Eders Ödmjuke har också varit lärare
I Sverigedemokraternas partiprogram poängteras det att ”Sverigedemokraternas syn på kulturen och dess betydelse för samhällets och nationens fortlevnad medför naturligtvis att vi blir starka motståndare till mångkulturalismen som politisk idé och samhällssystem”. Formuleringen är en av grunderna till att Sverigedemokraterna i de flesta sammanhang kallas för ett främlingsfientligt parti, samt varför det fastslagits i Granskningsnämnden för radio och tv att man kan kalla dem för främlingsfientliga.
Skolsystemets produkt?
Det är härmed tydligt att en anhängare av Sverigedemokraternas politiska ideologi inte kan se mångkulturalism som något positivt utan i stället som något som hotar det svenska samhället. Sverigedemokrater bör därmed stöta på viss problematik om de arbetar inom svensk skola eller läser vid en svensk lärarutbildning.
Läroplanerna för förskolan, grundskolan och gymnasieskolan är förordningar som ska följas av de verksamheter de riktas till. Med utgångspunkt från den del av den svenska läroplanen som heter ”Skolans värdegrund och uppdrag” måste (borde) det vara svårt för en sverigedemokrat att arbeta inom svensk skola. I läroplanerna uttrycks till exempel att lärare inte bara ska ”inse de värden som ligger i en kulturell mångfald”, utan att de också ska ”utveckla förståelse för den kulturella mångfalden inom landet”.
Om det verkligen är fallet att man ”bör stöta på viss problematik” inom skola och lärarutbildningar för att man har en politisk grundsyn som ser problem med mångkulturalism och invandring, så borde inläggsförfattarna inse att det är något som är fel i skolan och lärarutbildningen. Får man per automatik problem på grund av sin politiska hemvist är det fel på systemet. Hur var det nu det här med ”lika värde” och ”gillar olika”?
Och skall skolan ange vad en lärare skall ha för politiska åsikter eller värderingar?
Det uttrycks också i läroplanerna att ”alla som verkar i skolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dem” (vår kursivering). Med betoning på alla så innebär det att inte bara varje lärare, utan även att skolkökspersonal, städpersonal, vaktmästare och skolans administrativa personal ska hävda de värden som uttrycks i läroplanen. Därmed ska all skolpersonal bemöta främlingsfientlighet, se positivt på kulturell mångfald och arbeta för att utveckla förståelse för densamma.De hade nog också läroplaner ...
Det skulle därmed innebära att de som stödjer Sverigedemokraternas negativa syn på kulturell mångfald måste få svårigheter med att vara verksamma inom skolans värld.
Eh, det förstår jag inte alls. Jag tycker definitivt att den svenska invandringspolitiken och multikulturalismen av svensk modell är ett problem. Betyder det att jag därför har problem att verka som lärare i den svensk skolan. Definitivt inte. Jag vikarierade som No-lärare vårterminen 2013 och hoppade in på en del korttidsvikariat därefter. Min politiska syn på invandringen har inte på något vis inneburit några problem för mig i mitt arbete som lärare.
Vidare uttrycker läroplanerna för den svenska grundskolan och gymnasieskolan att ”främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser”. Den meningen kan tolkas som att om en elev uttrycker åsikter liknande de SD företräder vad gäller mångkulturalism, så måste läraren med sverigedemokratiska åsikter tala emot den elevens uppfattning och därmed motsäga sina egna partipolitiska ståndpunkter. Vilket torde vara svårt; både självmotsägande men också besvärligt att till fullo distansera sig från sina privata idéer.
Det här börjar bli otäckt på allvar. Givetvis skall någon som verkar inom offentlig miljö kunna distansera sig från sina politiska idéer i sitt bemötande av individer. Det gäller i alla sammanhang. Kirurger förväntas lägga sina politiska åsikter åt sidan om de utför hjärttransplantationer på politiska motståndare. Lärare som är marxist-leninister skall inte låta det gå ut över ”borgarbarn”. Kan man inte bemöta individer som individer utan att mala ner dem i sin egen politiska kvarn, då är man inte lämplig för någon tjänst i den offentliga verksamheten. Men det är helt oberoende av vilken ideologi man bekänner sig till. När man sedan förväntar sig att en offentliganställd skall ta ställning mot vissa åsikter och värderingar … vad kommer härnäst? Tillsätter vår nya statsminister en kärleksminister? (Och om ”kärleksminister” får dig att grunnande klia dig i skalpen, tips: läs 1984.)
