I förra inlägget refererade jag den första artikeln av tre i Skolverkets rapport om mobbning.

UPPDATERING: Marika Formgren har i en kommentar nedan berättat att den rapport hon utgick ifrån var en annan, nämligen denna ”Diskriminerad, trakasserad, kränkt”. Den rapporten är tveklöst full av prat om strukturer, kön som social konstruktion m.m. Den tycks ta avstamp ur Solweig Hägglunds avfärdande av Olweus forskning, och består i vanlig ordning av fria tolkningar utifrån intervjuer; Hägglund var den som ’körde över’ Olweus i rapporten ”Kränk mig inte”, vilket refererades i min förra artikel. Tack, Marika, för förtydligandet.

Idag läste jag igenom den andra artikeln (börjar på sid. 96), av Gun-Marie Frånberg och Marie Wrethander, båda fil dr. och lektorer i pedagogiskt arbete och pedagogik. Den redovisar åtta olika program mot mobbning.

Hantverkaren

Först, Farstametoden, som blivit populär i Sverige. Den är lätt att lära sig och syftar till att upptäcka och stoppa mobbning när den sker. Materialet de gått igenom tycks vara klent i fråga om vetenskapliga referenser, men jag får känslan att författarna inte ansträngt sig över hövan att gräva lite – undrar om de ens frågat förespråkarna för farstametoden? Det framgår inte att de gjort detta. I min erfarenhet brukar sådant tyda på att man har en förutbestämd uppfattning om det man skall redovisa. Det kan möjligen stämma att, som de beskriver det, metodens fader Karl Ljungström, har skapat något hemsnickrat, med stänk av geschäft och illa underbyggda tjuvnyp mot andra aktörer inom området. Det har jag inte möjlighet att avgöra just nu.

Genusvarning

Friends-programmet, skapat av Sara Damber, drivs av en stiftelse, där hon är ordförande. Metoden har mycket gemensamt med Farstametoden, men jobbar också med ’kompisstödjare’ och fokus på miljö och maktstrukturer.

I denna beskrivning dyker några passager upp som möjligen är de som Formgren syftade på:

Damber menar att en orsak till att mobbning och trakasserier uppstår är att skolors arbete ofta styrs av olika normer. Här lyfts normer om genus och sexualitet fram specifikt, vilka betecknas som ”genusnormen” och ”heteronormen”. Med hänvisning till Friends egna studier (ingen närmare referens anges) menar Damber att skolor ofta tar en heteronormativ utgångspunkt i sitt arbete med jämställdhet. Dessa normer påverkar våra uppfattningar om vad som är normalt eller avvikande vilket i sin tur ligger till grund för kränkningar som relaterar till genus och sexualitet.

Även denna metod sägs beskrivas huvudsakligen utan vetenskapliga referenser (annat än luddiga hänvisningar).

I antagandet om bakomliggande orsaker till mobbning refereras till att människors handlingar styrs av normer och osynliga maktordningar. Dessa betecknas ”heteronormen” och ”genusnormen”. Här påtalas att det finns en heteronormativ utgångspunkt i skolors arbete med jämställdhet, genus och sexualitet. Hänvisningar görs till ”Friends egna studier” och ”forskarna Nayak och Kehily” utan att några referenser anges.

Det sägs att Friends-programmet marknadsförts ”massivt”, och att det sponsras av ”en rad större företag som Swedbank, Telia, McDonalds och Canon”.

I den efterföljande diskussionen noterar man att, även om Friends, liksom Farstametoden, dröjer med att meddela mobbarens föräldrar, har Friends sluppit kritik för detta, medan Farstametoden kritiserats rätt hårt.

Författarna är heller inte så imponerade av genusanalysen:

Mobbning kan bero på de maktordningar och normstrukturer som Damber menar finns på skolor. I dessa förklaringar tas uteslutande utgångspunkt i normer om genus och sexuell läggning. Det är intressant att just dessa två diskrimineringsgrunder tas upp och får utgöra förklaringsgrunder till att mobbning uppstår. Andra diskrimineringsgrunder nämns såsom ”andra faktorer som spelar in, till exempel klass, etnicitet, funktionsförutsättningar, religion eller andra trosuppfattningar” (Damber, 2008, s 27), men beskrivs inte närmare. I detta sammanhang lyfts alltså ett könsteoretiskt resonemang fram på ett relativt enkelt sätt. Det handlar om ”heteronormen” och ”genusnormen” som beskrivs som något objektivt och påtagligt och som innebär att heterosexualitet anses finare och att det finns två typer av människor, män och kvinnor, där den ena anses lite bättre än den andra. Även om det görs en del hänvisningar till forskning i materialet är en brist att hänvisningar ofta görs generellt såsom att ”forskning visar …” utan att referenser anges. Genomgående är den vetenskapliga förankringen svag.

