Jag började ursprungligen skriva detta som ett svar till en kommentar av bashflak på Cissi Wallins blogg, men kände att det blev för långt för en kommentar på någon annans blog (dessutom vill jag själv styra om den får publiceras eller ej).

Upprinnelsen – Cissi Wallin om feminism/jämställdhet

Kort om Cissi Wallins inlägg. Hon började med att deklarera att hon inte såg någon större skillnad mellan feminism och jämställdism, men avslutade i princip med en uppmaning till alla att bara acceptera idén om Könsmaktsordningen, och vad hon menar med ”jämlikhet mellan könen PÅ RIKTIGT (dvs att män inser sina privilegier och aktivt börjar verka för att lyfta kvinnor, att kvinnor och män tillsammans jobbar för att vidga (eller typ krossa) bilden av vad vi kan och inte kan göra beroende av kön…”.

@bashflak, som argumenterat emot denna bild, och menade att jämställdismen ligger närmare det som de ”ursprungliga liberala feministerna” ville, med tillägget att man även verkar för en männens frigörelse, skrev:

Den enda liberala feminist jag känner till i Sverige är Sakine Madon.

Mitt tilltänkta svar började såhär:

Jag skulle nog även räkna Maria Ludvigsson dit — åtminstone gör hon det själv, och jag brukar inte ofta tycka att ML har fel.

Dock verkar hon inte ge mycket för iden om Könsmaktsordningen:

Seminarier och rapporter med linjära resonemang om kvinnors löner, kvinnors uteblivna styrelseposter och kvinnors behov av hjälp på traven för att över huvud taget åstadkomma något av värde har stått tätt.

Svensk jämställdhetsdebatt är till brädden fylld med raljanta beskrivningar av hur karlar tar för sig och hur kvinnor behöver staten och politiken för att komma dit de vill.
…
Något av det mest provocerande att påstå i jämställdhets-sammanhang är att marknaden är kvinnans bästa vän. Den rådande uppfattningen är att kvinnor snarare har politiken att tacka för sina framsteg än sig själva.

Oavsett vad kvinnor själva gör för att påverka sin situation är det underordnat fasta maktordningar. Slutsatsen blir en ödesmättad tro på en struktur som styr våra liv.
…
Men kvinnors väg som företagare har kantats och hindrats av stopplagar och politiska projekt. ”Frågan om varför kvinnors företagande har särbehandlats måste särskilt lyftas fram och då varför företagerskorna motarbetades” skriver Du Rietz.

Och av historien kan vi lära att särlagstiftning, ofta förklädd till ett omhuldande skydd för kvinnor, begränsat företagare som varit kvinnor. ”1900-talets särlagstiftning mot kvinnors förvärvsarbete, förbud mot natt- och övertidsarbete med inspektionsmyndighet, framdrivet av en internationell arbetarrörelse, hämmade företagandet.”

Ambitionen att skydda kvinnorna mot marknadsekonomin och alltför fria utsvävningar i ägande och entreprenörskap lever kvar.

Vilket slags feminist är Maria Ludvigsson?

Här skall jag kanske påpeka att jag verkligen uppskattar Maria Ludvigssons artiklar, och som sagt sällan tycker att hon har fel. Det jag inte förstår är dock varför ML kallar sig feminist över huvud taget, och jag frågar mig om hon verkligen har tänkt igenom vad det skulle innebära att ta bort det ”omhuldande skydd” som kvinnor åtnjuter. Här blir det, anser jag, faktiskt relevant att belysa vilka fördelar av detta omhuldande som män inte har. Det handlar inte om en ”tävling i lidande”, utan att förstå vad det är som feminister egentligen ber om. Det är lätt att gömma sig bakom fraser som ”2000 år av förtryck” (hört senast idag på P1 – se nedan), så länge man inte behöver belägga med fakta hur detta ”förtryck” faktiskt sett ut, och — inte minst — vad alternativet skulle ha varit.

När kvinnor fick samma rätt som män: 1864

Ok, inte helt kanske, men i flera viktiga avseenden. Vi skall se hur det gick.

I mitten av 1800-talet hade vi faktiskt en betydligt mindre omhuldande modell ett tag. I avhandlingen Den svenska arbetarklassen och reformismens genombrott inom SAP före 1914 av Seppi Hentilä, kan man läsa (sid 42):

I 1864 års lag avskaffades alla de tidigare nämnda restriktionerna. Kvinnorna tillerkändes i princip samma rättigheter att delta i näringslivet: ”varje svensk man eller kvinna är /. . ./ berättigad att i stad eller på landet idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering; att till utrikes ort utföra eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa varor, ävensom att reda i skepp för såväl inrikes som utrikesfart”.
…
[sid 60] Det första skedet [Den konservativt-liberala perioden (1850-1883)] dominerades av å ena sidan gamla socialkonservativa värderingar enligt vilka de övre stånden hade skyldighet att ta hand om de nödställda, men å andra sidan också av doktriner som representerade extrem liberalism. Enligt denna bar den enskilde skulden till sin fattigdom. Men redan då var staten tvungen att ingripa mot en del av de allra bjärtaste missförhållandena, t.ex. minderårigas arbetstid, en osund arbetsmiljö i fabrikerna, nattarbete for kvinnor, etc.

