Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, JA, presenterade en ny forskningsrapport nyligen, vilket resulterat i några artiklar. Rapporten, som jag ännu inte hunnit läsa, heter Lönsamt arbete – familjeansvarets fördelning och konsekvenser och den finns att hämta här.
Enligt Sveriges radio så har man i studien granskat hur föräldraledighet för drygt 40 000 barn har tagits ut. Man har funnit:
… att uttag av föräldrapenning inte är något bra mått på hur länge föräldrar är hemma med sina barn.
Mammorna var i snitt lediga drygt 13 månader fram till att barnet fyllde två år men, de tog ut ersättning för 9, 5 månader. Papporna var hemma 3, 5 månader i snitt, och tog ut ersättning för två månader.
Det är mammor med medelinkomst är hemma mest, men den obetalda föräldraledigheten kan få negativa konsekvenser för jobbkarriären, enligt utredningens ordförande Anna Hedborg.
WOW! Jag säger bara WOW! Tänk att man behöver en utredning för att komma fram till detta. På den tiden när jag och min man var föräldralediga så var ett av de vanligast förekommande samtalsämnena mellan småbarnsmammor hur man drog ut föräldrapenningen för att kunna vara hemma så länge som ekonomin bara gjorde möjligt.
Att det får konsekvenser för jobbkarriären och ens framtida ekonomi, det vet man om. Men ens barn är viktigast och tiden med dem är väl värd de ekonomiska följderna.
En sak som Anna Hedborg funderar på är om det ska bli svårare att vara hemma med barn utan ersättning.
– Man kan ställa sig frågan om det är statens uppgift att ha så flexibla regler att de skapar normer som motverkar jämställdhet.
På vilket sätt skapar möjligheten att vara hemma med barn utan ersättning ”normer som motverkar jämställdhet”?
Under förutsättning att man återgivit siffrorna rätt på SR så är alltså den verkliga kvoten något lite högre, vilket i mitt huvud blir det precis omvända än ”skapar normer som motverkar jämställdhet”.
För en gångs skull skriver Politism en artikel jag kan hålla med om i sak – Gustav Almestad vänder sig mot Anna Hedborgs tanke om att staten borde göra det svårare att vara hemma utan ersättning:
Röststark medelklass med gott förhandlingsläge på jobbet kommer knappast att vara de som nekas ledighet i första hand. De kommer fortsätta ha råd att prioritera privatlivet, medan arbetarkvinnor med kass arbetsmiljö nekas en stunds längre andningshål.
Gärna korrekt mätmetod av ledigheten, men sanktioner mot kvinnors handlingsutrymme låter inte som jämställdhet. Snarare som ett offer till arbetslinjen, i jämställdhetens namn.
Jag håller helt med om att staten ska hålla sina fingrar så långt borta från privatlivet som bara är möjligt. Men smaka på ”prioritera privatlivet” och ”arbetarkvinnor med kass arbetsmiljö nekas andningshål”. Hur kan man skriva en sån sak utan att polletten faller ner?! Har han undgått att det är gruppen arbetarklassmän som dominerar i de farligaste jobben? Funderar han över att även dessa människor skulle behöva kunna ”prioritera privatlivet” för att få ”en stunds längre andningshål”? Funderar han på hur vi ska kunna få kvinnorna att släppa beslutsmakten över hur föräldraledigheten fördelas så att pappor får en stunds längre andningshål och mer tid med sina barn? För uppenbarligen inser han att det där med att vara föräldraledig inte är så dumt ändå.
I en ledare på Aftonbladet skriven av den ökände Daniel Swedin kan vi läsa följande:
”Kvinnor bär alltid en börda – barn eller en make eller annan sambo.”
Den förra jämställdhets- och arbetsmarknadsministern Margareta Winberg (S) fick publiken att skratta när Delegationen för jämställdhet i arbetslivet , JA , presenterade en ny forskningsrapport i går.
Klart man skrattar, men Margareta Winberg har ju rätt.
Jag kan tänka mig att det skapade en del skratt i publiken, misandri är tidens melodi. Jag – som tagit mig tid till att lyssna till den vuxna ”bördan” och använt min empati för att se och förstå situationer ur männens perspektiv – känner bara djup avsmak av en sådan formulering. Min son och min man är inte en börda jag bär, de är min livsglädje och mitt ljus. De ger mig den styrka och kraft som får mig att orka även i tider när vardagen bjuder på idel uppförbackar. Det är ett resultat av att min resa lärde mig förstå män och gav mig en möjlighet att se mitt kvinnliga beteende ur ett manligt perspektiv – en resa väl värd besväret. Den borde fler kvinnor försöka sig på.
