Inte sällan blir jag lite förundrad över hur folk tänker. Reinfeldts tal om ”kvinnors rätt att gå från deltid till heltid” är ett sådant exempel. Mig veterligen är det inte en rättighet att ens ha ett jobb alls, kanske ska vi börja kalkylera på det om det nu ska instiftas nya rättigheter. Men den kalkylen är för komplicerad för att göras vid mitt skrivbord.
Men om kalkylen är för svår för mig, vem ska vi anförtro den åt? Åt Schyman som säger att ”ekonomin har fått en alldeles för upphöjd plats. Ekonomin kan inte vara målet, utan ekonomin är verktyget [..] Det finns en överdriven tro på att det är ekonomisk tillväxt i termer av BNP vi behöver”? (källa)
Självfallet är ekonomi ett verktyg, men det kan den bara vara om den uppfyller vissa mål. I Grekland var den bara ett verktyg för politikerna, och det fungerade länge. Men slutresultatet lät inte vänta på sig, idag är den närmast bara (eftersläpande) mål. Det folk som tidigare matades med massor av privilegier är idag desillusionerade och rasande på sina politiker. Fast raseriet har nu börjat övergå till apati. Följer man trollflöjtens toner hamnar man snart i kanalen.
Men om man nu pratar om rättigheter så bör gälla lika för alla. Ska de inte gälla alla, utan bara vissa, så varför just kvinnor? Vi behöver inte följa lobbyn av quinns som bara vill ha egna privilegier, ge dem då till någon annan istället. Jag kan tänka mig tex somalier. Arbetslösheten bland dem är skyhög. (PDF: Somalier på arbetsmarknaden i Sverige) Om inte annat få vi se om metoden fungerar i praktiken eller om det är omöjligt. Men om det blir en rättighet så måste nog staten stå som yttersta garant (att köpa den arbetskraft företag inte har behov av).
Dock bör man ha i åtanke att det försörjningsstöd (socialbidrag) som det allmänna står för är en garanti. Och jag är helt för tanken att istället låta folk jobba för så många timmar de ändå får betalt för. Då är det en skälig lön istället för ett bidrag. Och behöver mer jobb göras så finns det nog de som är villiga att jobba extra, för motsvarade mer lön givetvis. Att bara ge bort pengar till arbetsföra är en styggelse i mina ögon.
En annan fråga som Fi driver är gratis kollektivtrafik. Ett av deras mer realistiska mål, och skulle inte vara mig emot. Dock undrar jag vad de som sköter kollektivtrafiken anser om det. Då den får en ny funktion så måste den förändras mer än Fi anar. I Eskilstuna gjorde man ett försök med gratis kollektivtrafik för skolungdomar, men det avskaffades snart. Bussarna blev substitut för fritidsgårdar på många håll. Det behöver inte vara dåligt, men det är onekligen annorlunda. Det handlar om så mycket mer än att bara slopa biljetter och spärrar.
Fi vill finansiera en del av sina förslag genom att ta hem (uppskattningsvis 46 årliga) skattemiljarder som göms utomlands. Hur tänkte man här? Själva saken med att gömma eller undanhålla pengar är att myndigheterna inte kan komma åt dem! Skatteverket skulle ta hem varenda krona bums om de kunde! Vad ska Fi göra åt saken? Kriminalisera skattebrott? (Obs ironi) Det är ju inte så att dessa kronor rullar in bara för att vi får en röd regering med separat kvinnoflygel. Även en mörkblå regering skulle dregla över dessa pengar.
Lika märkligt är Fi’s syn på köttskatt på 10 kr kilot. Det enda det skulle resultera i är att den svenska köttnäringen som redan nu är hårt pressad lär kollapsa, varenda kossa kommer därefter att tala polska. Vill de ha till stånd en förändring, så måste alternativa livsmedel ner i pris. Och då pratar jag inte om palsternackor utan om produkter som quorn och liknande som är kvalificerade substitut.
