I dagens SvD finns en läsvärd krönika av Marika Formgren, Normkritik är vår tids löntagarfonder. Den har uppmärksammats i vårt kommentarsfält, t.ex. av michael.
Den rapport som fått Formgren att gripa efter tangentbordet dels en debattartikel, och dels Skolverkets rapport På tal om mobbning – och det som görs (2009). Om vi börjar med Marikas rätt förödande omdöme:
Bara normkritik kan stoppa skolmobbningen, enligt några ungdomspolitiker på Brännpunkt 7/1. De menar, liksom Skolverket, att mobbning beror på att någon avviker från gruppnormen. Lösningen blir därför att kritisera och upplösa normerna.
Vi som blev mobbade i skolan vet att det är fel. Vi slapp inte hånfulla och elaka ”skämt” när läraren ägnade sig åt normkritik, utan när han/hon förmedlade normen att under mina lektioner uppför sig alla värdigt.
UPPDATERING: Marika Formgren har i en kommentar till del 2 berättat att den rapport hon utgick ifrån var en annan, nämligen denna ”Diskriminerad, trakasserad, kränkt”. Den rapporten är tveklöst full av prat om strukturer, kön som social konstruktion m.m. Den tycks ta avstamp ur Solweig Hägglunds avfärdande av Olweus forskning, och består i vanlig ordning av fria tolkningar utifrån intervjuer; Hägglund var den som ’körde över’ Olweus i rapporten ”Kränk mig inte”, vilket refereras längre ned i denna artikel. Tack, Marika, för förtydligandet.
Debattartikeln för sannerligen en märklig diskussion om mobbning:
Tolerans är någonting som ges av den privilegierade och tas emot och tackas för av den som ska tolereras. På så sätt innebär toleranspedagogiken bara att vi ytterligare befäster en ojämlikhet mellan de “normala” och de “annorlunda”. I stället för att låta befästa och upprätthålla normerna och kraven borde skolan diskutera varför intolerans uppkommer, och varför olika människor tilldelas olika mycket makt.
Eftersom jag själv har barn i skolan har jag naturligtvis massor av åsikter om mobbning, och även om hur skolan hanterar (eller inte hanterar) mobbning, men jag tänkte lämna dem därhän, eftersom de ändå är baserade på ett ytterst begränsat urval och rätt begränsad insikt om vilka diskussioner som förts mellan lärare, mellan skola och kommun och mellan skolan och mobbande barns föräldrar i de fall som jag känner till. Jag håller med Formgren om att det luktar marxistiskt maktkampsperspektiv om artikeln.
Liksom formgren vänder jag min uppmärksamhet mot Skolverkets rapport. Formgren formulerar en uppenbara invändning mot debattartikeln:
Skolornas antimobbningsarbete ska utgå från diskrimineringslagen. Man kan alltså bara bli mobbad om man är underordnad enligt någon av diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, religion, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Skolverket gör således en marxistiskt influerad maktanalys av varje diskrimineringsgrund – man är överordnad kvinna, vit är överordnad svart och så vidare. Dessa maktordningar är statiska. Att den enda vita eleven i en mångkulturell skolklass skulle kunna uppleva ett underläge är uteslutet. Underordnade är offer som ska stärkas, överordnade är förövare som ska bli medvetna om sin skuld, och rollerna fördelas via den moderna arvssynden normkritiken.
Skolmobbning ska utplånas genom att elever och lärare kritiserar vithetsnormen, heteronormen, genusnormen och så vidare. Är du vit, heterosexuell pojke är det alltså kört. Du kan inte bli mobbad, och du är vad företagare var på 1970-talet: något ont, som man måste ta allt värde ifrån för att stärka de utsatta.
Ja, vilket maktperspektiv är det som gör att en vit heterosexuell pojke blir mobbad? Min erfarenhet är att barn som mobbar ofta mår dåligt, och tar ut det på andra barn som dels är mottagliga och dels (oavsikligt) tillhandahåller ett svepskäl – vilket är tämligen oväsentligt.