Notera att man inte ansåg att nattarbete för män var att betrakta som ett ”missförhållande” – än mindre ett av ”de allra bjärtaste”. Avhandlingen skriver att kvinnor och barn fick göra det mesta av det riktigt tunga arbetet, men det motsägs dels av att deras andel av arbetskraften i den tyngsta industrin var låg, och dels av att det helt enkelt inte vore logiskt att låta de fysiskt svagaste utföra de tyngsta momenten. Hursomhelst gick staten in och reglerade arbetsförhållandena främst för kvinnor och barn. För de flesta män gällde rimligen att de kunde undvika de värsta jobben enbart genom att kvalificera sig för bättre jobb (eller genom att ha kontakter, vilket de allra flesta män inte hade).

(Avhandlingen beskriver också hur den ’extrema liberalismen’ motarbetades av staten, eftersom man var rädd för de förändringar som en för fri konkurrens skulle medföra. Man kan diskutera om inte detta som, tillsammans med de högre ståndens egenintresse och industrialiseringens stordriftsfördelar, medförde en utveckling mot monopolism, bidrog till att de svagaste exploaterades ännu mer, vilket i sin tur födde krav på ännu mer statliga interventioner. Hursomhelst var en av den framväxande socialstatens första uppgifter att klassa kvinnor och barn som särskilt skyddsvärda.)

De ”Skyddsvärda”: Kvinnor och barn

Barn blir onekligen frustrerade över att deras valfrihet begränsas av vuxna ”för deras eget bästa”. Samtidigt är de nog i grunden tacksamma för att vuxenvärldens ansvar inte för tidigt och för hårt landar på deras axlar. Idag behöver vi inte klumpa ihop kvinnor och barn i samma skyddsvärda kategori, men skall vi nå fram till en modern jämställdhet behöver vi vara ärliga om vår historia: de arbeten som enligt lag inte fick utföras av kvinnor och barn behövde fortfarande utföras. Det blev då naturligtvis den enda grupp som vårt samhälle inte betraktar som skyddsvärd – vuxna män – som fick ta dem. Enormt många män har fått offra liv och hälsa eftersom vår samhällsutveckling har förutsatt att någon tar ansvar för skitgörat – det verkligt tunga och farliga arbetet. Denna uppoffring har givits till ett märkvärdigt lågt pris: det är enastående vilka faror män varit beredda att utsätta sig för, bara de kunde hoppas på lite ära och en kvinnas gunst om de lyckades. Status, hög lön och lite intimitet är moroten som motiverar horder av män att slita hårt på karriärsstegen.

Idag har idén om omhuldandet av kvinnor till stor del spelat ut sin roll: det finns relativt få yrken som kvinnor inte kan utföra inom önskade parametrar. Och vår nativitet och barnadödlighet är numera så låga, och barnomsorg och skola så utbyggda, att barnafödande inte fjättrar kvinnor vid hemmet som förr. När barnadödligheten var hög, behövde man skaffa många barn för att tillräckligt många skulle överleva till vuxen ålder och kunna hjälpa till att försörja familjen. I P1 Morgon i morse talade två radikalfeminister om ”2000 år av förtryck” och den patriarkala normen att kvinnor skall föda barn. Historielösheten känns påtaglig. Min farfar hade sju syskon, och hans pappa hade 12, varav endast en handfull nådde vuxen ålder. Det var naturligtvis inte för att förtrycka kvinnan som det föddes så många barn, utan för att de barnen som nådde vuxen ålder var de som behövde försörja föräldrarna när de blev för svaga för att arbeta. Männen låg inte precis och latade sig medan kvinnan skötte barn och hushåll. Man gjorde en uppdelning som var pragmatisk och syftade till överlevnad i första hand, och kanske lite komfort i andra hand.

De umbärliga: Männen

Motsvarigheten till omhuldandet av kvinnorna var dess raka motsats för männen. Det talas ofta nedvärderande om ”macho-attityd” idag, men i grunden handlar det om att när man skyddat kvinnor och barn från de tyngsta och farligaste uppgifterna kvarstår faktum att någon måste göra dem i alla fall. För denna grupp är det en lyx att känna efter. Man kan dra ut på det och tycka synd om sig själv, men i slutänden är man tillbaka på samma ställe: jobbet måste göras, och man har ingen att lämna över det till. Självömkandet är ungefär lika konstruktivt som för en blivande moder att ömka sig inför förlossningen – förståeligt, men barnet kommer ändå att komma ut på ett eller annat sätt!

