Meänkieli! Jag har flertalet gånger hört historier om hur barn med meänkieli som modermål tvingats till att prata svenska i skolan, och bestraffades av lärarna om de ertappades med att använda sitt modersmål. Min far är vänsterhänt, men sådant otyg kunde man inte tåla, varvid han tvingades till att lära sig skriva med höger hand. Att skriva med vänster är ju, gud bevars, oacceptabelt! En god vän till mig adopterade för några decennier sedan en tonårspojke. Han stöttes ut av sin familj för att han var homosexuell.
Det är inte som man först kan tro, olika sidor på samma mynt, med så här många sidor så får vi snart en tärning. Ni kan säkert själva lägga fler exempel till listan.
Denna strid om barnens formande är inte den enskildes fel. Det är i huvudsak en fråga om ett långsiktigt samhällsbyggande där man vill luckra upp och utplåna oönskade egenskaper. Att det skadar ett gäng människor under resans gång är man givetvis medveten om, men detta ses som beklagliga men nödvändiga kostnader. Offren förblir ointressanta om de inte i framtiden börjar ställa krav på kompensation. (Steriliseringar någon?)
Idag tillhör hot och våld mot barn till historien. Men viljan att omstöpa samhället genom att påverka barnen lever kvar. Denna gång är det könsrollerna som ska ut, pojkar ska inte få vara pojkar och flickor inte flickor. De ska bokstavligen stöpas i samma form. De kommersiella intressena tvekar självklart och de balanserar som alltid mellan vad de tror fungerar och vad som anses politiskt korrekt. De kan låta könen byta plats vid grävskopan eller dockan, men aktar sig från att gå så långt att tex sätta prinsessklänningen på en pojke. Temat för dagen är leksakskataloger för genusmedvetna, och i förlängningen leksaker generellt.
Föräldrars drömmar – och deras kids
De vuxenproducerade leksakerna har den svagheten att de oftast har ett färdigt ”auktoriserat” sätt att leka med sakerna på. De är inte alltid användbara till så mycket annat, det finns inte så många sätt att använda tex en radiostyrd bil eller ett plastsvärd.
Den gulliga barnvagnen i händerna på några flickor. I de flesta fall kommer den att användas som det är tänkt, diverse dockor, nallar och småsyskon kommer att promeneras runt lägenhet eller tomt. I händerna på några pojkar kommer den troligen också till nytta, men inte lika ofta till dockor som för annat. Kanske hamnar den rent av upp-o-ner för att tillgängliggöra de mer spännande hjulen? Lite som att en liten pojke jag känner alltid använder en liten söt rosa tygdocka som ”vaktdocka”, inget gullande med den kan då tillrådas om man inte vill bli nerbrottad. Jag tror inte ens tanken har slagit honom att dockan är tänkt att tas om hand med öm hand. Så nog kan båda könen leka med alla leksaker, men de leker sina egna lekar. Och i de flesta fall så så har könen olika centrala teman.
Leksakskataloger är utformade för att tilltala både barn och vuxna, i slutändan är det de sistnämnda som måste öppna plånboken för de förstnämndas skull. Och de köper nog det de tror att barnen kommer att uppskatta oavsett vad det råkar vara. Jag tvivlar därför på att könsneutrala/genusmedvetna kataloger gör någon påtaglig skillnad när det kommer till inköp, så länge utbudet är ungefär detsamma.
Den nya tidens inställning har också en fördel, det gör det lättare för föräldrarna till de avvikande barnen att faktiskt låta barnen kliva över gränsen. Det blir mindre prestige i att upprätthålla den könsstereotypa fasaden. Förväntningarna på barnen leder till reaktioner som dessa, något som är lika ont som att försöka klä av barnen deras könsidentitet. I båda fallen så sätter man sina egna visioner före barnets personlighet. Bättre att låta barnen välja och sedan inte göra så stor sak av det. Och vad jag vet så har vare sig svenska eller franska barn reagerat nämnvärt.
Könsstereotypernas funktion
De vedertagna könsrollerna existerar inte i något vakuum. De finns för att det fyller en funktion. Människosläktet är en anpassningsbar art, men det finns många funktioner som vi inte kan avvara. Vissa sådana har delvis gått ur tiden, som behovet av folk som kan slå varandra i huvudet utan att sedan gå med för långtgående samvetskval. Vi behöver många människor som kan syssla med omvårdnad, både av de äldre och de yngre. Och vi behöver också arbetshästarna, de som inte drar sig för att utföra ett hårt skitjobb dag efter dag för att förtjäna brödfödan. Denna lott har varit männens. Liksom det var männen som en gång gick bakom plogen så är det männen som utför i stort sett varje tungt jobb som finns. I den mån kvinnor i större utsträckning utför tunga moment så är det ironiskt nog inom vården. (Nä, liftar mm används ofta för sällan.)
Stark, modig och god!
Barns lekar återspeglar dessa fundamentala behov. Pojkarnas hjältedrömmar handlar om mod och styrka, att vara redo att ta risker för andra människors skull. Vad jag förstår så är det få kvinnor som bär på sådana fantasier. Men notera att man inte bara kan se ”våld” när pojkarna viftar med pinnar eller svärd. Fundera ett slag på vem som segrar, är det den goda eller skurken? Det är ingen slump att Gargamel aldrig fått sin kokta smurf. Lekarna handlar inte bara om att bruka makt, utan främst att kontrollera den och att använda den till vad som är rätt/gott. I motsats till det som är fel/ont. (Att vi sedan trasslar till dessa begrepp i samhället är en annan fråga.) Vad som är gott och ont är tydligt, kanske speciellt när vi kommer till ”pojk-dockor”, som givetvis aldrig kallats så. Sådana som jag lekte med i barnaåren.
Flickorna då? Några av dem deltar glatt i pojkarnas lekar, men de flesta lekar ganska sällan dessa maktlekar. Och jag har nog aldrig sett det ske med enbart flickor. Påfallande ofta så rör lekarna omhändertagande eller andra former av socialt engagemang. Åsa Beckman på DN uttrycker det: ”dockor och lekarna med små strykjärn och serviser och sängar fungerar som det ursprungligen var tänkt: som en förberedelse för ett liv som husmor.”
Måste dödas med värre vapen än en sax!
Nu är det givetvis inte så definitivt som att ens framtid stämplas av favoritleksaken, barnen blir som de blir ändå. Och tanken på att påverka barnen med en viss typ av leksaker är en relativt ny tanke som aldrig fungerat. Det enda som lär ha hänt är att vi fått aggressiva attackdockor och barnvagnsverkstäder, eller för den delen ammade leksaksbussar om det ligger något i den historien.
Så alla dessa bestyr och känslor över barnens leksaker är och förblir en vuxenfråga. Barnen går den regelmässigt obemärkt förbi då inte har något att jämföra med. De låter sig inte påverkas så lätt utan den enda konsekvensen är att de vuxna riskerar att stå med en större laddning oanvända leksaker. Knappast någon katastrof. Värre blir det om vi försöker förbjuda barnen att leka de rollekar de vill, men så långt går nog ytterst få.
Ett uttryck för hur löjligt känsliga vuxna kan vara är reaktionerna när en docka nyligen massakrerades med sax i SVT. Men jag tror att de flesta redan har sett mördade dockor, eller sådana med förvrängda armar och ben. De är nästan vanligare än de välskötta.
En sista undran…
Tänk om dessa leksaker verkligen kunde påverka ungarna, att allt gick enligt denna ”plan”. Skulle dessa pojkar ens vara särskilt intressanta för flickorna när de ställs emot de opåverkade pojkarna? Skulle de börja favorisera och se upp till grabbarna i dockvrån hellre än de mer traditionellt utåtriktade pojkarna? Jag skulle inte tro det. Och om inget annat kommer i vägen först, så lär detta bli den sista spiken i kistan för projektet. För när pojkarna upptäcker vad som går hem hos damerna så gör de som de gjort i alla tider: Anpassar sig!
Teo
Mycket intressant inlägg, men jag tänkte på en del.
”Men jag tror att de flesta redan har sett mördade dockor, eller sådana med förvrängda armar och ben. De är nästan vanligare än de välskötta.”
