Gästinlägg: Feminismen skrämmer mig
avatar

Det är glädjande att se att fler feminismkritiska röster höjs nu. Vi vill tacka 7ster för att vi fick hans tillåtelse att återpublicera detta blogginlägg, i dess helhet.

De senaste åren har feminismen spritt sig som en löpeld utan något större ifrågasättande. Den har blivit en politiskt korrekt självklarhet som varje person med självaktning känt sig tvungen att ansluta sig till. Uppfattningen hos gemene man är att feminism är jämställdhet, men få reflekterar över problembeskrivningen eller ens hur de definierar ordet ”jämställdhet”.

Detta gäller till och med liberala företrädare som många gånger försvarat sin anslutning till feminismen med att de företräder en egen tolkning. Tyvärr fungerar det inte. Varje gång någon uttalar stöd för feminismen så skapar det legitimitet för F! och personer med en agenda som de aldrig skulle kunna stå för. För mig är jämlikhet ett grundfundament och feminismen dess motsats. Problemen med feminismen är många, såväl motiv som metod och den konspiratoriska världsbilden.

Jämlikhet istället för feminism
Jämlikhet innebär att alla människor, varje individ, ska vara lika inför lagen och ha samma rättigheter oavsett ursprung, tro, sexuell läggning, kön etc. För mig som liberal är detta en självklarhet. Om vi tänker efter inser vi rätt snart att de allra flesta av på något sätt tillhör en minoritet som av många kan anses vara utsatt. Det kan röra sig om hudfärg, ålder, läggning, religion, ekonomi, bakgrund, fysiska handikapp, psykisk ohälsa och mycket annat. Men feminism handlar inte alls om jämlikhet för alla, det handlar bara om kön och ett kön i synnerhet.

Det finns gott om exempel på denna jord där ett tydligt förtryck fokuseras mot en viss grupp, t.ex. kvinnor, judar, religiösa grupper etc. och där ett fokus på just denna grupp skulle vara motiverat. Så är det dock inte i Sverige idag. Hur feministerna än vrider och vänder på verkligheten så existerar inget generellt strukturellt förtryck av kvinnor i Sverige vilket jag kommer till längre fram i denna text.

Den förtryckande maktbärande tiggaren
Feminismen, vilket hörs på namnet, är inte könsneutralt utan tar sin utgångspunkt i kvinnan istället för människan, och handlar om ”jämställdhet” ur ett kvinnligt perspektiv. Hur många feminister skulle kunna tänka sig att kalla sig ”maskulinist” och tycka att det är neutralt och lämpligt för att beskriva jämställdhet mellan könen?

I feminismen ryms allt ifrån de som anser att kvinnan ska ha samma rättigheter som mannen, till de som anser att kvinnan varit så förtryckt att de har rätt att ge igen och ta över rollen som förtryckare. Gemensamt för feministerna är att de anser att det finns en patriarkatisk maktstruktur som förtrycker kvinnor. Om du har du ”fel ” kön så spelar det ingen roll om du är en handikappad svart tiggare i övre pensionsåldern. Du tillhör ändå genom födsel en förtryckande maktbärande grupp, mycket likt argumentationen för klass och ras. Denna struktur används för att förklara i princip allt som kan ses som en nackdel för kvinnor både på kollektiv- och individnivå.

Den osynliga strukturen som stärks av motargument
Strukturen är väldigt svår att motbevisa, för även om man visar på minst lika många områden där män förtrycks eller behandlas negativt så är det inte för att strukturen inte finns eller att det även skulle existera en matriakal struktur. Istället vänds motargumentet för att stärka den feministiska tesen vilket mynnar ut i att det ändå mannens fel och kvinnan som drabbas. Vanligen är förklaringen att mannens nackdel, som i jämförelse då blir en fördel för kvinnan, är en påtvingad fördel av det manliga patriarkatet och i och med att det är påtvingat och skapat av mannen så blir det en strukturell skyldighet och därmed en nackdel. Svårt att hänga med? Du är inte ensam.

I en diskussion om en halvnaken kvinna i en reklam för deodorant är objektifiering och därmed ett strukturellt manligt förtryck var feministerna eniga i att svaret var ja. När en halvnaken man som säljer samma sak googlades fram så blev det märkligt nog också ett strukturellt manligt förtryck mot kvinnor. Logiken här var att bilden objektifierar mannen och visar hur en man ska vara eller se ut för att vara ”manlig”. Därmed befästes rådande könsnormer. Eftersom det finns två tydliga kön befäster det alltså även kvinnans roll, och alla vet ju att kvinnans könsnorm anses underlägsen så… Voila!

