Hejsan!
Grattis Sverige på nationaldagen!
Hur ska ni fira nationaldagen? 
Själv inledde jag den med att läsa ett blogginlägg som handlar om att (vissa) pappor ska kräva sin plats i hemmet och inte behöva så handfallna när frugan reser bort. (Läs gärna det och återkom sen). Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om inlägget för det känns som en att författaren menar att det är fel om man som pappa inte är lika bra om man inte kan laga mat så bra som mamman – är det verkligen ett problem?
Samtidigt, om man nu känner att man vill och kan göra mer hemma så ska man förstås göra det. Hur man fördelar ansvaret hemma är upp till dem som bor i hemmet, tänker jag.
Det märkliga var dock hur han beskrev att det handlade om Maktutövande när man som man överraskar sin fru med en del överraskningsmoment under en dag. Jag förstod inte riktigt hur det är makt? Och varför just makt skulle vara eftersträvansvärt? Är det något han tänker att män gillar?
Hemma hos oss så har det varit lite fram och tillbaka med hushållssysslorna. Till slut så bestämde vi att min man är ”matansvarig” och jag är ”städansvarig”. Min man är väldigt bra på att laga mat så det skulle vara mer problem med matlagningen (pasta hela veckan typ) om han försvann 3 månader än om jag försvann lika länge. Om jag skulle försvinna så skulle han säkert missa en del detaljsaker så som att ha koll på barnens kläder och plocka undan de kläder som de vuxit ur osv. Skulle han resa bort så vette tusan om jag skulle orka klippa hela gräsmattan och sånna lite tyngre saker som han e bättre på. Förutom det så överlappar våra färdigheter rätt bra
Känner du som pappa/man att du borde ta mer plats i hemmet?
Känner du som mamma/kvinna att du borde ta mindre plats?
Pingback: Om att pappor ska kräva sin plats i hemmet + Grattis! | UmeNytt.se - Nyheter Umeå Sverige - Nyhetsportal
Hej och vad kul att du vill läsa mitt inlägg. Inser nu att jag borde förtydliga det där med makt. Hahaha…för mig vara det vara ett sätt att vara lite underfundig i rubriken kring min överraskning till Jenny. Har inget ned makt att göra utan just det roliga med den dagen då jag fick busigt styra min fru och hela tiden överraska dom, inget annat.
Lev väl
Micke
@Micke: Tack för din förklarning!
Jag tycker det har med makt att göra men han missar den verkliga makten. Vad Micke säger mellan raderna är att hans fru gör allt rätt och att han är en dålig kopia. I den bemärkelsen har hon makt. Hon har makten att definiera hur en korrekt förälder/partner ser ut.
Jag gladdes åt textens inledningen men blev besviken när den fortsatte just för att han misslyckades att ta makten.
Genom att dyrka hennes förmåga och slänga ut henne för att försöka leva upp till hennes ideal bekräftar han hennes makt och reducerar sin makt.
För att ta någon makt och bli en fullvärdig del av familjen måste han finna sitt ideal, hävda det gentemot henne och leva upp till sitt eget ideal.
Det är dessutom enda sättet att avlasta henne, annars behåller hon ändå den tunga uppgiften att vara rollmodell.
Om ni, Mariel, delar upp och har olika roller ger det mer utrymme till er båda att vara med och påverka helheten.
Johan jag tycker du skrev klokt! Och det är nog det där ”hävda det gentemot henne” som kan kännas rätt svårt.
Så det handlar kanske mer om hur mannen tar på sig uppgiften som ”rollmodell” i hemmet mer än att ”avlasta” osv.
Micke, riktar mig direkt till dig eftersom du hittat hit. Du är uppenbarligen ett resultat av en curlinguppväxt att din mamma fixat allt för dig. Det var en stor björntjänst, för det du känner när din fru åker iväg är maktlöshet. Jag har inte koll och hur f-n ska det här gå. Det är den makten du ska ta tillbaka, inte makten att överraska din fru. Jag skulle föreslå en matlagningskurs. Finns sådana för vuxna hos en del studieförbund. Eller bara hitta en polare som kan röra i grytorna och vill dela med sig av sina kunskaper. Sen dröjer det inte länge innan du blir surdegsnörd och börjar prata om den perfekta hemrörda be’an.