Redan i inledningen på Skolverkets rapport får jag anledningen att höja ögonbrynen:
De tre huvudtexterna har olika karaktär och kan läsas var för sig. Texterna är författade av olika forskare på uppdrag av Skolverket och har redigerats av Mats Wingborg. Författarna ansvarar själva för innehållet och de ställningstaganden de gör. Texterna kan utgöra underlag för diskussioner i lärarlag eller på kompetensutvecklingsdagar. De kan också ge en kunskapsbas inför utvecklande av en skolas arbete mot mobbning. Kunskapsöversikten är kurslitteratur på den kurs som Skolverket erbjuder yrkesverksamma i skolan varje termin till och med år 2010, Mobbning, kränkande behandling och diskriminering – skolpraktik och forskningsperspektiv, 10 hp.
Que?
Skolverket har skrivit en rapport där de inkluderat tre texter som skrivits på deras uppdrag. Det betyder normalt att de betalade för arbetet och godkände resultatet, som de sedan valde att publicera. De har dessutom valt att inkludera texterna i en kurs som de erbjuder. Ändå menar de att ansvaret för vad som står i rapporten ligger på de respektive forskarna? Istället för på Skolverket, får man anta. I bästa fall ville de egentligen säga att de givit forskarna i uppdrag att dela med sig av sina personliga åsikter snarare än att försöka vara politiskt neutrala. Men ansvaret för rapporten och för kursens innehåll kan inte ligga på någon annan än Skolverket!
När jag läser rapporten måste jag säga att den till största delen är helt vettig. Inledningen känns ganska redig, och kretsar mycket kring idén om att mobbning visserligen handlar om maktförhållanden, men att det är på ett individuellt plan, och huvudsaken handlar om att den mobbade, av vilken anledning det må vara, känner sig maktlös och utsatt; och den som mobbar utnyttjar situationen, och det som gör det möjligt att få ett övertag.
Såhär långt undrar jag om Formgren verkligen har läst rapporten, men sedan dyker det hastigt och lustigt upp lite genusprat:
Det påstås ibland att mobbning kan relateras till etnicitet. I det sammanhanget har det antagits att elever som representerar majoritetskulturen i större utsträckning har mobbat elever från minoritetskulturer. Inga entydiga resultat har dock kunnat stärka en sådan uppfattning. Detsamma gäller social klass som förklaringsgrund till mobbning (Rigby, 2004).
Däremot har studier som utgått från genusperspektiv kunnat visa på att pojkars mobbning av flickor har sin grund i olika uppfattningar som kan förklaras med hjälp av begrepp hämtade från genusforskningen. Eftersom samhället är patriarkalt till sin struktur, har män större makt än kvinnor rent generellt. För att kunna vidmakthålla denna dominans tenderar pojkar att förtrycka flickor, något som ett flertal empiriska studier har visat. Det här fenomenet beskrivs ibland som konstruktionen av en dominerande maskulinitet (Öqvist, 2009). Den tolkningen gäller även när pojkar mobbar andra pojkar som inte visar sin maskulinitet på det sätt som förväntas i en maskulin kultur (Connell, 1995). Studier har också visat att flickor och pojkar utvecklar olika strategier för att förhålla sig till makt och underordning (Öhrn, 1990; Björk, 1995). Flickors strategier tar sig uttryck på en mer osynlig, privat arena medan pojkarnas oftast sker på en mer offentlig arena. Båda typerna av strategier har dock samma syfte: att skapa kontroll och ta utrymme. Pojkar tycks i större utsträckning använda våldshandlingar medan flickor griper till psykosociala strategier, till exempel utfrysning. Pojkmobbning är tydligare, medan flickmobbning är mer dold och därför svårare att upptäcka.