Alla kulturer har haft manbarhetsriter, som i sin utformning varit mer eller mindre vidriga. Själva syftet med riten är övergången från en skyddad grupp, barn, till en oskyddad: vuxen man. Symboliken berättar om hur mannen förväntas uthärda smärta, riskera sitt liv, och vid behov ta andras liv – vad som än krävs för att skydda gruppen och säkra dess fortlevnad. Länge var värnplikten vår kvarvarande manbarhetsrit, där den organiserade mobbningen gick ut på att lära vanliga klemiga män att inte tveka inför uppgifter som möjligen (ibland högst sannolikt) kunde leda till extrem fara, lidande och död. De män som genomgått denna rit har ofta motstridiga minnen: dels kan de uppleva att detta var en viktig tid, en tid av växande och kamratskap, men dels också en vidrig tid, där man behandlades som en lägre livsform och utsattes för närmast sadistisk behandling.

Bungee jumping för riktiga män. I Vanatu-stammen skall huvudet slå i marken för att gudarna skall bli nöjda. Källa: The 5 most terrifying rites of manhood from around the world

Dagens unga män har inga manbarhetsriter kvar, men precis som för kvinnor lever många av förväntningarna på män kvar, och rollerna är kommunicerande kärl: kvinnor behöver lära sig att inte sträcka sig efter luktsaltet och förvänta sig att en stark karl skall skydda dem när det blir för tufft; män behöver komma i kontakt med den sårbarhet som historiskt förnekats dem, och lära sig att sluta bära alla andra på sina axlar. De vill inte, så låt dem gå själva!

Så långt är vi säkert överens, feministerna och jag. Det problem jag ser, är att skitjobbet – det tunga och farliga – och behovet av att ibland bli skyddad, finns fortfarande kvar, och när det nyper, är det fortfarande jag som vuxen, vit man, som förväntas ”man up” och se till att ingen (annan) kommer till skada. Jag reflekterar nästan dagligen, efter att ha läst tidningar och blogginlägg, att skyddsvärdheten är en drog som är mycket svår att vänja sig av med, och att både män och kvinnor – men i synnerhet kvinnor – är extremt bra på att förtränga det pris som män får betala för att kunna vara allas beskyddare och försörjare.

Endast på så sätt kan man t.ex. vidmakthålla en bild av män som ’förtryckare’ av kvinnor, och kunna höra saker som Hillary Clinton’s observation i samband med kriget i Kosovo, utan att genast rulla henne i tjära och fjäder:

Women have always been the primary victims of war. Women lose their husbands, their fathers, their sons in combat. Women often have to flee from the only homes they have ever known. Women are often the refugees from conflict and sometimes, more frequently in today’s warfare, victims. Women are often left with the responsibility, alone, of raising the children. Women are again the victims in crime and domestic violence as well.

För att vara tydlig: att politiker säger korkade saker är för all del inget nytt, men att så få personer reagerar på denna sortens galenskap, säger en hel del om hur vi betraktar mäns och kvinnors respektive uppoffringar.

Så länge en ledande politiker utan att tvingas avgå kan påstå att det är ett värre lidande för en kvinna att överleva när hennes man, pappa eller son dör, behöver vi inte diskutera i termer om ”tävling i lidande”. Det vi har bevittnat hittills är att vuxna vita män är diskvalificerade från att ens ställa sig på startlinjen. Själva formuleringen ”tävling i lidande” representerar egentligen att kvinnor, men inte män, får vara utsatta. Själva skyddsvärdheten är kvinnors främsta trumfkort. Att behöva stå till svars för sina handlingar, det kan männen få behålla.

De flesta män känner detta, och har noterat föraktet som möter dem, inte minst från de kvinnor som står dem närmast, när de gör misstaget att visa sig svaga. Långt ifrån alla kvinnor reagerar så, men det behövs inte så många sådana upplevelser förrän man skall dra slutsatsen att det där med att få visa sig svag, det är andras privilegium. Någon behöver bita ihop för att andra skall få känna sig svaga, och här hör vi inga rop på kvotering.

Ursäkta om det blev lite ovanligt bittert, men det var nog dosen queerfeminism till morgonkaffet som störde mig. Själva moderskapet är ju grunden till kvinnors skyddsvärdhet, och att framställa det som ett patriarkalt förtryck är så dumt att jag var tvungen att skriva av mig lite.