Damens vägar äro outgrundliga.
Denna bild av att kvinnan är ett offer i en struktur utan större möjlighet att påverka sitt liv är ett problem. Om du är invandrare och inte blir insläppt på en klubb så kan det bero på rasism, men det kan också bero på att du druckit för mycket eller är otrevlig mot vakten. Samma sak gäller naturligtvis för andra grupper och andra situationer. Det finns rasister och säkert ett gäng kvinnohatare, men de sistnämnda är med största sannolikhet inte en särskilt stor grupp.

Religionen är både inbjudande och förrädisk på så sätt att den kan frånta individen sitt ansvar. Vad man själv gör har ingen betydelse eftersom det är gud som avgör och gud som styr. De som anser sig tillhöra en förtryckt grupp råkar ut för ungefär samma effekt. Orsakerna till att något går fel ska i första hand inte letas hos sig själv, utan i sin grupptillhörighet. Detta gör med största sannolikhet att personen upplever sig betydligt mer diskriminerad än den egentligen är och varje motgång förstärker bilden av denna diskriminering vilket göder ett groende hat och besvikelse på samhället och omvärlden. Riskerna är inte bara på det personliga planet. I takt med att dessa grupperingar lockar till sig allt fler ”troende” som alla upplever denna bild ökar också trycket på politiker för lagförändringar som kan få stora negativa konsekvenser under lång tid framöver.

Myten – Mäns våld mot kvinnor
Några av feminismens paradfrågor är löneskillnader och ”mäns våld mot kvinnor”. Om vi börjar med den sistnämnda har feministerna medvetet valt detta ensidiga begrepp och problemformulering för att utmåla män som förövare och en förtryckande makt. Feminismens frammarsch och bristen på ifrågasättande av denna världsbild har i sin tur lett fram till speciella lagar som bara är till för det ena könet -”kvinnofridskränkning” eller ”grov kvinnofridskränkning. Där män straffas hårdare än kvinnor för samma agerande. Ingen stannar upp och ifrågasätter att man med ”mäns våld mot kvinnor” utmålar ett helt kön som brottslingar, ett annat som offer och tilldelar människor olika rättigheter baserat på vilket kön de har. Vi är inte lägre lika inför lagen.

Verkligheten ser dock inte ut som feministerna beskriver. De flesta män är helt oskyldiga, och det är istället en minoritet som begår dessa brott. För mig är det inte könet som förenar dem, utan det faktum att de är brottslingar. Det feministerna också totalt blundar för är att den mest omfattande svenska studien på området gjord av Sahlgrenska Akademin [1,2,3,4] visar att även om mäns våld generellt ger större konsekvenser än kvinnors, så är män minst lika utsatta för relationsvåld som kvinnor. 8% av männen i ena studien och 11% i den andra hade utsatts för fysiskt våld av sin partner under året.

Men det hör man ju naturligtvis inget om, för i feministernas värld är alla män fysiskt och psykiskt starkare. Där är män djur som likt instinkt följer strukturen att ge sig på kvinnor. Motsatsen, att män också kan vara offer, ses som löjlig. Det är tyvärr också den bild som misshandlade män möter. De som väl vågar polisanmäla möts av misstro och rent förlöjligande. Många vet inte vad de ska vända sig och hoppas i sin desperation på kvinnojourerna, men där har de inget att hämta utan möts istället av förakt och oförståelse, de är ju förövare. Fram tills ganska nyligen har män inte haft någonstans att vända sig, men idag finns ett flertal mansjourer över hela Sverige som är hårt belastade och rör sig med små ekonomiska medel. Till skillnad från kvinnojourerna får de inga pengar av socialstyrelsen. De delar nämligen bara ut skattepengar till kvinnor som misshandlats av män, inte tvärt om. En man är ju per definition en förtryckare och kan inte vara ett offer.

Jag känner mig kränkt när feministerna pratar om ”mäns våld mot kvinnor”, men jag undrar hur de män som levt under våld från sin partner och under år levt under fysiskt och psykiskt våld mår varje gång någon slänger sig med ”mäns våld mot kvinnor”, kallar dem för förtryckare, totalt osynliggör dem och vägrar ge dem samma bemötande eller laglig rätt. Det får mig att må illa.

