sexuell stimulans, något Evans inte kunde ge henne från Italien.”
Detta är en mycket viktig faktor som alltför ofta förbises. Bra sex är enormt viktigt för en lång relation. Orgasmer frigör oxytocin och bra sex är därmed mer eller mindre beroendeframkallande.
Bra sex kan leda till kärlek.
@Magnus: ”det är ju betydligt smartare att titta på vad folk GÖR, än vad de SÄGER att de gör”
Ja, en kvinnlig programledare säger i en stort uppslagen kontaktannons att hon dras till ”losers”, men vem har hon varit tillsammans med i åtta år? Jo, Lilian Thuram, världsmästare i fotboll (1998)! Densamme som hon polisanmält för att han skulle ha brukat våld mot henne. Hans version är att hon ville dra och att hon begärde ekonomisk kompensation för de år de varit tillsammans, att han vägrade och att hon då ska ha hotat med att han skulle få mer uppmärksamhet än han önskar (bekräftat av sms).
http://www.parismatch.com/People/Television/Karine-Le-Marchand-L-amour-est-ma-raison-de-vivre-553055
«Je rentre avec mes affaires à la maison. Si tu veux la guerre Lilian, tu vas l’avoir au-delà de ce que tu imagines»
Dagen efter detta sms gjorde hon en polisanmälan och han blev förhörd av polisen samma dag. Thurman förnekar att han brukat något våld mot henne och säger att han inte skulle vara våldsam mot någon kvinna. Han menar att hon gjorde detta för att skada hans anseende och hans stiftelses anseende (som arbetar mot rasism för övrigt). I artikeln säger hon för övrigt att hon är dåligt på att ragga och att det var Thuran som var romantisk och fick uppvakta henne flitigt innan hon föll.
Ja när man är förälskad så gör man romantiska saker för sin partner för att visa att den är unik/utvald förälskelse handlar ofta om att avskärma sig från omvärlden man går in i en bubbla i förberedelse till tvåsamhet där vissa klarar testet medans andra inte gör det.
Steve McQeen var en badboy som genom sitt skådespeleri(konstnärskap)visade känslor vilket är en oslagbar kombination för många kvinnor.
@Torstensson:
Jo jag läste det i en av studierna, men den studien definierade inte romantik som sådant, utan påpekade bara att män rimligtvis borde bli förälskade oftare eftersom män lättare känner sexuell attraktion som ju är första steget i förälskelse.
Vad jag undrar är om hur ofta och hur lätt man blir förälskad är ett bra mått på hur romantisk en person är? Jag definierar det snarare som behovet av kärlek för att känna attraktion och njuta av sex, snarare än att bli förälskad ofta.
Jonte
Jag tycker den definitionen som fanns i en av studierna var bra och heltäckande. Vet inte om du läst den. Det var en bit in i texten. Den definitionen du gav var nog rätt lik forskningens.
@Torstensson:
”Det svåra är nog inte att ”få” en kvinna så att säga. Det svåra är ju att behålla hennes intresse dvs snarlikt mitt ämne.”
Ligger en del i det, fast det gäller nog åt andra hållet också. Det ÄR skillnad på attraktion och att bygga ett förhållande. Ju äldre jag blivit desto mer medveten om detta har jag blivit. Tråkiga vardagssaker måste funka, det räcker inte med att vara söt, pilsk, rolig. Om man tar ett exempel, en kvinna som inte kan hålla i pengar blir olidig i längden. En kvinna som inte klarar att komma i tid blir ytterst irriterande efter några år. En dam som glömmer bort sådant man kommer överens om blir en plåga. Det går åt så mycket onödig energi på att fixa iordning sånt den andra har struntat i, att det inte är värt att ha nåt förhållande.
Många människor är förälskade i att vara förälskade, de knarkar på sitt eget serotonin. Det bygger man inga förhållanden på…
..eller dopamin. Om man nu ska dekonstruera förälskelse ner till endokrinologisk nivå.
De personer som har störningar i dopamin-serotoninbalansen och blir deprimerande, försöker man dämpa dopamintopparna och lyfta dopamindalarna.