På något sätt är jag inte överraskad att genusforskarna anser sig finna att deras teorier bekräftas, inte minst för att de, till skillnad från andra, utan problem kan bekräfta osynliga strukturer och sfärer… De hänvisar till Öhrn och Björk, men såvitt jag har kunnat se handlar det i dessa fall om ’kvalitativa studier’, där de studerat och intervjuat en liten grupp (Öhrn studerade fem klasser och intervjuade lärarna, varav två var män, och en tydligen hade svårt att komma ihåg namnet på en av flickorna). Det är möjligt att de har mer kött på benen, men det var ungefär kontentan av de citat som jag kunde hitta.
Första texten, av Kenneth Nordgren, lektor i historia, är en historisk tillbakablick över forskningen kring mobbning, och en intressant passage dyker upp mot slutet. Jag konstaterar nu att jag nog får nöja mig med att kort beröra endast denna artikel, och läsa vidare någon annan gång. Detta är en diger lunta…
Efter en intressant sammanställning av hur ordet ’mobbning’ introducerades, vilka motsvarigheter som kan ha funnits förut, och försöken att beskriva vad mobbning egentligen är, vilka krafter som ligger bakom, och hur man skulle kunna tänka sig att komma till tals med det, kommer Nordgren in på senare tiders utredningar, och hur diskursen svängde över från psykologi till pedagogik:
I den ovan nämnda genomlysningen granskades 116 internationellt vetenskapliga artiklar om mobbning. Av dessa var 3/5 influerade av Olweus synsätt.
…
I det tidigare nämnda utvecklingsprojektet Kränk mig inte från mitten av 1990-talet var både Olweus och Pikas involverade som auktoriteter i genomförandefasen. Den publika sammanfattningen är däremot formulerad av pedagogen Solveig Hägglund. De positiva strukturer som byggs av de skolor som ingår i projektet Kränk mig inte, menar hon, har förutsättningar att motverka de ”onda strukturer” som föder mobbningsbeteenden. Skolmiljöns betydelse för att motverka mobbning har uppmärksammats också från individualpsykologiskt perspektiv, även om dess fokus har varit mobbarens och den mobbades personliga egenskaper. För Hägglund (1995; 1996; 2007) träder i stället skolans värdesystem i förgrunden. Mobbning ses som en kränkning. Men satt i sitt sammanhang är den kränkande handlingen ändå meningsfull. Om de strukturella värderingar som omger eleverna premierar ett hierarkiskt och förtryckande beteende blir mobbning en social, snarare än en asocial handling. Resonemanget ställer Olweus utgångspunkter på huvudet. För honom var arbetet med skolmiljön viktigt för att bryta individers destruktiva beteenden. För Hägglund är det skolmiljön som lägger grunden för individernas beteende.
Här har vi då fått lära oss att i stort sett hela forskningen kring mobbning baserats på psykologen Dan Olweus arbete, och gjorde Olweus världsberömd. Men här blev han alltså överkörd av pedagogen Hägglund, som hellre ville fokusera på strukturer.
Sedan får vi veta att de anslag som beviljats för forskning kring mobbning på 2000-talet tycks kretsa kring ledord som ’heteronormativitet’, ’könskonstruktion’, ’strukturer’, ’värdegrund’, ’mobbning som socialt samspel’, ’det deliberativa samtalet’, o.s.v. – nästan genomgående pedagogisk forskning. Sedan följer en kritik av att det saknas konkret avstämning av hur effektiva olika metoder för att förebygga mobbning är i praktiken:
Utredarna riktar kritik mot att vetenskapen har så lite att säga om effektiviteten i olika pedagogiska metoder. Detta, anser utredarna, är särskilt tydligt vad gäller mobbning. Forskningen anses ha varit alltför litet inriktad på att utveckla metoder och utvärdera dem. Utredarna drar slutsatsen: ”Hade kännedomen om olika metoders effekt varit spridd skulle sannolikt fler ungdomar kunnat slippa att bli mobbade”. Det undantag som utredarna lyfter fram är Dan Olweus programverksamhet i Norge:
”Det finns starkt vetenskapligt stöd i form av tre kontrollerade studier för att det mobbningsförebyggande program som utvecklats av Olweus i Norge och som konsekvent riktar sig till elever, lärare, skolledning och föräldrar reducerar mobbning. Några kontrollerade studier av andra mobbningsförebyggande program har inte påvisats. Olweus metod har mycket begränsad användning i Sverige. Detta talar för att spridning av Olweus metod kan bidra till att minska förekomsten av psykiska problem (SOU 2006:77).”