Om feministerna nu var för jämlikhet mellan könen. Varför inte strunta i vilket kön förövaren har och istället prata om ”våld i nära relationer” och införa en könsneutral lag som särskilt skyddar utsatta offer i relationer oavsett kön? Varför totalt begrava vetskapen om att det inte är ett könsproblem utan ett relationsproblem där det är människor – män och kvinnor i såväl heterosexuella förhållanden som gay och lesbiska förhållanden, inte könstillhörigheten, som begår dessa brott. Om man nu ändå ska prata kön, varför då inte nämna att kvinnor är kraftigt överrepresenterade när det gäller våld mot barn?
Svaret är enkelt: det ligger helt enkelt inte i feministernas intresse. De är inte intresserade av jämlikhet mellan könen.

Myten – Kvinnor lönediskrimineras
Hur är det då med den andra paradgrenen, att kvinnor lönediskrimineras?
Feministerna har rätt i att kvinnor generellt har lägre lön än män. 2012 var skillnaden 14%. Däremot har de fel i orsaken. Det beror inte på ett kvinnohat eller någon diskriminerande struktur utan beror på att kvinnor i högre utsträckning väljer att arbeta i offentlig sektor där det inte finns en marknadskraft och konkurrens som pressar upp lönerna, utan de styrs av vad t.ex. landsting ”har råd” att betala och anser rimligt. Det beror på att kvinnor i större utsträckning väljer att jobba deltid. etc.

Den mest omfattande och noggranna studien i Sverige anses vara arbetsgivarverkets från 2007 [5] där fler kriterier än tidigare vägts in. Denna visade att bland statsanställda var den oförklarade löneskillnaden 1,3%. 2006–2008 gjorde Jämställdhetsombudsmannen [6] en granskning och uppföljning av lönekartläggningar gjorda av arbetsgivare för totalt 750 000 anställda. Jämo ansåg att endast 0,6 procent av kvinnorna hade en lägre lön än vad de borde ha.

Det var ju inte så mycket, men varför finns det överhuvudtaget någon skillnad? Studier inom detta område [7] visar att kvinnor är mer reaktiva i löneförhandlingar, medan män generellt är mer proaktiva, har lättare för att framhäva hur viktiga de är för verksamheten och vågar ställa högre krav vilket gör att de generellt lyckas något bättre i löneförhandlingar.

Med andra ord logiska förklaringar och inget övernaturligt. Egentligen är det ganska självklart om man tänker efter. En privat arbetsgivares största intresse är att generera vinst och expandera. Man är beredd att betala precis så mycket i lön till en person som är försvarbart utifrån vad den kan prestera och generera, men självklart bara om personen kräver denna lön. Accepterar personen mindre så finns ingen anledning att betala mer. Min gissning är att 99,99% av alla arbetsgivare skulle anställa en apa för dubbla lönen mot övriga i verksamheten om denna apa också kunde generera motsvarande mer vinst. De extrema fåtal män som hatar kvinnor till den grad att de p.g.a. detta måste ge dem lägre lön anställer troligen inte kvinnor överhuvudtaget så löneskillnaden skulle ändå inte märkas.

När det gäller kvinnor i ledande befattning så har intresset att leda helt enkelt inte varit lika stort procentuellt som hos män, och därför får också antalet ledande positioner den fördelningen. Det är inte svårare än så.

Så om målet är att kvinnor generellt ska ha samma lön som män så skulle feministerna göra bäst i att sluta att skylla på strukturer och istället uppmana kvinnor att utbilda och söka sig till heltidsjobb i den privata sektorn samt ordna kurser i förhandlingsteknik. Det skulle gå betydligt snabbare och mer smärtfritt.

Myten – Kvinnor har färre rättigheter
Hur är det det med påståendena om att kvinnor inte har samma rättigheter? Det är ju en av de mest grundläggande jämlikhetstankarna, att alla ska vara lika inför lagen. Är kvinnor förtryckta av lagen? Det är möjligt att det finns någon sådan lag, men jag har inte kunnat hitta en enda lag som direkt förtrycker kvinnor i Sverige idag. Däremot finns flera som direkt förtrycker män. Här är de tre första jag kommer på:

1. Det är lagligt att ha en högre åldersgräns för män på krogen och vissa andra platser. Att personen är myndig, nykter och sköter sig väl har ingen betydelse om denne samtidigt är född med ”fel” kön.