Många har vittnat om att dopamintopparna (mani) är underbara, man är kreativ, spirituell, mår kanon, lever fullt ut. Men det går inte att ligga på den nivån, och då kraschar man till slut (depression). Kanske samma sak som händer med människor som är förälskade i förälskelse, de är beroende av kicken man får av signalsubstanserna. Endera är de notoriskt otrogna eller så byter de parter lika ofta som underkläder…
@Torstensson:
Nope, definitionen i den studien var helt olik min definition. Den säger inget om kopplingen sex och kärlek.
Dessutom så finns det studier som visar att genomsnittsligt attraktiva män (betamän om man vill säga så) har en helt annan attityd än de mest attraktiva männen, dvs är mer romantiska och inriktade på parförhållanden. Hos kvinnor fanns det också en skillnad men den var precis tvärtom, de mest attraktiva kvinnorna var mer inriktade på parförhållanden än de mindre attraktiva kvinnorna.
Det är kanske inte så konstigt eftersom i ett monogamt samhälle där alla parar ihop sig en och en så är det enbart de mest attraktiva kvinnorna som får tillgång till de bästa männen och de mindre attraktiva kvinnorna får nöja sig med andra män. De hetaste kvinnorna kan alltså slå två flugor i en smäll, bra gener till sina ungar och en närvarande pappa som investerar i barnet medan mindre attraktiva kvinnor får välja mellan de två. För de mindre attraktiva männen så resulterar polygama samhällen i att de knappt får några chanser till att para sig alls och de tjänar därför på monogama parförhållanden.
http://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/19485565.2011.615172#.UyiEkNsju1F
Table 2 also shows that for women, the number of sexual partners decreases monotonically with increasing physical attractiveness, whereas for men the number of sexual partners increases monotonically with increasing physical attractiveness. For women, the number of reported partners also decreases with BMI: Thinner women report fewer partners. Thinness is a dimension of attractiveness for women, so this pattern is consistent with the finding that more attractive women report fewer sexual partners. For men, weight group is non-monotonically related to the number of sexual partners: Normal-weight men report the most partners. The ideal weight for men is considered to be normal to heavy weight, so this is reasonably consistent with the finding that more attractive men report more sexual partners.
Table 3 compares relationship-level romantic and sexual outcomes by lagged measures of physical attractiveness, clinical weight group, and socioeconomic status. More attractive and thinner women are less likely to report having sexual intercourse in the first week after meeting their partner. They are also less likely to classify their relationship(s) as only having sex and more likely to classify their relationship(s) as exclusive relationships. There is not as clear an association between men’s attractiveness and their chance of reporting sexual intercourse in the first week of acquaintance, though the most attractive men are most likely to report sexual intercourse in the first week. Physically attractive men are most likely to classify their relationship(s) as only having sex whereas physically unattractive men are most likely to classify their relationship(s) as exclusive, the reverse of the pattern shown by women.
Så här sammanfattar forskarna resultatet av studien, tror faktiskt att dom kan ha en poäng. Det handlar om sexuell makt, attraktiva människor av bägge könen har större sexuell makt och större möjlighet att få ett förhållande på sina egna villkor.
If more-physically attractive women and men are more-desired partners in the young adult sexual and romantic market and are therefore more able to negotiate the “rules” of their relationships, gender differences in the effect of physical attractiveness on sexual and romantic outcomes are indicative of gender differences in sexual strategies. Because they are influenced by the double standard of sexuality or because they are influenced by subconscious, evolutionarily determined mating strategies, results indicate that women have more conservative sexual strategies than men. For example, that more physically attractive men report more partners than less attractive men suggests that men seek a greater number of sexual partners than women: Physically attractive men do better in the resulting competition for sexual access. In contrast, that more physically attractive women do not report more sexual partners than less-attractive women suggests that women do not pursue many sexual partners.
I also found differences in relationship status and the timing of sexual intercourse. Very physically attractive women are more likely to form exclusive relationships than to form purely sexual relationships. They are also less likely to have sexual intercourse within the first week of meeting a partner. Presumably, this difference arises because more physically attractive women use their greater power in the partner market to control outcomes within their relationships. These results are consistent with the social structural model that posits that women’s romantic and sexual goals are shaped by the double standard of sexuality. The evolutionary perspective also predicts that more physically attractive women would be more able to find a long-term mate, but not all evolutionary theorists claim that women favor a long-term mating strategy.
