Här kommer en återpublicering av ett inlägg som jag tidigare publicerat på min gamla blogg, Kollen om Genus. Vissa saker må ha passerat bäst-före-datum, men jag tror att inlägget i stort fortfarande är relevant. Vissa mindre estetiska förändringar har gjorts, men texten har jag lämnat intakt.

Jag har arbetat en hel del det senaste, så tyvärr tog det mig några dagar att reagera på vad Ann Heberlein skrev i DN den 26e.

I korthet kan man beskriva hennes text som en beskrivning av fascismen som maskulin, där den starke har rätt över den svage. Hon citerar Nietzsche och skriver att det är ”omanligt att ömka andra och tycka synd om de svaga”. Därefter använder hon den beskrivningen för att upphöja F! till fascismens motpol.

Innan jag drar igång vill jag bara nämna att jag inte är en expert på fascism, men det är inte där jag vill lägga tyngdpunkten heller.

Jag är beredd att till del instämma i hennes beskrivning av fascismen. Det är en ideologi där grupper och individer tar sig rätt över dom som är svagare. Som ideologi hyllar den dock enligt min erfarenhet både manlighet och kvinnlighet, fast håller samtidigt könen starkt separerade.

I hennes text utläser jag främst två huvudargument som hon vill framföra. Det första blir som mest tydligt när det ställs bredvid det andra.

1. Den fascistiska ideologin är politiserad manlighet, där den starke har rätt över den svage och där inget utrymme finns för omtanke om andra.

Att det skulle vara manligt att skita i dom som är svaga och i behov av hjälp är nog den värsta lögnen jag hört på länge.

Tvärt emot vad Ann skriver så är den centrala biten i manlighet villighet till självuppoffring till fördel för dom svaga. Styrka hyllas i den grad som den används för att försvara andra. Det är alltså inte styrka i sig som gör en man manlig i andra mäns ögon, det är hur han använder den styrka han har. Visst kan styrka i sig ses som en positiv egenskap, eftersom den ger mannen stor potential till goda gärningar, men den upphör att vara mannen till fördel i andra mäns ögon samma sekund som den används fel. Nästa gång du ser en man hyllas som manlig, se efter om han hyllas för sin styrka eller om han hyllas för hur han använder den.

På samma sätt som det ses som manligt att hjälpa andra ses det också som ett misslyckande att vara i behov av rent altruistisk hjälp. (Den reciproka altruismen i en vänskaplig relation är något annat). Vi gillar helt enkelt inte att vara andra till last och vi gillar verkligen inte att behöva lägga ner massa energi på att hjälpa någon som inte kan hjälpa oss när vi behöver det, men vi gör det ändå.

Nu kan det tänkas att Ann har fått någon alldeles fantastisk utbildning i fascism, men när jag studerade på högstadiet fick vi veta att exempelvis nazisterna i Tyskland lyckades knyta frustrerade män till sig genom att beskriva judar som en grupp människor som använde sin (ekonomiska) styrka för att sko sig på andra. Tyvärr lyckades dom lura en stor del av befolkningen och fick i det arbetet hjälp av urgamla myter och vanföreställningar om judar och judendom, men min poäng är att dom aldrig kunnat knyta till sig andra än rent psykopatiska män utan att först ha spunnit ett så kallat hotnarrativ (eng ”threat narrative”). För att få ickepsykopatiska män att ansluta sig till rörelsen var man tvungen att utmåla ”kampen” som en kamp mot starka förtryckare som använde sin styrka för att sko sig själva på andras bekostnad.

Ett hotnarrativ är när en person eller en grupp av personer (sagesmannen) reducerar allmänhetens uppfattning om målgruppens sårbarhet och samtidigt höjer allmänhetens uppfattning om målgruppens styrka, agens och illvilja emot sagesmannen. Samtidigt reducerar sagesmannen allmänhetens uppfattning om sin egen styrka, agens och illvilja emot målgruppen och höjer allmänhetens uppfattning om sin egen sårbarhet.

Såhär går det till.

Hyperagens: Målgruppens agens höjs över sagesmannes agens. Målgruppens våld mot sagesmannen beskrivs som fruktansvärt, systematiskt och är ett naturligt uttryck av målgruppens inneboende egenskaper.

Hypoagens: Sagesmannes utsatthet för målgruppen understryks så ofta det går. Sagesmannens våld mot målgruppen sopas under mattan som varande den svages motstånd mot den starke. Den starka målgruppen är ju så stark att den svage sagesmannens våld knappast kan skada målgruppen, varvid det ofta beskrivs i humoristiska ordalag. Budskapet blir att målgruppen inte upplever våld och smärta på samma sätt som sagesmannen.

Borgifikation: Målgruppen antas (i princip) ha en svärmmentalitet, där en individs illgärningar beskrivs som hela målgruppens illgärning. Målgruppen har en långt gången konspiration emot sagesmannen, där hela målgruppen agerar koordinerat för att behålla sin makt över sagesmannen. Om en individ i målgruppen har stora tillgångar, så beskrivs hela målgruppen som ägare av tillgångarna.

Avhumanisering: Målgruppen beskrivs gärna som ociviliserad och oförmögen att göra någonting rätt utan sagesmannens goda inflytande. Målgruppen styrs av instinkt, lust och djuriska drifter, i kontrast till sagesmannes civiliserade rationalitet. Målgruppen utmålas som byfånen som alla ska skratta åt.