2. En man som slår sin fru åtalas för ett grövre brott och får ett högre straff jämfört med en fru som slår sin man på precis samma sätt med samma skador, .

3. Fram till nyligen hade Sverige allmän värnplikt vilket betydde att alla män var tvungna att, om staten så krävde, överlämna sig i statens tjänst utan nämnbar ersättning eller möjlighet att säga nej utan att fängslas. Denna skyldighet fanns bara för män. Anledningen till att jag tar upp denna punkt fast den inte finns kvar är att den inte avskaffades p.g.a. krav att vi ska vara lika inför lagen, utan för att Sverige helt enkelt ville minska sitt försvar.

Välj själv så länge du väljer rätt
Det finns inget generellt strukturellt förtryck av kvinnor i Sverige, snarare tvärt om. Men eftersom feministerna tror lika starkt på sin struktur som den religiöse tror på sin gud, så ser de inte individens ansvar eller val, utan anser att valen är styrda av strukturen. Att kvinnor inte vill leda i samma uppfattning beror inte på att de inte vill, utan att strukturen inte låter dem vilja. Att de inte söker sig till andra jobb beror inte på att de prioriterar annorlunda, det beror på att strukturen prioriterar annorlunda åt dem o.s.v. Det är svårt att argumentera mot både gud och osynliga strukturer.

När feminister som F! pratar om jämställdhet handlar det sällan om samma rättigheter eller skyldigheter oavsett kön. Inte heller är det samma valmöjligheter oavsett kön som är aktuellt. Det handlar istället om att alla ska välja ”korrekt”, och om de inte gör det så ska de tvingas till det. F! sätter kollektivet framför individerna. Människans vilja, välbefinnande och strävan efter lycka är underordnat. Minst lika många kvinnor som män SKA jobba inom vissa branscher, Minst lika många kvinnor som män SKA jobba heltid och minst lika många kvinnor som män SKA bli chefer och män SKA ta minst hälften föräldraledigheten etc. Feministerna vill representera alla kvinnor, men i deras värld är alla kvinnor inte upplysta. De är förblindade av den struktur som männen skapat och förstår därmed inte sitt eget bästa. På så sätt kan man företräda alla och motivera lagar som ser till att kvinnor ”väljer rätt”.

Feminister kan inte veta vad som är bäst för varje enskild människa och familj, de har inte träffat hela befolkningen och analyserat varje persons situation. Men eftersom det kollektiva målet står över människan vill de ge samma tvångsmedicin åt alla. Man ser ofta ner på kvinnor som vill prioritera familj framför karriär eller familjer som väljer andra lösningar än de som feminismen tänkt sig. De är könssvikare och/eller hjärntvättade av männen.

Tankegångarna och metoderna är bekanta från gamla tiders auktoritära öststater och de som hyllade dem, men på den tiden var det klass mot klass istället för kön mot kön.

Bryt upp grupperingarna, låt inte hatet vinna.
För mig handlar inte jämlikhet och jämställdhet om strukturer, könskrig och att tvinga människor in i mallar och könsfördelningar. Människor är inte verktyg för att nå politiska mål eller hetsa grupp mot grupp. För mig handlar jämlikhet om alla människors lika värde och rättigheter. Det handlar om att ha rätt att välja och om respekt för individens egna livsval, vilka det än må vara och även om man själv tycker att det är dumma val. Det handlar om att kunna leva tillsammans utan att dela in oss i grupper och strida mot varandra. Det kommer dock aldrig feministerna i F! någonsin att acceptera.

Jag skulle önska att vi slutar upp med att uppmuntra och legitimera feministerna. Slutar att göda hatet och ta ifrån människor deras egna livsval och ansvar. Se varje människa och inte använda dem som verktyg för ett mål. Jag skulle önska att alla som är för jämlikhet på riktigt slutar att kalla sig feminister. Kalla dig ”humanist” eller ”liberal” (om du är det) eller kort och gott ”vettig människa”. För ärligt talat, andelen kvinnohatare i detta land är troligen så få procentuellt att det inte finns någon anledning att förtydliga att man är för jämlikhet mellan könen på precis samma sätt som man inte behöver förtydliga att man är för jämlikhet mellan funktionshindrade och icke funktionshindrade. Att vara för jämlikhet mellan könen är normen, vad feministerna än försöker få oss att tro.