Jonte..nu vet jag inte vilken av undersökningar du tittade på. Det kan jag kolla efter. Men den jag tittade på i mitt senaste inlägg visar att det finns en koppling mellan sex-drive och longterm-relationships hos kvinnor som är större än den kopplingen är hos män.
”Dessutom så finns det studier som visar att genomsnittsligt attraktiva män (betamän om man vill säga så) har en helt annan attityd än de mest attraktiva männen, dvs är mer romantiska och inriktade på parförhållanden. Hos kvinnor fanns det också en skillnad men den var precis tvärtom, de mest attraktiva kvinnorna var mer inriktade på parförhållanden än de mindre attraktiva kvinnorna.”
Stämmer rätt bra med mina observationer i livet också. Men det viktigaste för mig var nog ändå studien som visar att kvinnor mer än män tappar de romantiska känslorna. Alltså faller out of love och att det inte riktigt stämmer med Hollywood eller åtminstonde många filmer i hollywood.
Det kan vara tvärtom: män som är aktiva med många partner uppfattas som attraktiva av kvinnor? Lite ”approved by other women”.
Jag har märkt det här några gånger, och det är jättemärkligt.
Jag hade en kort fling med en brud när jag var 21. Efter några veckor fick hon för sig att spela ”svår”. Jag vet inte riktigt vad hon hade förväntat sig av detta, men jag reagerade så att jag sa ”jaha, OK, jamen hej då!”. Och sedan hörde jag inte av mig, mycket för att jag i princip dagen efter träffade en annan brud (som krossade mitt hjärta, men det är en annan historia). När den första bruden fick reda på att jag hade skaffat en annan, då blev den nattliga fyllesamtal, där hon skulle försöka verka ilsken men mest verkade ledsen och upprörd.
Hade jag inte råkat ut för det två gånger senare så hade jag nog inte funderat på det, men det hände många år senare, när en kvinna dumpade mig. Det var väl inte så kul precis, men jag märkte nån vecka innan att det var på väg att ta slut så jag tog och dejtade en annan tjej. Det tog ju mycket riktigt slut, så jag gick och hörde inte av mig. Men sen fick hon reda på att jag träffade en annan och då började hon maila, ICQ:a m.m. angående en massa meningslösheter som bara var en förevändning att ta kontakt igen. Lite sent att tänka på det kanske… Jag har ytterligare en sådan erfarenhet.
Polarens fru fick för sig att skilja sig, och de ”skulle bo isär på prov” vilket ju var rent skitsnack eftersom hon hade träffat en annan. Det gick väl ett år, för hennes del så blev hon ensam för hennes nya snubbe hade ingen lust att skilja sig när det kom till kritan. Polaren träffade en annan, och då jävlar blev det fart på hans f.d. fru. Nu var han ju dum nog att ta henne tillbaka och de gifte om sig. Min sambo tycker han är en mes som tog henne tillbaka.
@MK:
”Blackdragon generaliserar. Sedan är det kanske en mer amerikansk grej”
Generalisering visst, men fundera på godtycklig 23- och 33-årig svensk kvinna..
Eller, gå in och läs på forum där det häger mycket kvinnor, det är rätt intressant. Amelia, Familjeliv, Allt för Föräldrar och liknande, där brukar kvinnor skriva vad de tycker och tänker.
@Magnus:
Kan absolut vara så. Att bli godkänd av andra kvinnor är ju meriterande.
Men eftersom studien mätte sexuell attraktion hos män efter parametrarna utseende och status så lär det inte haft någon effekt på den studien.
Magnus
”Jag hade en kort fling med en brud när jag var 21. Efter några veckor fick hon för sig att spela ”svår”. Jag vet inte riktigt vad hon hade förväntat sig av detta, men jag reagerade så att jag sa ”jaha, OK, jamen hej då!”. Och sedan hörde jag inte av mig, mycket för att jag i princip dagen efter träffade en annan brud (som krossade mitt hjärta, men det är en annan historia). När den första bruden fick reda på att jag hade skaffat en annan, då blev den nattliga fyllesamtal, där hon skulle försöka verka ilsken men mest verkade ledsen och upprörd.