Det är frågor som blir allt mer relevanta med hänsyn till att främlingsfientlighet normaliseras allt mer. Vad är skolans uppgift i relation till denna utveckling? Enligt skolans läroplan är slutsatsen relativt enkel; skolpersonal ska arbeta mot denna utveckling av främlingsfientlighet som vi ser i dag.
En princip som bör gälla även i andra sammanhang
Därutöver anser jag, kanske lite på tvärs med de flesta, att en lärare skall kunna ge uttryck för sin personliga syn på saker. Men det åligger också läraren att klart ange i sådana fall att det är hans personliga åsikt. Hur skall man göra när man hamnar i konflikt med läroböcker? Läroböcker har till exempel behandlats på klimatupplysningen.se där Rutger Staff i ett gästinlägg om Läroböckerna, växthuseffekten och Kungliga vetenskapsakademin gör en genomgång av vad som presenteras i läroböcker och ger dem klart underkänt i betyg. Detta gäller då naturvetenskapliga ämnen. (Rutger Staff har dessutom kritiserat det nationella provet i geogafi vårterminen 2014.) Om det är så illa när det handlar om de hårda vetenskaperna, hur skall det då inte vara när vi kommer in på samhället, historia, religion och liknande ämnen?
Dubbelplanet
We might look upon the Moon, then, as neither a true satellite of the Earth nor a captured one, but as a planet in its own right, moving about the Sun in careful step with the Earth. From within the Earth–Moon system, the simplest way of picturing the situation is to have the Moon revolve about the Earth; but if you were to draw a picture of the orbits of the Earth and Moon about the Sun exactly to scale, you would see that the Moon’s orbit is everywhere concave toward the Sun. It is always ”falling toward” the Sun. All the other satellites, without exception, ”fall away” from the Sun through part of their orbits, caught as they are by the superior pull of their primary planets – but not the Moon.
— Isaac Asimov
Och efter att ha tagit del av hans argument för detta räknar jag inte längre månen som en satellit till jorden, utan som en planet. Och det berättar jag också för eleverna när jag undervisar om solsystemet. Men jag klargör då också klart och tydligt för att detta är en avvikande syn (fast tydligen inte så avvikande upptäckte jag när jag kollade efter länkar, Europeiska rymdorganisationen hänvisar även den informellt till Jorden och Månen som ett dubbelplanetssystem), och att konsensus är att vi har 8 planeter. Jag tvingar alltså inte på dem denna syn på något vis.
Lite mer allvarligt blir det förstås när det handlar om läroböcker som tendentiöst driver tesen att vi har en av människan orsakad CO2-driven global uppvärmning. Jag är själv ”klimatskeptiker”, så hur skall jag ställa mig då? Jag ser bara en lösning. Det är att sanningsenligt redogöra för min ståndpunkt, men på ett sådant sätt att det framgår vad som är min ståndpunkt och på vilka sätt den skiljer sig från den gängse synen, och varför det är min ståndpunkt.
Lärare måste kunna ha personliga åsikter. Det viktiga är dock att de klart deklarerar för eleverna vad som är fakta och vad som är åsikter, och om de ifrågasätter fakta, på vilka grunder de gör det och varför de gör det. Skolan skall inte företräda några åsikter. I alla fall inte en obligatorisk statlig (eller kommunal) skola.
Det förefaller som multikulturalism, genus, demokrati och klimatet har blivit dogma som skall inpräntas i oss från vaggan till graven utan att någonsin ifrågasättas.
Mer om detta kan man läsa hos den eminenta bloggerskan Susanna Varis, det var hennes inlägg Värdegrund som tvångströja som uppmärksammade mig på detta.
Man kan också läsa om det i Utförsbacken på Löjesguiden.
Eminent…det var värst, tackar som bockar!
Utmärkt inlägg förresten.
Pingback: Värdegrund som tvångströja | Susanna's Crowbar
Du har en bra inställning till dina elever, Dolf. Den bästa samhällskunskapsläraren jag haft var illröd sosse, men det gick alltid att ha en argumentsbaserad dialog med honom.
Författarna till SvD-artikeln verkar dock ha missuppfattat några grundläggande begrepp, vilket resulterar i att de inte enbart sparkar in öppna ladugårdsdörrar, utan även står ute på åkern och sparkar i tomma luften. Dags att mansplaina lite:
Mångkulturalism: när invandrare får behålla sin kultur, inklusive lagar. Sharialagar i Rosengård, fria droger i Christiania, Bibeln som rättesnöre i Jönköping. Mångkulturalismen har sågats av de flesta, frågan är om ens ”Socialdemokrater för Tro och Solidaritet” (gamla Broderskaparna) längre tror på den.