Källor:
1. Sahlgrenska Akademin – Sammanfattning av Studie – Män mer utsatta för våld i relationen än kvinnor
2 Men’s and women’s exposure and perpetration of partner violence: an epidemiological study from Sweden
3 Psychometric properties of the WHO Violence Against Women instrument in a male population-based sample in Sweden
4. Self-reported exposure to intimate partner violence among women and men in Sweden: results from a population-based survey
5: Utvecklingen av löneskillnader mellan statsanställda kvinnor och män åren 2000-2007 (pdf).
6: JämO (2008), Miljongranskningen – Resultat av etapp 2 och slutrapport (pdf)
7. Varför tjänar kvinnor mindre än män? En kvalitativ studie om unga ekonomers förhållningssätt till lön (pdf)

Kommentarer

Gästinlägg: Feminismen skrämmer mig — 21 kommentarer

  1. Från Sahlgrenska Akademin:

    ”Konsekvenserna av våldet blir dock svårare för kvinnorna än för männen. Studien visar att fler kvinnor än män rapporterar att våld i relationen orsakat till exempel depression, ångest och sömnproblem, och var tionde kvinna rapporterade att de haft självmordstankar”

    Ni får inte blunda för detaljerna. Just saying.

  2. Högst procent partnervåld finns i lesbiska relationer, därefter heterorelationer, och långt mindre finner man i bögrelationer. Källa: Risk för att outa personen gör att jag inte kan säga mer än så.

  3. Pingback: Diskriminering är bra tycker LT-ledare | WTF?

  4. @MegaMe:

    Ni får inte blunda för detaljerna. Just saying.

    Det framgår också i BRÅ’s NTU att kvinnor blir mer traumatiserade av brott och i större utsträckning är rädda för att gå ut efteråt, osv.

    Sedan, om vi nu skall diskutera detaljer, beror skillnaden nog dels på biologiska skillnader, och dels på socialisering: män tränas från tidig ålder att bita ihop, ta smällarna och gå vidare, medan kvinnor socialiseras att göra det mesta av sin utsatthet. Här uppstår två gigantiska utmaningar:

    (1) att börja se kvinnor som individer med agens och eget ansvar, som inte skall undsättas så fort det blåser lite snålt, och

    (2) att se män som tänkande, kännande människor, som har rätt att vara svaga, rätt att ses som offer utan att mötas av förakt och hån.

    Jag tycker nog att vi möter upp mot denna problematik här. Vi accepterar också t.ex. att vissa kvinnor reagerar betydligt mer likt män, och omvänt. Det kan t.ex. vara så, att kvinnor i tekniska yrken och prestigekarriärer visar upp högre nivåer av manligt könshormon än husmödrar och sekreterare. Det skulle i sin tur kunna förklara varför relativt få kvinnor söker sig till dessa jobb. Vi kanske inte skall generalisera för långt baserat på minoriteter av endera kön – t.ex. de få män och kvinnor som misshandlar sin partner, eller de få kvinnor som verkligen vill satsa på karriär i traditionellt manliga yrken.

  5. Tack 7ster för ett alldeles strålande inlägg! Smile
    Pedagogiskt och klarläggande. Bokmärker inlägget och länkar till det i alla lämpliga lägen hädanefter.

  6. @MegaMe: Det är värt att poängtera att män begår självmord i högre utsträckning än kvinnor, samtidigt som de svarar i undersökningar att de inte lider av psykiska besvär. Kvinnor uppfostras till att söka hjälp och män uppfostras till att internalisera sina problem.

  7. @MegaMe:

    ”Konsekvenserna av våldet blir dock svårare för kvinnorna än för männen.”

    Men vad du beskriver är ju inte konsekvenser av våldet utan hur offer själva upplevde att de påverkats. Vilket i sin tur hänger på väl samhället fångat upp signaler. Och samhället har ingen mansspecialiserade xpertis alls (men mängder av xpertis som enbart fokuserar på kvinnor).