Hade jag inte råkat ut för det två gånger senare så hade jag nog inte funderat på det, men det hände många år senare, när en kvinna dumpade mig. Det var väl inte så kul precis, men jag märkte nån vecka innan att det var på väg att ta slut så jag tog och dejtade en annan tjej. Det tog ju mycket riktigt slut, så jag gick och hörde inte av mig. Men sen fick hon reda på att jag träffade en annan och då började hon maila, ICQ:a m.m. angående en massa meningslösheter som bara var en förevändning att ta kontakt igen. Lite sent att tänka på det kanske… Jag har ytterligare en sådan erfarenhet.”
Jag gillar din uppriktighet. Du skriver om ett krossat hjärta. Vi är en del killar som har krossade hjärtan och lärt mycket från det. Din historia här påminner mig om en annan kvinna jag aldrig var ihop med, vi bara dejtade. Hon dumpade mig under dejtingen, jag var alldeles för lik den killen hon hade haft en längre förhållande med. Den förklaringen köper jag faktiskt, men nevertheless, jag blev dumpad. Jag kan la säga som så att jag hade inte velat ha henne ändå när jag tänker på nuet. Ingen förlust, men det som hände där var att kort efter att hon dumpat mig (jag såg det från tre mils avstånd) så gick jag tillbaks till mitt ex. Hon skrev ett kaxigt sms att hon dumpade mig, jag ville ha svar hur det skulle bli. Hon blev skitarg över att jag hade hittat en ny tjej så snabbt. Hon verkade inte vilja ha mej så som dina fall verkar visa, hon bara blev skitsur över att jag kunde hitta en ny tjej så snabbt. Nästan så att jag misstänker samma sorts mekanik som inträffar när vissa kvinnor ser vissa män gifta sig med thailändskor. Dom vill inte ha dom männen, påstår dom, och när de männen då hittar kärleken i en annan kvinna, så blir dom sura. Kan det ha med att deras sexuella status är beroende av att det finns killar som är singlar? Jag har ingen aning om en sådan hypotes är rimlig och det kanske finns forskning kring saken? Jag fattar annars fortfarande inte idag varför hon blev så hatisk över att jag gick tillbaka till mitt ex. Det var en fullständig snedtädning dessutom, hon blev vansinnig, du skulle ha sett sms:en jag fick.
@Magnus:
”Jag hade en kort fling med en brud när jag var 21. Efter några veckor fick hon för sig att spela ”svår”. Jag vet inte riktigt vad hon hade förväntat sig av detta, men jag reagerade så att jag sa ”jaha, OK, jamen hej då!”. ”
Jag tror det är så spontant de flesta tjejer reagerar när de upptäcker att killen kanske inte är lika intresserad som de själva är. En taktik helt dömd att misslyckas är min erfarenhet. Detsamma gäller omvänt. En kille blir inte attraktiv om han börjar spela svår när han upptäcker att han håller bli att bli dumpad.
Men som Torstensson skriver:
”Hon skrev ett kaxigt sms att hon dumpade mig, jag ville ha svar hur det skulle bli. Hon blev skitarg över att jag hade hittat en ny tjej så snabbt. Hon verkade inte vilja ha mej så som dina fall verkar visa, hon bara blev skitsur över att jag kunde hitta en ny tjej så snabbt. ”
Föga smickrande för det kvinnliga könet kanske men även här tror jag många kvinnor kan känna igen sig. Även om kvinnan är den som har dumpat den andre vill hon inte att han ska träffa en ny för snabbt, särskilt om hon inte själv ingått i en ny relation. Det blir på något sätt ett kvitto på att hon är utbytbar väldigt lätt, ett tecken på att hennes (sexuella) attraktionsvärde ifrågasätts. Kanske är hon heller inte helt klar med den gamla relationen vilket ofta inte sker förrän hon går in i en ny.
@Torstensson:
Det kan inte vara så! Att det är ett utslag av ”Kvinnans sexuella makt” som vi ser i utövande?
När en kvinna dumpar sin man, så skall ju han hamna i en ”känslomässig beroende ställning” till henne. Hon hade makten att göra slut, och han skall fortfarande vara ”känslomässigt bunden” mot henne. Hon skall då kunna njuta av att känna hans åtrå efter henne och veta att hon har den makten kvar ännu! Om mannen då direkt hittar en ny, så tappar ju kvinnan sin makt över mannen. Detta ä ju ett slag mot hennes ”position” och dels tappar ju hon lite i ”värde”
Lite grovt tänkt? Ninni kan nog förklara det bättre (om jag har rätt)
MVH
@Torstensson:
Jag vet inte om de ville ha mig tillbaka, om de på nåt märkligt ville ha kontroll över mig eller vad fan det var frågan om. När jag drar, då drar jag. Inte säkert på om det är ett speciellt sympatiskt drag hos mig egentligen, jag agerar så i andra sammanhang också. Passar inte galoscherna så hej då.
