När jag gick i skolan sades det att varje klass har en pajas. Jag vet vem som är regeringens. Hon får en man som mig att titta ner i bordet och rodna av skam!
I dagens DN-debatt redogör jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för FPs nya förslag. I korthet går det ut på att lagstifta om att större bolag ska tvingas sträva mot att uppnå jämn könsfördelning i styrelse och ledningsgrupp. (Notera att det är ett strävansmål, ej ett uppnåendemål.) Sedan ska bolagen ha en intern plan med delmål som sedan följs upp och utvärderas.
Varför då detta? Jo, det motiverar hon så här:
”Vi ska fortsätta respektera ägarnas rätt att utse styrelse och ledningsgrupper. Vad vi däremot aldrig kan acceptera är en ordning där kön betyder mer än kompetens.
Meritokrati bör gälla fullt ut vid tillsättningar och utnämningar. Att meritokrati ska råda är det ingen som öppet ifrågasätter, ändå sorteras kompetenta kvinnor bort i processerna.”
Hon låtsas inte se motsägelsen! Meritokrati innebär att den med bäst meriter på området får tjänsten, övriga detaljer är ovidkommande. Det är också den rådande metoden för att välja ut rätt person till nyckelpositioner. Det innebär att om 20 fullt kompetenta personer söker en tjänst, så kommer 19 att väljas bort trots tillräckliga meriter, därför att den tjugonde hade ännu bättre. Därmed sorteras de flesta kompetenta bort, kvinnor såväl som män. Troligen fler män, då män oftare söker höga tjänster. Endast om en kvinna har bättre meriter än samtliga mottävlande får hon tjänsten, hon konkurrerar på samma villkor som en man. (Och nej Sabuni; en examen är INTE en merit till höga poster i näringslivet, utan i bästa fall en grundplåt.) Meritokratin är elitsträvande och inte ”rättvis”.
I en skolklass bör lärare försöka fördela frågor och arbete på alla elever, både de framfusiga och tysta ska få synas och komma till tals. Detta anses ”rättvist” och syftet är färdighetsträning. I näringslivet (eller politiken) gäller motsatt regel. Det är ofta klokast att överlåta jobbet till nördarna eller besserwissrarna, syftet är nu resultat. Astra Zeneca hade aldrig blivit vad det är utan stora risker, ett enormt arbete och massor av människor som offrat all sin tid åt att utveckla idéer. Stöddiga våghalsar kan fylla en funktion, lyckas de så blir de meriterade. (Annars glömda.) Vem tror att Ericsson skulle bryta mark i Kina om vi skickade dit klassens blyga flicka att förhandla med partipotentaterna? (Därmed intet ont sagt om blyga flickor, mer än att de sällan blir spjutspetsförhandlare.)
Sabuni anser vidare att kvinnor inte ska hindras i karriären av att de får barn. Problemet är tredelat. Dels blir man inte meriterad under frånvaro, oavsett orsak. Det ger andra försprång. Dels har kvinnor över lag en tendens att välja bort karriär för familj. Det är rätt om de önskar det. Och slutligen planerar varje familj sin barnledighet utefter ekonomi och personliga önskemål. Det blir vad vi gör den till.
Kön och rättvisa?
Sabuni avslutar med att slå ett slag för ”rättvis fördelning av makt”. Fine för mig, om det bygger på meriter och inte på kön. Men varför ska just kön fördelas jämt? Bör det inte vara viktigare att få in fler lågavlönade i styrelserummen, de är ju dessutom ofta kvinnor? Eller bör inte homosexuella, eller svarta personer få privilegiet att lagstiftas in med kvoteringsmål? Varför inte ungdomar? De är ju obefintliga i styrelserummen. I min mening ska alla vara lika inför lagen.
Är kön en viktigare fråga än tex hudfärg? Jag anser inte det, de är precis lika (o)viktiga. Jag vill att mina bankpengar blir väl förvaltade och att min arbetsgivare kan hävda sig på marknaden. Jag vill ha bäste man/kvinna på posten. Ingen annan.
Ska man nå den absoluta toppen måste man offra enorma mängder tid och energi, många har försummat barn, familj och vänner. Man måste lyckas väl med sina föresatser, och slutligen måste man lyckas ta åt sig äran för det man gjort. Är det betydelsefullt nog är befordringen snart ett faktum, om man har intresset för en högre tjänst. (Fast inom politiken är vanskapsband ofta en viktig faktor också.)
Personligen anser jag det vara mer ”rättvist” att ge positionerna till de som verkligen arbetat för dem och visat sig dugliga. Erfarenhetsmässigt blir det en skevfördelning i frågor som kön, ålder, språkkunskaper, rödhårighet, (öppen) homosexualitet osv.
Lagstiftning är ett märkligt vapen. Man kan lagstifta om att ha lika många kvinnliga som manliga tyngdlyftare. Man kan lagstifta om att de ska träna/tävla lika ofta. Frågan är bara om vi snart slutar värva fler män än vi kan jaga in kvinnor, eller om vi driver in kvinnor som inte alls vill var där?