Jag har en diametralt motsatt uppväxt på 70-80-talet. Jag skulle lära allt själv. Farsan lagade väl en punka åt mig efter 11 års ålder. Se och lär, nästa gång får du försöka själv. Fråga om du behöver hjälp. Jag fick egen matdag i veckan och vi hade rullande arbetsschema för städ och tvätt. Det gav mig en enorm beredskap att vara en hel människa som har koll på många olika områden. Jag gör det samma med mina barn. De får hjälpa till hemma och lära sig både manliga och kvinnliga sysslor. Att min dotter lärt sig fixa sin egen cykel är ett led i att hon vill flytta nästan 50 mil bort och gå i gymnasiet. Att ha koll på både manliga/kvinnliga sysslor ger riktig makt. När man flyttar i hus ökar de ”manliga” sysslorna markant. Även kvinnor bör lära sig dem och det är det skralt med i villakvarteren kan jag säga. Måla en vägg går väl an, men ska det sättas upp panel/vindskivor etc är damerna som bortblåsta. Gör-det-självhallen på macken är nog den manliga bastion som t o m feministerna gärna överlåter åt oss män.
Måste man då dela på alla sysslor rakt av? Är en millimeterrättvisa eftersträvansvärd? Nej, inte alls. Uppenbarligen är det saker man är olika bra på och det är inget fel i att specialisera sig. Det spar tid för redan stressade småbarnsfamiljer. Tid att båda kan få sitta ner ibland och få en egen tid i veckan. Dock tror jag det är viktigt att man inte har helt vattentäta skott mellan sysslorna, så du inte står handfallen i köket när hon åker bort och hon inte direkt ringer bilverkstan för att oljelampan lyser, när du är borta. Denna självständighet ger också makt den dagen då förhållandet kanske är på upphällningen. Jag kan faktiskt dra och klara barnen varannan vecka! Det är makt.
Sen finns det en annan makt att ta över. Tolkningsföreträdet hur saker ska göras. Vem är det som sätter nivån på hur saker ska göras? Kvinnor är ofta bra på att ta det tolkningsföreträdet. Det är hennes standard som gäller. Om du ska tvätta ska tvätten vikas på hennes sätt. Det ska städas som hon vill. Men det slutar inte där. Ofta har hon också tolkningsföreträde på de sysslor hon inte gör. Borde inte ”vi” tapetsera om vardagsrummet? Det betyder att du spenderar en lovvecka med tapetklister och spackel. Det är en betydligt svårare makt att ta över. Eller makten om vilka kläder barnen ska ha och vilken bil familjen ska ha. När feministerna säger att män ska ta större ansvar i hemmet talar de aldrig om makten över tolkningsföreträdet, precis som de missar det ansvar och de kostnader de manliga valen innebär. Men vi ska inte vara hjälpredor på hennes villkor. Vi kanske gör annorlunda och uppfostrar barnen på ett annat sätt, men lika bra. Med ökad ansvar följer ökad makt. Glöm inte det.
Sen kan du givetvis fortsätta att piffa upp samlivet med överraskningar, men den ”makten” är sekundär.
Lycka till i maktkampen.
Kanske mammor ska lära sig lite av pappor att slappna av lite det är inte hela världen om barnet kommer med en röd och en blå strumpa till dagis all mat som äts måste inte vara ekologisk och närproducerad det räcker ibland med en pizza köpt nära dig.
Och dessa långa listor med måsten att gratulera vänner och släkt som bara skapar stress och allt för ofta inte görs med glädje utan av tvång.
Och man kan ställa sig frågan varför mammor håller på med sin tävlan om vem som är bäst mamma där deras samkväm(fika)blir till förtäktskryt pikar och avundsjuka där dammtussar ses som socialt förfall och gud nåde om barnet använder samma skitiga byxor två dagar i rad då är det starka funderingar på ett telefonsamtal till sociala myndigheter.
Och där sitter pappan i godan ro och har inte förstått att alla dessa måsten som mamman pådyvlar honom egentligen handlar om en statustävlan mellan väninnor
Anders
Sitter på en parkering nu och läser ditt inlägg. Fint skrivet, mycket öppet om din uppväxt.