Kommer ihåg när mina barn hittade en nalle ute och tog in den. På natten efter kom äldste sonen ut och grät för han tänkte på barnet som måste vara olycklig för att h*n tappat sin nalle. Och både jag och sonen gråter en skvätt så fort vi hör ”Teddybjörnen Fredriksson” vid tanken på att någon glömmer bort sin vän. Att ha en nalle som tappat ett öga och är väldigt misshandlad genom år av kramar och hantering är inte lika makabert som att medvetet klippa upp den. Såg själv inte det programmet – men jag tror att vi hade reagerat lika hårt i vår familj. Eller ja, kanske inte lilleman som försökte stampa på Skrållan för att hon skulle låta mer då, men storkillen hade definitivt inte klarat av det.
När jag läste inlägget tänkte jag genast på ett citat som jag läst av Christina Hoff Sommers. Här kommer det:
http://www.menweb.org/sommersboys.htm
Denna gång är det könsrollerna som ska ut, pojkar ska inte få vara pojkar och flickor inte flickor. De ska bokstavligen stöpas i samma form.
Jag tycker inte att man försöker stöpa barn i samma form. Jag tycker att man försöker få folk att inse att alla former av lek är accepterad. Alla ska ha möjlighet att leka med det de vill oberoende av kön. Man ska inte automatiskt köpa könstypiska leksaker, utan att först ta reda på vad barnet är intresserat av.
Som t.ex. denna film – jag tycker inte att den försöker få alla flickor att bli ingenjörer, utan den säger att de flickor som är intresserade av ”ingenjörsleksaker” ska få möjlighet att leka med sådana.
Anna skriver: ”Jag tycker inte att man försöker stöpa barn i samma form.”
Klassiskt. Du hänger dig således åt verklighetsförnekelse. Grattis…
@Anna:
Den där filmen har vissa positiva delar man kunde ha byggt på men de negativa delarna är mycket starkare och förstör helhetsintrycket fullkonmligt för alla som vet vad de skall titta efter. Här är ett par exempel på det.
Först och främst gör den ingenting för att minska tjejers interna mobbing av andra tjejer, tvärtom så spelar den på just de mekanismerna. Den säger att istället för att grupp A skall mobba grupp B (vilket tjejer i regel gör genom tysta metoder som utfrysining eller sura miner som i filmen) så skall grupp B mnobba grupp A. Är kanske nästa steg att kalla det hatbrott när grupp A gör det men inte när grupp B gör det – detta med motiveringen att man måste skydda svaga grupper?
Sedan gör filmen heller ingentiung för att minska könsfixeringen i samhället. Istället försöker den spela på fixeringen och ändra på tjejers bild av egna könet istället. Så precis som kritiker av genuspedagogik säger har det ingenting med att ge barn fler möjligheter att göra. Det handlar i verkligheten helt om att skapa en ny identitet, dvs byta ut vad som anses vara accepterat (coolt) och icke-accepterat (icke-coolt). Ur denna synpunkt är den där videon lika könsfixerad som EU:s liknande video.
Vad har dessa gemensamt, jo bägge handlar i hög grad om att pinka in revir genom att klistra ordet ”GIRL” till höger och vänster. Det är ju lite lustigt man babblar om att könet skall ha mindre betydelse och sedan upprepar man GIRL GILR GIRL GIRL GIRL… i reklamer. Jag får intrycket att samma människor som inbillat sig ”hen” är ett könsneutralt ord nu tror att ”girl” är ett könsneutralt ord.
Lägg till detta hur texten gnäller över att tjejer skall vara likadana, samtidigt är inledningen tydligt negativ till tjejer som ser ut på ett visst sätt. Är kanske hyckleri vad barnen är tänkta att lära sig från reklamfilmen? De hör en text som klagar över en sak som videon själv just gjort.
Släng ut barnen i skogen med kottar, stenar och pinnar att leka med. Ganska snart kommer tjejerna att leka djursjukhus och killarna att leka krig. Typ.
@Erik:
Ja det räcker inte med att ge pojkar dockor att leka med man måste även övervaka dom så att dom leker med dockorna på rätt sätt dvs som flickor gör.
Undrar om man även vill övervaka när flickor leker med pojkleksaker så att dom leker med dom på rätt sätt dvs som pojkar gör.
Eller tycker dessa kvinnlig feminister att endast pojkar gör fel i sina lekar och tolkar in skrämmande saker i leken pga sina fördommar om män och därför måste dessa små pojkar som inte är lika utvecklade som flickor enligt dom styras mer hårdhänt och konkret där pojkarnas egna önskningar om hur dom vill leka är underordnad för att man ska utveckla dessa empatilösa halvmänniskor till fullvärdiga människor dvs som flickor är.
På tal om det, om de nu vill göra reklamer som bryter mot stereotyper av barn varför gör de inte en reklam där killar är smarta och belästa för att bryta mot steretypen av dumma killar och smarta tjejer? Nej just ja. När kvinnor presterar bra i det mesta och killar dåligt i det mesta är det ett större problem att kvinnor inte presterar bra i enstaka fält än att killar presterar dåligt i de flesta. Målet är ju att kvinnor skall prestera bra i alla fält och killar dåligt i alla fält. Det är så man får könet att ha mindre betydelse på genusspråk. Eller hur?
Jag reagerade, inte så mycket på budskapet men, på exemplen. När jag var liten fick jag och min bror inte leka med leksaksvapen eller något sådant, utan det var bara legoklossar (inga riddare, bilar eller sådant), dockor och mjukisdjur. Vi byggde upp en fantasivärld kring mjukisdjuren där de ingick i två olika stammar som förde krig mot varandra och utforskade olika delar av huset, vi tillverkade vapen till dem av olika materiel osv. Vi tänkte nog aldrig ens tanken att man kunde gosa med en monchichi, utan den stora monchichin var självskriven som stammens starke man, Lille John, och beväpnades med en spikklubba.
Jag misstänker att samma lekar skulle ha varit uteslutna för två systrar. De här lekarna uppskattades inte alls av våra föräldrar utan vi var tvungna att till viss del leka i smyg och gömma undan mjukisdjurens vapen.
@Liberalen: Om man upplever att det är ett problem att ge en bredare bild av möjligheterna gör man problem i onödan.
@Erik: Ja, du har helt rätt i att filmen som helhet inte är perfekt, men budskapet att det finns flickor som hellre bygger än tar hand om dockor kommer i alla fall fram.
@michael: Ja det räcker inte med att ge pojkar dockor att leka med man måste även övervaka dom så att dom leker med dockorna på rätt sätt dvs som flickor gör.
Det här problemet har jag själv vittnat. I lekparken utbrast en av personalen upprört ”häll inte sand på babyn!” och jag hajade till ordentligt. Hade någon hällt sand på en baby? Nej. Ett barn hade hällt sand över en docka. För barnet som hällde sand över dockan kanske dockan symboliserade en gris.
Det är lika utvecklande för barn att låtsasamma en buss som en docka och vi vuxna ska inte styra hur barn leker med leksakerna eller vilka leksaker de leker med, så länge vi erbjuder alla möjligheter.
@Erik:
Dessutom, de sjöng ”all our toys look just the same”, men hela filmen var ju en parad av tjejleksaker som användes på lite andra sätt. Problemet var väl då knappast att de inte får prylar som det går att göra ’coola’ saker med, utan att många tjejer väljer att inte leka så, oavsett vilka leksaker de får.
@Anna:
Det är inte ett antingen eller, båda inslagen finns. Som jag pekade ut så är det en fördel om det blir lättare för barnen att kliva över könsgränsen, om de gör det av egna behov. Det är viktigt att se skillnaden mellan dessa båda grenar, det är en avgrund mellan dem även om de ibland tar sig lite samma uttryck.
Dock upplever jag det klart starkaste draget i att förta pojkarna deras maktlekar, något som i de flessta fall är en del av deras själva natur. Som @AB skrev så skapar pojkarna denna värld ändå med de material som står till buds. Jag själv gjorde likadant när mina ”gubbar” inte räckte till alla roller. Likaså var riddarna det mest omhuldade legot vi ägde. Än idag förstår jag nite helt hur man förväntas leka med Lego friends, men så länge tjejerna gör det så fine för mig.
Teo
@Trollan:
Jag ber om ursäkt på förhand om jag trampar på en tå som ser ut att vara ömtålig. Inget av det jag nu skriver är illa menat.
Jag tycker att det var känsligt och fint av din son. Sådant visar om något att pojkar är lika måna om sina medmänniskor som flickor. Samtidigt utgör sådana erfarenheter ett bra avstamp både till hur andra människor tänker och känner, men är också fundamentala för att lära sig hantera sådana känslor.