Företagande har mycket gemenamt med idrotten, frånsett att de fysiska kriterierna är ovidkommande.
Teodor
Läste i DN idag om medelpersonerna i Sverige, tragisk läsning både på DN och på SCBs hemsida, DN klämmer till med att medelkvinnan måste få en löneökning på 9000kr/månad för att komma upp i samma nivå som sin man, däremot står det inte hur medelkvinnans lön står sig emot medelmannen, det kan man inte hitta någonstans, inte på SCBs sida heller, allt om medelpersonerna är formulerat kring kvinnan.
Tycker du har helt rätt i det du skriver, om att det är motsägelsefullt att kvotera. Könet är oviktigt, och de mest kompetenta kommer ta sig upp. Om man kvoterar in dem som har rätt kön så är det ju först där och då som kön blir en viktig merit.
Och om man anser att det redan nu görs en (osynlig) kvotering av män tycker jag att man ska bevisa det riktigt riktigt bra. Inte enbart peka på den sneda könsfördelningen ut anäven komma med en riktig förklaring bakom.
Men om det skulle införas kvotering så har du helt rätt i att det inte bara är kön som är en viktig egenskap. Jag är en minoritet på många sätt, så vem vet, kanske kan jag ta mig till toppen utan att anstränga mig lika mycket då.
Välkommen hit Teodor
Ja, det är lite uppseendeväckande att i en och samma artikel mena att det är oacceptabelt att sätta kön före kompetens, och sedan kräva att vi skall göra just det.
Håller helt med det du skriver Teodor. Nu tror jag iofs att Sabuni blivit tvungen att ge vika för kvinnolobbyn inom partiet med Bonnie B i spetsen, därav detta märkliga mischmasch, som luktar kompromiss lång väg
Problemet är kanske att en del lever i en föreställningsvärld där de tror att deras egen syn på sin kompetens ger dem en rätt att få vissa jobb eller en högre lön.
För att någon annan ska hålla med om det så krävs även att man visar att man har kompetensen och visar att man även kan ta ansvaret som följer, att man är någon som det går att lita på. Då kan man t.ex. inte bara skita i allt och åka hem eller fika med kompisarna när tiden är slut och förvänta sig att någon annan stannar och fixar resten eller tar smällen av att det inte är klart, oavsett om det är ens eget fel eller inte.
Man kan inte förvänta sig att någon annan ska ta ansvaret att sätta sig och läsa på hur man ska lösa problemet och sedan tala om det så att man själv kan vara produktiv på sin tid.
Man kan inte heller superoptimera sin arbetstid så att man är säker på att kunna komma precis vid 8:00 och gå hem prick 17:00, genom att bara ta de säkra uppgifterna och lämna allt som är det minsta osäkert eller luddigt till någon annan.
Beter man sig så så är det ganska osannolikt att man blir erbjuden mer ansvar eller högre tjänster och det är också osannolikt att man lyckas skaffa sig de kontakter som ger de ännu högre tjänsterna. Det spelar ingen roll vilket kön man råkar ha i de lägena. Det krävs helt enkelt en uppoffring från en själv också, och man kan oftast inte själv välja den uppoffring som passar en själv bäst, det är inte uppoffringen i sig som är det viktiga utan vad den innebär för andra.
Att optimera sin egen personliga sfär imponerar sällan speciellt mycket på andra, åtminstone inte de som har betydelse i det här avseendet.
Den enda typen av kvotering jag tycker kan vara berättigad är om arbetsgivare på förhand sätter upp kriterier som krävs för att få ett jobb. Om då två personer med olika kön söker tjänsten och båda når upp till de satta kriterierna kan man ta den som gör att arbetsplatsens könsfördelning blir mer jämn.
Då får man jämställdhetshirarkin – Meriokratisk jämställdhet i första hand och statistisk jämställdhet vid de tillfällen då det inte spelar någon roll vem man tar.
PS. följ mig gärna på twitter
(@Ligneto).
Att välja sin personal utefter kön må vara en sak, problemet upstår när man försöker omvandla mellan enheterna kön< --->kompetens.
– Om man väljer att anställa enbart 50/50 så är det ok, bara man är tydlig med den saken och inte försöker påstå att den inkvoterade just pga inkvoteringen skulle tillföra extrakompetenser. (Isf bör de väll få tjänsten pga kompetensen i fråga, och inte könet.)
– Vill man anställa pga kompetens är det en annan sak, vilket brukar vara vanligast.
– Vill man anställa enbart folkpartiester eller homosexuella må det också vara ett val. Jag tvivlar på att vänsterpartiet skulle vilja anställa en moderat ens för att stå i receptionen, långt bortanför de politiska besluten.
Vad vår minister gör är att hon påstår att äpplen är detsamma som päron. Om hon tror på det själv är det illa, men om det är som ”OldWolf” antyder; att hon kanske vikit sig för internlobby, så är det värre. Vilket ”förtroende” kan man hysa för en sådan ”förtroendevald”.
Hon kan givetvis korrigera eller förtydliga sina åsikter när som helst om hon anser att hon misstolkas. Jag skulle välkomna det.