Jo, du är nåt på spåren där.
Tre kvinnor har mosat mig till en våt fläck.
Min första sambo som gjorde slut efter 2 års samboförhållande. Det var den enda gången jag bett om en förklaring men jag fick det inte. Efter det har jag aldrig någon bett om det heller. Jag skulle iofs. kunna fråga henne nu, det har gått 30 år, men jag vill nog inte veta.
Nästa gjorde nåt som man skulle kunna likna vid att friend-zona mig, med den skillnaden att vi hade sex. KK-zonad kanske. Det räckte inte för mig, jag ville ha mer än så. Varje gång jag försökte bryta kom hon efter mig, till slut isolerade jag mig, flippade och blev folkskygg. Den gjorde jävligt ont, men det var också det som fick mig att sluta idealisera kvinnor.
En av de jag dejtade när jag separerat från ungarnas morsa blev jag nog mer förälskad i än vad jag hade planerat, vi hade ett förhållande under några månader och det sved värre än jag hade räknat med när det sprack. Det var hon som började höra av sig via mail, ICQ m.m. när hon förstod att jag hade börjat dejta andra igen. Och det gjorde jag tämligen omgående.
Just det, jag kom just på en man som reagerat på ungefär samma sätt!
Vi hade en gitarrist i bandet jag spelade i på 90-talet, som fick ett jobb på Ericsson i Kumla. Han sa han skulle flytta (det blev aldrig så dock) och då sa jag att jag skulle börja leta ersättare. Han tog rätt illa upp…
@Torstensson & @Amazon:
Det där med att bruden snedtänder när killen snabbt hittar en ny tjej tror jag helt enkelt bara är för att hon känner sig nervärderad över att hon ”inte var mer värd och var så lätt att ersätta”. Det är säkert ett hårt slag mot självkänslan för många, och då blir reaktionerna starka.
Det samma gäller förstås för en kille när tjejen har skaffat sig en ny kille nästa dag, men reaktionern blir annorlunda där, för som kille vet man att man inte är oersättlig, och att man är den som står med svarte petter i vilket fall som helst, så man är nog mer benägen att gå in i en depression än man är att bli förbannad på exet.
En slags konstig form av svartsjuka på sig själv alltså? ”Va, var jag inte viktigare än så”.
Nu är ju i stort sett alla människor utbytbara, förutom barn, föräldrar och kanske några till. Det var väl en av de saker jag tog fasta på när jag var några och 20. Det gör livet betydligt enklare för en själv.
@Amazon: Ah, nu har jag ju nån att fråga! Det uttrycket har jag funderat på eftersom jag hört det då och då.
”Kanske är hon heller inte helt *klar med den gamla relationen* vilket ofta inte sker förrän hon går in i en ny. ”
Vad betyder ”klar med en gammal relation” ? Har man separerat och gjort upp om det ekonomiska/praktiska/whatever så är man väl så klar man kan bli i min bok.
@Magnus:
Man kan väl vara kvar mentalt/emotionellt i en gammal relation. I de mest enkla fallen: den som blir dumpad vill inte att relationen skall vara avslutad, eller den som dumpar ångrar sig. Eller, även om man inte egentligen vill återuppväcka eller återvända till relationen så kanske det finns någon specifik aspekt av den man saknar och känner att man skulle vilja ha kvar om man ”bara slapp allt det andra”.
Min egen erfarenhet är att ett brustet hjärta läker först när det drabbas av kärlekssjukan på nytt.
Och det vanliga är väl att när en relation avslutas så är det ett unilateralt beslut från ena parten, där den andra bara har att gilla läget.
När män begår självmord efter en skilsmässa är det väl ett utmärkt och lättbegripligt exempel på någon som ”inte är klar med en gammal relation”?
Amzon, Dolf, Magnus
”En kille blir inte attraktiv om han börjar spela svår när han upptäcker att han håller bli att bli dumpad.”