(Nu till den ömma tån.) Jag upplever att många i skandinavien lever i en slags ”skyddad verkstad” där allt som kan väcka obehag ska gallras bort, gömmas och helst förnekas. Så fort något kan tas i dispyt så sopas det under mattan när det är möjligt. Men i vissa fall är frågan för stor, som när Carlsen vann schack-VM. (Ett högst ”omoraliskt krigsspel”.)
Jag tror att vi behöver lite mer av detta obehag, i lämpliga doser givetvis. Om inte annat för att emotionellt lära oss skilja på stora och små problem. Att ett barn har funderingar förstår jag, men för en vuxen bör en docka mest bara vara en bit plast/tyg. En död tingest. Lite som att schack inte alls handlar om något fältslag utan är en intellektuell/matematisk tvekamp.
Varför denna åsikt? Därför att de som verkligen har sett riktiga problem och hemskheter får ett vidare perspektiv utan att för den sakens skull trampa på någons känslor. Det kan vara i det lilla: Jag köpte nyligen ett helt lamm från en gård. Och jag var inne i skjulet där kropparna hängts upp. (De ska hänga ca en vecka.) Det jag såg var ett kadaver, en uppsprättad och tömd kropp. Det fick mig att tänka och reflektera över livet i stort. Och just sådana reflektioner tror jag får människor att växa. Precis som din son nog växte av den borttappade nallen?
De som verkligen räds en massakrerad docka bör åka och titta på lammen, de söta före och de upphängda efteråt. De lär inte ha problem med dockor framöver. Personligen anser jag att det är ett samhällsproblem att folk här räds allt av obehag, likaså inställningen att vi ska skyddas mot det. Det gör att vi flyr våra rädslor istället för att möta dem. För i de mötena växer man som människa.
Säg gärna emot om du anser att jag har fel. Jag tar gärna del av dina tankar om du tänker annorlunda.
Teo
Ingemar Gens kommer till minnet och hans ständiga krig mot fri lek. Han anser att den fria leken (den som kommer inifrån alltså) är skadlig och försätter folk i könsstereotypa roller. Det där bör vara en stor röd flagga som skriker ”så här VILL vi leka för att vi tycker det är KUL”. Istället tänker sig Gens att man ska köra in en kub i en cylinder och säga: titta, den passar… Cylindern är förstörd, men den passar!
En väldigt passande anekdot till ämnet:
Jag hade en lärare i USA som hade en väldigt jobbig uppväxt. Hon var en typisk pojkflicka egentligen, lesbisk också för den delen. Hennes mor kunde inte acceptera någon av dessa aspekterna av sin dotter så istället tvingade hon henne till att klä sig som en flicka, leka som en flicka och bete sig som en flicka, min lärare gick inte in på det men jag gissar att det funnits någon form av tvång vad gäller pojkvänner också, eller i alla fall mycket stor press.
I dagsläget är hon skild från sin man som hon har tre barn (om jag inte missminner mig helt) med och är istället gift med en kvinna. Hennes klädstil är fortfarande feminin (på ett väldigt 70-tals kollektivstil) och liknande men hon berättade att hon fortfarande inte kan matcha färger på ett bra sätt utan rådfrågar sin dotter istället om det. Tar hon på sig byxor så känner hon viss ångest medan kjol endast känns obekvämt.
Så, genusvetare har ju uppenbarligen rätt kan man ju dra som slutsats; vi är socialt uppbyggda på ett sätt som går att riva ner och göra oss mer fria från våra könsstereotypa roller… Grattis Gens, jag lägger mig.
Eller så kan man se det för vad det är, emotionell barnmisshandel. Det är inte att vi inte KAN, det är att vi inte vill och att vi mår bättre om vi får göra det som får oss att känna oss hemma.
@Teodor: Hmm. Jag har hittills inte sett den andra sidan. Då barn ser flickan med borrmaskinen eller pojken med strykjärnet i katalogerna får de knappast negativa tankar gentemot pojkar med borrmaskiner och flickor med strykjärn. Jag tycker det är bra med varierande reklam och ser inga problem med den.
Däremot håller jag med dig att det är ett stort problem att barn inte får ge utlopp för den fantasi de har. Vuxna begränsar ofta barns lekar i onödan. Här är en film som inte har något med könsroller att göra men som gjorde mig glad, barnen fick leka utan rädda vuxna i närheten.
Än idag förstår jag nite helt hur man förväntas leka med Lego friends, men så länge tjejerna gör det så fine för mig.
Eller killarna.
Jag vet inte hur äldre barn gör, min treåring fick ett gratisprov av Lego Friends och först tog hon fram ”receptet” som hon kallade det och byggde upp konstruktionen enligt instruktionerna. Sen byggde hon ihop det med gamla legobitar hon hade, jag fick i alla fall bilden att hon gillade sina nya legobitar.
@Anna:
Hundra spänn på att ingen kvinna varit inblandad i konstruktionen av den där extrema kedjereaktionen.
Eller ja, min lillasyster hjälpte förvisso mig bygga dominobricksbanor när jag var liten, men det var bara för att hon hade en så cool storebror som visade hur det gick till. Inte blev hon ingenjör för det, bara jag.
@Bashflak:
Det var 3 kvinnor inblandade, och 3 tjejer, 6, 7 och 8 år!
http://www.goldieblox.com/pages/beastie-boys-rube-goldberg-machine
… och 4 män, varav en är Brett Doar. I videoklippen kallas alla ’inventor’, men jag gissar att det var Brett som stod för det mesta av uppfinnandet.
@Bashflak: Kronor eller euro? hade jag tänkt fråga men så kommer Ulf T och förstör mina chanser att bli rik!
Den mannen har nog svar på allt…
@Anna:
förstår våra barn och därmed kanske till och med Sveriges framtid. Kort sagt jag litar inte ett dugg på att de åstakommer annat än kaos. Hoppas bara att de inte förstör för mycket innan Sverige vaknar.
VARFÖR ska man hålla på med sådant här i Sverige? Har vi inte viktigare saker för oss? Jag är bara så otroligt orolig att de här genusvätarna (ja jag stavade rätt
BUuh vad negativt detta blev.
Så nu känns allt lättare igen.
@Teodor:
”Dock upplever jag det klart starkaste draget i att förta pojkarna deras maktlekar, något som i de flessta fall är en del av deras själva natur.”
Jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla pojkarnas lekar för maktlekar, flickornas lekar innehåller i princip lika ofta olika typer av dominans och makthierarkier som en del av leken, men uttryckta i andra former.
Det var intressant att se Veckans brott och dokumentären Kvinnan bakom Tomas Quick där psykiatrikerna på Säters sjukhus beskrivs som en sekt men som såg sig själva som spjutspetsen inom psykvård i världen och förkastade kritiken från omvärldens psykiatriker som genom studier och fakta visat att teorierna om bortträngda minnen bara är humbug.
Jag tänkte sedan på svenska genusvetare och feminister som ser sig som spjutspetsen för jämställdhet och som förkastar alla studier och kritik från omvärlden som visar att deras teorier inte stämmer likt en sekt likt Säter ja vi jämställdister är nog som Hannes Rådstam och Leif GW Persson och den svenska feminismen som Säters psykiatriska klinik och rättsväsende i en osund symbios där vi pekar på galenskapen som dom själva är blinda för men förnuftet sanningen och fakta brukar segra tillslut över galenskapen.
@Anna:
Jag har inte heller problem med reklamen, och inte har barnen det heller. Det som irriterar mig är vuxna som har problem med den på känslomässig grund. Oavsett vad de tycker tenderar de oftare att ge uttryck för att barn bör pressas in i endera mallen.
Teo
@En annan Andreas:
Poäng!
@AB:
Det här påminner mig om ett samtal jag hade med en manlig lärare som hade arbetat för ett genuscertifierat dagis. Att få utvecklas utan könsroller var visst att ta bort alla leksaker som ansågs vara könskodade. Inga vapen, inga dockor osv. Slutade visst med att pojkarna byggde vapen av lego klossarna och flickorna byggde dockor.
Det jag framförallt finner det intressant är att man anser att en situation där man inte tillåter vissa leksaker är friare än där man tillåter alla leksaker.
@Anna:
Eller killarna. Wink Jag vet inte hur äldre barn gör, min treåring fick ett gratisprov av Lego Friends och först tog hon fram ”receptet” som hon kallade det och byggde upp konstruktionen enligt instruktionerna. Sen byggde hon ihop det med gamla legobitar hon hade, jag fick i alla fall bilden att hon gillade sina nya legobitar.
