Världen verkar än idag mest kretsa kring att Trump vann valet. Och lite långsökt kan man säga att min bekantskap med dagens huvudperson började med en president som ingen seriöst hade kunnat tänka sig skulle bli ledare för supermakten i väst: B-skådisen Ronald Reagan.

Kopplingen är väldigt lös, det medges, men för mig finns den där ändå. Jag blev första gången varse Leonard Cohen under sommarolympiaden i Los Angeles 1984. Jag är totalt ointresserad av idrott, och bortsett från att jag faktiskt kollade på Kanadas matcher tidigare i år när världscupen i ishockey gick så har jag inte kollat på någon idrott på evigheter. Frågan är om inte gången innan det var olympiaden 1984. Jag råkade tillbringa just veckorna när olympiaden gick av stapeln uppe i Ludvika hos min halvsyster och svågern, och på något underligt sätt så fångades jag faktiskt av OS-hysterin. Mest kollade jag väl boxning och liknande ”tuffare” idrotter. Men det jag främst minns från olympiaden var två saker:

Det första var att Ronald Reagan förklarade spelen öppnade.

Det andra var att man en kväll som pausutfyllnad sände ett program om en kanadensisk sångare, Leonard Cohen.

På dessa lösa boliner har jag kommit att för alltid förknippa Ronald Reagan och Leonard Cohen. Så på något vis kanske det finns en viss logik i att jag under resten av mitt liv (som förmodligen inte har så mycket tid kvar) kommer att förknippa en annan president, Donald Trump, med att ta avsked från Leonard Cohen. Fast det kanske hade varit ännu mer logiskt om det hade varit Hillary Clinton.

De få som faktiskt läser mina inlägg på en regelbunden basis har knappast kunna undgå att se vems fana jag håller högt när det gäller musik. Men jag är faktiskt inte begränsad till hårdrock, tysk krautrock och elektronmusik från 70-talet. Pausprogrammet med Leonard Cohens mörka, lågmälda stämma och molliga melodier satte sina krokar i min uppmärksamhet och hjärta lika effektivt som hade det handlat om en kavalkad av nakna valsvarvade bystiga bimbos (detta var inte bara när jag fortfarande var en testosteronstinn ung man, det fanns inte heller inget internet som kunde tillfredsställa hungern efter lättklädda damer).

I slutet av 80-talet såg jag vid ett tillfälle Leonard Cohen live i Köpenhamn. Tyvärr har minnet förbleknat också av denna upplevelse. Jag vill dock minnas att det var en mycket bra konsert, och att Leonard, till min förvåning var ganska rapp i käften och kunde svara för sig.

Jag är osäker på om det var Leonard Cohen eller om det var Tom Jones, ”tjuren från Wales”, som sa att det kunde vara svårt att sjunga när någon av kvinnorna i publiken slängt upp ett par trosor i ansiktet på en, men efter Köpenhamnskonserten tvivlar jag inte ett ögonblick på att det är ett sant uttalande, oavsett vem av dem det var.

Jag satt lite för långt bort (och hade inga glasögon) så jag vet inte om det kom upp några trosor på scenen vid det tillfället, men jag kunde inte missa alla blommor som kastades upp. En något surrealistisk upplevelse.

Och så minns jag att han berättade om sitt möte med en stor kvinnlig ikon . Jag minns givetvis inte i någon närmare detalj vad han sa, men hittade en återgivning av vad han sade i New York 1988 (samma turné?), och det passar bra ihop med mitt minne:

Sången till Janis Joplin

För tusen år sedan bodde jag på ett hotell i New York. Jag åkte mycket med hissen på hotellet. Jag lämnade och återvände till mitt rum stup i kvarten. Jag blev en expert på hissens knappar. En av mycket få tekniska saker som jag verkligen bemästrat. Dörrarna öppnades. Jag gick in. Satte fingret rätt på knappen. Inte minsta tvekan. En härlig känsla av att vara i kontroll på den tiden. Sent på morgonen, tidigt på kvällen. Jag lade märke till en ung kvinna i hissen. Hon åkte hiss med samma förtjusning som jag själv. Trots att hon drog storpublik var åka hiss det enda hon verkligen visste hur man gjorde. Mina lungor samlade mitt mod. Jag sade till henne: ”Söker du någon?” Hon sade: ”Ja, jag söker Kris Kristofferson*.” Jag sade: ”Du har en otrolig tur, unga dam, jag är Kris Kristofferson.” Det var en tid i generositetens tecken. Trots att hon såg att jag var en person som var kortare än Kris Kristofferson, så låtsades hon aldrig om det. Dessa ödesmättade årtionden kännetecknades av en generös anda. Hur som helst, jag skrev den här sången till Janis Joplin i Chelsea Hotel.
* Kris Kristofferson skrev sången Me and Bobby McGee som blev en av Janis Joplins stora hits. Jag har ingen aning om ifall detta möte inträffade före eller efter att Janis Joplin gjorde sin cover på sången.

Men att han kopplade ihop Janis Joplins namn med sången Chelsea Hotel var tydligen en indiskretion, den enda, han ångrade djupt under sin karriär . Detta då sången innehåller raden ”giving me head on an unmade bed while the limousines wait in the street” (”sög av mig på en obäddad säng medans limousinerna väntade nere på gatan”). Men jag gissar att det var oavsiktligt och han inte insåg att han ”hängt ut” henne förrän det var för sent.

Han har satt många kvinnohjärtan i brand. Lite tragiskt känns då hans uttalande:

Mitt rykte som en kvinnokarl är ett stort skämt som fått mig att skratta bittert under de tiotusentals nätter jag tillbringat ensam.

Det må vara hur det vill med den saken, Leonard Cohen får nog ändå betraktas som kärlekens och romantikens självskrivne trubadur. Tidigare i år släppte han sitt fjortonde album, You Want It Darker. Tyvärr blir det också det sista han gav ut under sitt 82-åriga liv.

Jag tror dock att de rader som bäst fångar Leonard Cohen för mig är dessa:

Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic ’til I’m gathered safely in
Lift me like an olive branch and be my homeward dove
Dance me to the end of love

Jag skriver väl mest en massa elakheter, och gissar att min ton mer och mer har fått en dragning åt det bittra när jag inte ägnar mig åt rena otidigheter. Men några av inläggen här på GD som handlar om Kärlek har jag faktiskt varit med och plitat ihop. Faktum är att ett av de allra första inläggen (tror det var nummer två) jag någonsin skrev, fast det ursprungligen postades på Ninnis egen blogg, handlade just om kärlek.

Jag tillägnar det härmed Leonard Cohen och alla hans ensamma nätter.

©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.