Efter denna text känns det som att Formgren nog har en poäng, men nu måste jag förstås läsa fortsättningen för att se om de följande texterna är lika kritiska till den nya trenden, eller om de faktiskt tar den i försvar.
Pingback: Om normer | Susanna's Crowbar
Kanonbra Ulf! Den där artikeln (vars länk dök upp i kommentarerna på Erlandson-har-noll-koll inlägget) var ju given att skriva om.
Det här är intressant
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/goteborgs_stadsteater_ab/pressrelease/view/smaalaendsk-bitterfitta-paa-nya-studion-827576
Nu har jag inte läst den boken och kommer förmodligen aldrig att göra det men något säger mig att detta inte stämmer
”Bitterfittan är en modern klassiker som får oss att ifrågasätta det svenska så kallade jämställda samhället. Varför tycks det till exempel vara så omöjligt att uppnå jämställdhet mellan man och kvinna när ett barn kommer in i bilden? Om det ska vara så svårt att uppnå jämställdhet i ett förhållande, hur ska man då någonsin uppnå ett jämställt samhälle? Nora Nilssons brutalt ärliga monolog hade premiär på Smålands Musik och Teater i september och möttes av strålande recensioner.
-Vi tyckte det var dags att Göteborgarna får se denna sylvassa tolkning av en av Sveriges mest populära jämställdhetsromaner, säger Anna Takanen, konstnärlig ledare på Göteborgs Stadsteater.”
Modern klassiker, mest populära jämställdhetsromaner… Hmmm, något känns fel här.
Jag hade själv tänkt blogga om detta idag, men efter det här uttömmande inlägget känns det fullständigt överflödigt. Tack för det!
Nu kan jag i stället ägna kvällens egentid åt att läsa Framtidskommissionens nya skrift om Svensk Värdegrund, som Erik Helmersson nämnde på DN idag.
Jag skulle vilja se dem ge ett enda exempel på en miljö där det inte förekommer mobbning på grund av deras metoder. Innan de har gjort det kan de väl sluta offra stackars skolbarn som inte kan komma undan på sin utopis altare.
Barn och vuxna mobbar varandra. I den värld vi lever i är vuxna ledare det enda som kortsiktigt kan hjälpa. Istället för att utbilda sådana lärare utbildar pedagogerna ideologer som är rädda för att utöva ledarskap för att det enda de fått lära sig om makt är att det är kränkande och kan missbrukas. Visst blir en del lärare bra ändå men när det gäller den delen av utbildningen handlar det mer om personliga förutsättningar och förmåga att lita till sina egna värderingar och filtrera bort vad som lärs ut på utbildningen.
Psykologisk forskning kan för all del också vara ideologisk men i den socialpsykologiska forskningstraditionen som mest sysslar med mobbning är man empiriska och både prövar och ifrågasätter teorier.
Marika Formgren är väl förresten välkänd i genussammanhang? Är det inte hon som var ledarskribent och stack ut med en del feministkritiska ledare på Corren? Har SVD plockat upp henne är det nästan så att jag börjar prenumerera igen.
Bara den tanken att könsmaktsordning är fakta hos lärare gör att man börjar diskriminera pojkar och att man inte ser något fel i det eftersom dom är överordnade tjejer.