Jag växte som ni vet delvis upp utan min fader. Han försvann in hos nya kvinnor. Vi har kontakt idag skulle jag väl kunna säga. Han hann aldrig vara där för mig när det gällde att ha någon att fråga om saker som går sönder i hus. Jag blev rädd för saker som var elektriska och sen dessutom noll intresse för det. Det är jätteviktigt att en pojke får lära sig (ha möjligheten att fråga) . Jag är rätt bra på att byta proppar men thats it. Naturligtvis har jag kvaliteter som vissa hantverkare inte har osv men den biten har jag än idag svårt med. Jag hade nog ändå tyckt att allt sånt var trist (har inga vänner som är hantverkare/snickare) men jag önskar att jag hade haft någon att fråga. Det ironiska är att jag nyss varit och köp en ny kran som jag ska försöka installera . Bara en sån sak som att det heter ”blandningsarmatur” hade jag ingen aning om och ställde till det inne i affären.
Sånt kan göra mig ledsen. Blir påmind om att det kunde varit annorlunda.
Idag skänker vi en tanke till Gustav Vasa .
Vad jag tycker Micke säger mellan raderna är att han är lat och bortskämd, åtminstone att han har varit det.
Grattis Micke, att du nu börjar mogna och ta tag i ditt liv och lära dig dessa saker!
Själv tog jag genast tag i alla dessa sysslor i samma ögonblick som jag flyttade hemifrån, min inställning var att detta nu var mitt eget ansvar, och ingen annans. Har jag flyttat hemifrån är dessa sysslor en del av mognadsprocessen, att ta hand om mig själv istället för att överlåta det ansvaret på andra. Learning by doing, det blev en del bränd mat innan jag kom på knepen. Ännu idag är jag fortfarande den enda i hushållet som kan göra äkta bearnaise sås.
När jag senare träffade min dåvarande fru var jag bra mycket bättre på dessa sysslor än henne. Tyvärr var (blev?) hon lika lat och bortskämd som jag läser mellan raderna ovan att Micke är/har varit, vilket innebar att jag gjorde allt och hon inget, trots att hon, visserligen ofrivilligt (åtminstone hävdade hon det, fast jag såg henne aldrig söka arbete), ändå var hemma hela dagarna medan jag var på jobbet.
Det höll till hennes förvåning inte i längden, jag fick nog och lämnade henne. Nu har jag en underbar fru som själv gjort det aktiva valet att vara hemmafru och hantera dessa sysslor och mycket mer. Hon vill ha det på det viset, och jag är glad och tacksam för det, jag vill också ha det på det viset nu när jag ser alla fördelar. Middagen är serverad när jag kommer hem, huset ompysslat, och vi kan fokusera på varann istället. Barnen är dessutom nu trygga när de vet att någon alltid finns där hemma för dem.
Personligen kunde det i princip lika gärna ha varit jag som var hemma och hon som jobbade istället, men både hon och jag trivs med situationen, och varför skulle vi göra det annorlunda när det är så här vi båda trivs och vill ha det så?
Skulle hon vilja börja arbeta kommer jag även att stödja det 100% och börja fördela hemarbetet mellan oss.
Det är fullt möjligt att jag är en mansgris som tycker det är okej att ha det så, men vad tycker då feministerna om min fru, som också vill ha det så?
Skall hon indoktrineras med genusglasögon?
Är hon en slav, fast hon inte vet om det?
Om hon är en slav som går hemma på sina egna villkor, vad är då jag som arbetar borta åt någon annan på deras villkor?
Nä, låt individerna själva besluta vad som är bäst just för dem istället för att påtvinga dem en massa åsikter om vad som är deras eget bästa.
Vem kan veta det utom jag själv?
Att ”statsfeminismen” av skatteskäl/statsekonomiska orsaker vill ha ut så många som möjligt i arbetslivet är inget att förvånas över. Sverige är ju i grund och botten ett väldigt vänstervridet kommunistliknande land med sin stora statliga kostsamma skatteslukande apparat.
Men att folk går på kommunisternas (a.k.a. feministernas) propaganda är för mig en gåta…..
Fast de börjar bli lite mer öppna med det, tex. Nina Björks egen replik i tidningen häromdagen:
”Men feminismen handlar ju, som alla politiska kamper, om en konflikt om resurser och makt! Det är ju det som är politisk kamp. Byt ut ”män” i citatet ovan mot ”vita” under kampen mot apartheid i Sydafrika”
Hon erkänner nu att det är en politisk kamp, men det hade varit ett bättre exempel att byta ut ”kvinnor” mot ”arbetare” istället. Då ser man också hur ”patriarkatet” också motsvaras av ”etablissemanget”, samt hur ”män” nu är deras förtryckare, ”överklassen”……
Samma skit som bara packats i ny förpackning, efter att folk ratat den förra…. Mig lurar de inte i alla fall….
@michael: Det där är en viktig aspekt, den ständiga tävlan mellan kvinnor. För några år sen när Solsidan startade ondgjorde sig någon Aftonbladetkrönikör sig över den manliga tävlan i dyrast Webergrill. Han tog Brommas villakvarter som modell för manlighet. Vad han missade är den ständiga tävlan i att vara den perfekta kvinnan som råder i princip överallt, från hyresrätt till adelsborgar. Det är ingen hemlighet att mannens prylar brukar försvinna från hemmets viktigaste rum bara några år efter att två flyttat ihop. Älskling – jag tänkte att den här gråa soffan skulle passa i vardagsrummet, så kan vi ha din soffa i gästrummet. Det är hennes hem, hennes skyltfönster över sin kvinnlighet. Hon inreder, hon klär barnen, hon lägger in sill till det perfekta julbordet osv. Ett omöjligt ideal som skapats av kvinnlig konkurrens tillsammans med kvinnliga inredningsmagasin, bröllopsmagasin, julspecialmagasin osv. I hennes skrytprojekt dras mannen in. Det är också därför det ofta blir en ordentlig konflikt när man så småningom flyttar isär. Om han tar med sig hälften av bohaget ser hon det som att han tar hennes hem. Man tar med sig en del av hennes identitet. Män skapar sin identitet på annat. Statusprylar som bil och båt, eller aktiviteter utanför hemmet. För en skild man var det betydligt jobbigare att hon fick båten än att han fick köpa ny köksutrustning eller linneskåp.
Så du har helt rätt. Kvinnor skulle behöva se hemmet mer som en funktionsyta att leva i. Man behöver inte leva i en IKEA-kuliss. Då är vi tillbaka till min käpphäst om att kunskap om våra biologiska drifter ger oss styrka att bortse ifrån dem. Om man vet varför man får lust att konkurrera och leva upp till ideal kan man också negligera dem. Precis som att mannen som känner för att cykla ikapp en okänd på cykelbanan kan lägga band på naturen. På cykelbanan må det vara hänt att ge efter, men i en bil blir den biologiska driften rent livsfarlig. I lagom mängd är det ok att tävla med ett snyggt inrett hem, men när idealen blir övermäktiga leder det till stress och osämja. Lite mer Hakuna Matata behövs.
@Anders:
Man kan hjälpa varandra också. Män kan sätt stopp för sin fru. Många kvinnor har inga problem alls med att sätta stopp för sina mäns statusexcesser. Om män upprätthöll egna åsikter om hur familjens liv ska se ut så kunde de fylla samma funktion i sina fruars liv. Det tror jag hade varit hälsosamt för båda.
@Johan Grå:
Om män upprätthöll egna åsikter om hur familjens liv ska se ut så kunde de fylla samma funktion i sina fruars liv. Det tror jag hade varit hälsosamt för båda.
Håller med. Inte minst när det gäller livets stora gemensamma beslut, som tex husköpets vara eller inte vara.
@Ninni:
Tala inte med mig om bostäder. Jag har hört alldeles för många män tala om sina flickvänners bostadsplaner som ett oundvikligt öde som de kan skjuta upp men inte undkomma.
@Johan Grå:
Det var inte en slump att jag tog just husköp som exempel, om jag säger som så. Vi delar erfarenhet på den punkten.
@Johan Grå: Samma om det här om När man skaffar barn.
Jag lyckades ! Wohoo. Har bytt kran och knippsat rör eller vad det heter. Fattade till och med att man måste stänga av huvudkranen också. Vilket jag löste med att dra ut en kontakt till en pump. Hittade inte nån huvudkran eller vad det heter. Asså det växer ju hår på mitt bröst nu. Nästa projekt är att bygga en dörr till ett förråd.