KBT

Det tredje programmet, Komet, skapat av psykologen Martin Forster, har tagits fram baserat på ett amerikanskt program, med stöd av professor Richard J. Morris vid institutionen för specialpedagogik, rehabilitering och skolpsykologi vid University of Arizona, USA. Metoden fokuserar på kommunikation, ledarskap och förhållningssätt i klassrummet. Programmet jobbar inte specifikt med mobbning, men bygger bl.a. på förebyggande och vid behov riktade terapeutiska åtgärder för att hjälpa ’problembarn’ och skapa arbetsro för alla.

Programmet har tydligt högre ingångströskel än de två föregående, men, som jag upplever det, betydligt mer solid teoretisk grund och mer konsekvens.

Förutom att arbeta med ledarskap i klassrummet, att pröva på olika strategier på tal om mobbning – och det som görs 123 för att hantera konflikter, skapa arbetsro och motivation, tar programmet fasta på ett samarbetslärande utifrån en amerikansk metod som benämns Classwide peer tutoring (CWPT). (Se exempelvis Greenberg, med flera 1988.) Syftet med den metoden är att öka koncentration och inlärning. Det har visat sig att särskilt hos barn med ADHD-problematik blir resultatet ett minskat störande beteende och ett ökat fokus på skolarbetet. Därigenom förbättras också deras skolresultat. (DuPaul med flera, 1998). Skolkomet, liksom Ungdomskomet och Föräldrakomet, tar sin utgångspunkt i Kognitiv beteendeterapi (KBT) och inlärningsteori. De handledare som utbildas inom programmet bör ha kunskaper om kognitiv beteendeterapi (KBT) och då framför allt om beteendeanalys, meddelas i manualen. Om inte är det risk att metoden gör mer skada än nytta.

Författarna har egentligen inga direkta invändningar mot vare sig teoretisk underbyggnad eller tillämpning, förutom i sista stycket:

Kognitiv beteendeterapi är en behandlingsform som används inom psykiatrisk vård. Man kan fråga sig om det är lämpligt att lärare som saknar utbildning i denna terapiform ska ägna sig åt den i klassrummet.

Min lekmannasyn på KBT är att massor av lekmän praktiserar delar av det, på olika sätt, och Komet utgår ifrån att skolan skall ha en grupp centrala personer som uppfyller de teoretiska kraven. På så sätt känner jag mig själv inte oroad över att lärare, med lokalt stöd av sakkunniga, får hjälp att tillämpa metoder grundade i KBT i klassrummet. KBT är väl en av de få terapiformer som lämpar sig rätt väl för detta? (Här hoppas jag att vår Grå eminens, Johan Grå, rättar mig om jag har fel).

Programmet Lions Quest (utvecklat av Lions Club) hoppar jag över, då det huvudsakligen handlar om drogrelaterat arbete, men också sägs hjälpa mot mobbning.

Mobbningsforskningens fader

Olweusprogrammet är utvecklat av mobbningsforskningens nestor, Dan Olweus (hans avhandling 1969 sägs vara den första vetenskapliga studien i världen om mobbning). Huvudman är Olweusgruppen vid Universitetet i Bergen. Beskrivningen känns solid och välgrundad, men mobbaren beskrivs hela tiden som ”han”. Just när jag började reta upp mig på det, kom följande stycke:

Olweus menar vidare att det faktum att det har forskats och skrivits betydligt mer om pojkars sätt att mobba än om flickors har att göra med att pojkars mobbning oftare är fysisk och därmed mer påtaglig. Det betyder inte att problemen är mindre hos flickor. Bland flickorna är det delvis andra förfaringssätt som gäller, som ryktesspridning och kränkande uttalanden och minspel, menar Olweus. Man låtsas som om den mobbade inte finns och försöker även att få andra att tycka illa om henne så att hon ska bli helt ensam. Det är inte ovanligt att flickor aktivt försöker ta bästisar från den som mobbas. Över huvud taget är social isolering vanligare bland flickor än bland pojkar.