Lego Friends innehåller rätt mycket unika delar och har fått rätt bra kritik från äldre Lego fans. Personligen får jag dock instämma med Teodor, hur exakt är det tänkt att jag ska leka med det här? Visst jag kan bygga lite. Men själva leken?
Lite reflexioner.
”pojkar ska inte få vara pojkar och flickor inte flickor.”. Vad gäller pojkarna är det riktigt, men flickorna
för gärna vara flickor. Könsrollsmixtrare har alltid haft problem med POJKAR, inte flickor. De är själva kvinnor, de förtår inte pojkar och mäns värld, och vill att alla ska leva i deras kvinnovärld som de själva förstår. Pojkarna kommer att få problem senare i livet, när de märker att vare sig samhället, män eller kvinnor tycker om tjejkillar, och att uppfostran var en lögn. Alltså, alla ska vara flickor. Det är inte föräldrarna som håller på med sånt, förbjuder sina barn att prata meänkieli eller binder högerhanden bakom ryggen. Möjligen att nån laestadiansk meänkielitalande ultrareligiös förskjuter sin homosexuelle son, men det är undantag.
”det gör det lättare för föräldrarna till de avvikande barnen att faktiskt låta barnen kliva över gränsen.”
Jag tror aldrig att föräldrar varit några hinder för barn att ”kliva över gränser”, så långe det inte handlar om att barnen gör saker som är direkt farliga, då SKA en förälder sätta stopp. De flesta föräldrar föröker erbjuda barnen en så bred palett av möjligheter som det bara går, och som de själva har förmågan att erbjuda. Sen att barnet kommer att välja bort vissa ”erbjudanden”, så är det bara.
Skola och dagis har däremot ambitioner att vara sociala ingenjörer och styra barnens val.
”diverse dockor”. Det är två bilder med i inlägget. Dockor på båda bilderna. Förmodligen tänkta som ”pojkdockor”.
”Kanske hamnar den rent av upp-o-ner för att tillgängliggöra de mer spännande hjulen”. Haha, känner igen mig.
Bra med leksaker som kan användas till mer än vad de från början var tänkta för. Jag hade för övrigt en massa Lego när jag var liten, det var en suverän grej. Lyckades bygga upp en mindre stad med hus, bilar, batteridriven järnväg m.m. Legos koncept är ju att kunna plocka isär och sätta ihop till andra grejor.
”Flickorna då? Några av dem deltar glatt i pojkarnas lekar, men de flesta lekar ganska sällan dessa maktlekar. Och jag har nog aldrig sett det ske med enbart flickor. ”
Nej, de har andra former av ”maktlekar”, typ mobbing, exklusion-inklusion, ryktesspridning m.m.
Apropå (kvinnors) syn på pojkars ”våldslekar”. Min styvdotters pojkvän är yrkesmilitär. Han fick inga ”krigsleksaker” när han var liten, för sin mamma. Just saying.
@Bashflak:
Min lillasyrra blev ingenjör, och hon snodde alltid mitt Lego. Jag hade MYCKET Lego, ungefär 3 flyttkartonger med bitar. Syrran jobbar med miljöteknik och designar reningsverk… Hennes två döttrar är kemiingenjör och blivande maskiningenjör (sjöbefälsskolan i Kalmar). Det behöver inte ha nåt med Legot att göra. Jag är ingenjör, min son satsar på LiTH hösten 2014 och min dotter håller på med sin kandidat som naturvetare(molekylärbiologi). Lego som barn? Japp, pappas.
@Magnus:
Din syrra blev nog inte ingenjör för att hon knyckte ditt lego. Snarare kanske hon gick på denna stöldturné pga sitt intresse för det mekaniska. Något få flickor gör i någon större utsträckning.
Däremot finner jag det viktigt att poängtera att inte heller flickor/kvinnor får vara som de är, undantaget en minoritet. Ninnis senaste inlägg är ett exempel på det. Inte heller har de kvinnor som föredrar de traditionella könsrollerna någon plats i feministernas Sverige. Att stanna hemma och ta hand om barnen är närmast kätteri idag. ”Barnen kommer få såå mycket sociala problem om de inte får gå på dagis”, typ. Givetvis nonsens.
Samma sak uttryckt på ett annat sätt: De kvinnor som i feministernas ögon ”låter sig förtryckas av mannen” blir betraktad som en sorts könsförrädare. Detta lägger en omåttlig press på många kvinnor. I synnerhet då den homosociala gemenskapen är av mycket större betydelse för kvinnor än för män. Vi vakar inte över varandra på samma sätt som de.
”Min styvdotters pojkvän är yrkesmilitär. Han fick inga ’krigsleksaker’ när han var liten, för sin mamma. Just saying.”
*skrattar*
För vems skull? För vems skull borde vi antivetenskapligt fortsätta försöka förvirra och vilseleda alla barn att de är könlösa hen samt att menlösa män och manhaftiga kvinnor är veritabla sexbomber – ett vinnande koncept – på den absolut helt centrala heterosexuella kärleksarenan?
Ja, för _vems_ skull bör vi fortsätta PK-genuslura, heterohatiskt hen-lura alla barn?
…Istället för att bara kasta minoriteten patologiska narcissister med sjukligt kontrollbehov över bord och helt sonika, på vetenskapliga grunder, rikligt bekräfta, stärka, ta till vara, och varmt bejaka små och stora människors medfödda könsidentitet – pojkar och flickor, blivande män och kvinnor.
@Anna
Jag förstår vad du menar med att det är bättre höra sig för om vad barnen faktiskt leker med istället för att anta vad de leker med.
Jag hatade dockor som barn. Jag är inte helt förtjust i dem nu heller och har aldrig köpt en docka till något barn.
Trots att mina föräldrar talade om för vår omgivning att de inte skulle ge mig dockor så fick jag ju en del ändå. Flickor leker med dockor det vet ju alla.
Dessa brukade överleva max en timme hos mig. Jag gick aktivt in för att förstöra dem så snart som det gick för att sedan kunna slänga dem.
Så jag håller med dig. Det är inte svårare än att fråga barnet vad det önskar sig istället för att anta beroende på kön.
@David Holman:
”Så, genusvetare har ju uppenbarligen rätt kan man ju dra som slutsats; vi är socialt uppbyggda på ett sätt som går att riva ner och göra oss mer fria från våra könsstereotypa roller… Grattis Gens, jag lägger mig.
Eller så kan man se det för vad det är, emotionell barnmisshandel. Det är inte att vi inte KAN, det är att vi inte vill och att vi mår bättre om vi får göra det som får oss att känna oss hemma.”
Precis. Varvid vi måste välja vad vi strävar emot. Att så många som möjligt ska må genuint bra med sitt liv, eller att så många som möjlöigt ska styras ”rätt” för att uppnå godtyckliga politiska målsättningar.
Teo
Men helt ärligt hur många föräldrar sitter och ”antar” vad deras barn vill leka med?
Min egen son är bara två år, så det kanske är därför som jag ser det på ett annat vis.
Men så fort han är min närhet så läser jag av honom både medvetet och säker på en delvis omedvetet plan, detta för att se att han mår bra och är trygg/säker.
Vad man får på köpet då är att jag även plockar upp vad som intresserar honom, vad som gör honom glad och nyfiken.
Vilket gör det mycket lätt för mig när jag ska välja leksaker och jag förutsätter att det flesta föräldrar fungerar likadant.
Samma sak gäller de lekar som vi leker, jag provar på något nytt och läser av hans reaktion.
Gillar han något så är det en lek som läggs till repertoaren, gillar han den inte så skippar vi den.
Det förekommer inget j*vla på prackande av ”patriarkala maktlekar” från min sida utan det är han som bestämmer, ni kanske märker av min smått irriterade ton att jag är sjukt less på denna diskussion.
Så detta prat om föräldrar som bara prackar på sina barn en massa leksaker som de inte vill ha eller är intresserade av, det känner jag inte igen mig i för fem öre.
Men som sagt han är bara två och det kanske blir annorlunda när han blir äldre?
@Daniel:
Mmm… därför jag skrev följande: ”Leksakskataloger är utformade för att tilltala både barn och vuxna, i slutändan är det de sistnämnda som måste öppna plånboken för de förstnämndas skull. Och de köper nog det de tror att barnen kommer att uppskatta oavsett vad det råkar vara. Jag tvivlar därför på att könsneutrala/genusmedvetna kataloger gör någon påtaglig skillnad när det kommer till inköp, så länge utbudet är ungefär detsamma.”