Micke (kul att du hittat hit),
Jag håller helt med Johan Grå, du visar tydligt vem det är som har kontrollen och makten i hemmet. Du är inte ensam om det, detta upprepas i de flesta hemmen i Sverige idag. Din och de flesta männens makt i hemmet är nära noll.
Vad du behöver göra är att ta kontrollen på riktigt och göra saker på ditt sätt. Glöm aldrig bort att du inte är mamma och att du aldrig kan vara mamma, du är pappa. Pappa gör saker på sitt sätt. Acceptera inte att bli nedvärderad av din omgivning (inklusive din fru). Låt inte henne ha tolkningsföreträdet!
För egen del så känner jag inte igen mig i det du beskriver, jag har alltid kunnat laga mat och ta hand om mitt eget hushåll. När sambon är utflugen några dagar funkar tillvaron smidigt, jag gör saker på mitt sätt. Ingen behöver fråga mig om att komma och passa barnen. Varför? Jo, jag har både kontroll och makt i hemmet, jag har vägrat underordna mig.
Vad gäller det Anders skriver så håller jag med om vissa delar och inte om andra. Jag blev rätt curlad på hemmaplan med en mamma som lagade all mat och fixade det mesta i huset. Trots detta så tog jag tag i min tillvaro när jag flyttade hemifrån och fixade allt själv. Nu kan jag göra allt som krävs i ett hem, inklusive en hel del av det tekniska (inga problem att fixa med el eller vattenledningar).
En av de aspekterna vad gäller makt är den utökade makten i hemmet. Mannens mamma vill gärna behålla en del av den makt hon har även i hans nya hem, vilket hos en del kan visa sig i just ett läbbigt curlande med tvätt av hans kläder, fixa i hemmet, mm. När sen en kvinna kommer in i bilden så blir det ofta en krock mellan dessa maktsfärer, mammans och fruns/sambons makt.
Du är så jä**a skön Torstensson!
Ring mig när du ska bygga förrådet runt dörren.
Jag förmodar att vi talar om makt och kontroll över sn livssituation, snarare än om makt och kontroll över sin partner?
@Thomas: Både och. Att inte känna sig hjälplös när ens partner åker iväg är makt över sin egen livssituation. Att ta tolkningsföreträdet om hur vissa sysslor ska göras är makt över sin partner. Om den ena har tagit tolkningsföreträdet och är den som bestämmer om när var och hur saker ska göras har denne makten över sin partner. Det är en makt som sällan pratas om.
Det logiska vore att den som sätter standard också är den som jobbar mest. Om han har höga krav på hur trallen på nya verandan ska ligga, är det han som får huvudansvaret för att lägga den. Har hon satt standard för hur tvätten ska ordnas blir det ganska naturligt hennes arbetsuppgift. Ska man släppa ansvaret får man också släppa kontrollen. Om man föreslår att ”vi” borde tapetsera om i vardagsrummet borde den som föreslår det vara den som först börjar spackla och blanda tapetklister. Senast jag kollade krävde det varken styrka eller snopp.
@Anders
Jag tycker emellertid att det är en viss skillnad att anse sig ha tolkningsföreträde; eller för den delen att försöka kontrollera sin partner, mot att ha verklig makt över sin partner. Dilemmat med de flesta dysfunktionella relationer är väl just att parterna ständigt hamnar i en maktkamp, där det tycks vara viktigare att reda ut vem som egentligen bestämmer än att båda är lyckliga i relationen?
Låt oss säga att person A kräver att alla kläder måste vikas enligt dennes standard, men att person B inte ser vikten av att göra på det viset. Vad blir då kontentan? Min spontana känsla är att det är vanligare att person A i fortsättningen kommer att få vika all tvätt på egen hand för att få tvätten vikt på sitt sätt och för att undvika konflikter. I sådana fall så framstår det som att person A fått sin vilja igenom och har tolkningsföreträdet, vilket enligt ditt resonemang kan vara ett exempel på makt. Person B har emellertid genom att överlåta ansvaret för tvätten indirekt fått person A att helt ta över ansvaret för att vika tvätt, vilket väl också skulle kunna vara en definition av maktutövande?
@Thomas: Grejen är att person B anses vara ett svin som inte tar sitt ansvar, trots att person A markerat att det ska göras på A:s sätt. B straffas om denne inte viker tvätt. Om B viker tvätt på sitt sätt blir B också straffad. Därför är B maktlös i situationen.