Sedan gör de ett vanligt tankefel när det kommer till tex rasism. Det bästa man kan göra mot rasism är att helt enkelt skita i frågan om etnicitet i kontakt med andra människor. Med undantag av tex Svenskarnas parti (fd Nationalsocialistisk front) och SMR (Svenska motståndsrörelsen) och liknande galenpannor så finns det inte mycket egentlig rasism, bara fördomar bland okunniga och oroliga. Just sådana människor som börjar göra undantag så fort de lär känna en exotisk invandrare och upptäcker att de är som folk är mest. Det är inget man ”bekämpar” på det viset, utan man måste bereda folk möjlighet att lära sig själva. Våldsamma organisationer måste givetvis bekämpas för vad de är, oavsett deras motiv eller politiska hemvist. Men visst finns det enstaka exempel på när myndigheter gått över gränsen, som polisens register över romerna tex. Sådant får vi göra upp med allt eftersom det dyker upp. (Vi kan ju inte göra det innan.) Och det gör vi redan nu, de är skadeståndsberättigade med 5000 kr per person efter ett beslut av JK. Om andra myndigheter har liknande register överväger de nog skarpt om det är värt risken att ha dem kvar.
Fi är en organisation som bygger sin politik på luftslott. De kan driva vilken stollighet som helst som de tror kan locka de kortsynta. De kommer inte i postion att de behöver genomdriva förslagen själva, de kommer bara kunna ställa krav på andra. Och de kommer stå i främsta ledet för att klaga på att de andra misslyckas oavsett hur det utfaller. (Som tex här!) S och M har inte samma rörelsefrihet, de kan ju råka vinna och plötsligt måste stå för orealistiska löften. På så sätt har Fi en drömposition, de kan spela på drömmar, okunskap och fördomar och underblåsa orealistiska föreställningar och förhoppningar. De kan skryta med att ha lyckats sätta frågorna på den politiska dagordningen, men behöver aldrig stå till svars för besluten eller misslyckanden. För eftersom att män och kvinnor är olika, så kommer skillnaderna att bestå. Vi kan bara ge lika möjligheter, men lika utfall är vare sig rimligt eller önskvärt. För människors olikheter ska respekteras, även om de baseras på kön.
Teo
Vad ska folk jobba med för att få sitt socialbidrag?
@Jenny:
Det mest meningsfulla man kan skaka fram åt dem, som de är kvalificerade för. (Så klart.) Men då är det inte bidrag, utan lön.
Inte optimalt, det medger jag. Men bättre än att skänka bort dem för ingenting.
Polisens ”register över romerna”, var för all del olagligt i flera avseenden, men enligt Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden var det inte för att man registrerade romer:
Anledningen till att det inte gick att fastställa var att just härkomsten inte var ett sökbart begrepp. Det kan argumenteras att anledningen till att väldigt många romer hamnade i registret var (olagligheten) att man sökte för brett och inkluderade familjemedlemmar m.m. – personer som det inte fanns konkret misstanke emot. Registret innehöll alltså många personer (även döda) som inte var misstänkta för något. Hur signifikant det var att många var romer kan diskuteras – det tycks inte ännu blivit klarlagt.
Och om nu kvinnan och mannen väljer att kvinnan ska vara hemma mest med barnen, ta ut flest föräldradagar och jobba deltid. Hur hjälper man då upp hennes lön och pension? Ska det räknas som jobb att vara hemma med barnen? Ska mannen betala in pension till kvinnan?…. Eller det görs kanske redan?
Eller ska det straffa sig att vara hemma med barnen? Vad sänder det för signaler till unga kvinnor? Det blir kanske som i Japan där kvinnor föder väldigt få barn. Men det behövs kanske födas färre barn eftersom det inte finns jobb åt alla….
Och varför jämförs somalier med kvinnor? Det är väl en grupp med helt andra komplexa ”problem?” Vissa är högutibldade, vissa är traumatiserade och så vidare.
@Jenny:
Jag har inte idiotkoll på hur pensionssystemet fungerar, mer än att den generellt är inkomstgrundad. Om föräldrapenning mm är pensionsgrundande törs jag inte svara på.
Men rent krasst är det en prioritering man måste göra om man skaffar barn. Lägg då till att det kostar ca en miljon att ha ett barn under dess uppväxt, som man hade kunnat göra annat för. (Lägga undan till pensionen?) I mina ögon är det en förmån att få vara hemma med barnen, och den förmånen har ett pris. Tycker man inte att det är värt priset bör man avstå. Man kan välja bort ”straffet”.
Bara en tanke: Vore det inte ett större straff isf att jobba bort ungens uppväxt och inte ens tjäna pensionspengar för det? Då ståra man verkligen med Svarte Petter. Man missar mycket umgängestid, får göra skitgörat på jobbet och det utan kompensation.
”Och varför jämförs somalier med kvinnor? Det är väl en grupp med helt andra komplexa ’problem?’ Vissa är högutibldade, vissa är traumatiserade och så vidare.”
Japp, och med sådana grupper så står det lååångt ner på listan att prioritera en grupp vars stora problem är att de bara får jobba deltid. Det vore himmelriket för många! I-landsproblem!
@Teodor:
Eller så är det en förmån att både kunna skaffa barn, jobba som vanligt och få en bra pension.
@Jenny:
”Eller så är det en förmån att både kunna skaffa barn, jobba som vanligt och få en bra pension.”
Nog kan man välja det om man så önskar. Men jag har ju själv svårt att se det som en förmån att bara kunna umgås med barnet på efter-dagis-tider. Men folk är olika, det får man respektera.
@Jenny:
Det finns olika sätt. Jag är för att man skall kunna ordna delat pensionssparande, och tycker även att sambeskattningen skall återinföras.
Det finns partier som vill se över beslutet att avskaffa sambeskattningen. Argumentet 1972 var att det var en ’kvinnofälla’, dvs om det blir för lönsamt för kvinnor att vara hemma med barnen kommer de välja det i stället för att ge sig ut i arbetslivet.
Vänsterdebattörer tycks vara absolut emot att familjer skall få bättre ekonomiska förutsättningar att kunna välja att mamman ägnar mer tid åt barnen under en period.
Till exempel skrev Lena Sommestad (s), f.d. statsråd, numera landshövding:
Logiken tycks antingen vara att om man erbjuder en möjlighet till kvinnor, så måste de ta den (de har nämligen ingen egen vilja?), eller att man inte kan erbjuda kvinnor hjälp att göra det de helst vill, eftersom de då väljer ’fel’. För mig känns det klåfingrigt och föraktfullt oavsett vilket.
(Sommestad tycks förtydliga i kommentarsfältet att människor blir mer fria när staten får bestämma åt dem. Hon verkar alltså vara inne på den senare linjen: ger man individer för stor frihet kan de ju välja ’fel’. Dock verkar hon inte förstå skillnaden mellan att lagstifta om t.ex. skydd mot att bli utnyttjad på arbetsmarknaden, och att inskränka gifta pars rätt att ordna sitt privatliv enligt eget huvud.)
En välvillig tolkning är att de har gått på myten att kvinnor är förtryckta av Patriarkatet och inte kan välja själva, ens när de tror sig göra det. Alltså behöver staten gå in och välja åt de små liven.
Själv har jag den (förmodligen misogyna) uppfattningen att kvinnor är fullt kapabla att välja själva i dessa situationer, och deras män (om de har några) normalt fullt med på att stötta dem på bästa sätt.
@Jenny: ”Och om nu kvinnan och mannen väljer att kvinnan ska vara hemma mest med barnen, ta ut flest föräldradagar och jobba deltid. Hur hjälper man då upp hennes lön och pension? Ska det räknas som jobb att vara hemma med barnen? Ska mannen betala in pension till kvinnan?”
Ja, som jag förstått det är det möjligt att flytta över pensionspoäng till maken/makan. Om inte, går det förstås att göra det möjligt
Men om det nu på något sätt är positivt att ha, och vara hemma med, barn – vilket det ju är – varför skulle det inte ha ett ekonomiskt pris? Även om staten skulle kompensera, innebär det bara att man i alla fall är med och betalar via skatten.
Rent allmänt tycker jag att debatten är märklig. Å enda sidan tycker man att män borde vara mer föräldralediga, för att de och barnen ska vinna på det. Å andra sidan tycker man att kvinnor ska jobba mer (och därmed få mindre tid med barnen) för att tjäna mer. Är det pengar eller tid med barnen som är det viktigaste? Det är med all säkerhet så att olika människor prioriterar balansen barntid/pengar olika, och då är det ena eller andra alternativet inte generellt ”bättre”.
Även om man anser att män och kvinnor generellt lägger sig på samma ställe på balansskalan (vilket inte alls är säkert), måste detta givetvis inte gälla inom varje enskild familj. Det är därför det blir så fel om man kvoterar föräldraförsäkringen – då FÅR den enskilda familjen inte välja ”ojämställt”.
Och, om nu män och kvinnor väljer olika generellt, och det inte kompenseras fullt ut så att kvinnors pension därmed blir lite lägre, är detta ”orättvist” för kvinnor som grupp? Nej, det är väl inte mer orättvist än för de män som går ”mot strömmen” och tar mer föräldraledigt? Fast om de männen har valt det, finns ju ingen orättvisa. Samma sak gäller då för kvinnorna som valt det.
Den enda orättvisan ligger ju i om man INTE väljer som man vill, utan känner sig ”tvungen” pga sitt kön att välja det andra alternativet. Detta gäller alltså även om man prioriterar barntid men tvingas välja jobbet. Varför talas det så sällan om orättvisan på det hållet?
@Jenny:
”Och om nu kvinnan och mannen väljer att kvinnan ska vara hemma mest med barnen, ta ut flest föräldradagar och jobba deltid. Hur hjälper man då upp hennes lön och pension?”
Så länge man inte på motsvarande sätt kompenserar upp mannens möjligheter att få vårdnaden vid en eventuell skilsmässa så finns det väl inte heller någon anledning att kompensera upp hennes lön och pension?
Eller så ser man till att kompensera upp båda, för lön och pension kan man utgå från den genomsnittliga löneutvecklingen för hennes yrke, för vårdnadsfrågor kan man värdera det ekonomiska ansvaret lika högt som tid med barnen.
”Eller ska det straffa sig att vara hemma med barnen? Vad sänder det för signaler till unga kvinnor?”
Är det ett straff? Alla val har konsekvenser, väljer man att vara hemma mer än halva tiden så påverkar det ens ekonomiska förutsättningar på samma sätt som det påverkar ens förutsättningar att få vårdnaden om barnen om man arbetar mer istället. Det är två sidor av samma mynt och om man ska betrakta dessa konsekvenser som straff så skulle jag betrakta straffet att förlora vårdnaden och eventuellt kontakten med sina barn som betydligt hårdare än att tappa några procent i lön.
Vad sänder det för signaler? Tja, att även unga kvinnor måste ta ansvar för sina val kanske, att det inte bara är någon annan som ska komma och rädda dem när de helt gått upp i könsrollsdrömmen.
Men i de fall en kvinna valt att arbeta deltid frivilligt, kan man inte säga att hon köpt tid som hon värderar högre till priset av lägre inkomst och sedan pension? Är det självklart att tiden hon köpt är värdelös för henne själv? Jag tror inte det men så låter det ju på de som skall få henne att arbete deltid vare sig hon själv vill eller inte. Det finns en ”hon vet inte sitt eget bästa” ton över det hela. Informera men låt sedan folk fatta sina egna beslut.
@Fredrik:
Tonen är väl mer att det är så hemskt synd om kvinnan ifråga som inte både kan ha kakan och äta den utan ska räddas från detta hemska öde på bekostnad av (helst medelålders vita) män som varken ska få inkomsten de arbetat för eller den lediga tiden.
@Fredrik:
Knäckfrågan är hur man värderar sin fritid, eller i förekommande fall tid med barnen. Och det beror givetvis på vad man gör med den.
Jag jobbar själv deltid och har gjort det under många år. Självklart kommer det att synas i pensionskuvertet när den dagen kommer. Jag kan inte heller gå upp i tid med mindre än att byta arbetsgivare. Men det är också ett val. Jag har fram tills nu valt att stanna, och kan ändra mig.
De som har minst valmöjligheter är långtidsarbetslösa, jag skulle i vart fall uppleva det som ett riskprojekt att anställa en sådan. Risken är att det som en gång gjorde dem obrukbara på arbetsmarknaden kan hända igen.
DÄRFÖR skulle jag gärna se att de som idag har försörjningsstöd istället får jobb med lön motsvarande tid/summa. Då visar de iaf att de duger något till, att de inte är hopplösa fall. (Eller i förekommande fall att de är just det.) Det borde kunna göra en nyanställning lättare efteråt. De som jobbat ett år med normal frånvaro borde vara trygg att anställa. I kontrast kan vi ställa den som tagit ut två 2×7 dagar sjukskrivning plus några dagar med ogiltig frånvaro på samma tid. De kommer knappast bli anställda någonstans.
Det skulle inte vara ett perfekt system någonstans, men nog en förbättring där potentiella arbetsgivare tittar misstänksamt på båda idag.
Tycker ni att jag tänker fel så får ni gärna påtala detta.
Teo
@Ulf T:
Och naturligtvis så är kvinnan kapabel att fullt ut stötta mannen om han väljer att vara hemma med barnen. Eftersom jag förutstätter att om man skaffar barn så vill man vara med dem och lära känna dem när de är små och ännu påverkningsbara.
Men men. Jag känner lite såhär att arbetsmarknaden inte är så öppensinnad och flexibel. Låt säga att sambeskattningen införs igen och detta gör det möjligt för familjen att låta ena föräldern vara hemma med barnet/barnen en längre tid utan att förlora förödande mycket pengar. Och alla vet ju att det är främst kvinnorna som kommer att vara hemma. Då kommer alla kvinnor att dras över en kam, så som det redan är. Men ännu mer. Arbetsgivare kommer vekligen att vara motvilliga till att anställa kvinnor och det kommer bli ännu svårare för kvinnor som vill karriär att göra kariär.
@Jenny:
Det är riktigt. Det är den inte. Det är den inte heller för män.
Man måste komma ihåg vad som är arbetsmarknadens ’själ’, så att säga. Olika företag anställer personer för att kunna lösa de uppgifter de står inför. För att konkurrera med andra arbetsplatser tvingas de ofta erbjuda extra förmåner av olika slag. Flera privata företag skjuter till extra pengar under föräldraledigheten, ungefär som statliga arbetsgivare gör, men när privata företag gör det måste de betala kalaset med den vinst som uppstår från deras verksamhet. Det måste alltså alltid finnas en balans mellan personalvård och lönsamhet: personalvård är lönsamt till en viss gräns, men arbetsgivaren kommer förstås att behöva hålla koll på vilka förmåner som gynnar såväl arbetsgivare som arbetstagare. Och vare sig man vill eller inte kommer vissa anställda att missbruka förtroendet.
Det finns företag som är rätt extrema i sin personalvård. Ett sådant företag är Github. Sedan deras VD Tom Preston-Werner 2010 gick ut och beskrev de förmåner anställda hade där, har företaget växt rejält, och villkoren har blivit lite mindre flexibla – dock fortfarande mycket generösa.
Det som är grejen, som är väldigt viktig att komma ihåg: I det läget var alla anställda på Github handplockade, och hade visat att de var briljanta och självgående; de blev en integrerad del av företagets framgångssaga, och förväntades kunna bära sin del och aktivt bidra till att upptäcka nya vägar framåt, och hjälpa till att förverkliga dem. Med sådan personal behöver man inte tjafsa om föräldradagar, sjukdagar, semester, m.m. Man vet att de tar sitt ansvar och självmant balanserar sina egna intressen mot företagets.
Företagets skydd mot att bli utnyttjade? I USA kan man sparka en person som sviker arbetsgivarens förtroende, med omedelbar verkan. För Github funkade detta fantastiskt väl. Allt eftersom företaget växer blir de dock tvungna att strama till det lite: det går inte att hålla samma nivå på rekryteringarna, och miljön blir dessutom mer anonym; det går inte längre att förvänta sig att alla anställda skall känna samma ansvar för företaget som när det är litet, och därför kan man inte tillåta samma frihetsgrader.
Ironiskt nog har Github alldeles nyligen figurerat i tech-pressen, då en kvinnlig (ex-)anställd anklagat just Tom Preston-Werner och hans fru för trakasserier, och företaget för en sexistisk machomiljö. Det hela ledde bland annat till att Preston-Werner sade upp sig från de företag han själv byggt (iofs dags att gå vidare, kanske). En anonym (också kvinnlig) anställd på Github har publicerat en alternativ historia om vad som hände:
(Jag har ingen insider-info om detta, så det jag vet kommer från de länkade artiklarna.)
Jag tycker att historien delvis illustrerar min poäng: företag har inte råd att vara hur flexibla och godtrogna som helst. Jag hörde Preston-Werner tala om sitt ”optimizing for happiness” för fyra år sedan. Jag trodde inte då att de skulle kunna hålla samma nivå i och med att företaget växte, men tyckte att det skulle vara väldigt spännande om de visade att jag hade fel.
(Som sagt, Githubs förmåner är fortfarande mycket generösa, och jag är övertygad om att det är ett mycket bra företag att jobba på.)
@Jenny:
Det är väldigt få somalier som är högutbildade, eller utbildade överhuvudtaget.
Somaliska staten har inget utbildningsväsende, eftersom somaliska staten ”gick hem” för gott runt 1990, när Muhammed Siad Barres regering störtades 1991.
De flesta födda senare än 1985 har inte haft några skolor att gå till, och nån form av högskola eller universitet i landet är lika existerande som smörstekta snöbollar. Det har rått totalt kaos i 23 år, och någon statlig förvaltning har inte existerat i landet, vilket inbegriper utbildningsväsende.
Folk är illiterata.
Det går inte att jämföra med länder som Irak eller Syrien, där det funnits fungerande statsförvaltning, låt vara att vi snackat om diktaturer och ickedemokratier. Eller Iran, de iranier som letade sig hit har i många fall varit välutbildade, eftersom det var medelklassen och överklassen som stack.
@Jenny:
Arbetsmarknaden är inte öppen och flexibel därför att arbetsmarknaden är en marknad där arbetsgivare köper arbete, och arbetssäljarna säljer sitt arbete. Nyckelordet är ARBETE. Det går liksom inte att sälja icke-arbete och tro att arbetsköparna vill köpa det.
Det håller definitivt på att ske en liten revolution på pappaledighetsfronten inom min yrkeskår. Här tar papporna ut pappaledighet, och det i relativt stor omfattning. Jag är övertygad om att branschens kollektivavtal (ST&D) spelar en stor roll här. Föräldrar har rätt att få upp till 90% av den verkliga lönen från arbetsgivaren, alltså från taket i föräldraförsäkringen och upp till 90%. Det innebär att det ekonomiska avbräcket inte blir så stort. Taket på 444 000 kronor är det en hel del pappor som hamnar över och alltså inte lägre får ut ens 75%. Den spärren är alltså neutraliserad med vårt kollektivavtal.
Jag var hemma ett halvår med min dotter, i början på 90-talet, mycket beroende på att man som statligt anställd hade 90% av lönen oavsett föräldrapenningen, det var en förmån som statsanställda hade på den tiden. Förmånen spred sig till den privata arbetsmarknaden (Ericsson införde detta redan på 90-talet i sina lokala avtal).
@Ulf T:
”Det är viktigt komma ihåg att vi i Sverige ända in på 1970-talet hade möjlighet till sambeskattning, men att det avskaffades med motiveringen att man ville hindra familjer att välja att ha en av föräldrarna hemma med barnen. Det var huvudsyftet i det då starkt socialistiskt styrda Sverige.”
Glöm inte bort att det var arbetskraftsbrist i Sverige från krigsslutet och fram till början på 70-talet. Jag är INTE övertygad om att detta är ett vänsterprojekt, utan att näringslivet tryckte på i lika hög utsträckning. Det var förmodligen lättare att värva svenska kvinnor till industrin än att åka ner med bussar till Italien, Grekland och Jugoslavien och hämta arbetare till Volvo och ASEA.