Mångkultur: när invandrare får behålla sin kultur så långt lagen tillåter. Inte bara får de vara så där härligt spontana och äta konstigt kryddad mat, de får även ha hemmafruar eller idka kamelskötsel om de så önskar. De är dock underställda svensk lag, den som agar sina barn eller omskär sina döttrar (dock ej söner) åker i buren.
Monokultur: det gamla folkhemmet, där alla jobbade på bruket, såg på samma TV-kanal och en vitlök i maten ansågs galet våghalsigt.
Att läroplanen skulle förespråka, rentav kräva, mångkulturalism är därmed rent nonsens. Läroplanen pratar om mångkultur. Så SD kan få vara emot mångkulturalism bäst de vill; jag tror de har sällskap av alla våra riksdagspartier i den frågan.
Sen är SD mer kritiskt emot mångkultur än de flesta. (Definitivt mer kritiska än jag, jag gillar mångkulturen. Som religiös fundamentalist och politiskt blålila vill jag inte ha ett samhälle där majoriteten tvingar in mig i mittfållan.) Jag tror dock inte att de, sitt folkhemsvurmande till trots, vill ha en monokultur. Att det öppnar thairestauranger i norrländska småorter får nog inte den lokala SD-kadern att gå ut med facklor och högafflar.
Artikelförfattarna, och läroplansförfattarna, verkar ha missat ett av feminismens modeord: problematisera. En lärare värd sin lön skall givetvis problematisera mångkulturen, eller vilket ämne som helst. Lära eleverna att plocka fram fördelar och nackdelar och sedan väga dessa för att komma fram till en personlig slutsats. Och kunna diskutera dessa slutsatser med klasskamrater som kommit fram till andra slutsatser utan att blodet flyter.
Om inte annat bör läraren plocka fram läroplanen och diskutera med eleverna hur en utrensning av de som inte tycker som vi främjar den kulturella mångfalden.
Kultur och Kulturalism är inte samma sak. Inte mer än Islam och Islamism är samma sak. Hur vore det om personer som gör anspråk på att ha kunskap lär sig vad vad orden de använder faktiskt betyder?
Mångkultur = Samhälle bestående av flera olika kulturer som samsas på samma yta.
Mångkulturalism = Teoretiska ideer om hur ovanstående samhälle skall fungera huvudsakligen baserade på kulturell och moralisk relativism.
Kanske skulle det t.o.m. vara så att en lärare som röstar på SD och jobbar på skolan i rosengård är bättre för barnen pga sin kritiska inställning till mångkulturalism,och därför får in fler barn i det svenska samhället och som då har lättare att få jobb.
Pingback: Arnstad är helt fantastisk egentligen! | WTF?
Hittar inte direkt genusvinkeln, men ok.
Man kan väl säga att SD har en kulturrelativ idé. Att vår kultur här är bättre och bör skyddas mot influenser utifrån. Vad de missar är att det mesta av det vi idag känner som ”äkta svenskt” är influenser utifrån. De togs upp för så länge sen att vi glömt att de kommer utifrån. För att vår kultur ska utvecklas måste vi vara beredda att ta upp andras kulturyttringar. Men det gäller att vara lite kulturrelativ. Man behöver inte ta upp allt och allt är inte tillåtna kulturyttringar i Sverige, hur mångkulturellt det än är. Hedersförtryck och barnaga är det inte. Inte ens en fransman, engelsman eller amerikan får slå sina barn, vilket är tillåtet i de länderna.
Där är även läroplanen kulturrelativ. Svensk undervisning ska baseras på ”västerländsk humanism” och ”kristen etik”. Man sätter vissa delar av vår kultur högre än andras (utan att definiera).
Som invandrare har man två sfärer, en offentlig och en privat. Däri ska man balansera sin egen kultur och anpassa sig ”lagom”. I den offentliga sfären ligger givetvis lagar och regler som gäller i Sverige, men också helgdagar och normala Svenska vanor/beteenden. I den privata sfären kan man lägga de kulturyttringar som får plats. Mat, kläder, musik, litteratur, religion, politik etc. Men även det är relativiserat och alltid något som kan ifrågasättas. Säg att en asiatisk butik vill ta in hundkött eller glaserade jätteinsekter. En manlig invandrare från Papya New Guinea kan inte gå i traditionella ”kläder” (penisrör) ens på sommaren. Inte ens den mest varma förespråkaren av mångkultur kan helt släppa kulturrelativismen. Om de tror det har de bara inte dragit strecket tillräckligt långt eller tänkt igenom konsekvenserna ordentligt.