Det intressanta är att det inte råder samma diskussion om ”manliga” sysslor som att byta panel eller fixa bilen. Där finns ett manligt tolkningsföreträde om hur det ska göras, vilket kritiseras för. Det ställs inte alls samma krav på kvinnor att ge sig in på de områdena. Har du sett någon säga: Systrar, nu är det dags att ta ansvar för husrenoveringen?
@Anders: Fast nu tolkar du person A som kvinna och person B som man, vilket färgar din analys något. På liknande sätt kan man vända på det hela och starkt betvivla att det skulle skapas några större rubriker om lathet eller svineri ifall situationen hade varit den motsatta; att person A varit en man och person B varit en kvinna. Där har jag inga direkta invändningar.
Vad jag försöker påvisa är dock att jag tycker att det är något förhastat att utmåla dem som anser sig ha tolkningsföreträde i nära relationer som maktinnehavare. Tolkningsföreträdet i nära relationer har sannolikt den personen med mest erfarenhet/kunskap rörande den aktuella sysslan, vilket ju inte alltid är fallet i den ofentliga debatten. Det kommer alltid finnas initiativtagare och utförare, men går det verkligen att utesluta utförarens maktposition helt? Visserligen måste jag medge att initiativtagaren oftast utåt sett får mest uppmärksamhet, men är det verkligen det som betyder mest i en nära relation och ger det någon reell makt?
@Thomas:
Det blir många person A och person B fram och tillbaka. Det vanligaste mönstret är att kvinnor kräver mest och är mest kritiska i relationer.
Om kvinnan kräver och kritiserar och mannen ger blanka fan i vad hon säger är det förstås som du säger, hon har ingen makt. Om hon kräver och kritiserar och mannen fogar sig efter hennes vilja mer än hon fogar sig efter hans har hon större makt eftersom hon har tolkningsföreträde.
Jag hävdar att du har fel om att den med mest erfarenhet har tolkningsföreträde men även om du skulle ha rätt så blir resultatet detsamma, den som har tolkningsföreträde har mer makt.
Jag hävdar också att om en äldre man med mer erfarenhet blir ihop med en yngre kvinna och bestämmer det mesta i relationen eftersom han har mer erfarenhet skulle folk i gemen se på det med kritisk blick. Att kvinnor som är i samma ålder som sin man anser sig ha tolkningsföreträde kring hur man sköter barn, hur det ska se ut hemma, vad som ska göras med huset, vad man ska äta, vilken bio man ska se, osv. är det däremot ingen som ifrågasätter. Det är den naturliga ordningen.
De flesta sysslor i hemmet består helt och hållet av tycke och smak. Vad tycker man om att äta, hur vill man bo, vilken soffa är snyggast, hur uppfostrar man barn, vilken bil är mest ekonomisk, hur ska man spendera pengar, vad vill man göra på semestern, vilka kompisar är roligast att umgås med, ska man prioritera att bygga om köket eller att ha ro att läsa en god bok. Så länge man håller sig inom rimliga ramar finns det inget rätt och fel.
@Johan Grå: Trodde det skulle bli tydligare med person A och B eftersom jag försöker frångå ett kollektivistiskt synsätt
Är det verkligen så enkelt att den som oftast fogar sig är den som har minst makt? Jag föreställer mig att de flesta beslut som fattas i hemmet är relativt banala och således inte kräver att man som individ känner sig tvungen att markera gränser. Som jag ser det är det fullt möjligt att låta sin partner bestämma 97 oviktiga saker och ändå besitta möjligheten att bestämma de 3 absolut viktigaste. Hur omgivningen väljer att tolka en sådan relation känns oväsentligt.
Jag tror också att det är viktigt att inte försöka beskriva det hela som någon kamp mellan män och kvinnor.
@Thomas:
Jag vet inte om jag tycker det är en kamp mellan män och kvinnor men det är ett faktum att det finns mönster i hur vi relaterar till varandra som är könsbundna. När situationen är den omvända brukar de känslomässiga mönstren inte vara jämförbara och de som skriver om parterapi noterar att det omvända mönstret är värre för att det speglar en annan dynamik. (Även om jag personligen tror att deras oro snarare speglar det faktum att de flesta människor upplever det obehagligare när en kvinna blir kritiserad än när en man blir det.)