    ”Studien visar att fler kvinnor än män rapporterar att våld i relationen orsakat till exempel depression, ångest och sömnproblem”

    Brukar män lika ofta som kvinnor rapportera depression, ångest och sömnproblem i vanliga fall eller brukar män oftare hantera sådana saker på egen hand? Är samhället lika ivrigt att fånga upp manliga signaler som kvinnliga eller fungerar kanske samhället precis som i fallet Boko Haram att det bara är kvinnorna man bryr sig om? (Hur nu samma människor inbillar sig män anses mer värda)

    ”och var tionde kvinna rapporterade att de haft självmordstankar”

    Ja, medan män i motsvarande situation inte rapporterade tankar utan helt enkelt oftare begick självmord. Hur man lyckas argumentera kvinnors självmordstankar eller självmordsförsök som motivering för att kvinnor skulle drabbas värre än män begriper inte jag. Det är mångdubbelt fler män än kvinnor som begår självmord, menar man att de som överlever mår sämre än de som dör?

    Att män är mindre benägna än kvinnor att söka hjälp hänger ihop med hur kvinnor som söker hjälp får ökad status medan män som söker hjälp får minskad status. Kvinnor tävlar glatt i att ha det allra värst och andra kvinnor imponeras, stöttar och peppar hela tiden.

    Finns liknande system hos män? Nej, inte ens i närheten.

  8. Ja man pratar en hel del om hur SD får Sverige att bli ett vi och dom samhälle.
    Men det är bara en mild västanfläkt mot vad feminismen gör,där man helt oemotsagd fått media,skola,politiken och statliga institutioner anamma ett vi och dom tänk som något självklart.
    Där lidande och svårigheter alltid först ska ses i en könslig kontext och efter det kanske i en medmänsklig kontext.

  9. Tack för en bra artikel .

    Gott att Du använder ordet ”jämlikhet ” i stället för ”jämställdhet” .
    Dock blir det problematiskt , då många av oss definierar sig som jämställdister .

    Jämlikhet som begrepp innebär ju samma möjligheter för alla och också samma skyldigheter , men inte samma krav på lika utfall .
    Passar bättre än det feministiskt ockuperade ”jämställdhet” .
    De flesta feminister har ju lika utfall som en bärande gren med bl.a kvotering som instrument .
    Intresset för detsamma upphör dock vanligen när kvinnor är i majoritet .

    När jag säger att jag jobbar för jämställdhet utgår alla från att jag jobbar för feministiska frågor . När ordet förekommer i media eller i politiken är det till 98% den feministiska retoriken som används . Jämställdhet är ockuperat .

    Vi behöver ett bättre ord att definiera oss !

  10. Det stämmer som du säger. Jag använder ”jämlikhet” för att markera att det handlar om alla människor i alla avseenden, inte bara kön.

    ”Jämställdhet” definieras som jämlikhet mellan könen, men för många handlar det som du skriver dessutom om lika utfall.

    Jag tycker ”jämställdist” både är bra och dåligt. Det är bra för att det markerar att feminismen handlar om ett kön samtidigt som det är svårt att invända mot. Men risken är att det förstärker grupperandet och förknippas med att man kräver lika utfall.

    Son liberal är det enkelt, jag kallar mig bara ”liberal” (men alla förstår i och för sig inte vad det betyder) . Men annars kanske man skulle kunna använda ”humanist” eller konstruera ordet ”jämlikist”?

  11. @7ster:
    Kan man inte säga att man är i mot allt hat? Både mot höger och vänster. Som äkta liberal så måste vi ta tillbaka ord så som deomokrati, jämställdhet, yttrandefrihet, osv och ge orden dess rätta innebörd igen. Just nu innehåller dessa bara ideologiska motiv.

  12. @Erik: @Erik:

    Feminism är Sveriges starkaste varumärke utan konkurrens .
    Marita Ulvskogs uttalande i dag om F! att ”så länge det handlar om feminism så är det (F!) välkommet” säger det mesta .
    Lika starkt som varumärket är , lika svag är substansen . Att säga att man är feminist är lika begåvat som att säga att man är politiker på frågan om vad man står för .

    Vet inte vilket M-ord Du syftar på Erik . Maskulinist ?

    Köpte Pelles bok när den kom ut . Hade en del kontakt med honom . Han har tankegångar som ligger Warren Farrell nära .

    Skänkte boken till biblioteket så att fler kan läsa den . Vill jag läsa om den lånar jag den . Gjorde samma sak med Pärs bok ”Mansförbjudet” . .

  13. @MegaMe:

    Ni får inte blunda för detaljerna. Just saying.

    Nä, men för att förstå de detaljerna behöver man en kompetens om genussystemet som saknas i dagens Sverige.

    T.ex. så beskriver män och kvinnor känslor på olika sätt där ”vi” missar att fånga upp männen, vilket framgår t.ex i de rapporter kring depression jag skriver om här.