Sen kom oljekriser, tekokriser, varvskriser, stopp för arbetskraftsinvandring 1975 m.m. m.m. och spelplanen förändrades helt.
@Jenny:
Hoppar in och lägger in lite tankar.
Här är vad jag menar är det absurda i denna debatt. Man skall lösa situationen på arbetsmarknaden… genom att ge sig på privatpersoners frihet att bilda familjer. Hur tänker man där???
Det är redan främst kvinnorna som är hemma med barn,. vilket för övrigt är precis lika sant efter separationer så om/när det blir skilsmässa vem jobbar mest efteråt? Jo mannen. Och vid frågan om underhåll är det samma sak. Där vill domarna uppenbarligen inte alls att kvinnan jobbar mer. Frågan är inte om kvinnor är hemma med barn, frågan är vem som haft makten över det beslutet.
Men vems ansvar är det menar du? Studier visar ju att det är överlägset främst kvinnan som har makten att bestämma vem som är hemma med barnen? När man gjort studier säger både kvinnan och mannen det var hon som bestämde hur dagarna fördelades. Det sade till och Karl-Petter Thorwaldsson (nuv. Lo-ordf.) när han utredde frågan åt regeringen. Mamman har makten. Det verkar vara kvinnor som med sina val drar kvinnor över en kam och sedan är det konsekvenserna av det som vi diskuterar.
Du verkar inte mena att folk har en felaktig bild av kvinnor, bara att det blir trist resultat när de har en riktig bild.
Vidare har vi dejtingvanor. Läs det här inlägget det kan inte bli mer svart på vitt varför mannen jobbar mer än sin kvinna/fru. Även om hon är högutbildad och han är lågutbildad så skall han tjäna bra – det lär ju betyda att det är en man som jobbar mycket hon är ute efter. http://aktivarum.wordpress.com/2014/07/03/ny-studie-hogutbildade-kvinnor-gifter-sig-oftare-med-rikare-man/
Nej, det där hänger ju helt och hållet på kvinnors eget beteende. Kvinnor kan välja att dejta män som jobbar mindre och visar mer intresse för barn. De kan välja att fördela familjens dagar annorlunda. Alla studier inklusive Thorwaldssons egen utredning visade mammorna hade makten. Vidare så känner jag flera män som inte tycker det är så j-a roligt att jobba. Flera av dem som är nyligen förälder vill vara hemma mer än de kan men de måste jobba.
Vad tror du skulle hända om de vann 10 miljoner, tror du de killarna skulle jobba mer eller mindre? I övrigt är det en fråga om att bestraffa de företag som diskriminerar. Inte begränsa privatpersoners förmåga att planera familjen.
Sedan är den också en fråga om vilket socialt umgänge som kvinnor väljer att ha. Att döma av hashtaggen #minvärstasnubbe igår så är det väldigt väldigt många kvinnor som behöver ändra sitt sätt att välja socialt umgänge. För när man lyckas träffa så fenomenalt fel bör man fundera över vad man gör.
@Magnus:
Det tvivlar jag inte på. Det bidrar ju till att det blev lättare att få igenom, och blir svårare att ändra tillbaka. Det verkar inte finnas något som helst stöd bland makthavare för att hjälpa någon – allra minst kvinnor – att jobba mindre.
Det finns för övrigt en underhållande konspirationsteori om hur familjen Rockefeller skapade den moderna feminismen för att förstöra familjen som samhällsenhet, så att staten skall kunna hjärntvätta ungarna i fred. Just denna länk kommer från en blogg med ett antal färggranna konspirationsteorier, men det kanske bara är passande i sammanhanget?
Möjligen hade Rockefellers ett finger med i spelet när det gällde den svenska sambeskattningen också? Sammansvärjningarna tycks onekligen globala i omfång.
@Magnus:
Jo, men på Ericsson var det 80%. Jag har för mig, men har inte kollat på många år, att det är den vanliga nivån inom den privata sektorn.