Och här hittar vi faktiskt ytterligare en likhet mellan SD och Social justice warriors (SJW), förutom att de gärna generaliserar negativt om större grupper. De har nämligen en egen variant av ”kulturell renhet” vilket kallas ”cultural appropriation”. Vi vita västerlänningar ska inte ta upp kulturyttringar från andra ”ickevita” kulturer, eftersom vi exotifierar dem, förvanskar dem och tar det ur deras sammanhang. Där SD med sin extrema kulturrelativism vill skydda vår kultur, vill de skydda andras kultur, men de möts i resultatet att kulturer ska hållas åtskilda. Man kan ju undra om någon av dem äter fredagstacos. Ur ett ”svenskt” perspektiv är det ju en utarmning av den svenska matkulturen och ur SJW perspektiv är det en västerländsk förvanskning av centralamerikansk matkultur. Vår tacos skiljer sig ganska rejält från Mexikansk. En annan fråga man kan ställa dem är om andra kulturer bör ta upp eller får ta upp våra kulturyttringar. En effekt av en globaliserad värld är att isoleringen minskar och därmed även uppkomsten av kulturellt egensinne. Vi blandas upp både genetiskt och kulturellt. De kulturyttringar många finner bra kommer att spridas över världen, likt konsten att behärska elden en gång spreds som en skogsbrand från de första som lärde sig det. Kulturyttringen att äta rå mat försvann (nåja) och vi utvecklade större hjärnor.
Några av de häftigaste upplevelserna på musikområdet har jag fått när folkmusiker från olika delar av världen möts. Språket var kanske hackigt, men i musiken kunde baltiska flöjter, svenska fioler, slovenskt hackebräde och afrikanska trummor mötas. Att kunna få harmonier med samisk jojk och Australisk didgeridoo. Kulturyttringar kan vara både utkonkurrerande och samexisterande. Allt vi vet är att världen är en dynamisk plats där morgondagen inte ser ut som det var, eller som vi tror att det var. Det gäller både arter, ”raser” och kulturer. Den som vill behålla och isolera lyckas sällan i längden.
@Anders/AV:
Frågan är om SD tycker att vår kultur är ’bättre’ än andras, eller kanske rättare sagt, frågan är vem som säger att vår kultur är bättre?
Jag kan inte minnas att SD faktiskt sagt att Sverige har den bästa kulturen och därför skall alla anpassa sig till vårt sätt. De har inte visat något större intresse att exportera svenska värderingar och få andra att leva efter dem. De verkar inte heller anse att det bästa för flyktingar är att få komma till Sverige, utan argumenterar i stället för att de skall få hjälp i sin närmiljö, alternativt hjälp att återvända hem så fort som möjligt. Argumentet tycks vara att de allra flesta skulle välja att stanna i sin egen kultur om de bara hade rimliga möjligheter att göra det. Emellanåt låter det på SDs motståndare som om det enda humana sättet att hjälpa människor är att de skall få flytta till Sverige (eller så är det Åkesson som skickligt lyckas få dem att låta så).
De ger väl snarare uttryck för uppfattningen att människor som vill komma till Sverige, och som har möjlighet att försörja sig här, utgör just det berikande inslag som alla talar om, och har både vilja och möjlighet att komma in i det svenska samhället så länge de möts av en fungerande (och inte överbelastad) integrationspolitik.
’Åsiktskorridoren’ känns också onekligen som ett slags kulturfascism. Ironiskt nog tror jag att många röstat på SD just för att de känner starkt att det måste vara tillåtet att tycka olika.
Artikeln i SvD kan väl också sägas vara en indikation på att intolerans frodas i många läger. SD har varken gjort anspråk på, eller lyckats få, monopol på intolerans. Frågan är väl om någon sida lyckats identifiera någon förädlande princip som magiskt gör oss till bättre människor och löser svåra samhällsproblem? Om jag grubblar själv tror jag nog att följande principer är de som kommer närmast att verka förädlande på oss (möjligen har jag missat några):
– Yttrandefrihet
– Åsiktsfrihet
– Likhet inför lagen
– Äganderätt
– Skydd för ingångna avtal
Listan bör kunna diskuteras, liksom alla andra företeelser runt omkring. Jag inkluderade inte t.ex. demokrati, då att jag tycker att det är ett för komplext begrepp att föra in på den nivån – varje styrelseform som kan garantera ovanstående kommer förmodligen vara en variant på demokrati, men vi har sett många varianter på demokrati som inte lyckats.
