Råkade stöta på en artikel häromdagen (eller någon tipsade mig om den, kommer inte ihåg vilket) om förklaringen till könsskillnader på höga positioner.

Det handlar om en artikel av Francesca Gino, professor, och Alison Wood Brooks, ”assistant professor” (motsvarar väl ungefär högskolelektor på svenska), båda vid Harvard Business School, som tillsammans med en tredje person (Caroline Wilmuth, också hon vid HBS) i en serie undersökningar har kommit fram till en ny förklaring till varför det råder en obalans i representationen av könen på höga positioner:

Män och kvinnor har olika preferenser när det handlar om att uppnå höga positioner i arbetet. Mer specifikt fann vi att målsättningar och resultat förknippade med avancemang i yrket skiljer sig åt för kvinnor och män.

Tänka sig, vem hade väl kunnat tro det? Men ironin åsido, de tar faktiskt upp ett par intressanta saker i artikeln. Det är också möjligt att det finns mer av intresse i deras undersökningar, men jag har inte gått djupare in på detta, utan utgår bara från vad som står i artikeln.

Den första saken som fångade mitt intresse:

I en studie, bad vi nästan 800 anställda att göra en lista på upp till 25 punkter med deras viktiga målsättningar i livet. Vi definierade ”viktiga målsättningar” som ”saker som du regelbundet ägnar tankeverksamhet åt, sådant som du känner starkt för, eller saker som motiverar dig i hur du beter dig och dina beslut.” I exemplen ingår saker som att vara i ett seriöst förhållande, hålla på med sport, vara organiserad eller uppnå makt och status. Jämfört med män hade kvinnor flera målsättningar på sina listor, och en mindre del av kvinnornas målsättningar var kopplade till att få makt.

Det torde ju förklara en hel del med ojämnt besatta styrelser. Jag har inga siffror, men ta som fiktivt exempel att män i genomsnitt har 10 målsättningar, varav 5 på något vis är kopplade till att få en maktposition, medan kvinnor i genomsnitt har 15 målsättningar, varav 3 på något vis är kopplade till att få en maktposition. Det följer ganska naturligt att det kommer ge utslag på hur det ser ut i toppen. Även om skillnaden mellan 5 och 3 kan tyckas liten, så är relativt hälften av männens målsättningar inriktade på att ta sig upp för karriärstegen, medan bara en femtedel av kvinnornas är det. Och man kan väl därmed logiskt tänka sig att 50 % av männens energi respektive 20 % av kvinnornas energi också avsätts för karriären.

I en annan studie lät man 630 personer som graduerat från ett toppklassat MBA-program de senaste två åren markera på en karriärstege (med steg numrerade från 1 till 10) var de 1) befann sig för närvarande 2) den position som de uppfattade som den ideala och 3) den högsta position de ansåg att de rimligen kunde uppnå. Resultatet? De fann ingen signifikant skillnad mellan män och kvinnor med avseende på var de befann sig för närvarande. Det verkade inte heller vara någon skillnad att tala om vad gällde den högsta nivån de ansåg sig kunna uppnå. Det var däremot en signifikant skillnad beträffande vad de ansåg vara den ideala nivån, och, inte helt förvånande kanske, så hade kvinnorna en lägre ideal nivå.

I en tredje undersökning tittade man på hur män respektive kvinnor såg på att bli befordrade:

I en annan studie bad vi omkring 500 vuxna med varierande typer av uppgifter, både av chefskaraktär och andra, att föreställa sig att de, inom den organisation där de för närvarande arbetade, blev befordrade till en högre position där deras makt över andra ökade påtagligt. Deltagarna fick uppskatta till vilken grad de skulle få erfara nio olika följder om de beslutade sig för att tacka ja till befordran. Några av följderna var positiva (tillfredsställelse och lycka, möjligheter, pengar samt status och inflytande) medan andra var negativa (stress och oro, svåra kompromisser och uppoffringar, tidsbrist, ansvarsbörda och konflikt med andra målsättningar i livet). Deltagarna angav också hur önskvärd befordran skulle vara för dem och hur troligt de var att de skulle försöka få befordran.

Män och kvinnor väntade sig samma positiva resultat av en befordran, men kvinnor väntade sig samtidigt fler negativa följder och såg därför befordran som mindre önskvärd och var inte lika drivna på att bli befordrade.

Man fick liknade resultat när man gjorde en uppföljande studie med 200 personer i chefspositioner, där visade återigen kvinnorna samma positiva reaktioner som männen till att bli befordrade, men kvinnorna reagerade mer negativt och såg befordran som mindre önskvärt.

Kvinnorna som gjorde undersökningen avslutar artikeln:

Vi kan hur som helst dra slutsatsen att en av anledningarna till att kvinnor inte vill ha höga positioner i organisationer är att de, till skillnad från män, tror att de blir tvungna att kompromissa med andra viktiga målsättningar i livet på sådana positioner. Det är ett antagande som är värt ytterligare studier.

Inget av detta är väl egentligen några omvälvande nyheter för de som läser här, det säger ju i princip bara vad de flesta av oss ser som självklarheter och har sagt sedan länge, men det är ju roligt att det faktiskt är någon som har undersökt saken och kommit fram till detta resultat.

Önskar bara att kvoteringsivrare kunde ta till sig detta också, men det kan man hoppas förgäves på.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.