Teo
Varför är det löjligt att reagera på att en otäck vuxen gröper ut ögonen och hackar ut innanmätet på en naturtrogen docka? Även om barn hanterar sina leksaker omilt så är det skillnad på när det själv gör det och när en vuxen beter sig otäckt och gör det på ett utstuderat brutalt vis.
I artikeln försöker SVT skydda sig med att de varnade känsliga tittare och att föräldrarna ska sitta med barn när de tittar på barnprogram. Men SVT vet förstås att många barn tittar på TV själv och att få små barn vet vad det innebär att vara en känslig tittare.
Det var smaklöst. Ett konstprojekt som säkert var roligt för de närmast sörjande vuxna men ansvarslöst att sända för barn.
@Liberalen: För vems skull borde vi antivetenskapligt fortsätta försöka förvirra och vilseleda alla barn att de är könlösa hen samt att menlösa män och manhaftiga kvinnor är veritabla sexbomber
Jag läste Teos text en gång till och fortfarande kan jag inte hitta en enda punkt där det ges ett exempel på att man försöker förvirra eller vilseleda barnen, eller göra dem könslösa. Att visa att det är lika okej för en pojke att leka med docka som en hammare är inte att förvirra utan att vidga tankegånger.
Det är helt riktigt att det i andra sammanhang kan finnas problem där människor försöker stänga dörrar i stället för att öppna flera. Jag är helt emot det som robjoh berättade om – ”Att få utvecklas utan könsroller var visst att ta bort alla leksaker som ansågs vara könskodade. Inga vapen, inga dockor osv.” – men det är viktigt att skilja agnarna från vetet i denna diskussion. Det är bra att vidga vyer och öka toleransen för det avvikande beteendet men det är inte bra att begränsa.
Det enda jag kan tänka mig att ha varit ett problem gällande det Teo skriver om nämner är att man möjligen har tvingat barnen i reklamen att mot sin vilja hålla i fel slags leksak. Men det vet vi inte heller.
@Daniel: Men helt ärligt hur många föräldrar sitter och ”antar” vad deras barn vill leka med?
Det stämmer att föräldrar oftast är lyhörda för sina barns önskemål, men i alla fall vi brukar sällan köpa leksaker åt vara barn. Däremot får de presenter av andra och det är ungefär ingen som frågar vad de vill ha utan de köper dockor åt flickan och bilar åt pojken. I vårt fall har det ingen betydelse för båda kan ju leka med alla leksaker ändå, men om man bara har barn av ena sorten har de troligen ett mer begränsat utbud av leksaker.
Jag tycker att alla barn ska ha möjlighet att leka med så olika slags leksaker som möjligt. Om pojkarna hellre tar isär dockorna än behandlar dem ömt har ingen betydelse, det utvecklas lika mycket av den leken.
@Anna:
Om det verkligen är så ja då är jag för att man vidgar vyerna. Men hur vet man att det här sköts på rätt sätt när de som styr det hela är jäviga?
Dåligt exempel: Hade en religiös sektledare varit okej som religionsundervisare för att vidga barns religionskunskaper? Jag hade nog föredragit en ateist. Sektledaren misstänker jag kommer styra barnen in på sin religion, och därmed inskränker man istället för att vidga vyerna.
@Anna:
Sorry jag utgick från att du menade dagis eller förskola. Nu förstår jag nog att du menade dig själv som förälder.
Anna skriver: ”Jag läste Teos text en gång till och fortfarande kan jag inte hitta”
Liberalen och Theo är inte en och samma person och skriver således om det illa dolda könshatet från genustanterna med olika fokuspunkter och ur olika perspektiv.
Off-topic:
En i mina ögon klockren krönika av Marcus Birro idag:
http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/manga-feminister-siktar-pa-fel-saker/
Hittade den i min news feed på fejan med ca 30 kommentarer under som beskrev vilken förbannad jävla idiot han är…
På tal om GoldieBlox nya reklamfilm: GoldieBlox har stämt Beastie Boys som gjorde originalet till låten i filmen http://consequenceofsound.net/2013/11/rock-it-out-blog-beastie-boys-goldieblox-and-the-issue-of-fair-use/
@Johan Grå:
Som jag tidigare sagt, jag kan förstå att barn funderar. De har inte alltid klart för sig skillnader mellan levande och dött, och det finns en betydande portion ”magiskt tänkande”, att även ting har känslor mm. Men det kan lika gärna gälla en uppgrävd morot.
Det skrämmer mig lite att gränserna för det acceptabla hela tiden stramas åt. Om dockor nu måste behandlas människovärdigt, vad är nästa steg? Gäller det fotografier också, eller teckningar? Det är egentligen ingen skillnad. Man destruerar en avbild, resten är bara nyanser.
Om dockan hade varit förväxlingsbar med ett levande barn så hade jag köpt kritiken, men så var inte fallet. Om den är ”naturtrogen” är därför helt ovidkommande, för det kan foton också vara.
Teo
Jag tycker att barn ska få leka med vad dom vill, leker dom med konstiga saker som förstör deras chanser att bli populära och få vänner så tycker väl jag det är sekundärt. Men det finns ju en allmän syn på jämställdhet idag som är att om det inte är jämt uttag eller samma drag i lek och klädsel och allt så är det inte jämställt och oftast är då flickan offret. Så jämställt är det inte förens fotboll och hockey tittas på och utövas av lika många kvinnor och män. Detta blir absurt och med den synen på jämställdhet så antar jag att detta aldrig kommer ta slut innan vi går kläda i en jämställdhetsdeäkt med samma frisyrer och bara har en tv-kanal tt titta på så att alternativen för att vara annorlunda så försvinner!
Ett intressant inlägg att diskutera här vore varför killar är roligare än tjejer generellt/ skönare humor?
, det håller såklart inte alla med om men jag iaf tycker det är en markant skillnad, både privat och på tv!
Självklart hittad anledningen i att kvinnor inte tillåts vara roliga eller ta plats på feministiska, men på riktigt?
@PNy: Om det verkligen är så ja då är jag för att man vidgar vyerna. Men hur vet man att det här sköts på rätt sätt när de som styr det hela är jäviga?
Du har rätt i att personal i skolor och dagis har väldigt stor makt. Jag är själv lärare och min egen makt skrämmer ibland, jag borde vara så neutral som möjligt så att mitt eget beteende inte ska styra. Som förälder är det säkert ännu mera skrämmande. Men genom att diskutera med barnens skolor och dagis och fråga hur de uppmärksammar genusmedvetenheten kan man säkert få information. Genusmedvetenhet är bra så länge det handlar om att bekämpa negativa attityder gällande t.ex. brytandet av könsnormer. Genusmedvetenhet får inte handla om att begränsa barns lekar.
@Liberalen: Vad är en genustant? Kan du ge exempel på illa dolt könshat från genustanterna? Antingen från Teos text, eller från din egen synvinkel? Som sagt jag tycker inte att Teos text handlar om könshat ur något perspektiv alls så jag skulle vilja förstå hur du tänker.
@Anna:
Jag menar här inte personal eller lärare som jäviga utan snarare toppstyrning genom genusvetares direktiv och självaste skolverkets VD är ju genusförespråkare.
Genusvetenskap kanske hade varit bra om den INTE varit ideologistyrd. Framför allt inte med feminismens värderingar och verklighetsuppfattning.
@PNy: OK, tack för det förtydligandet! Förskolans läroplan säger att förskolor ska ”motverka traditionella könsroller och könsmönster” men vad exakt det innebär i praktiken vet jag inte, det går att tolka på olika sätt. Om feminister vill ha kvotering för vuxna vore jag inte förvånad att de vill ”kvotera” hälften av pojkarna att leka med dockor och hälften med bilar, i stället för att låta barnen leka med det de själva önskar. Men jag hoppas förskolorna tolkar läroplanen vettigare, att de endast motarbetar begränsningar könsroller och könsmönster för med sig.
@Anna:
Får dom tolka läroplanen då? är inte det ”deras” rättesnöre som de skall följa mer eller mindre slaviskt?
MVH
@robjoh:
”Det här påminner mig om ett samtal jag hade med en manlig lärare som hade arbetat för ett genuscertifierat dagis. Att få utvecklas utan könsroller var visst att ta bort alla leksaker som ansågs vara könskodade. Inga vapen, inga dockor osv. Slutade visst med att pojkarna byggde vapen av lego klossarna och flickorna byggde dockor.”
Nyckelorden här är TA BORT. Man ger INTE barn fler möjligheter genom att TA BORT alternativ för dem.
Ett annat nyckelord är ANSÅGS. Vem ANSÅG att olika leksaker var könskodade och varför gjorde man den bedömningen?