Själv försöker jag hålla noga utkik efter totalitära tendenser i alla våra partier. Jag tycker mig se dem på vissa ställen*, men SD sticker inte ut för tillfället, vad jag kan se. Tanken att förbjuda SD-sympatisörer att existera i skolorna känns dock riktigt äcklig.
* Bland de mest stickande exemplen finns väl V’s idé om att förbjuda män att ha möten ensamma utan att en kvinna är närvarande.
@Ulf T:
Ja, gapet mellan verkliga SD’are och den bild dess motståndare påhyvlar dem är enormt. Vi hade lite fest här igår, med på festen var några SD’are, varav en är politiskt aktiv. Han sa:
Jag har lite svårt att utläsa vare sig rasism, kulturfientlighet eller intolerans i såna uttalanden.
@Hans Odeberg:
Tack. Jag brukar för övrigt poängtera för mina elever (vilket ibland smått chockat dem) att inget är sant bara för att det står i böckerna eller för jag säger det. Jag uppmuntrar dem att aktivt ifrågasätta det jag förmedlar, och bemöter alla invändningar och frågor seriöst (om de är allvarligt menade).
Distinktionen mellan mångkultur och mångkulturalism har jag faktiskt inte tänkt ett ögonblick på. Men jag tror jag fick det rätt ändå av ren instinkt.
”Problematisera” betraktar jag som en feministisk dyngfloskel, jag vägrar använda begreppet. Det har precis som ”feminism” en inbyggd förutfattad och icke-neutral utgångspunkt. Det man ”problematiserar” fastställs redan i utgångsläget som ett problem. Jag föredrar istället att använda neutrala begrepp som ”analysera”, ”granska” eller, där så är tillämpligt, tala om en ”problemställning”. Det är t.ex. skillnad mellan att ”problematisera manlighet” och att tala om en ”problemställning beträffande manlighet”. I det förra fallet har man redan i utgångsläget fastställt att manligheten i sig är ett problem. I det andra fallet bara att manligheten ingår i ett problem men inte i sig behöver vara ett problem. En problemställning om manlighet kan ju utmynna i att det är det politiska klimatet, skolan, feminism eller kvinnorna som är problemet.
En alldeles utmärkt idé!
@Susanna Varis: vassego
@Erik:
”Mångkultur” är helt enkelt ett beskrivande begrepp på en företeelse, precis som en ros är en ros.
Vad ”mångkulturalism” ges av ”-ism”
@michael: förmodligen ja. Tror inte barnen far illa av att möta dem med avvikande åsikter, så länge de (barnen) respekteras som individer.
@Anders/AV: Nä, för det finns ingen genusvinkel. Det handlar om de demokratiska fri- och rättigheterna. Vilket inbegriper genusaspekten. Men nissarna som skrev artikeln skrev inte om genus, de skrev om mångkultur, så det blev utgångsläget för mitt inlägg. Det kunde dock precis lika gärna ha handlat om genus och feminism.
Sen brukar jag säga som så, om jag nu skall kommentera invandringen i sig, att det är som med vatten. För lite så dör man av vätskebrist. För mycket så drunknar man. Dessutom är det skillnad på vatten och vatten. Jag uppskattar tropisk juice (orent vatten, men en närande tillgång för mitt system), å andra sidan skulle jag aldrig få för mig att dricka kloakvatten (orent vatten, en belastning för mitt system)
@Ulf T: En ganska bra lista, och det var de 3 första punkterna på den det handlade om.
@Ninni: Ja, jag har lite svårt för att se det rasistiska i inställningen att man skall hjälpa fler där de finns till en lägre kostnad för oss själva än att man skall hjälpa få här till en hög kostnad (och dessutom verkar det i hög grad var mer stjälp än hjälp)
@Ulf T: Det finns ett arv inom SD som de inte gjort sig av med, av fascistiska och semifascistiska idéer. Visst, partiprogrammet är rensat, men många av dem som var med på 90-talet är fortfarande drivande inom partiet.