Visst, som ett teoretiskt fall skulle det kunna vara så att en person bestämmer i ett fåtal ämnen som är mer väsentliga och därmed har mer makt. I vanliga svenska relationer är det sällan så det fungerar så det är tämligen irrelevant. Det kan vara så i patriarkala relationer (som i en del invandrarfamiljer) där mannen har den avgörande rösten men i praktiken överlämnar det mesta av skötseln till kvinnan. Det är i min erfarenhet inte så i matriarkala relationer för kvinnor brukar inte överlämna beslutsrätten till mannen i lika hög grad.
@Johan Grå: Om jag har förstått dig rätt så menar du att heterosexuella relationer i Sverige tenderar att präglas av en kritisk kvinna och en man som fogar sig, samt att det till viss/(stor?) del är könsbundet? Min första följdfråga blir då i vilken grad detta också upplevs av parterna, eller är det i huvudsak en analys utifrån åskådarens synvinkel? Min andra följdfråga blir huruvida du anser att könsbundna mönster i kärleksrelationer kan eller bör förändras?
”I vanliga svenska relationer är det sällan så det fungerar så det är tämligen irrelevant”
Har du något tips på läsning angående detta?
@Thomas:
Lägger mig i er diskussion lite.
Min första följdfråga blir då i vilken grad detta också upplevs av parterna, eller är det i huvudsak en analys utifrån åskådarens synvinkel?
Jag upplever det väldigt vanligt och det kommer från parterna själv. Jag har mött allt för många män som tiger för husfridens skull.
Min andra följdfråga blir huruvida du anser att könsbundna mönster i kärleksrelationer kan eller bör förändras?
Jag tror, grundad på egen erfarenhet, att det både kan och bör förändras och att en verklig genusvetenskap hand i hand med biologisk vetenskap skulle kunna göra stor skillnad och hjälpa människor att bli lyckligare tillsammans. I detta inlägg har jag försökt visa vad denna förändring medfört för mig (oss) ur ett privat perspektiv. Men utan att förstå vad man gör för fel, eller ens att, kan man inte heller försöka förbättra sina mindre bra sidor.
@Thomas:
Mönstret är rätt väletablerat och så vitt jag vet inte särskilt kontroversiellt. Normalt är man inte så intresserad av könsskillnader i parterapi, eftersom det är individer man har framför sig, men det finns nämnt i huvudlitteraturen för bägge de evidensbaserade parterapiformerna, EFT-C och IBCT:
EFT-C: Becoming an Emotionally Focused Couple Therapist
IBCT: Acceptance and Change in Couple Therapy
Även John Gottman som är den som ursprungligen forskade på sådant tar upp det i sin manual:
The Marriage Clinic
Jag läser sällan svenska studier för det kommer inte lika mycket och de är ofta besvärande ideologiska. Det finns dock ingen anledning att tro att mönstret ser annorlunda ut i Sverige och min erfarenhet är att det är samma mönster.
Det varierar i hur hög grad parterna sätter ord på det men ett av de vanligaste klagomålen från män är att de vill ha mer harmoni eller att deras flickvänner/fruar är för kritiska. Det finns också män som fullständigt tappat bort sig själva och snarare är besvärade över att de inte kan leva upp till sina fruars förväntningar. Jag har sett alldeles för många män som är kliniskt deprimerade för att de internaliserat sin partners negativa bild av deras person.
Nu fokuserar jag på kritiken, kvinnor har andra problem i dessa relationer. Framförallt att mannen först blir allt mer passiv och undvikande, senare i relationen växlar det ibland över så att mannen också bli kritisk. Det blir relationen inte lyckligare av.