Även i rapporteringen på SR framkommer detta, att den där föräldraledigheten är något som den lediga föräldern ofta uppskattar:
– När man väl är hemma är det hu (sic!) jättemysigt, man träffar kompisar och äter lunch och fikar. Men samtidigt är det viktigt att tänka på vad som finns kvar på jobbet när man kommer tillbaka, säger hon.
Vad som är viktigt för en person, är det inte lika viktigt för en annan. Jag minns vad en äldre kvinnlig kollega sa till mig när jag var runt 23 år och väldigt karriärsinriktad:
Den bästa tiden i ditt liv har du framför dig, det är när barnen är små.
Låt inte den tiden springa ifrån dig, den kommer aldrig igen.
Det som gör mig beklämd att läsa rapporteringen i dessa tre texter – trots att jag borde vara van – är den totala avsaknaden av intresse för männens situation. Inte med en rad i någon av dessa artiklar, funderar man på vad detta innebär för män som bär könsrollsoket – försörjaren. Inte en stavelse om vem det är som rimligen betalar för de där extra månaderna då mamman är hemma men inte får betalt från Försäkringskassan. Inte ett ord om vad det innebär för dennes möjlighet att ”prioritera privatlivet” för att få ”en längre stunds andningshål”. Så här uttryckte jag mina känslor av att läsa dessa artiklar i ett samtal med Ulf T:
Det äcklar mig hur dessa människor ser män som stegar. Det är kvinnor, kvinnor, kvinnor … och åter kvinnor. Finns bara ett kön och ett bihang för dem.
Som kontrast postar jag ett inlägg om samma frågor av Peppe Ohman, en av Finlands populäraste finlandssvenska bloggare. Under rubriken ”Favorit i repris: Föräldraledighet” skriver hon:
http://www.jeanetteohman.com/2014/09/favorit-i-repris-foraldraledighet.html?showComment=1411823261923#c5640804291279766339
Nej, inget nytt under solen Peppe.
@Matias:
Oklart varför.
Det där stämmer inte alls med historien. Kvinnlig rösträtt och jämställdhet mellan könen var en helt logisk konsekvens av liberal filosofi. Det var också en praktisk konsekvens av industrialiseringen, där familjeförhållanden blev mer heterogena och såväl varierande levnadsförhållanden som industrins stora personalbehov ofta krävde att kvinnor gav sig ut i arbetslivet. Man hade helt enkelt inte råd att betrakta kvinnor som en omyndig grupp oförmögen att dra sitt strå till stacken.
En sant jämställd politik skulle som sagt sluta särbehandla kvinnor därmed också sluta prata om ’kvinnors löner’ som en homogen och väldefinierad faktor.
Exakt vilken grupp är det? Fattigdom fördelar sig inte på det viset, att kvinnor är fattiga medan deras män är rika.
@Matias:
Jag är motståndare till statens inblandning i den privata sfären vad gäller föräldrapenning. Hur en familj löser livspusslet är inte statens ensak.
Jag menar att lösningen ligger på en helt annan plats. Problemet behöver medvetengöras med en förklaringsmodell där kartan stämmer överens med verkligheten, då kommer förändringen ske.
Jag var nyligen i ett samtal med jämställdister. En ställde frågor till en annan och en av frågorna var ”Det mest positiva feminismen lett till är…..” Och jag blev bara jätteivrig: ”får jag svara på den?!”
Mitt svar:
En man sa då:
Ett pågående inlägg (Nisse-rond 6, del 4) handlar om varför män ”inte bara sätter ner foten”.
Genom att lyfta och beskriva strukturer som stämmer överens med verkligheten, så menar jag att saker kommer förändras. Jag vill hjälpa män att se sin könsroll i ett strukturellt perspektiv tydligare, då män ser sig som individer… Jag menar det ger dem verktyg som möjliggör att ”sätta ner foten” …
På samma sätt vill jag medvetengöra kvinnors tolkningsföreträde och vad detta tolkningsföreträde kostar dem själva …
Så länge vi (som samhälle då) använder en feministisk förklaringsmodell kommer förändringen gå långsamt, eftersom modellen är fel. Den skapar friktion mellan män och kvinnor.
Jag vill skapa broar av förståelse.
@Ninni:
Ett snabbt svar, ska ut och gå.
Eller så kommer ingenting att förändras, varför är det givet att förändring kommer att ske eller borde? Kanske kvinnor vill inte mera ha förändring när de förstår att ansvaret vilar till största delen på deras axlar?
Fixeringen vid att alla kvinnor ska jobba heltid och vara föräldralediga så lite som möjligt är bara ett medel för vissa politikers önskan att hela befolkningen ska lönearbeta och betala in skatter som politiker får bestämma över.
@Matias:
Kraven som kommer med endera könsrollen tror jag alla vill bli av med.