Jag drar paralleller till det som skedde i Sverige på 60-70-talen när SÄPO och LO jagade kommunistiska sympatisörer (av goda skäl, ska tilläggas eftersom det under den tiden fanns en flod av vänsterterrorism i Europa). Rösterna för censur var kanske inte lika starka som idag, men det fanns en självcensur i samhället som påminner mycket om den som idag skapas i åsiktskorridoren. Många var de som upplevde sig tystade (trots den starka vänstervågen inom media, skapande TV2 mm, men det var av en annan sort).
Då hade vi inget att jämföra med. Det har vi idag. De som skulle censureras igår vill censurera idag på liknande sätt. Vad hindrar en stark nationell rörelse att göra motsvarande om de skulle få makt? Man röstar emot den nuvarande åsiktskorridoren men vad röstar man för?
@Larsson:
Jaha? Jag är inte samma människa idag som jag var på 90-talet. Då var jag aktiv feminist. Jag har utvecklats mängder i mina tankar och åsikter sen dess. Är du oförändrad?
@Ninni: Visst kan det vara så. Men hur mycket har de ändrat sig? Åkesson har absolut gjort förändringar, men ute i landet uppmärksammas ständigt väldigt märkliga representanter för partiet.
Men genast jag skickade iväg det hela tänkte jag även på Gustaf Kasselstrand, vars tweetar ibland fått mig att känna djupt obehag. Det finns alltså en återväxt. Så nej, jag tror det finns en hel del fortfarande kvar från 90-talet. Men de är ju inte alls ensamma.
Jag har minst lika svårt för de extrema partierna på vänsterkanten och just nu är det ju de som leder kampen att tysta sin motståndare med lagliga och andra medel. Framförallt är det otäckt eftersom media är mycket mer sparsam att rapportera kring dem. Men alldeles oavsett – med införandet av värdegrundstänkandet är den fria åsiktsbildningen numera ett öppet mål. Ännu gräsligare är att det på sina håll verkar vara att det är på akademierna denna utveckling går snabbast…
@Larsson:
Jag tror att det är ofrånkomligt att tveksamma figurer söker sig till SD. Vill du vara politisk rasist så är det det partiet du kan driva din agenda i.
Det är ju dock inte detsamma som att alla i partiet är rasister, eller som att partiet bara är en täckmantel för nazism.
Grejen är ju samtidigt att om du är total icke-rasist men ändå har en någorlunda restriktiv eller nyanserad bild på invandring (vilket majoriteten av svenskar faktiskt verkar ha) så finns det inga andra partier att luta sig mot. Varken som politisk aktiv eller som röstande.
Så SD blir en mix av det rationella och det extrema.
Skillnaden är att man aktivt och medvetet försöka göra sig av med de extrema elementen. Det gör varken t.ex. F! eller V. De ÄR sin extremism, och försvarar den.
När det gäller SD så läste jag faktiskt för första gången på deras hemsida häromdagen. När jag funderade på varför det hade dröjt så länge, så kom jag fram till att det inte var för att jag avfärdade dem som extremister eller rasister (jag har ju läst på V och F!s hemsidor och partiprogram trots att jag ser dem som rättså stolliga) eller på annat sätt ansåg dem ovärdiga att ägna mina tankar.
Nej, jag insåg att det var för att jag någonstans visste att om jag gick in där och läste så skulle jag faktiskt sympatisera med en del av det som stod där.
Och mycket riktigt – Jag tycker de för fram väldigt många vettiga synpunkter när det gäller just invandring, integration och hjälp till flyktingar.
Däremot så har jag jäkligt svårt att se poängen med nationalism – Jag identifierar mig inte särskilt starkt med varken Sverige som nation eller den svenska kulturen. Det är liksom inget jag har någon som helst stark känslomässig anknytning till.
Mångkultur ser jag som något positivt, och det skulle inte förvåna mig om det finns många SD-röstare som gör det också. Det är bara det att det finns knappt något annat parti att rösta på om man är emot de extrema yttringarna av mångkulturen eller i sin vardag ser och upplever de negativa konsekvenserna av den dåliga integrationen.
@MK: Det som förde mig in i denna diskussion är huruvida SD egentligen är för allas yttrandefrihet, eller om de bara är för sin egen. Det finns de som ärligt är för yttrandefrihet i partiet, men jag vet inte om de är tillräckligt starka för att motverka den repressiva delen av partiet. Avpixlat-mobben är knappast några förkämpar för yttrandefriheten.