Om mönstren bör förändras. Ja, det tycker jag. Jag tror också att mönstret förmodligen funnits lång tid men förvärrats. Mäns domän har flyttats från utanför hemmet till hemmet vilket betyder att de inte har så många andra områden att hävda sig eller hämta styrka i. Det är också ett problem eftersom mäns och kvinnors sexuella attraktion skiljer sig åt. Kvinnors lust avtar i långa relationer på ett sätt som mäns lust inte gör. Man antar att det beror på könsskillnader. Mäns lust är i högre grad internt skapad, kvinnors externt. Fast en försvårande omständighet i moderna relationer är nog att mäns lust är mer lämpad för att väckas av en kvinna man delar allt med. Visst kanske män tänder ännu starkare på nytt och spännande men framförallt tänder män på utseende och tillgänglighet. Kvinnors lust väcks snarare av män som sticker ut, är dominanta, skickliga på saker och ting, att andra män och kvinnor beundrar dem osv. sådana egenskaper är svåra att visa upp i en modern relation där man gör samma saker, ofta på kvinnans villkor. Så på ett eller annat sätt tror jag vi behöver få tillbaka en könsdynamik om vi vill ha hållbara relationer med bibehållen attraktion. Det kan säkert se ut på många sätt men kombinationen av att män är undergivna hemma och inte heller sticker ut på något sätt i arbetslivet fungerar inte.
@Johan Grå: Nog känner jag igen mönstret du beskriver, men för mig känns det som hämtat från ”Lilla Fridolf” eller ”Åsa-Nisse”. Min känsla är således att det kan finnas vissa generationsbundna skillnader i hur mönstret ser ut. Jag ska emellertid ta itu med materialet du länkade till för den mer uppdaterade versionen.
@Ninni: Här får alla som vill vara med
”Men utan att förstå vad man gör för fel, eller ens att, kan man inte heller försöka förbättra sina mindre bra sidor.”
Visst är det så, men jag tycker nog att den enklaste vägen vore att människor började prata på tu man hand om sådana saker
De fel man gör i ett förhållande behöver ju faktiskt inte vara fel i ett annat, oavsett hur könsbundna de än må vara/verka. Jag blir dessutom oerhört stingslig när det kommer till kommentarer som ”det är så typiskt er män”, särskilt när det gäller fel som jag normalt sett inte begår.
@Thomas:
Böckerna är rätt generella och inte så spännande om du inte är i branschen. Ska du läsa någon föreslår jag att du börjar med Gottman. Han har dessutom ett rätt provocerande råd om vad man ska göra åt mönstret. Gottman har också skrivit mycket populärvetenskapligt men jag kan inte på rak arm minnas om han tar upp könsskillnader där.
Alternativt kan du ju läsa Esther Perel. Jag har inte läst hennes storsäljare men den är populär och inne på liknande spår. Inte så mycket om kommunikationsmönster som behovet av att skapa något annat än bara vänskap för att hålla lusten levande.
Förresten, hur tänker du dig generationsskillnaderna?
Intressant med ”pardynamiken”. Nog är det så att det även bland kärlekspar finns ett maktperspektiv, och det illustreras inte minst när det gäller val och hur pengar ska användas. Jag deltog i en grannfest i lördags och där var ett par som nu har både en osåld lägenhet och ett hus. Kvinnan är hitflyttad ryska och det är oklart om hon jobbar, men det var hon som ville ha hus och trädgård, eftersom alla mannens släktingar har det. Så mannen som bodde i en lägenhet fick foga sig.
Pengar i parförhållanden behandlades mer ingående i ett program för ett par dagar sedan.
Par 1: Hon (bibliotekarie) tjänar 1300 euro i månaden, han (arbetslös) hade 1500 i ersättning. Hon styr ekonomin med järnhand, håller koll på hans bankkonto och ifrågasätter uttag på 20 euro. Hon köper bara matvaror som är nedsatt pris på, han får bara sin favorityoghurt om det är rea. Att handla mat tar fyra timmar för
Hopplöst att skriva i kommentarsfältet för närvarande.
@Johan Grå: Tack för lästipsen.
”Förresten, hur tänker du dig generationsskillnaderna?”
Med en tydlig rollfördelning följer specialisering. Jag föreställer mig att i en generation där rollfördelningen i huvudsak bestod av en försörjare och en hemmavarande så befästs också bilden av att försörjaren inte duger till hemarbete och tvärtom. Detta skulle i så fall kunna ”motivera” kritiken respektive part får utstå då denne befinner sig utanför sin domän. (En mattelärare kommer sannolikt inte vara lika bra på grammatik som svenskläraren, även om de båda i grunden är lärare.) Med tanke på att vi idag är betydligt mer gränsöverskridande på egentligen alla områden, så föreställer jag mig att i den mån kritiken innehållsmässigt påminner om tidigare generationers kritik så känns den mer socialt nedärvd än biologiskt betingad. En felinlärning helt enkelt