Tillskrivande av värde: Målgruppens värde kommer ur målgruppens handlingar. Individer ur målgruppen tillskrivs värde om dom själva producerar värde åt sagesmannen. Sagesmannen å andra sidan har ett medfött värde, oberoende av sagesmannens handlingar. Sagesmannens goda handlingar är medfödda kvaliteter, målgruppens goda handlingar är sagesmannens goda inflytande.

Hat: Målgruppen uppges hata sagesmannen, helt utan god anledning och oberoende av sagesmannens gärningar gentemot målgruppen. Sagesmannen är helt besatt av detta upplevda hat och anser att detta hat är en illgärning i sig. Sagesmannes hat gentemot målgruppen är dock förståeligt, rent av rationellt och konstruktivt, med hänsyn till tidigare punkter.

Motstånd mot hotnarrativet: Att påtala sagesmannens försök att spinna ett hotnarrativ gentemot målgruppen utmålas av sagesmannen som målgruppens våld mot sagesmannen. Att kritisera sagesmannens upplevda hotbild upplevs av sagesmannen som ett hot i sig och kan därmed avskrivas.

Detta gör att allmänheten inte visar medlidande eller förståelse för målgruppens utsatthet, svaghet eller smärta, eftersom målgruppen nu associeras med hot. När en man övertygas om hotnarrativets äkthet kommer han att använda sin styrka för att försvara sagesmannen gentemot målgruppen.

Ann identifierar helt riktigt fascismen som en fruktansvärd ideologi, men hon förstår skvatt inget om manlighet.

2. Feminism är politiserad kvinnlighet, där omtanke om andra är det centrala budskapet. Sålunda är F! per definition motsatsen till förtryckande ideologier.

Feminismen skiljer sig ifrån fascismen på många punkter, men den stora skillnaden är sagesman och målgrupp.

Hyperagens: Mäns agens höjs till skyarna och mäns våld mot kvinnor anses vara en epidemi. Mäns våld är en inneboende egenskap i manligheten själv, så att beskriva fascism som manlig faller sig helt naturligt. Allt som drabbar en man kan härledas till mannens eget (manliga) agerande.

Hypoagens: Kvinnors utsatthet understryks så ofta det går. Kvinnors våld mot män är den svages försvar mot den starke och används ofta som humoristiska inslag i kulturella verk. Män upplever inte våld på samma sätt som kvinnor; mäns och kvinnors våld är helt väsensskilda. Allt som drabbar en kvinna kan härledas till mäns (manliga) agerande.

Borgifikation: När en man slår en kvinna utövar han sin patriarkala makt, till nytta för alla andra män. Män har en sammansvärjning kallad Patriarkatet, där enskilda individers tillgångar tillskrivs gruppen. Därför är individers våld hela sammansvärjningens ansvar och skulden ligger på hela gruppen och varje individ i gruppen.

Avhumanisering: Män beskrivs som ociviliserade och i behov av kvinnors goda inflytande för att inte hänfalla åt sina djuriska drifter och instinkter. Den typiske mannen utmålas som en blekfet, alkoholiserad, lat, dum, våldsam och en i allmänhet oduglig börda för sin intelligenta, omtänksamma, civiliserade bättre hälft. Män har en omättlig, bestialisk lust, som i kombination med hyperagens, hypoagens och mäns ociviliserade natur leder till en världsomspännande våldtäktskultur.

Tillskrivande av värde: Mäns nytta kommer sig av männens goda handlingar, en man som agerar för kvinnor har ett värde. Män som inte agerar enligt kvinnors vilja utmålas som misslyckade, oönskade och i behov av omskolning. Kvinnor har ett inneboende värde. Kvinnors goda handlingar, omtanke och välvilja är ett uttryck för det feminina, medans mäns goda handlingar är ett uttryck för kvinnors goda inflytande.

Hat: Män hatar kvinnor, helt utan god anledning. Feminister är besatta av detta upplevda hat och anser att det är en illgärning i sig. Kvinnors hat emot män är dock förståeligt, rent av rationellt och konstruktivt.

Motstånd mot hotnarrativet: Att påtala att feminister spinner ett hotnarrativ (eller ens insinuera att enskilda uttalanden om mäns hyperagens, kvinnors hypoagens, borgifikationen eller avhumaniseringen är felaktiva) ses som en attack mot kvinnor och ett uttryck för mäns hat mot kvinnor, varvid kritiken helt enkelt kan avskrivas som utdelad med onda intentioner.

Ann begriper att fascismen är en fruktansvärd ideologi, men hon begriper inte att F! och det feministiska etablissemanget i stort använder sig av samma typ av hotnarrativ för att avhumanisera och idiotförklara män, att tillskriva män agens och illasinnade intentioner samt helgonförklara kvinnor. Vi såg hur det slutade förra gången.

Ann hävdar alltså att den fascistiska ideologin är politiserad manlighet, att feminism är politiserad kvinnlighet och därmed att maskulinitet är ondska och femininitet är det goda.

Skulle detta kunna vara anledningen till att feminister alltid vill bunta ihop ickefeminister med högerextremister? För att dom ser högerextremism som manlighet ”fri” från det goda kvinnliga inflytandet och feminin kontroll?

Jag ser nu att både Lundell och Susanna redan har skrivit om saken, så ta er gärna en titt där också.

Dagens sång: