Inledning

I kommentarsfältet på mitt förra inlägg utvecklades diskussionen till att handla om de mer problematiska sidorna av kvinnlighet. Jag skrev i en kommentar:

Det finns en problematisk del i kvinnligt beteende – dvs. beteende som är vanligt förekommande bland kvinnor. Men jag kan förstå att budskapet här inte går att greppa som kvinna. Jag ska försöka få till ett inlägg där jag lyfter konkreta exempel.

Jag har ändrat mig lite. Jag vet – av egen erfarenhet – hur svårt detta är att greppa som kvinna. Man känner sig gärna attackerad och vill gå i försvarsställning för att vår könsliga identitet är stark. Men det som begränsar kvinnors möjligheter i samhället är varken män eller samhället, det är de problematiska sidorna av kvinnlighet och faktorer i den kvinnliga homosociala gemenskapen. Till följd av kvinnors skyddsvärde så är det svårt att hantera dessa frågor varvid de sopas under mattan:

Trots att det på senare år funnits tendenser att undersöka även mer problematiska sidor av syster- och väninneskap, har ett sådant fokus ofta betraktats som politiskt svårhanterligt
[Fanny Ambjörnsson, I en klass för sig, s. 28]

Men blir något någonsin bättre av att man inte vill prata om det? Hjälper det kvinnor? Jag anser inte det. Därför bestämde jag mig för att lägga till i min planering att fånga upp konkreta exempel. Ibland är det detaljer – som i detta fall – och kommer då vara en del av ett inlägg, ibland ett inlägg som bara hanterar just ett beteende. Syftet är att förklara beteende och hur begränsar kvinnors möjligheter. Inläggen kommer taggas med ”problematisera kvinnlighet”.

”Problematisk kvinnlighet” ska inte tolkas som att alla kvinnor gör si eller så, bara att det är vanligt förekommande bland kvinnor och därmed byggs det in i stereotypen Kvinna. Det jag önskar är att kvinnor på individnivå funderar på, ”gör jag så här?” Om svaret är nej så berör inte inlägget just dig. Om svaret är ”ja, det gör jag nog”, fundera över om du tycker det är ett beteende du vill ha eller om du vill försöka sluta med beteendet.

It’s all in your hands!

Dubbla måttstockar och inkonsekvens

Nyligen skrevs ett inlägg på bloggen Onewaycommunication där bloggägaren ondgör sig över ett inlägg av Dolf. Inlägget finns inte längre på Onewaycommunication, men finns att läsa här. Personligen så gillar jag inte just detta inlägg av Dolf, vilket är helt i sin ordning. Jag tycker inte om när man säger att feminister är värre än nazister, inte ens på skoj. Som ideologier är likheterna slående och de likheterna kan och bör man absolut påvisa, men i handlingar som skett i ideologins spår är de inte jämförbara.

Det här inlägget kommer handla om ett inlägg på Genusdebatten […] skrivet av Dolf (önskar här att jag hade något att säga om Dolf, men han envisas med att kalla sig Dolf och ha en gul smiley som avatar, men jag tror mig veta att han är vit, cisman, medelåders och hetero, utifrån vad han sagt i diverse kommentarsfält).

Jag kan lugna bloggägaren, Dolf uppfyller alla medfödda kriterier för att ingå den där gruppen som enligt sexist/rasister inte är människor och får därmed behandlas hur illa som helst. Han heter Anders Ericsson och det är han som är på bilden här till höger. Han kallar sig Dolf och använder sin avatar för att det gör honom mindre anonym än Anders Ericsson, vilket han klargjort i ett inlägg.

Förblindad av ideologisk övertygelse så inser hon inte att att inlägget är en ironisering feminismens dubbla måttstockar och inkonsekvens varvid hon försöker förklara varför man har dessa dubbla måttstockar, vilket – tillskillnad från Dolfs inlägg – tilltalade min humor väldigt väl:

7. Jag vill poängtera att Dolf helt missar, såklart, att det är på grund av att kvinnor värderas lägre än män som det här ens sker. Och att det är DÄRFÖR det protesteras emot det. Inte på grund av att FEMINISTER skulle tycka att flickembryon var MER VÄRDA än andra. Hahaha. Nej. Utan för att DÄR DET SKER så är tanken den fullkomligt omvända; POJKEMBRYON ÄR MER VÄRDA än flickembryon.

Dubbla måttstockar är dubbla måttstockar oberoende av varför man har dubbla måttstockar! Inkonsekvens lika så!
Antingen är man av åsikten att ett foster bara är ett foster och då saknas ingen alls. Eller så anser man att foster är ett liv och då saknas X miljoner människor, varav Y miljoner män och Z miljoner kvinnor. Förutom det så räcker en snabbflukt på adoptivföräldrars könspreferens för att omkullkasta teorin som används i ett försök att bortförklara dubbel måttstock och inkonsekvens.

– Problemet är att om man skulle låta folk välja så skulle pojkarna bli över och barnhemmen fyllas av pojkar. Men pojkar är ju också människor, säger Inga Näslund.

Detta är fullt förklarbart med mina teorier – att kvinna medför ett medfött värde i sig; män får bara värde av vad de gör som är annan till gagn. Det krävs speciella omständigheter för att värdet av mäns ”skyldighet att göra” ska kunna övertrumfa kvinnors medfödda könsvärde.

Jag läser normalt sett inte bloggen Onewaycommunication, jag fick tips av en vän om inlägget. Så här kommenterade han inlägget:

[Det] hon missar är förstås att problemet är att det är *dyrt* att skaffa flickor, eftersom de måste tas om hand och inte förväntas bidra lika mycket ekonomiskt. Och det där med att sonen FÖRVÄNTAS ta hand om föräldrarna när de blir gamla, det översätts inte på något sätt till att man ställer krav på männen som man inte gör på kvinnorna … [min emfas]

Det här är ett exempel på varför feminism aldrig kommer leda till ökad jämställdhet, tvärtom. Man kan inte bedriva jämställdhetsarbete endast ur ett gynocentriskt perspektiv, då missar man halva analysen. Det är därför man man inte får med män i högre andel på feminismtåget – män ser vad feminismen saknar och dess feltolkningar. Det är av samma anledning genusvetenskapen misslyckas med sitt uppdrag. Det kräver år av erfarenhet och gediget intresse av ”det andra könets verklighet” för att byta monokeln till riktiga genusglasögon.

Åh, alla dessa vita kränkta män, alltså!

Bloggägaren skrev – kopplat till detta inlägg – på twitter:

Det är naturligtvis en helt korrekt observation. Det är alltid ”bara män” då vi feminismkritiska är män allihop – vilket framgår av vår egen kartläggning – Vi har t.ex. mig (vars karaktäristiska mansröst ni inom kort kommer att få höra), Annelie Sjöberg på AVfM, Rocki, Susanna Varis, Trollan, Tanja Begkvist, Sofia Johansson för att nämna några av alla dessa feminismkritiska män som bloggar i sverige, vi har även alla våra kommentarfältsherrar t.ex. Alith och Christina G. Går vi internationellt så är väl den mest kända antifeministiska mannen Karen Straughan – mer känd som Girl Writes What. Han gör tillsammans med de feministkritiska männen Hannah Wallen och Alison Tieman Honey Badger Radio. Och, som bloggägaren mycket riktigt konstaterar så är Dolfs inlägg ”copy-paste [översättning snarare] av vad någon annan person har skrivit”. Denna ”någon annan person” som författat originalet är ännu en antifeministisk man (för sexist/rasister nödvändig information: han är vit, cis, hetero) som använder det mansklingande namnet Janet Bloomfield mer känd som JudgyBitch. Han finns i ett youtubeklipp här och är mycket aktiv i taggen #womenagainstfeminism på Twitter.

Detta osynliggörande av feminismkritiska kvinnor är på intet sätt nytt. Redan för våren 2012 konstaterade Pelle Billing att Kvinnor som kritiserar feminismen börjar bli besvärande många. Jag och Mariel skrev våren 2013 inlägget Varför osynliggör Katerina Janouch oss kvinnor?. I artikeln Var e brudarna? på samma ämne avslutar Marika Formgren med:

Vore jag feminist skulle jag kalla detta osynliggörande en härskarteknik.

Det skulle jag med. Men då jag inte är feminist så är jag mycket försiktig med att använda begreppet ”härskarteknik”. Jag nöjer mig med att konstatera att osynliggörandet av feminismkritiska kvinnor är ett patetiskt trams. Vi feminismkritiska är män och kvinnor.

Get over it!

Dagen efter – dags att dra kvinnokortet!

Nu var det dags att ”problematisera kvinlighet”. Orsaken till att det blev just detta exempel är helt enkelt det senaste exempel jag sett på ett beteende som vanligt bland kvinnor. Det är ett beteende som jag anser är problematiskt för att det motverkar verklig jämställdhet – att dra kvinnokortet. Som privat bloggare gör man naturligtvis som man vill, mitt syfte är inte att ”hänga någon”, mitt syfte är att visa på fenomenet i sig och vad det får för konsekvenser.

Dagen efter så skrev bloggägaren ett nytt inlägg:

Jag fick ett infall av kaxighet igår, av lite olika anledningar.
[…] Det är för enkelt att skriva saker i versaler.
[…] Edit: Kom just på att jag inte varit så här orimlig sedan jag var gravid sist gång. o.O Låt oss hoppas att det är en tillfällighet.

Ja, det är alldeles för enkelt – som kvinna – att fara ut i versaler just bara för skojs skull. För man kan alltid skylla det på något tillfälligt rus av kvinnliga hormoner och komma undan med det – i synnerhet är det enkelt om ”kaxigheten” riktar sig mot en man. Precis det var en kommenterar min vän fällde angående inlägget:

Tänk vad skönt för kvinnor att alltid kunna skylla på tillfällig förvirring, hormoner och annat.

Det här – att dra kvinnokort – är inget som sker på en medveten nivå. Bloggägaren ifråga är genusintresserad och hon skulle inte medvetet göra något som bidrar till att befästa begränsande stereotyper. Men medvetet eller ej – effekten blir den samma.

I inlägget I könsmaktens vågskålar – som också handlar om kvinnokort – tar Ulf T upp två andra exempel och skriver:

Kvinnor har ett “slipp ut ur fängelset”-kort, och alla vet det.

Jag har tidigare varit inne på det där med att prata känslor och många gånger använt talesättet ”ett mynt har två sidor” och att det som är en fördel i en situation är en nackdel i en annan situation. Detta med att fara ut i versaler och sen dra kvinnokort är angränsade, menar jag. Män och kvinnor hanterar känslor på olika sätt, båda sätten på gott och ont. Ett mer extremt exempel på detta kvinnokortsdragande är att ha en attityd som man själv beskriver med ”jag är provokativ. Jag är det ofta medvetet.” för att sen yla ”kvinnohat” som en stungen gris över de reaktioner som man provocerat fram och som riktar sig mot en som individ.

I inlägget Natt-tankar på kvällen skrev jag om ”intervjuer” jag haft med några män. När jag frågade hur de lär sig så svarade en man:

det första lär man sig väl genom osmosis.
man känner ju redan som liten att stora killar är farliga så man får ha radarn ute och välja sina strider

Det här hotet om våld från en liten klick våldsverkare samt att pojkar hånas gör att män från låg ålder lär sig hantera sina känslor, på ett sätt som inte kvinnor gör på grund av skyddsvärdet. Det innebär inte att män inte kan bli arga och säga saker de ångrar – men de kommer inte skylla på sitt kön!

Ulf skriver vidare:

I arbetslivet uppstår ett lite annorlunda problem: kvinnor upplever att de inte blir tagna på allvar, och inte ses som lika kompetenta och ansvarstagande som män. Men man har inte fullt ut förstått att detta grundar sig just i rätten att, när det hettar till, kunna dra kvinnokortet och hävda sig rädd, ledsen, kränkt eller förminskad.

Denna ‘fördom’ hos män valideras gång på gång.

Det är effekten detta kortdragande medför – kvinnor ses inte som riktigt lika vuxna och kompetenta. Det förvärras ytterligare av att kvinnor tydligen behöver lyftkran och kvotering för att nå någonstans i arbetslivet. Förutom att det är mansdiskriminering så undergräver sådana metoder tilltron till karriärskvinnors kompetens då det blir relevant att fråga sig om hon är där hon är på grund av sitt kön eller sin kompetens.

Är det en för- eller en nackdel?

Som alltid, alla mynt har två sidor. På kollektivnivå är det absolut en nackdel då det påverkar vår stereotypa bild av ”kvinna” så att denna blir allt mer barnlik. Därav behöver samhället återgå till en ”kvinnor kan”-anda istället för dagens ”lyfta/kvotera”-anda. Men på individnivå … Låt mig förklara med en liknelse:

Trots att de orangea cirklarna är identiska, så upplever vi den högra klart större än den vänstra. Precis likadant fungerar det med könsstereotyper, den enskilda kvinnan och hennes agerande (orange cirkel) bedöms och upplevs i förhållande till stereotypen (grå cirklar).

Den stereotypa bilden av ’kvinna’ skapas, reproduceras och upprättshålls av hur kollektivet kvinnor vanligen beter sig. Jag som individ bedöms i relation till denna stereotypa bild. Det medför att om jag väljer att agera på ett sätt där det tydligt framgår att jag inte kommer använda kvinnokort – hur snålt det än blåser – så får jag en extra dos respekt precis som cirkelns storlek upplevs i förhållande till omgivningen.

Att vi bedöms i relation till könsstereotypen är inget unikt för kvinnor, Rick skriver så här:

Som pappa kommer jag ibland undan med slarv, t.ex. när jag glömt skicka med några extra kläder med barnen till skolan. Min fru skulle få sin dag förstörd av personalen medan jag får en uppmuntrande klapp på axeln med orden “försök minnas till nästa gång”. Och när nästa gång inträffar så är det samma sak igen och så fortsätter det tills barnen är stora nog att sköta det själva.

Det här är ett resultat av att Ricks agerande (orange cirkel) stämmer överens med det förväntade (de grå cirklarna är lika stora som den orangea)

Denna artikeln visar på det omvända att en man upplevs som ”duktig” (dvs den orangea cirkeln upplevs större) för helt normalt föräldraagerande.

Slutord

Budskap som ”krossa normer och stereotyper för ett mer jämställt samhälle”, det är som att säga till någon att den ska uppleva de orangea cirklarna som lika stora. Det är rent av korkat, för vår hjärna fungerar inte så. Normer och stereotyper förändras utifrån vad vi gör och hur vi agerar. Vill kvinnor ses som fullt vuxna, så är det dags att stoppa undan kvinnokortleken och höja våra röster mot infantiliseringen (lyfta kvinnor, kvotera kvinnor, stötta kvinnor osv.) som pågår i vår samtid, där feminismen är den stora boven i dramat.

Jag vet vad jag vill. Vad vill du?