Helt fel väg att gå!
”Motverka traditionella könsmönster” är absurt då det implicerar att det inte är ok för killar och tjejer att göra traditionella saker för deras kön! Så länge det ser ut så så ligger det i skolans mandat att förändra sig för att nå detta mål. Det är positivt om man gör motsatt traditionellt mönster, det som var normalt är nu tecken på patriarkala-könsmakts-förtryckstrukturer!
Det blir ju ABSURT!
@Anna:
Du ser rätt, jag skriver inte om något ”könshat”. Det är för få människor som bär på sådant för att det ska vara värt min uppmärksamhet. Jag skriver hellre om klokt och dumt, konsekvens och inkonsekvens. Eller ganska ofta försöker jag mest sätta frågor i ett vidare sammanhang, för att man lättare ska se vad det handlar om.
@Genusföljaren:
Läroplanen måste ofta tolkas för att ges en konkret innebörd. Den kan sällan följas til sin bokstav, utan till sin innebörd. Det går således att läsa den på olika sätt, och skolorna/förskolorna förväntas hitta ett godtagbart sätt.
Det är avsiktligt lämnat luddigt för att möjliggöra så lämpliga tolkningar som möjligt.
Teo
@Ulf T:
Försök inte tuta i mig att det var barnen som designade. De var bara statister.
@Johan Grå:
Med reservation för att jag inte sett programmet, bara hört om det.
Varför är det löjligt att reagera på att en otäck vuxen gröper ut ögonen och hackar ut innanmätet på en naturtrogen docka? Även om barn hanterar sina leksaker omilt så är det skillnad på när det själv gör det och när en vuxen beter sig otäckt och gör det på ett utstuderat brutalt vis.
Instämmer. Jag skulle bli vansinnig om min son hade varit barn som såg det programmet om det var så som beskrivs. När min son var liten så hade han en uppsjö med kramdjur. När de behövde lagas någon gång, så hette det att ”de skulle opereras” och då var det först tvunget att ge bedövning och söva dem. Först efter denna långa process fick mamma lov att ”operera dem”. Det är ju ett litet barns empati för andra ”levande” varelser och för ett barn med deras enorma föreställningsförmåga och fantasi så är dockor och ”kramisar” ofta levande och kännande varelser.
Om programmet var sådant det beskrivs så visar det på mycket stor bristande förmåga hos SVTs barnprogramsskapare att förmå att leva sig in i barnens känslor alternativt bristande respekt för deras känslor.
@Bashflak:
Nej nej, det stod i videoklippen att de var ’inventors’. Alltså måste de ha haft en viktig del i skapandet av labyrinten. Inte skulle de ljuga om något sådant.
Ärligt talat, var det verkligen så svårt att hitta en kvinna som kunde skapa en labyrint? Grundaren av Goldieblox är ju Stanford-utbildad ingenjörskvinna!
Det hade väl varit en rejäl bonuspoäng om en kvinna designat maskinen, istället för en man där bara några av assistenterna var kvinnor.
@Johan Grå:
Jag såg programmet innan de tog bort det. Gänget på Barnkanalen måste ha drabbats av kollektiv hjärnblödning.
Om några yngre barn satt och tittade lär ju inte varningen några sekunder innan dockan lustmördades ha haft annan effekt än att de satt än mer klistrade framför rutan.
@Ninni+Ulf T
Sist jag skrev var det om skönhetens natur. Bashflak frågade sig då hur svårt det kunde vara att förstå. Jag känner lite samma sak nu… Jag ska göra ett försök att förklara utan att bli allt för långrandig, men fungerar det inte ger jag nog upp.
På landet har det till och från varit tradition att inte låta barnen namnge några djur som ska hamna på menyn, eftersom att de då ”får en personlighet”. De fäster sig mer emotionellt vid något som har ett namn.
Jag har redan nämnt de söta och lekfulla lammen som alla barn älskar, de slutar som stek på bordet. Likaså de söta pipande dunbollarna som sedermera slutar som frusna kycklingklubbor. Och detta var/är levande varelser som de gosat och gullat med.
Jag räknar givetvis inte med att ni har ett slakteri i köket, men det är samma sorts barn vi har nu som förr. Våra barn blir inte mer skadade av sådant än dåtidens. Men barnen kan behöva en förklaring och kanske en hand att hålla.
När det kommer till saker fäster sig barn vid olika saker. En flicka jag kände hade en snuttefilt som alltid var med. Glömdes den var armageddon nära. Att andra filtar lämnades, glömdes, klipptes sönder mm bekom henne inte.
Likaså har barn ibland känslor till just sin docka/nalle/wathever, den är viktig. Det betyder inte att andra dockor/nallar har samma värde. Det ska vi vara lyckliga för, annars skulle det vara katastrofseparation varje gång man ska lämna en leksaksbutik. (Det kan vara svårt nog ändå.) Barn är inte oförmögna att skilja på ”den som är viktig” och de andra, därför stöter man på patrull om man försöker byta ut trasiga och urtvättade favoritnallen mot en ”ny och fin”. (Det är nästan mord.)
Det som nu händer är att några föräldrar får frågor att svara på, något jag förväntar mig att de klarar av(?). Föräldraskapet bjuder på större utmaningar än så. Det kommer kommer resultera i att barnen blir något mer insiktsfulla än de var innan.
Med detta i bakhuvudet så törs jag hävda att vi inte kommer ha någon anstormning till BUP för docktrauman. Men vist, chockfasen kan vara upp till en vecka, så vi får se om jag får äta upp mina ord om några dagar.
Barnen är desamma som förr, ju yngre de är desto mindre präglade är de dessutom av vår kultur. (= Mer biologi/instinkt) Det är de vuxna som har förändrats mot förr. OCh framför allt har våran föreställning om barn förändrats. (”Barn” som idé är inte så gammal.) I de flesta fall har förändringarna varit till det bättre, men när det handlar om beskydd har det gått för långt. Idag vill vi hindra barn från att klättra i träd, man ska ha hjälm även om man sitter i pulka på plan mark, eller små tvåmetersbackar. Eller som i detta fall: folk räknar med att barn ska ta skada av att se en uppenbar plastdocka utan känslomässiga bindningar klippas sönder. Det är en moralpanik i miniatyr.
Och den där ”morbida teatern”, kan jag upplysa er om att den var mycket skickligt utförd. Jag själv använder ofta samma metod bland barn, och det fungerar lysande. Men jag begär inte att vuxna ska förstå sådant, och tänker inte argumentera kring det. Men testa gärna själva, kom bara ihåg att det måste göras med inlevelse på ett sätt som gör att barnen vet att de har lek, skoj och överdrifter att vänta. Den enda varning jag härmed vill utfärda, är att ni riskerar att ha knät fullt av ungar resten av den dagen.
För min del bryter jag denna diskussion här, även om jag säkert får ett mothugg eller två som förfasar sig över min usla moral. Point made!
Teo
@Teodor:
Jag erkänner villigt att jag inte sett några bevis på barn som farit illa av att titta på programmet. Däremot verkar åtskilliga vuxna vara i behov av terapi efteråt.
@Teodor: Bra skrivet.
Också det här handlar om att barn måste lära sig att acceptera andras olikheter. Exempelvis Stina upplever att dockor och gosedjur ska behandlas som människor med känslor, dvs. varsamt. Karin ser dockor som vilka leksaker som helst, döda föremål. Både Stina och Karin har lika rätt att tycka som de tycker men varken Stina eller Karin har rätt att klandra den andra för den olika synen på dockorna. Båda måste ta detta i beaktande när de leker med varandra. Karin ska vara försiktig med Stinas dockor och Stina ska inte säga åt Karin att hon gör fel när hon tar isär sina dockor. Man måste acceptera att andra är olika men ändå lika bra.
Jag håller med Teo gällande barnprogrammet. Föräldrarnas uppgift är att förklara för barnen att alla inte har samma syn på dockor och att ingendera synen är fel.
Det inverkar också vilken orsak man har att ta isär en leksak. Om syftet enbart är att söndra och förstöra förstår jag inte poängen. Om t.ex. min dotter vill söndra och undersöka sin mögliga docka, som ändå skulle slängas, så tycker jag det är helt okej. Visst är det intressant att se hur en docka är uppbyggd. Och om hon absolut skulle vilja ta isär en hel docka skulle jag säkert försöka hitta en gammal och dålig docka åt henne som hon fick förstöra, men fungerande leksaker tycker jag inte är bra att söndra ens i ”forskningssyfte” eftersom de kan vara till glädje för någon.