    Man måste också förstå att män till skillnad från kvinnor könssocialiseras (troligen även biologisk faktor) till att lösa sina problem på egen hand. Den sista lösningen, när man inte ser någon annan möjlighet, är självmord. Det är något män är ”bra” på.

    För mig är det ingen tävling i lidande. Jag tycker målet är att alla personer som befinner sig i en så destruktiv situation, som relationsterror är, ska få samhällets stöd. Gör inte du? Det får inte manliga offer idag. Just saying.

  14. @Ninni:

    ”För mig är det ingen tävling i lidande. Jag tycker målet är att alla personer som befinner sig i en så destruktiv situation, som relationsterror är, ska få samhällets stöd. Gör inte du? Det får inte manliga offer idag. Just saying.”

    Detta.

    På inga andra vis i samhället i övrigt ger vi bara hjälp till de som tillhör den grupp som är mest/värst drabbad.

  15. @PNy Naturligtvis, men jag tror att många är ute efter en enkel etikett som dessutom visar tydligt för alla hur man står i just dessa frågor.

  16. Tack! Har just hittat den här sajten. Känns som att andas frisk luft. Trodde att allt genustänk handlade om gammal unken brottarfeminism, vilken jag är innerligt trött på. Så roligt att träffa på sunda, verklighetsförankrade människor som är för riktig jämlikhet! Jag har, precis som de flesta i vårt land, aldrig träffat på denna märkliga, osynliga maktstruktur som vi alla numera förväntas slåss emot. Tvärtom, så bestämde jag mig för att mitt i livet omskola mig från ett lågavlönat jobb inom vården, till att utbilda mig till lokförare. Detta beslut fattade jag därför att jag alltid tyckt om att köra fordon och att ta stort eget ansvar på jobbet, inte för att ”bryta mansdominansen” inom det här yrket. Mitt i all denna påstådda manliga maktstruktur lyckades jag alltså slinka igenom nätet av tuffa utslagstester (ingenstans behövde jag uppge vilket kön jag tillhör), bli berättigad till studielån, genomgå utbildningen, för att slutligen bli anställd som lokförare. Konstigt nog har det inte någonstans på vägen uppstått några svårigheter att nå mitt mål, vilket det borde enligt ”könsmaktsordningen”. Jag trivs otroligt bra med jobbet och mina fantastiska arbetskamrater. Några är tjejer, de allra flesta män, men ingen av oss har funderat över den procentuella könsfördelningen. Faktum är att vi inte bryr oss. (Om det däremot funnits minsta misstanke om att jag blivit inkvoterad, hade jag tappat all självrespekt.) Jag har samma lön som alla andra med samma antal anställningsår, möter samma respekt som alla andra, dessutom utan att vara det minsta manhaftig. Jag får faktiskt vara tjej! Vid något enstaka tillfälle kan en situation uppstå då mina muskelkrafter inte räcker till och då får jag gladeligen hjälp av någon manlig kollega. Och tänk, jag känner mig inte det minsta förminskad av honom! Istället gengäldar jag det genom att göra något moment åt honom så att han kan komma hem tidigare till sin familj, och alla är nöjda med det. Det här tror jag faktiskt är verkligheten för de allra flesta som är ute på arbetsmarknaden idag. Enda störningsmomentet är när man blir klappad på ryggen av någon feminist, som vill gratulera mig till att ha varit stark nog att både ”slå mig fram i en tuff, mansdominerad värld, och att dessutom vara stark nog att hålla mig kvar”. En rejäl förolämpning mot mina goa jobbarkompisar och vår arbetsledning. Som sagt, tack för den här sajten och för den tid ni lägger ner på dessa viktiga frågor. Nu ska jag fortsätta läsa fler intressanta artiklar här. Kram!

  17. @sussi:

    Välkommen hit, Sussi!

    (Om det däremot funnits minsta misstanke om att jag blivit inkvoterad, hade jag tappat all självrespekt.)

    Ja, jag med … tappat sugen hade jag gjort. Hela den kvoteringsdebatten/ivern är så nervärderande av kvinnor som kollektiv, som om vi vore barn i behov av extra hjälp. Tack, men nej tack. Vill vi så kan vi, inte mer med det. Är där inte fler kvinnor som vill det ena eller det andra så är det bara för feminister att acceptera kvinnors val.