Jag har denna gång undvikit frågan huruvida de är rasister. För mig är den egentligen ganska meningslös ur det här perspektivet. Hat emot hudfärg, sexuell läggning, kulturella yttringar, och annat är skrämmande starkt även ganska långt till höger inom socialistiska blocket, och för extremvänster av v och F! är det ju det enda som de pratar om numera. Och som sagt var är de numera totalt oförstående för vad nytta yttrandefrihet för till ett samhälle.
För mig är den central för mitt politiska ställningstagande, eftersom den hänger ihop med ökande kunskap och därför en förutsättning för god ekonomisk- och miljöutveckling och politisk stabilitet. Vänster- och högerextrema bjuder på ett kunskapsförakt som jag inte vill ha som rådande politik.
Oavsett man kallar SD för rasistiskt (ett alltmer urvattnat begrepp) så framstår SD i min värld fortfarande som populister, vilket jag tycker avspeglar sig i de delar som jag läst av partiprogrammet. Men frågan om invandringen och hur vi ska finansiera den är ju ett svart hål för de övriga partierna, vilket är allvarligt, inte minst ur en yttrandefrihets- och kunskapssynpunkt. Varför vi ska finansiera den organiserade brottsligheten som smugglar människor hit, är en annan sådan fråga. Men det är inte tillräckligt för att de ska vara ett alternativ att rösta på. Dessutom har de en tradition av att frisera siffrorna åt andra hållet.
Mångkultur är det däremot inte. Det finns för- och nackdelar med mångkultur, men vi lever i ett mångkulturellt samhälle vare sig vi vill det eller inte. Det får vi finna oss i och göra det bästa av saken.
@Larsson:
Lyckligtvis har vi val vart fjärde år, och förhoppningsvis är det tillräckligt för att upptäcka skrämmande tendenser och straffa dem. Det vi framför allt behöver är att värna om transparens och integritet i debatten.
@Larsson:
Vad menar du med populister? Dels så ser jag deras politik som sprungen ur en viss sorts värderingar, snarare än framyxad för att tilltala vissa väljargrupper, och dels så ser jag iaf deras invandringspolitik som bra mycket mer genomförbar i praktiken än andra partiers.
Möjligen att deras fokus på pensionärer är något populistisk, men samtidigt hör det ju ihop med värdegrunden. ”Invandrarna får bidrag och våra pensionärer får ett halvt ägg” är ju kommentarer som ofta hörs från det hållet.
Dock såg jag något nyligen som fick mig att reagera, det var en SD-artikel om mäns våld mot kvinnor. SD har annars en hyfsat jämställdistisk syn men här såg jag lite varningssignaler för att de ska hoppa på man-bashing-tåget för att vinna ytterligare röster.
Jämför Romsons tal, DET tycker jag är tydligt populistiskt. Könsaspekten har egentligen inget att göra med MPs grundfrågor, och frågorna hade förmodligen lyfts effektivare utan könsaspekten. Könsaspekten är helt och hållet ett uttryck för ”Helvete, vi förlorar väljare till F!, vi måste komma på ett sätt att locka tillbaka dem!”.
@Ulf T: Att värna transparens och integritet är enkelt så länge det inte gäller den egna sfären. Fram till nu har SD varit högst besvärade av sådant som har rört dem, men det finns ju också en gräns för hur öppna man kan vara. Med fortsatt fokus på SD så kan de fortsätta att göra det till en värderingsfråga där de inte behöver sätta det på prov. Annars hade vi nog redan vetat säkrare.
@MK: Populister är för mig att presentera enkla lösningar på komplexa problem, anpassade efter en viss väljarkategori. Feminism är väl kanske den yttersta formen av populism, då många (alla) problem skylls på att män dominerar (rätt eller fel) politiska och ekonomiska sfären. För SD är invandringen problemet istället för män. De flesta härinne har väl sett den absurda diskussionen mellan Åkesson och Schyman om våldtäkter?
Men en av de tydligaste formerna av populism som delas av socialister och SD är att ”invandrarna tar våra jobb”, som om det i ett samhälle skulle finnas ett bestämt antal jobb, och som om kompetens skulle vara obetydligt för vem som får (och utför) jobbet (finns många fler aspekter av detta men nu ska jag jobba).
@Larsson:
Det som övertygade mig var media. Media bedrev inför val en ren häxjakt där man inte ens drog sig för att använda olagliga medel (Jimmie Ålkessons privata kontouppgifter). Trots denna intensiva häxjakt, hur mycket i tiden aktuellt fick man fram? Det var gamla händelser.