Teo
Mycket bra inlägg, jag satt just och läste om Sabunis förslag. Välkommen som skribent Teodor.
Pingback: Inkonsekvent av Sabuni | Bashflak
Välkommen vännen! Ljuvligt att ha dig här, du kommer bli ett efterlängtat tillskott som skribent.
Bra inlägg.
Väldigt bra skrivet! Undrar när kvotering kan komma att bli aktuellt vid jurist, journalist eller veterinäruttbildningarna, där män knappt finns kvar som art?
Teodor, en fråga bara: varför kallar du Sabuni för lady i rubriken?
@Teodor Linde:
Tack för bra inlägg.
Och jo, det finns väl gott om tillfällen där könet faktiskt är en faktor av betydelse. Tar man det ytterliget kan man ju titta på exempel som kosmetikareklam. Gjorde man reklam för läppstift med en pensionerad gubbe så skulle det nog bli ganska kontraproduktivt. Och för alla former av uppträden såsom teater, balett osv., kan man ju knappast förvänta sig att man skall tillsätta roller eller skaffa sig en besättning oberoende av kön. Det vore rent vansinne. Själv skulle jag för vissa typer av jobb, t.ex. en receptionist, se kvinnor generellt som mer lämpliga och hellre välja en kvinna än en man, men inom rimliga gränser. Till syvende och sist handlar det om att göra sin egen bedömning av hur väl en person passar till en uppgift, och subjektiva intryck är långt ifrån oviktiga, och kan aldrig bli oviktiga i det sammanhanget.
Att vi av nödvändighet måste kräva en absolut objektivitet av det offentliga är bara en av alla eländigheter som kommer med den offentliga sektorn. Men det bottnar i att vi alla är arbetsgivare till den offentliga sektorn, alla (vilket genomdrivs med tvång) är med och betalar kostnader och löner till de i den offentliga sektorn och alla utgör dess målgrupp och kunder. Därför får inga personliga värderingar ta sig uttryck i deras anställningspolicy.
Men privat, tja, då ska det stå en fritt att anställa enbart heterosexuella asiatiska pensionärer av kvinnligt kön och ha som målgrupp bisexuella svarta 23-åriga män med blont hår och fjärilstatuering på vänster höft. Om en sådan verksamhet är gångbar kommer den att frodas, är den inte gångbar självdör den.
Kvotering är ett elände just därför att det handlar om en godtyckligt påtvingad fördelning som inte har sitt ursprung i de egenskaper och färdigheter som krävs för arbetet.
@dolf:
Hahahaha
Sabuni har tidigare varit motståndare till kvotering. Så här skrev hon 2008 http://www.expressen.se/debatt/kvotering-ar-helt-fel-vag/
Och 2011:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/03/d-rf-r-b-r-vi-inf-ra-k-nskvotering-till-offentliga-bolagsstyrelser
Jag tror, som jag skrev i en tidigare kommentar, att hon tvingats kompromissa av partiets kvinnolobby med Bonnie B i spetsen
Det är med andra ord ett helt normalt yttrande hon fäller som politiker, där de försöker få med sig så många väljare som möjligt. Hon försöker blidka både de som är för och mot kvotering, i tron att hon kommer att få sympatier från bägge lägren. Att resultatet är att hon istället tappar trovärdigheten i bägge lägren har hon nog inte riktigt insett ännu…..
Det finns ett botemedel mot denna tvetydighet för oss väljare, att se på hur politikerna agerar istället för att lyssna på vad de säger….
Jag kommer osökt att tänka på Mona Sahlins yttrande vid valnederlaget då hon var partiledare.
”Jag tror inte väljarna har förstått vad vi socialdemokrater står för”
Tanken på att det var precis det som väljarna gjort, eller genomskådat, är nog mer korrekt uttyckt, föll henne aldrig in………
Sabuni har ju sagt att hon inte ska vara med efter nästa val så detta är nog en flört med med de mer ”radikala” typerna i samhället, som om hon ska ursäkta sig för att hon tidigare hårdnackat varit motståndare till just detta tidigare. Om man inte ska vara med längre så behöver man ju inte stå för någonting av det man hjälper till att skapa…
Ett mycket bra inlägg som tydligt visar på inkonsekvenserna i Nyamko Sabunis resonemang. Jag tror också att detta är resultatet av interna påtryckningar med Bonnie B och Birgitta O i spetsen. Därför blir det en konstig kompromiss full av motsägelser.
Eftersom hon tidigare varit emot kvoteringar och annat feministiskt trams håller jag dock inte med om att hon är regeringens pajas. Där tycker jag att Tant Gredelin fortfarande är ohotad etta.
Ja, hon försöker blidka och få med sig väljare av motstridiga åsikter. Undrar vilken sida hon försöker bedra? Hon kan ju orimligen gå båda tillmötes.
I dagens DN (130120) förtydligar hon sig efter kritik. Hon menar att det inte är kvotering, då förslaget inte kräver en bestämd andel kvinnor. Genom att tillåta lite variation så kringår hon begreppet. Således en form av påtvingad självkvotering om vi ska ta henne på orden.
Teo