Det finns mycket läsvärt här. Jag väljer några utdrag som känns lite extra relevanta för den här bloggen:

Just nu håller vi också på med en studie av 5 000 barn och ungdomar varav 25 procent har varit med om att föräldrarna har skilts. Även om de flesta klarar sig bra, ser vi att barnen från skilsmässohem har en klart ökad risk att utveckla antisocialt beteende och andra problem. Och det handlar inte enbart om de fall där det förekommit mycket konflikter mellan föräldrarna, utan också sådana fall där barnen inte kunnat förstå varför föräldrarna skilts och de blivit svikna (Intervju i Apropå, 3, BRÅ, 2003).

och

Det starkaste direkta sambandet mellan aggressivt beteende och uppfostran förknippas med moderns brist på värme och engagemang. Det andra starka sambandet är relationen mellan pojkens temperament och moderns oförmåga att sätta klara gränser för pojkens beteende. Ett annat samband förklaras med att föräldrarna använder stryk som sanktioneringsmetod. Det sambandet är dock inte lika starkt som de först nämnda.

Implementationen är ambitiös och grundlig, och vill inte ha konkurrens av andra ’värdebyggande’ projekt medan programmet införs. Programmet beskrivs som ’svårsmält’, även om det tycks vara världens främsta och mest vetenskapligt välgrundade antimobbningsprogram (dock bara med Olweus’ egen forskning, och egna utvärderingar, som grund).

Det Olweus också kommit fram till i sina studier är att vem som helst kan mobbas, men de som drabbas är ofta ensamma och lite extra känsliga. Flera blir mobbade i de lägre årskurserna, pojkar mobbar betydligt mer än flickor och en liten grupp är både mobbare och utsatta.

(Här undrar jag lite, möjligen mest för att jag ännu inte sett det grundligt behandlat, hur mycket slutsatsen beror just på det ovan sagda, att pojkars mobbning är mer synlig. De jämförelser jag set utgår också ifrån självrapportering från mobbare, men varför inte fråga de mobbade om de mobbas av flickor eller pojkar? Säkert finns någon bra förklaring…)

Om det, enligt Olweus egna slutsatser, är så att flickors mobbning tar sig andra uttryck än pojkars, till exempel i form av uteslutning, menande blickar eller ryktesspridning, så borde konsekvenserna av flickors mobbning vara annorlunda än pojkars. Denna kritik har också riktats mot Olweusprogrammet av framför allt genusforskare som menar att åtgärdsprogrammet är alltför trubbigt för att kunna användas på samma sätt i alla situationer och för alla barn och ungdomar.

Socio-emotionell träning

Efter denna tungviktare kommer SET – Social och emotionell träning, skapat av specialläraren, psykoterapeuten och doktoranden Birgitta Kimber. Jag känner igen beskrivningarna från arbete jag sett i mina barns skola. Det är huvudsakligen ett långsiktigt program för att lära barn att relatera till varann på ett bra sätt, och verkar rätt ’ok’. Jag lämnar det därhän.

Skolmedling, utvecklat av medlaren och samtalsterapeuten Eleonore Lind, handlar om att lära sig tekniker för att i förtroende, medla fram ”win-win”-lösningar. Väl förankrat i forskning om medling och konfliktlösning, sägs det vara en ”fredsrörelse på gräsrotsnivå”. En utvärdering vittnar om att det var mycket jobb att införa, men gillades av personal och elever, även om det inte tycktes påverka förekomsten av mobbning just.

Stegvis, grundat i USA av kulturantropologen Jennifer Hames, har sin utgångspunkt i att försöka minska sexuellt utnyttjande av kvinnor, men vidgades till att omfatta mobbning när det infördes i skolor, dock utan något speciellt fokus, eller ens en separat definition av mobbning. Ännu ett program för socialt och emotionellt lärande. Det svenska programmet sägs skilja sig rätt rejält från utgångspunkten ovan.

Summering

Författarna noterar att endast fyra av programmen – Farstametoden, Friends, Olweus och Skolmedling – direkt arbetar med mobbning, de tre första specifikt för svenska skolan. De andra metoderna sägs hjälpa indirekt, men med mycket lite konkret stöd i form av vetenskapliga utvärderingar.

Jag hoppar över resten, men konstaterar att endast Friendsmetoden nämnde något konkret om genus och strukturer.

Marika Formgren fick mig alltså att plöja 203 sidor utredning för att konstatera att hon nog ägnade sig åt lite cherry picking här. Skolverkets rapport är definitivt bättre än hon gjorde gällande… och det skall vi nog vara rejält tacksamma för.