Oavsett vilket parti som skulle utsättas för den häxjakt som SD utsattes för så skulle lik rassla ut ur enskilda politikers garderober.
Jag menar att demonisering av SD är djupt problematisk och kontraproduktiv. Därför att så länge man fortsätter sätta horn på SD så kommer det hålla borta folk som inte vill ha stämpeln som följer med. SD växer fortare än de kan fylla sina stolar. Vi vill att deras stolar ska fyllas med människor som inte är extremister, eller hur? Jag menar att det därför ligger på alla våras axlar att inte skrämma bort folk som är som mina vänner från att inta sådan plats i partiet.
@MK:
SD har många poänger som jag håller med om och liksom du är det just nationalism som ligger långt från den jag är som person. (Jag har dock en känslomässig anknytning till ’skåning’, Skåne och skånsk kultur, men ’svensk’ är bara något som står i passet för mig. Jag kan ju inte ens språket
)
Men jag menar att det är viktigt att ett olika alternativ finns för dem som inte är som vi i den frågan.
@MK:
Japp, de har definitivt växlat in på det spåret. Troligen en följd av ökad andel kvinnor. Hoppas de styr om igen, vi behöver verkligen icke-feministiska mandat på plats i maktens boningar.
Mycket bra svar av Kjell Magnusson:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mer-debatt-om-sverigedemokraterna_3959628.svd?sidan=8
Mat och musik är väl det som alla uppskattar med mångkulturen. Men i övrigt är det inte mycket som väst skulle vilja importera från tredje världen. Mångkulturen och de många olika språk som talas inom afrikanska länder är en broms för deras utveckling:
http://www.ethnopress.se/?p=1199
@Ninni:
Det är klart att den är. Den demoniseringen är en del av svarta vänsterns mest ”lyckade” kampanj. Och den kommer med en annan mycket otäck baksida. Förutom det du skriver om att det radikaliserar SD, så ger det även makt åt många andra radikala element. Senast uppmärksammades att de muslimska organisationerna som presenteras i media representerar en väldigt liten grupp extremister. Liknande kan sägas om officiella företrädarna andra invandrargrupper och för hbt-samhället. De radikala elementen i SD späder på denna utveckling, vilket jag ser regelbundet i mitt twitterflöde, även om jag numera släckt ner de värsta ekona.
Men all kritik av SD är inte demonisering, och den kritiken (och oron) ska väl inte vara tyst för att den på vissa punkter kan ge de svarta rätt om SD? Som jag skrev ovan är yttrandefriheten centralt i mitt politiska ställningstagande och där är bilden av SD från de röster jag själv läser ambivalent.
@Larsson:
Nej, naturligtvis inte. Att kritisera partiet SD i sak är inte demonisering.
Det gör MK så här:
Att däremot kritisera partiet SD för vad enskilda SD-sympatisörer/politiker gör eller inte gör, det ser jag som problematiskt inte minst för att vi alla vet om att partiet SD ständigt städar i sina led. Med den måttstocken – partiet är ansvarigt för varje enskild politiker/sympatisörs görande – då är alla andra partier minst lika goa’. Varför en måttstock för SD och annan måttstock för alla andra partier?
Kan man då aldrig belasta ett parti för enskild politiker/sympatisörs görande?
Absolut. I mina ögon hade vi tre extremistiska partier inför valet, F!, V och MP. Varför?
F! – omskola män
V – ska vara vaksam mot män som talar med varandra
MP – Romsons tal i Almedalen.
I det sista fallet dömer jag alltså partiet för enskild politikers görning. Varför? Dels för att hon är språkrör, men framförallt för att hon inte fick den fot i bakre delen ut ur partiet som hon med det talet borde fått. När man inte fotar henne så betyder det att partiet ställer sig bakom den extrema åsikt deras språkrör framförde.
Jag är för åsiktsfrihet, så jag tystar ingen. Däremot säger jag min åsikt om andra personers yttrande, inte i syfte att tysta utan i syfte att väcka eftertänksamhet hos individer.
Och det är min åsikt att demoniseringen av SD är ett ofantligt mycket större problem än ev. skumma figurer som finns där, för att demoniseringen i sig håller sunda människor borta från att politiskt engagera sig. Och det är dessa sunda människor som kan konkurrera ut ev. skumma figurer då SD har ett framröstat politisk utrymme att fylla.
Pingback: Fascism, anonym fascism och svensk riksdag | Genusdebatten