Därmed inte sagt att samhället kommer att förändras särskilt mycket bara för att så sker.
För mig personligen så har mansidealet aldrig varit ett problem, det som var problematiskt var att jag förväntades uppfylla mansidealet utan någon särskild kunskap eller träning, bara i egenskap av att födas med penis.
När jag sedan förstod var kan jag lära mig dessa kunskaper/färdigheter så försvann bördan, men inte nödvändigtvis önskan att uppfylla idealet.
@MK:
Beror på vad man menar med krav? Men idag finns det ju ingen och ingenting som kräver att du ska vara en man eller kvinna på ett visst sätt, endast personer med preferenser och ideal som skapar och upprätthåller könsroller som ställer vissa krav på dig eller känns krävande. Så det du menar har vi nog blivit av med, men jag är inte säker om vi vill bli av med annat. Misstaget ligger väl i tanken att det att vi har könsroller är ett bevis på att de krävs, men det är ju ett missförtsånd om hur könsroller blir till, precis som du säger behöver ingenting nödvändigtvis förändras iom. att vi förstår att vi själv väljer och har friheten att välja annorlunda, med den modifieringen att vi redan har den friheten.
http://www.nytimes.com/2014/09/28/opinion/sunday/learning-to-love-criticism.html?smid=nytcore-ipad-share&smprod=nytcore-ipad&_r=0
Jag tycker att man ska skilja på föräldrapengen (390+90 dagar) som man tar ut det mesta av barnets första år, VAB som man kan ta ut vid sjukdom upp till 12 år, och rätten att gå ner i arbetstid till barnet är 8 år.
Menar Anna Hedborg att eftersom pappor (enligt deras sätt att räkna) är hemma för lite så ska man begränsa möjligheten att dryga ut föräldrapengen (ta ut 3-4 dagar men vara ledig en vecka) eller att möjligheten att jobba deltid?
Jag undrar också om man får så bra mått om man bara tittar på hur föräldrapengen fördelas. Pga omständigheter kan ett år se mycket ojämnt ut, men man har ansvar för ett barn 18-19 år och det borde vara fördelningen över alla år som är intressant.
Personligen tycker jag att staten ska fördela föräldrapengen jämt mellan föräldrarna, vill man ha det på något annat sätt får man lösa det själv.
Det som irriterar när det gäller belysandet av ”kvinnors bördor” är väl det oerhört ensidiga perspektivet, det är skygglapparna på. När ska dessa tomtar förstå att kvinnor och män fungerar olika som grupp? Detta förfasandet när nån punkt i livet inte utförs 50/50 är ju skrattretande.
Mannens motsvarighet är ju för de flesta helt självklar och du nämner den i din text som ”försörjaren”. I alla situationer när det gäller arbetsliv har jag alltid funderat över om den aktuella ersättningen kan försörja mig själv, en fru (partner) och ev barn. Inte för att jag vill ha en fru som går hemma och lökar, utan för att jag vet hur verkligheten ser ut. Om om jag har stabil ekonomi kan jag sova lugnare. Men det är mitt ”ok” och inget jag beskyller kvinnor för, det är bara så jag är uppfostrad.
Och jag har alltid varit avundsjuk på ffa kvinnor för att de helt bekymmerslöst helt plötsligt kan ”förverkliga sig själva”, utan att tänka på ev ekonomiska konsekvenser av de valen. Eller rättare sagt, de tar för givet att ”nån annan” tänker på de konsekvenserna och täcker upp. Men återigen, det är mitt ”ok”, inget som jag beskyller nån annan för, och jag kan leva med det. Jag ser det i princip som en nödvändighet att prioritera att försörja familjen. Men jag är nog helt omodern i detta, särskilt som jag lever i ”tvärtomvärlden” på Södermalm i Sthlm….
@Matias:
Den där tolkningen har jag kommenterat tidigare. Det går inte att tolka resultaten som görs ovan, bl.a. eftersom Kamratposten inte bad om en rankning.
Eftersom ytterst få barn lever bara med sin pappa, men rätt många barn lever helt eller huvudsakligen hos sin mamma, kan man sluta sig till att i praktiskt taget alla fall där ’pappa’ var ett realistiskt alternativ, var även ’mamma’ det. Och i många av de fallen kan man anta att uppdelningen var traditionell, dvs mamma är bäst just för tröst, medan pappa är bäst för en hel del andra saker. Det går inte att avgöra från resultaten hur många av de som valde ’mamma’ faktiskt hade ’pappa’ som god tvåa, alldeles efter mamma.
Att tolka det som vissa gjort, att barn hellre talar med ingen alls än med pappa är helt befängt. Detta gör även Ola Lindholm, KP’s chefredaktör*, men i den artikeln hittar man åtminstone ett lite mer positivt resultat:
* Med tanke på hur många som hänvisat till enkäten skulle man kunna tro att själva undersökningen gick att hitta på nätet, men jag har hittills gått bet.