Vänd på steken. Den manlige programvärden sliter en (flick)docka i stycken. Hur skulle det uppfattas? Jag misstänker att programledaren hade blivit uppsagd och ledarsidorna skulle ösa ut fördömanden över mannen samtidigt som ledningen för SVT skulle ha tillsatt en kriskommission. Ingen skulle offentligt våga ens knysta att det ju handlade om en docka.
@Rick:
Va?!? Du kan visserligen ha rätt i ditt påstående. Men om jag inte missat något så har vare sig jag eller någon annan diskuterat vare sig programledarens eller dockans kön. Det är således en helt annan stek du kommer med. Stoppa tillbaka den i frysen är du bussig.
Som det är nu så är könen knappast relevanta. Precis som det ska vara alltså.
Teo
@Magnus:
Så klart det är helt fel väg att gå. Jag ville bara förmedla vad jag hade för anekdotiska bevis över genushysterins idioti.
@ Teodor
Programledaren Rakel Wärmländer är en kvinna. Det här är obestridliga fakta. Vad du och någon annan diskuterar ändrar inte på detta faktum. Jag svarade inte direkt dig, så det slår fel att komma med den där sortens utfall. Det jag sade (läs igen!) var att en man skulle råka förbaskat illa ut efter den där sortens tilltag, inte minst mot bakgrund av det vansinne som med jämna mellanrum rasar här i landet kring den sortens historier.
Det är självfallet ett relevant argument att en kvinna tillåts agera på sätt som aldrig är tillåtna män. När en medelålders kvinna vrålar hur hon hatar småpojkar så är det ingen som sätter ner foten och t.ex. gör slut på hennes utrymme i dagsmedia.
@Rick:
”Det är självfallet ett relevant argument att en kvinna tillåts agera på sätt som aldrig är tillåtna män.”
Nä, det är inte ett dugg relevant. Det är BRA att kvinnor får göra så. Och män ska vara tillåtna samma sak. Men vi kan inte kräva den ”rätten” eftersom att ingen har ifrågasatt den.
Problemet existerar inte. Att det teoretiskt skulle kunna existera under andra omständigheter är ovidkommande. Vänligen, försök att inte hitta på problem när vi har så många verkliga.
”När en medelålders kvinna vrålar hur hon hatar småpojkar […]”
Vem syftar du på? Känns som om vi hamnat en bra bit utanför barnprogrammet ifråga.
Teo
@ Teodor
Nu är du överkänslig. Varför vet du bäst själv.
I ett samhälle där män på löpande band beskyllts för djävulska barnamord (självfallet utan bevis…) är det ett fullt rimligt ilägg att diskutera konsekvenserna av att en man offentligt lemlästade en (flick)docka. Du kan kalla det spekulativt, men alla debatter innehåller ett element av spekulation: ”förställ dig att…” Annars kan man lika gärna rabbla upp multiplikationstabellen. För egen del tror jag inte att jag skulle våga – inte p.g.a. arga föräldrar utan för att någon plötsligt kunde börja fantisera helvilt, vilket ju lätt uppfattas som ”teknisk bevisning” av domstol.
De kvinna som offentligt twittrar om att hata småpojkar går under bloggaliaset Lady Dahmer och har skrivit kolumner för DN.
Så berätta du nu var skon egentlogen klämmer.
@Rick:
Vi kan inte anklaga någon för vad de inte har sagt, eftersom att vi inte har gjort något. Sådana spekulationer leder inte diskussionen framåt, utan kör fast i ett träsk av vanföreställningar.
Diskutera istället det som har hänt om du tycker att du har något att tillföra. (Tycker du att jag är för nitisk så beklaga dig i någon annans tråd, om någon vill lyssna. Tack.)
Håll Lady Dahmer till den tråd som är avsedd för henne. Detta är helt fel plats. Hon är inte inblandad.
Teo
Rick skriver till teodor: ”Så berätta nu var skon egentligen klämmer.”
Liberalens svar på detta lyder som följer: Vår gode Teodor tenderar emellanåt att förfalla i att leka vit riddare och sätta sig själv på den höga, vita fantasihästen: för att duktigt präktig PK-predika och förkunna trötta PK-”sanningar”. Förmodligen är detta bara ett ogenomtänkt reflexbeteende av gammal vana.
@Liberalen:
Kliv av min enhörning!
Min främsta ambition är att bli headhuntad till att skriva krönikor i Metro. Då kan man inte ägna sig åt spekulationer, utsvävningar eller debattmässiga fyllegräl. Istället måste man ta sig igenom nålsögat av saklighet, rationalitet, ha en angenäm vokabulär och behärska konsten att slicka makthavarna i röven.
Nått mer ni vill veta?
Teo
@ Teodor
Niar du Liberalen? Ifall inte så syftar du tydligen även på mig när du i inlägget kl. 16.07 använder andra person pluralis.
Låt mig säga att när du använder begrepp som ”debattmässiga fyllegräl” i ett sådant sammanhang, så har du passerat en viss sorts anständighetsgräns.
Skriver du om dig själv i termer att ”ha en angenäm vokabulär”? I mina ögon förefaller påståendet något överdrivet på basen av dina senaste kommentarer. Här är din angenäma vokabulär: ”Tycker du att jag är för nitisk så beklaga dig i någon annans tråd, om någon vill lyssna. Tack”. Självfallet beklagar jag mig inte i någon annans tråd över dig, eftersom du helt enkelt inte är tillräckligt intressant.
Men sansa dig en smula och förklara i stället tillägget ”…om någon vill lyssna.”
Man kan lugnt anta att något som är obehagligt för vuxna som tittar på ett barnprogram med barnen kan vara obehagligt för barn också.
SVT använde också ursäkten att det är föräldrarnas ansvar att sitta med barnen, och besvara deras frågor om de har några. Men SVT vet förstås att alla barn inte har föräldrar som tittar med dem hela tiden och att alla föräldrar inte är skickade att hjälpa dem bearbeta att barnprogrammen som brukar vara så trygga plötsligt visar en obehaglig vuxen som gröper ut ögonen på en naturtrogen docka.
Efter som det är ett helt meningslöst program/konst så är enda motivet till att gilla det att man tycker det är viktigare att utmana, testa konventioner och normer än att värna de svaga barn som inte har föräldrar som hjälper dem hantera de progressivas gränstestningar.
@Johan Grå:
Jag besvarade i stort sett allt detta här. Tänker inte skriva det igen.
Teo
@Teodor:
Svar skulle jag inte kalla det. Du jämför att barn ser djur slaktas och tillredas med att en vuxen låtsas lustmörda en naturtrogen docka. Förståelsen handlar om mening inte om de makabra detaljerna.
Barn kan säkert tycka att det är obehagligt att se ett djur slaktas även om jag misstänker att de barn som växer upp i en miljö där man tillreder djur från grunden har växt upp med det och därmed inte reagerar. Oavsett hur de närmar sig att se ett djur slaktas så är det en meningsfull händelse. Den går att förstå eftersom vi äter djur och det innebär att de behöver slaktas.
Förklara gärna för mig hur ett litet barn ska tolka in en mening i att en vuxen person som de förlitar sig på är trygg lustmördar en naturtrogen docka. Som vuxen kan jag förstå att det är någon som tycker det är konst att provocera gränser, att vara smaklöst makaber bara för att man kan. Jag tycker det är omoget och omoraliskt. Omoget för att det är en meningslös gräns, bara ett planlös kamp mot vad det innebär att vara vuxen, och omoralisk för att hon (och de som försvarar henne) är villig att utsätta barn på grund av en helt meningslöst gränstestande.
Vad ska barn göra av det? De förstå vare sig den progressiva filosofin om att alla normer ska spräckas bara för att de går eller den konservativa kritiken om att det inte är värt det att rasera civilisationens grundvalar bara för att vi får, att ett vuxet agerande är att tygla sig och ta ansvar. Barn ser inte detta. Barn ser en trygg vuxen som plötsligt visar upp en obehaglig sida.
Det finns ingen mening i handlingen. Det gör den otäck och meningslös. Varför försvarar någon att barn utsätts för något meningslöst och otäckt?
@Johan Grå:
Jag kan tänka mig att det är stor skillnad på att göra något liknande tillsammans med barn, där man kan följa deras reaktioner och förhålla sig till dem, och att göra det i ett TV-program, där man inte har någon koll på vilka som tittar och vilka associationer som uppstår.