Alltså du kan rättfärdiga att ge tjejer fördelar eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle och vips så har man gjort diskriminering och olika behandling till rätt pga en ism.
@michael:
”Diskriminismen” Den logiska följden av urspårad mångfaldsteori. Personer som tillhör den dominanta gruppen som letar ursäkter att få diskriminera bort de svåraste konkurrenterna
(påfallande många av människorna som sysslar med det här är just vita män som ser en chans att få bort andra vita män – själva anser de sig vara för viktiga för att omfattas av den diskriminering de själva förespråkar)
Pingback: Mobbning, normkritik och strukturer, del 2 | Genusdebatten
Pingback: Omanliga våldtäktsmän och bristen på normer | Bashflak
@toklandet:
Nu görs det även teater på temat kvinnohat på teater Brunnsgatan Fyra. Brunnberg tas naturligtvis upp som den tändande ”gnistan”…
http://www.ticnet.se/event/efverman-pa-slak-lina-en-rolig-kvall-om-kvinnohat-biljetter/247151
”Efverman på slak lina – en rolig kväll om kvinnohat
Evenemangsbeskrivning:
Ulf Brunnbergs sommarprat var den tändande gnistan. Nu utför Anna-Lena Efverman en dödsförskräckande lindans, omger sig med blodtörstiga skånska hemmafruar, förtryckta fotbollsmän och bittra skådespelerskor. En muskulös kriminalkommissarie försöker lösa en gåta – vem slaktade den kvinnliga teaterpubliken? Och under oss ett bråddjup, den påstådda skillnaden mellan kvinna och man!
Möt Efverman på slak lina – en rolig kväll om kvinnohat.”
Vet inte om jag tycker det låter så roligt…
Mobbning är inget man kan bli av med, tyvärr, ju mer man jobbar med den lätt upptäckta mobbningen ju mer dold blir den, barn har inte lärt sig de sociala spelreglerna så de sätter hierakin med hjälp av mobbning, tragiskt men tills man inser det kan man inte jobba på ett bra sätt.
Kom in på en sida där de klumpar ihop Pär Ström och Pelle Billing med Breivik och Göran Lindberg.
http://klasshat.com/par-strom-pelle-billing-jimmie-akesson- goran-lindberg-anders-behring-breivik/
Det talas hela tiden om näthat men när det skrivs rätt ut på en sida om ”rätt” hat så är det okej…
Varken Pelle eller Pär har någonsin hatat. Bara kritiserat det de ej håller med om i dagens jämställdhetsdebatt.
”Vi valde inte ut de fjorton personer som vi namnger i filmen för att de är de enda personer som hatar och motarbetar feminister, utan för att visa att de delar samma syn, även om deras metoder är olika.”
…
”Vi vill med det här också nå ut till alla som öppet vågat kritisera kvinnohat, rasism, fascism och nationalism.”
Men att själv hata är helt okej?
@Gorby:
Artikeln kommenterad i eget inlägg
http://aktivarum.wordpress.com/2013/01/15/klasshat-com-del-1-genusdarar-som-visar-sitt-sanna-ansikte/
Pingback: Sanningen om Mobbning – Barn kränks INTE av normer och strukturer – Barn kränks av människor! | Genusdebatten
Hela utgångspunkten för ditt inlägg, samt Formgrens artikel, är felaktig eftersom mobbning, eller diskriminering och kränkande behandling i skolan, regleras i både Diskrimineringslagen och Skollagen kapitel sex. Även läroplanerna, arbetsmiljölagen och brottsbalken behandlar mobbning och dess konsekvenser.
Samt, DO har mindre sanktioneringsmöjligheter än Skolinspektionen och BEO, vilket gör att en elev som blir mobbad på grund av någon av diskrimineringsgrunderna har mindre möjlighet att få upprättelse än en som kallas ”tjockis” (se ex.vis riksrevisionens granskning).