@Jens:
Eller också är det precis tvärtom mot tolkningen i artikeln, att de får sådan kritik för att de, till skillnad från männen, inte respekterar andra individer på arbetsplatsen.
Kanske finns en del insikter att hämta i denna artikel.
http://www.dailymail.co.uk/femail/article-1168182/Catfights-handbags-tears-toilets-When-producer-launched-women-TV-company-thought-shed-kissed-goodbye-conflict-.html
@Ulf T:
Helt ärligt har jag också funderat på detta.
Jag skulle aldrig få för mig att döma någon som valt annorlunda. Inte öppet i alla fall. Men innerst inne tänker jag när jag hör talas om kvinnor som tagit ut all föräldraledigheten själva, att de är egoistiska. Jag vet kvinnor som varit hemma i tre år eftersom de fått två barn inom loppet av ett par år. Medan mannen knappt fått ut någon tid alls med barnen.
Men kvinnorna gör det för att de kan. För att människans biologi sitter i ryggmärgen och för att vi emotionellt utvecklas väldigt långsamt. Hade jag varit man hade jag sörjt över detta.
Men sen blir det kanske jäkligt tråkigt att gå hemma med barnen för länge. Prata gaggaspråk. Jag förstår inte hur kvinnor kan göra det så länge. Men det finns många kvinnor som är sjukt olika mig. Och män. Jag har inga egna barn, jag ska kanske inte lägga mig alls.
Men kvinnor som går hemma med barnen länge blir också lite konstiga. Den gamla personligheten försvinner, allt kretsar kring barnen och de blir helt galna när det gäller barnen.
En kvinna som förlorade sina barn i tsunamin sa i en intervju ungefär såhär: ”Man får inte lov att säga till sina barn: Utan er dör jag. Man får aldrig lägga ett så stort ansvar på någon annan.”
Vissa kvinnor lägger hela sitt liv i barnens.
@Jenny:
Detta brukar visa sig i att kvinnor i undersökningar är angelägna om att ha något jobb, men inte bryr sig så mycket om hur många timmar de jobbar (får gärna vara deltid). Dvs man vill ha balans och variation i vardagen.
@Ulf T:
Ja det håller jag med om. Det ÄR viktigt med balans.
Jag är säker på att biologin gör skillnad på män och kvinnor. Kvinnorna gör 99% av jobbet kring reproduktionen. Kvinnorna bär barnen i sin kropp nio månader, de ammar barnen. En graviditet och en förlossning kan vara enormt jobbigt. Vissa kvinnor har svårt att bli gravida och vissa graviditeter slutar i missfall. Väger man in detta är det naturligt att kvinnorna vill vakta sin investering och tillbringa mer tid med sina barn. Mannens jobb blir att säkra huvuddelen av försörjningen under tiden. I en bra relation blir detta inget problem. Han delar de pengar han tjänar med henne och hon gör vad hon kan för att barnen ska få en bra relation även med sin pappa. De allra flesta svenska familjer fungerar utmärkt.
@Matias:
Varför? Som man känner sig själv känner man andra.
Jag skrev:
Dessa broar av förståelse har totalt förändrat mig och hur jag förhåller mig till män, det tror jag du inser. Det var ingen påtvingad förändring, det fanns ingen som begärde av mig att jag skulle ta tag i det. Önskan om förändring kom inifrån mig när jag förstod. Varför ville jag? Jag bryr mig om mina medmänniskor, i synnerhet den man jag valt som livskamrat för att jag älskar honom.
Varför skulle jag vara unik i att besitta ”jag bryr mig om-empati”? Jag vägrar tro så ont om kvinnor som grupp. Jag tror mig inte vara bättre människa än ”mina systrar”, det är bara vissa specifika saker i mitt liv som möjliggjort för mig att förstå …
Det är några saker som går igen när män pratar om sina känslor**, två av dem väldigt frekvent.
1. Jenny skriver:
Ja, det gör ofta män. Men kanske inte på det sätt som man som kvinna förväntar sig? Många män uttrycker dels att de hade velat ha mer tid med barnen OM möjligheten fanns, dels att de upplever att deras bidrag där de offrar sig i arbetslivet för att familjen ska ha det bra inte riktigt räknas …
2. Det jag talar om som ”det rätta” – kvinnors tolkningsföreträde – som Håkan beskriver så här:
Mäns sätt att hantera sina känslor, mäns sätt att prata om sina känslor och mäns syn på familjen som en enhet, gör att detta blir osynligt för kvinnor. Inte för att mäns sätt är fel, utan för att kvinnans sätt är normen för kommunikation. Det är inget som bara ger problem i den heterosexuella relationen, det ger t.ex. problem när män söker vård för depression. Därför måste den normen breddas. Därför behövs broar av förståelse skapas och de behövs på en strukturell nivå.
