Vi har tidigare publicerat det mycket uppskattade gästinlägget En ung kvinnas ord om feminism från Camilla. Nu återpublicerar vi med hennes samtycke den här lilla pärlan från henne. Den inledande brasklappen om inläggets aktualitet är Camillas egen, men oavsett om inlägget är bortglömt eller högaktuellt, så är det väl värt att läsa. Var så goda!

(Det här var ett bortglömt utkast som skrevs när den berörda hashtagen var högaktuell och aktiv, och ni får således ha överseende med att ämnet möjligen känns något inaktuellt, samt att vissa formuleringar antyder att diskussionen pågår i nutid.)

Jag misstänker att det här blogginlägget inte (heller) kommer att bli den mest populära texten jag författat, men jag har med skräckblandad fascination följt hashtagen #mörkertalet, och dess relaterade tweets. Skräckblandad eftersom många av övergreppen och våldtäkterna som det berättas om är vidriga händelser som ingen borde behöva uppleva, fascination för att en mindre del av det som beskrivs inte kan anses vara övergrepp ens med de starkaste glasögonen på, vilket rättsväsendet tack och lov är enig med mig om. Jag kan nämligen tycka att vårt samhälle skulle ta en tämligen obehaglig vändning om man en dag beslutade att kriminalisera sex med någon som hel- eller delvis kunde tänkas göra det av omtanke.

För det är så vissa av skri­benterna under taggen ser det. Att (under­för­stått: som man) övertala någon till sex, är att mani­pulera och tvinga. Att (under­för­stått: som kvinna) ligga med någon trots att man inte är på väg att sprängas av upphetsning, är att bli utsatt för ett övergrepp. Man började exempelvis på nytt sprida en gammal debattartikel i Aftonbladet om ”husfridssexet”, enligt skribenten den svenska jämställdhetens akilleshäl. Eller som jag ser artikeln: Ett 3000 tecken långt praktexempel på hur man totalt omyndigförklarar kvinnan och skickar henne tillbaka minst 100 år i tiden.

”Hittar en undersökning som gjordes av Veckorevyn […] Många kvinnor i undersökningen anser själva att det inte är något problem att bjussa på lite sex. Jag tycker att det nästan är läskigare. […] Hur övergreppen naturaliseras i förhållanden. […] Medveten om att husfriden har ett tyst och skamfullt pris.”

Personligen har jag alltid tyckt att något av det finaste med att vara kär är att få vara sådär totalt hjärnskadat uppe i det blå över min partner. Att stundtals vilja slå knut på mig själv bara för att få göra honom glad, och inte minst veta att han gör detsamma för en själv. Var det roligt att som 17-åring sitta på den där stenhårda läktarbänken i regnet, för att den där sabla fotbollsmatchen råkade vara viktig för min dåvarande kärlek? Inte ett skvatt. Tyckte min förra, gravt hästrädda pojkvän att det var kul att följa med till stallet och hälsa på mitt temperamentsfulla sto, som slickade öronen platt bakåt och högg efter honom så fort han kom inom räckhåll? Garanterat inte. Men jag genomled inte timmarna som åskådare av den där helvetessporten för mitt höga nöjes skull, och han stod inte stel som en pinne fyra meter från staketet och tittade på min dressyrträning för att han tyckte att det var så jävla roligt. Man gjorde det för varandra, för att den där enstaka gången faktiskt göra en ansats och visa intresse för varandras passioner, och för att man visste att den uppoffringen gladde där fina människan man var så kär i. Det var hela avsikten, och det var tillräckligt för att väga upp.

Och jag har i min enfald alltid trott att någon form och frekvens av de där små prioriteringarna av partnern, är en självklar del av en välmående relation. Någon gång går man på hans italienska favoritrestaurang trots att man egentligen bara vill ha sushi, nästa kväll följer han med ut på en helnatt trots att han innerst inne vill ligga i koma framför Netflix. Jag får med det sagt panik vid tanken på att förvandlas till någon sorts tofflande siamesiska tvillingar, och blir de där obetydliga uppoffringarna till vanligt förekommande måsten gör man nog bäst i att se över sin relation. Men att vara med någon man är kär i, och aldrig någonsin vilja visa att man inte längre är den enda som existerar i sitt universum, och att man njuter av det? Vad är ett förhållande där man inte får och ger oombett?

Men när det kommer till dem som ser på sin sexualitet på samma sätt, då är det plötsligt inte längre något ömsesidigt eller fint, utan endast något läskigt. Ett ”naturaliserat övergrepp”. Ett ”skamfullt pris som betalas”. Åtminstone om du är av kvinnligt kön. Sex för en kvinna både upphöjs och görs till något fult, något som förväntas vara en fantastiskt frisinnad och avslappnad del av hennes liv, medan det på samma gång ska vara det allra heligaste och ömtåligaste för henne att skydda. Har du fräckheten att vara en av de ”många kvinnor” som hyser en annan relation till ditt sexliv – avslappnad, okomplicerad, och befriad från skam och känslor av påtvingad bräcklighet – då, lilla gumman, ska du minsann talas till rätta. Om än genom ett sorgset skakande på huvudet och en medlidsam blick, för du vet ju inte bättre. Du är ju faktiskt ett offer. Vi kan ju, som de goda jämställdhetskämpar vi är, inte låta dig inbilla dig att din trygga, medvetna vilja och dina lika trygga, medvetna känslor är dina att råda över eller definiera. I feminismens namn, släpp inte kvinnan fri!

Jag förstår att man vill väl, och att man vill uttrycka sin fördömelse för faktumet att det finns människor där ute, förmodligen primärt kvinnor, som inte vågar säga nej till sex. Att folk upplever press och negativa känslor i samband med sex är självklart något hemskt och bekymmersamt som inte ska förringas eller tystas ned. Men när diskussionen förs på det sätt den i dessa sammanhang gör är det enda man åstadkommer direkt kontraproduktivt, fördummande och nedlåtande. Inte nog med att man förringar de övergrepp som faktiskt sker, man omyndigförklarar även kvinnan som kön och generaliserar runt hennes sexualitet och vilja enligt en syn som borde vara oss främmande på 2000-talet, och jag kan inte undgå att känna att en diskussion om heder och renhet inte ligger långt borta.

För vissa är sex av mer omtanke än lust inte mer ärrande än en tråkig fotbollsmatch, eller italienskt istället för sushi.

Kan vi, snälla, sluta upp med att göra det fantastiskt positiva faktumet till något problematiskt, och istället försöka leva som de moderna, jämställda svenskar vi är och, ni vet, låta även kvinnor ha total makt över sina sexliv? Som medveten antifeminist kan jag tycka att det är det enda som är värdigt vårt samhälle år 2014.