@Johan Grå:
”Förklara gärna för mig hur ett litet barn ska tolka in en mening i att en vuxen person som de förlitar sig på är trygg lustmördar en naturtrogen docka.”
Jag tror inte ens att barnen uppfattar det som något ”lustmord”, det är något man behöver en vuxens kulturella bagage för att uppfatta. Vad barnen brukar uppfatta är om det är på lek eller på allvar, och där var de tydliga. Denna vuxna är nog fortfarande lika trygg. Därför tror jag ytterst få barn uppfattade det som otäckt. Och ännu har jag inte funnit några belägg för att så skulle vara fallet.
Men visst… Barn som HAR dessa referenser kan nog tänkas läsa in samma sak som de vuxna, då är ert argument högst giltigt.
Och naturtrogen skulle jag inte kalla den, den var knappast förväxlingsbar med ett verkligt barn. Inte ens nära. (Det hade förändrat saken, men av andra skäl.)
Jag är genrellt mer bekymrad över hur det som tillåts sägas/göras stramas åt allt mer. När olika hysterireaktioner får stå oemotsagda så leder det oftast til självcensur (eller ny lagstiftning). Det sänker i sin tur ribban ytterligare. Det gör att nästa gång kommer folk att skriva över något mer bagatellartat. Det finns ingen hejd i hur långt folk kan drivas i syfte att ”skydda barnen”. Och då talar jag om skydd som är helt överflödiga eller direkt missriktade.
Notera gärna att jag inte försvarar programmet för att jag tyckte att det var klokt. Utan bara på den grund att det ska vara tillåtet. För om det är oaccepterat att inför ett barn göra en docka illa, kan en dagisfröken då kasta en ”naturtrogen” docka i en leklåda utan att äventyra jobbet? (Det kan finnas barn som tycker att det är otäckt, en trygg vuxen gör elaka saker, osv…) En sån utveckling är lika möjlig som otäck om dessa människor får vatten på sin kvarn. Låt dem inte få det.
Teo
@Teodor:
Återigen skriver jag med reservation för jag inte själv sett programmet ifråga. Jag utgår från den beskrivning jag fått.
Nej, barn har inte ”lustmord” som en del av sin förförståelse. Men den referenspunkt de har är ”jätteelak” och ”gör jätteont”. Och ”Tanten är jättejättedum och gör dockan jättejätteilla”-rädsla är fullt realistiskt.
Några har skrivit om att barnen inte kommer få mentala men och nej, de kommer inte sitta på singsing och skaka galler som vuxna till följd av detta program. Det är helt säkert. Det gör det inte okej.
Som jag många gånger sagt tidigare, så är jag mycket kritisk mot vår uppfostringsnorm.
Vad är målet med barndom och uppfostran, som jag ser det?
Att skapa vuxna människor som har en inre trygghet, harmoni och självförtroende. Knappast något vi lyckas bra med som det är idag. Hur åstadkommer man det, menar jag? Genom att respektera barn som tänkande och kännande individer och att sträva efter att så långt det är möjligt inte köra över deras känslor.
I din tidigare kommentar om lammen. Där finns en vuxen som bryr sig om just det barnet, som förklarar, som finns där. Det är en helt annan situation än när barnen ser på barnprogram, vilket de ofta gör och ska kunna göra, ensamma.
Här kör man över barnens empatiska förmåga som, med deras omfattande fantasi, omfattar även dockor och kramdjur, utan att barnen kan värja sig. Det är inte okej någonstans.
En liknelse: Jag gillar inte Stephen King och den typen av psykologisk skräck. Jag mår dåligt av det och kan inte sova. Om jag sitter och tittar på tv och det kommer en film av Stephen King så slår jag över eller går därifrån. Det är mitt eget ansvar som vuxen att hantera det.
Det man gör med barnen med det programmet motsvarar att tvinga mig att se filmen Det. Är det okej? Barnen har inte den mentala mognaden att välja bort, det ligger på oss vuxna att hjälpa dem med det. Och där ska barnprogrammen vara trygga och då går ”lustmord på docka av läskig tant” bort, i min bok.
Att vi har en sådan utveckling i samhället, som är riktigt farlig, i det är vi helt ense. Men att säga mot något bara för den sakens skull är inte konstruktivt. Jag bedömer varje situation för sig och huruvida jag anser det handlar om en moralpanik och moralism eller ej. I detta fall anser jag att det inte är så, utan att det fanns orsak att protestera så det inte görs igen. Tokmoralism eller tokliberalism, båda är lika illa. Någonstans där mellan finns en bra värld där gränser inte är självklara. Där för och mot gör att vi hamnar i ett mittläge.
Om jag tänker tillbaka på min barndom så hade jag brytt mig noll om barnprogram där man tar hand om dockor som om de vore spädbarn och pysslar om dem. Jag lekte aldrig med dockor. Däremot var jag väldigt nyfiken på t.ex. hur det fungerade när dockans ögon stängdes när man lade den att ligga. Men jag ville inte söndra min docka så jag undersökte det aldrig själv. Skulle det ha kommit ett barnprogram på TV där de hade söndrat en docka för att visa hur den är uppbyggd och hur de magiska ögonen fungerade hade jag varit fastklistrad vid TVn. Jag hade inte fått något obehag alls. Visst förstår jag att andra barn skulle kunna få obehag, men om man förbjuder program där man visar söndriga dockor skulle jag inte få ut något av dockprogrammen på TV. Inte vore det världens största katastrof förstås, men jag tycker det är synd att begränsa. En vuxen som tar isär en docka kan vara en hur trygg vuxen som helst, t.ex. genom att förklara vad som händer och att dockan inte har ont, så som en människa skulle ha.
Ännu bättre vore att följa med tillverkningen av en docka. Då skulle man också få se hur dockan är uppbyggd. Att söndra något fungerande är inte särskilt meningsfullt.
Jag har inte sett programmet ifråga, och om det faktiskt var något som kan påminna om ett mord förstår jag inte att någon kan komma på tanken att visa det för barn. Men barn som ser leksaker som känslolösa ting har knappast något problem med en söndrig docka på TV. Däremot är det fel att inte i förväg informera om vad som kommer att hända, det är viktigt att föräldrarna vet att hålla sina känsliga barn borta från TV-apparaterna då, eller titta tillsammans.
@Ninni:
Nej, barn har inte ”lustmord” som en del av sin förförståelse. Men den referenspunkt de har är ”jätteelak” och ”gör jätteont”. Och ”Tanten är jättejättedum och gör dockan jättejätteilla”-rädsla är fullt realistiskt.
Inte om det är på lek. Så länge man är tydlig med den saken så kan man göra närmast vad som helst.
(Det gäller tvärtom också. Är man tydlig med att det är allvar, så kan man orsaka reella skador med bara verbala hot.)
”En liknelse: Jag gillar inte Stephen King och den typen av psykologisk skräck. Jag mår dåligt av det och kan inte sova. Om jag sitter och tittar på tv och det kommer en film av Stephen King så slår jag över eller går därifrån.”
Jag gör samma sak. Skräck i film är inte min grej. Som litteratur fungerar det dock.
Men som sagt, det är liksom inte jämförbart om man inte går in för att inblla barnen att det verkligen är på allvar. Och det kan jag inte med bästa vilja läsa in.
”Tokmoralism eller tokliberalism, båda är lika illa.”
*ler* Du känner mig väl. Jag kvalar knappast in på någotdera sidan. Jag håller helt med dig. Men denna diskussion är i min mening en storm i ett vattenglas.
Men appropå din kritik vad gäller föräldrar och uppfostran, som jag instämmer i. Men jag funderar ändå på om vi kan ställa högre krav på TV än på föräldrar? Jag tror att det rent praktiskt kan bli svårt.
Sedan finns det säkert en minoritet barn som av någon orsak är ovanligt känsliga, men då är det extra viktig att man är med och kompenserar som förälder. Tar de det ansvaret? Det är iofs tveksamt. Men ska denna grupp sätta ribban så kommer vi nog aldrig längre än till Teletubbies. (Nalle Puh är för otäckt för vissa barn eftersom att Kanin är så gåpåing. Och Heffaklumpar ska vi inte tala om…)
Jag menar att det är föräldrars ansvar att bedöma vilken sorts barnprogram som är de lämpliga. Det finns olika nivåer på dem som är lämpiga i olika åldrar. Och för små eller känsliga barn bör man inte lämna ensamma framför TV-sändningar alls. Sätt då hellre på en film om man nu ska ha dumburken som barnvakt.
Teo