Däremot tror jag inte på 50/50, för män och kvinnor är inte lika. Och på det stora hela så upplever jag att majoriteten män och kvinnor trivs i sin respektive könsroll, därför att den passar och är tillräckligt flexibel för individen så som individen – av biologiska orsaker – är. Att försöka göra våld på det och ”krossa normer” är total galenskap som vi borde förkastat med erfarenhet av David Reimer o co.
Men kanske skulle det leda till en fördelning av föräldrapenning/WAB på runt 35/65? Likaså tror jag att männens faktiska arbetstid skulle sjunka något på kollektivnivå. Men vad det skulle hamna på för fördelning det är ointressant för mig.
** Sen jag lärt mig förstå ser jag det (hur män talar) här med, hela tiden. Ett utmärkt exempel i denna tråd är t.ex. Frogfish och hans ”det är mitt ’ok'” och ”jag kan leva med det”.
@Patrik:
Ja, visst är det så. Det är förbluffande för mig att inte kvinnliga lattefeminister ser igenom det och inser att feminismen på maktelitnivå inte arbetar för kvinnor (eller för män och barn) utan för att det gagnar vår maktelit.
@ChristinaG:
Föräldraledighet borde i mina ögon heta barnomsorgstid eller något sådant. Det är inte föräldrarnas rättighet, det är lilla barnets behov som ska tillgodoses. Jag respekterar din åsikt, även om jag själv är motståndare till det.
Det jag tycker du ska fundera på är vad det innebär för familjer där den ena (eller båda) är småföretagare inom serviceyrken. Vad skulle det förslaget innebära för barnen i dessa familjer?
I min värld är det inte samhällets sak att lägga sig i vem som tillgodoser barnets behov, bara att det blir tillgodosett. Om det görs av mamma, pappa, farmor, grannen eller vem nu som än är bästa lösningen i den individuella situationen är ovidkommande.
@Jenny:
Att få barn var en livsomvälvande upplevelse. Jag trodde inte ens att jag tyckte om barn men nu är man där: ”jag kan inte leva om du dör”. Jag tror en majoritet av föräldrar känner så, men man får såklart inte säga det till barnen.
Vi såg till att försöka ta ut ledigheten så rättvist som möjligt, för att båda skulle få vara hemma. Även om jag i hjärtat ville ha alla dagarna. Jag trodde det skulle vara dötrist att vara hemma, men det var den bästa tiden i mitt liv. Vi missade en del inkomst också, för vi ville inte att vårt barn skulle behöva börja dagis innan 2 års ålder. (Helst senare, men det gick inte)
Nu jobbar jag deltid (kvinnofällan!) och tycker det är tur att jag får det. Helst skulle vi vilja att min man också gjorde det, men det fungerar inte riktigt med hans jobb. (Alltså, han får det, men det skulle i praktiken bara innebära heltid med mindre betalt)
@Jenny:
Gäller detta bara kvinnor? Och gäller det alla kvinnor? Har själv varit föräldraledig i drygt fyra år nu och jag känner inte igen mig alls. Mitt liv kretsar kring barnen när jag är med dem, är jag inte med dem kretsar det kring annat.
Däremot håller jag med dig om att det är hemskt att det finns föräldrar som tvingar den andra föräldern att vara hemma eller att jobba. Själv har jag inte tvingat min man att jobba, men i och med att han jobbar utomlands nu, och jag lätt kan vara tjänstledig från jobbet eftersom yngre barnet är under tre, blev det en lämplig lösning att jag har varit hemma nu. Han blir hemma efter nyår när vi flyttar tillbaka till Finland.
@Jenny:
Jag tror också det är viktigt med balans. Och jag tror ett annat problem är att eftersom de flesta faktiskt har sina barn på dagis så blir den som har sina barn hemma längre rättså isolerad.
Om normen istället var att barn var hemma tills de börjar skolan så skulle nog det du beskriver vara väldigt annorlunda.
Detta får mig att tänka på ett vanligt argument att barn får bättre sociala färdigheter på dagis än hemma. Ja men självklart, eftersom det är på dagis alla barn är. Hade alla barn varit hemma så hade ju inte människor suttit isolerade var för sig i sina hem, utan då hade andra sociala hubbar existerat för de med barn.