Påminner mig om något närliggande. Jag pratar hur det är att vara kille/man nu. Det kanske samma gäller för tjejer, men jag tror att killar behöver fatta att när det håller på att ta slut så är det inte lönt att som Amazon skriver spela svår, jag tror inte heller det är lönt som kille att spela romantisk, eller extra rolig eller bjuda på restauranger när han innerst inne vet att det här är slut. Slut är slut och tjejen har antingen hittat en bättre kille (för henne) eller andra orsaker som kan vara vanliga i västerländsk kultur.
För att återgå till Evans så hade Kissinger ring honom när han hade läst i tidningen att Ali gjort slut. Kissinger hade då erbjudit sin hjälp och sagt något i stil med ” Jag förhandlade med nord-vietnam, jag tror nog jag kan få Ali på andra tankar” . Evans fattade att det var slut, och hade svarat ” Du kan länder, men du kan inte kvinnor”.
När det är slut och man känner att kvinnan hittar på ursäkter etc så är min erfarenhet att det går inte stoppa det. Att hitta tillbaka till varandra senare är en annan sak för det händer ju rätt ofta ändå. Vad är era tankar om det.
@Magnus @Dolf @Torstensson
Jag kan inte yttra mig generellt men säga hur i alla fall jag upplevt det. Av de längre förhållanden jag levt i (ca 4 beroende på hur man definierar långt) har jag haft väldigt svårt att avsluta tvärt på ett rent emotionellt plan trots att det har varit jag som tagit initiativ till uppbrott. Det är egentligen svårt att förklara varför. Kanske för att man har investerat mycket av sig själv och det tar tid att frigöra sig emotionellt, kanske någon typ av sorg och besvikelse för att det inte blev som man tänkt sig. Jag har däremot upplevt att männen upplever det som punkt, accepterar det och går vidare och blickar framåt mot nya ”mål” även om de inte ville att relationen skulle ta slut. För mig har det varit dubbla och ambivalenta känslor. Jag ville inte ha tillbaka honom men jag sörjde relationen och först då jag har gått in i en ny har jag upplevt att jag frigjort mig helt från den förra. I något fall har jag nog säkert önskat att den andre skulle ”ändra på sig”.
Det får mig att tänka på när jag separerade från mina barns far. Vid ett tillfälle då vi satt i samarbetssamtal kring umgänget med barnen ville han att det skulle skrivas in i umgängesavtalet att vi var tvungna att meddela varandra innan (sic!) ifall vi hade för avsikt att gå in i en ny relation. Det tyckte jag var helbefängt och han fick inget gehör för sitt krav. Förut skrattade jag åt det men idag kan jag nog ändå förstå hur han tänkte. Förmodligen en ganska mänsklig reaktion vid en separation även om den är orimlig.
http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.2420919-tva-kvinnor-ok-men-inte-tva-man
”Love is a device invented by bank managers to make us overdrawn.”
Arnold Rimmer, Red Dwarf ”Confidence & Paranoia”
”Det är männen som skapat de flesta romantiska filmerna, de mest romantiska böckerna, de mest romantiska låtarna. Är inte kvinnor lika romantiska?”
Det handlar om att skilja mellan PRODUCENT och KONSUMENT. Kvinnor uttrycker ett behov, en efterfrågan och anses därför lätt vara mer romantiska när dom kräver ”mer romantik”. Män, å andra sidan, producerar den efterfrågade romantiken och får klagomål när den inte levereras. Därför anses män sakna romantik, när efterfrågan överstiger utbudet. När utbudet överstiger efterfrågan anses män vara ”slemmiga”, ”klängiga” eller rent ut ”skrämmande”, vilket inte direkt heller verkar till att lyfta mannen som romantisk varelse.
Själv har jag alltid avskytt romantik.
(Haha, ”lyfta mannen”! Pepp pepp!)
@Kollen:
”Det är männen som skapat de […] mest romantiska böckerna”
Detta påstående är jag kraftigt tveksam till.
@MK: ”mest romantiska böckerna”
Det var ett citat ur texten, inte mina egna ord. Den romantik jag åsyftar är (främst) den verkliga, när två (en) personer försöker skapa en parbildning.
Och ja, jag är lite raljerande ibland, det är en av mina svagheter.