@Alith:
Det där känner jag igen. Jag hade ett samtal med min chef när första barnet hade fötts. Han undrade om jag ville gå ned på t.ex. 80% arbetstid. Jag frågade vem jag i så fall skulle delegera några av mina uppgifter till, och han höll med om att det förmodligen inte skulle gå – jag skulle i praktiken ha gått ned på 80% av lönen, men haft lika mycket att göra. Han sade att just så hade det blivit för honom när han blev pappa många år tidigare.
Vi löste det genom att han tillät mig att bli mer flexibel med hemarbete och hjälpte mig att prioritera hårdare, så att jag verkligen gjorde i stort sett bara det som måste göras. Han brydde sig inte om ifall jag jobbade bara 30 timmar någon vecka, bara de viktiga sakerna blev gjorda. Det gav mig mer tid för familjen samtidigt som kvaliteten på mitt arbete ökade. Han var en fantastisk chef.
@ChristinaG:
”Personligen tycker jag att staten ska fördela föräldrapengen jämt mellan föräldrarna, vill man ha det på något annat sätt får man lösa det själv. ”
Liksom redan sagt ovan (av Ninni?) tycker jag det vore mer korrekt att knyta tiden till barnen, sen får familjen själv lösa sin vardagsekvation. Staten ska hålla fingrarna borta från sånt som familjer kan lösa själva.
@Ulf T:
Förtroendearbetstid, som min man har… Väldigt fritt på vissa sätt, men verkar sällan betyda ”bara” 100 %. Och ännu svårare att då jobba 80%.
@Alith:
Visst är det omvälvande. Det är lite som ”före o efter Kristus-ny tidräkning” i ens liv typ
Vi hade uppskattat ett gästinlägg från dig, tex. om detta.
@Ninni o Frogfish
Såhär tänker jag om nuvarande föräldraförsäkring: bidrag och försäkringar kommer alltid med en brasklapp, staten vill här styra vårt beteende på ett sätt som de tror är bra. I nuvarande föräldraförsäkring står bl. a. ”Föräldrar med gemensam vårdnad har rätt till hälften var av dessa dagar. Man kan avstå dagar till varandra, men 60 av dagarna är reserverade för var och en av föräldrarna och kan inte avstås till den andre föräldern.” Som försäkring tycker jag att det är en halvmesyr, staten vill styra men vågar inte. Möjligtvis skulle fördelen vara att mammor inte kan ha ensamrätt på dagarna utan tvingas dela med sig.
Om staten inte ville styra oss alls skulle föräldraförsäkringen inte finnas, utan man skulle höja barnbidraget rejält eller sänka skatten för småbarnsföräldrar, och i förlängningen sluta subventionera dagisplatser (eller subventionera alla barnpassning lika mycket). Kruxet är att vi medborgare då gör som vi vill och inte som staten vill. Det är inte ett problem för medborgarna, utan för staten som då måste inse att de baserat sitt underlag för föräldraförsäkring på teorier/hypoteser som inte stämmer.
Min slutsats är att nuvarande försäkring är en halvmesyr och om den ska vara kvar ska man köra ”all in”. I min idealvärld skulle barnbidrag vara behovsprövat och skatten vara så låg att de flesta kunde göra som de ville utan behov av bidrag eller försäkring.
@Ninni: har några exempel på hur egenföretagare i min omgivning (som vill dela lika) gjort. Sammanfattningsvis har mamman varit hemma 3-6 månader (om hon är företagaren, annars något längre), har de minskat på antalet uppdrag, skiftat mellan barnledighet o jobb ofta, tagit hjälp av barnflickor, släktingar, en hade städhjälp, utnyttjat naturliga årssvackor i branschen, samarbetat med en branchkollega, och barnen har börjar på dagis (deltid) när det varit drygt året. De har fått gå ner i inkomst och fått jobba på att få upp volymen igen efter detta år. Jag är kompis med några av dem och kund hos andra, män o kvinnor. Jag upplever att alla varit tydliga med att de ska jobba mindre närmaste året för att vara med sitt barn men gett alternativ om jag som kund haft bråttomuppdrag.
Pingback: Ge högre lön till BRA lärare? | WTF?
@Ninni:
Oj, och jag som bara hade tänkt svara på ett enda inlägg en gång i tiden… Men har svårt att hålla tyst…
Inte i nuläget, tror jag…
@Matias: Kanske kvinnor vill inte mera ha förändring när de förstår att ansvaret vilar till största delen på deras axlar?
Makt och ansvar hänger ihop, och jag upplever diskussionen om föräldraledighet, liksom också diskussionen om obetalt hemarbete som en debatt där språkrör för kvinnor vill ge männen mera ansvar utan att ge männen makten, dvs. att man delegerar föräldraledighet eller hushållssysslor till män. Därav t.ex. det som Håkan skrev, i Ninnis citat: att han upplever att hans dammsugning ska kvalitetssäkras i efterskott. Samma synsätt skiner också igenom i Peppe Öhmans text: det är fel sätt att ta ut föräldraledigheten i semestertider då den andra föräldern också är ledig. I ett annat sammanhang klagade en mamma över att pappan bara lekte och umgicks med barnet i stället för att sköta hela hushållet.
Vem definierar normen för under vilka omständigheter det passar att ta ut föräldraledigheten? Kan en pappa göra ”rätt” under föräldraledigheten om han prioriterar annat än det som föräldralediga mammor prioriterar? T.ex. leker i stället för att baka?
Jag är väldigt mycket emot en tvångsdelad föräldraledighet eftersom den individ som kommer i kläm är barnet. I debatten presenteras det som om bägge föräldrarna fritt kan välja och att det är kulturella normer som gör att mamman drabbas värst av föräldraledigheten. Många som kommenterat här visar att så inte är fallet: t.ex. jobb vars karaktär gör att det inte går att gå ner i arbetstid.
Så här gick det för oss: När vi fick vårt första barn var det ekonomin: mamman studerade och jag hade rätt så goda inkomster. Propagandan från FK var entydig: ”Pengar är inte allt”; ”Pappan är viktig för barnet” ”Tiden kommer inte tillbaka”, etc, etc. Om jag hade tagit föräldraledigt så skulle vi gått back med tio papp i månaden, så jag tog mitt ansvar och jobbade hårt i stället för att driva oss i konkurs. Med en tvångsdelad föräldraförsäkring skulle vi förmodligen fått lösa det så, att mamman levt på studiemedel och skött barnet eller så att jag varit ledig en månad eller två – så mycket som vår ekonomi hade tålt.
Mamman studerade fortfarande vid andra barnet, och jag brukar skryta med att jag inte varit föräldraledig en enda dag med henne. Men det var jag som stannade hemma – förde och hämtade från dagis, skötte bebisen och jobbade då hon sov. Av samma anledning: ekonomin.
Och vid tredje barnet var mamman livrädd att jag skulle kräva att få stanna hemma, eftersom hon ville ha en lång sammanhängande ledighet, vilket hon inte haft med de äldre, och vilket hon givetvis fick.
@Alith:
Jag tycker det är jättetrevligt att du har stannat.
@MK:
Ninni, eller någon annan: Angående att kvinnor bestämmer över föräldrarledigheten som du länkar till här: http://unvis.it/sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3653364
Har du någon referens till själva forskningen?
@Chade:
http://www.mdh.se/hvv/personal/saa/aat02/publikationer-1.16923
Där har du Anna-Lena Almqvist publikationer och i mitten där hittar du de publikationerna som handlar om föräldraledighet.
@Alith: Precis så.
”My attachment to my children cannot be described as an emotion. They are part of my identity. And I am… incomplete without them.”
Tuvok, Star Trek: Voyager: Innocence (2.22)
@Kristian:
Det där låter verkligen som en börda.
Frågan är hur inlärt detta är egentligen. Det finns/har funnits kulturer där hela byn uppfostrar barnen tillsammans, och där barnen ser alla vuxna män som sina pappor och alla vuxna kvinnor som sina mammor.
Jag är tveksam till att den sortens attachment finns i dessa kulturer. Jag är dessutom tveksam till om den sortens kultur öht skulle kunna existera om denna attachment var biologisk.
@Kristian:
Jag kommer ihåg att jag har sett det avsnittet.
Jag älskar Star Trek!
Jag har träffat på ett flertal kvinnor som reflexmässigt säger att deras familj inte skulle ha råd att pappan var hemma 6-8 månader. På frågan om de har räknat på det säger att de inte har det, men de vet i alla fall.
Om man ha räknat på vad lägre inkomst, lägre kommunalskatt, möjligheter att leva men mindre omkostnader 1-2 år/barn, vilja att ha en enklare semester, påverkan pension, möjlighet att skjuta på stora inköp som bostad eller bil, sparande osv och kommit fram till att det inte går, då har man gjort ett medvetet val och då respekterar jag det. Jag vet också fall där den den ena knappt varit hemma alls pga helt andra saker, men återigen är det ett medvetet val.
Jag undrar dock hur många, statistiskt sätt, som verkligen tänker efter. Ninni har skrivit om att många kvinnor inte tänker igenom andra livsval, varför skulle detta skilja sig? Och hur påverkar det barnen?
Jag och min man räknade igenom och valde att avstå saker, främst konsumtion, för att kunna dela ungefär lika på föräldrapenning, VAB mm. Resultatet såhär långt är att jag tycker att vi har fått robusthet i familjen, båda kan sköta _hela_ hushållet (inkl sk manliga uppgifter). I omgångar har en av oss viljat lägga lite extra på jobbet eller fritidssysselsättning, då klarar vi att ställa om för det. Likadant vid de tillfällen när en av oss varit ”uträknad” pga sjukdom eller skada. Framförallt har vi båda tagit del av vårt barns vardag och jag upplever att han idag har en nära relation till oss båda. Att en pojke har en nära relation med en klok man känns extra viktigt idag när män generellt framställs som onda.
@ChristinaG:
Frågan är hur många som skulle dela mer lika bara för att de skulle räkna ut att det inte var så ekonomiskt dåligt som de trodde.
Mitt intryck är att argumentet ofta är en bekväm ”ursäkt” för att kvinnan ska få ta ut mer, för att hon vill det.
Jag tror att människor överlag egentligen, om de skulle tänka efter, värderar tid med barnen mer än en något högre inkomst på lång sikt. Det är inte direkt så att de flesta familjer i Sverige lever på gränsen till misär.
Dvs det är inte kvinnor som är förlorarna i den här frågan.
Är det på riktigt ett problem för kvinnor att de hamnar ”efter” i löneutveckling osv? Vi kan ju bara se det som ett problem om vi värderar lön/karriär osv högre än tid med barnen.
För hela diskussionen handlar ju tyvärr inte om vad som är en vettig balans ur ett mänskligt perspektiv, eller ur ett barnperspektiv, utan utgångspunkten är att mannen är idealet som kvinnor ska efterlikna.
Som om den manliga måttstocken skulle motsvara någon form av ideal livsstil när det gäller lycka och välbefinnande.
Ur det här så kallade ”jämställdhetsperspektivet” så vore det bättre att båda föräldrarna tar ut 4.5 månader var (ja på vissa ställen kan man lämna sitt barn på heltid på dagis från 9 månaders ålder) än att mamman tar 16 månader och pappan inga dagar alls.
Bättre för vem?
@MK: ”Mitt intryck är att argumentet ofta är en bekväm ”ursäkt” för att kvinnan ska få ta ut mer, för att hon vill det.”
Håller med, och det är trist när mamman får med sig pappan på att det när de egentligen inte har aning.
@MK: ”Jag tror att människor överlag egentligen, om de skulle tänka efter, värderar tid med barnen mer än en något högre inkomst på lång sikt. Det är inte direkt så att de flesta familjer i Sverige lever på gränsen till misär.”
Min poäng med stycke 2 var just det, om man räknar på det så tror jag fler skulle ha råd att vara lediga längre och gå ner i arbetstid därefter. Jag och min man jobbade inte heltid både förrän vår son var 8 år.
@MK: ”Dvs det är inte kvinnor som är förlorarna i den här frågan.” Nej det är männen.
@MK: ”Är det på riktigt ett problem för kvinnor att de hamnar ”efter” i löneutveckling osv?” Om de inte är medvetna om det och sedan försöker göra det till ett samhällsproblem eller männens fel, då är det ett problem.
@MK: ”Vi kan ju bara se det som ett problem om vi värderar lön/karriär osv högre än tid med barnen.
För hela diskussionen handlar ju tyvärr inte om vad som är en vettig balans ur ett mänskligt perspektiv, eller ur ett barnperspektiv, utan utgångspunkten är att mannen är idealet som kvinnor ska efterlikna.”
Det här ser jag annorlunda. Jag tycker om mitt jobb och jag insåg att det var kontroversiellt, så gör inte en ”riktig” mamma. Främst kvinnor som inte känner mig väl ogillade mitt val. Min man gillar sitt jobb. Hade jag eller min man inte velat anpassa oss efter ett barn, hade vi aldrig skaffat barn. Jag anser att vi fick en vettig balans genom att strunta i alla måsten och tänka själva. Du får gärna utveckla vad du menar, jag fattar inte.
@MK:”Ur det här så kallade ”jämställdhetsperspektivet” så vore det bättre att båda föräldrarna tar ut 4.5 månader var (ja på vissa ställen kan man lämna sitt barn på heltid på dagis från 9 månaders ålder) än att mamman tar 16 månader och pappan inga dagar alls.” Jag stör mig på omedvetna val eller att ta till schabloner, se stycke 2. Jag undrar vilka villkor du lägger bakom ditt resonemang: att en förälder inte vill, inte får för arbetsgivaren eller annat tvång?
@MK:”Ur det här så kallade ”jämställdhetsperspektivet” så vore det bättre att båda föräldrarna tar ut 4.5 månader var (ja på vissa ställen kan man lämna sitt barn på heltid på dagis från 9 månaders ålder) än att mamman tar 16 månader och pappan inga dagar alls.”
Menar du att man ska vara låst till föräldradagarna som staten bidrar med? Staten vill nog ha det så, men har man ekonomisk möjligheter kan man göra mer som man vill.