Eders Ödmjuke skippar lumpen i år
Soldaten som jublande marscherar till musik i kolonner har redan förtjänat mitt förakt. Det var av misstag han fick sin stora hjärna, han hade klarat sig bra med bara en ryggrad. Denna civilisationens skam bör vi göra oss av med omedelbart. Hjältedåd på kommando, meningslös brutalitet, den skymfliga kärleken till det egna landet och allt det vidriga nonsens vi kallar patriotism – jag känner ett våldsamt hat till allt detta. Hur skändligt och ovärdigt är inte kriget. Hellre låter jag mig sönderslitas i slamsor än jag nedlåter mig till sådan vidrighet! Det är min fasta övertygelse att man blott och bart gör sig skyldig till mord när man dödar under krigets täckmantel.
– Albert Einstein
Jaha, så då var det dags för värnplikten igen:
Jag tänker inte ge mig in på någon analys av detta nu, men det är några saker jag undrar över.
- Inte alla 18-åringar får mönstra. Ungefär bara ca 15 %. Hur väljs de ut? Vilka tvångsmedel kommer att användas för att de som kallas skall inställa sig?
- Likaså är det bara omkring 4 % som faktiskt kommer att bli inkallade för tjänstgöring. Samma frågor här, hur väljs de ut, och vilka tvångsmedel kommer att att användas? Hur kommer de att kompenseras?
- Värnplikten kommer nu att gälla både kvinnor och män. Kommer man att ”kvotera” så att det blir 50/50, eller kommer ena könet att bli klart överrepresenterat och i så fall på vilka grunder?
- Kommer man att göra skillnad i typen av tjänstgöring utgående från kön? Specifikt undrar jag förstås (men det får man ju inte säga i det här jävla landet) om kvinnorna kommer att få skrivbordstjänster eller hamna i ”säkra” positioner medan männen blir kanonmat.
-
Vi tycker att villighetskoefficienten och att man därigenom skall vara så villig som möjlig är en faktor som måste räknas med, och vi tror att vi kommer att ha i princip bara villiga individer i systemet.
– Klas Eksell, personaldirektör Försvarsmakten
Det låter som rent svammel och bullshit i mina öron. Hur beräknas ”villighetskoefficienten”? Hur stor vikt kommer i praktiken läggas på denna koefficient? Kommer man att göra skillnad på hur koefficienten bedöms utifrån koefficientinnehavarens genitala utrustning?
- Sist men inte minst har vi Förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal, 5 kapitlet, Skyldighet att tjänstgöra utomlands:
1 § Bestämmelser om att sända en svensk väpnad styrka till ett annat land finns i regeringsformen, lagen (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands och lagen (1994:588) om utbildning inom ramen för internationellt militärt samarbete. Med de begränsningar som följer av dessa bestämmelser får den som tjänstgör vid Försvarsmakten beordras att fullgöra tjänsteuppgifter i ett annat land. Förordning (2016:650).
Kommer detta också att gälla värnpliktiga?
Det ligger i sakens natur att en ”plikt” inte är frivillig och en värnplikt som hanteras genom frivillighet är en oxymoron. Har man infört värnplikt har man också mer eller mindre godkänt att människor tvingas till tjänstgöring mot sin vilja. Jag är inte nödvändigtvis emot en värnplikt, men om det skall vara koscher skall värnplikten omfatta alla medborgare på lika villkor, utan undantag. Det i sig ger upphov till en hel del problem. T.ex. ifråga om ”ensamkommande flyktingbarns” värnplikt och huruvida värnpliktiga omfattas av samma skyldigheter som anställda. Med en krigsmakt som deltar i offensiva stridsinsatser utomlands (t.ex. Afghanistan) har vi alltså möjligheten att människor med fara för sitt liv tvingas till uppgifter mot sin vilja. Den ultimata kränkningen.
Och det inser vilken idiot som helst att det funkar inte att vi skickar ensamkommande ”flyktingbarn” att strida mot IS. Potentiellt får vi en situation där vi under tvång skickar etniska svenska pojkar och flickor att ta strid mot islamister, medan islamisterna sitter i sverige och förbereder sin inhemska jihad.
Något skaver …
©2017 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Ser med förväntan fram emot att Försvaret redovisar metoder för att mäta kvinnors villighetskoefficient. Det är något jag länge saknat.
Hej.
Jag tror att vi kommer att få se värnplikten utökas till en sorts allomfattande samhällstjänst.
Till borgerliga väljare kan man sälja in konceptet som att man inte skall slippa arbeta för sitt bidrag.
Till socialdemokrater kan man sälja in det som ett alternativ till väpnad tjänst.
Till diverse låtsatsliberaler och identitetsfascister kan man sälja in det som ett integrationsprojekt.
Till miljömupparna säljer man det som ett sätt att resurssnålt sortera sopor och städa bort skrot och avfall.
Där har vi kanske en framtidsvision?
En härskarklass som består av människor med karriär (till skillnad från ett jobb): politiker, framgångsrika företagare, media & kulturfolk som tagit sig över skranket och liknande – akademiker, jurister, och alla politiskt tillsatta tjänstemän.
En arbetarklass, med allt från byggare till lärare till polis och butiksbiträden, där du har jobb med låg till ingen säkerhet, och låg lön.
En prolet-klass: alla andra. De som tjänar det dubbla syftet som manuell arbetsreserv och avskräckande exempel samt rekryteringsbas för väpnade styrkor att hålla systemet på plats med.
Initialt en tredjedel vardera, med rejäl blandning av religioner och folkgrupper i de två nedre tredjedelarna – annars kanske det kan bildas en tillräckligt stor enad grupp som kan bjuda reellt motstånd och utmana den härskande klassen; och vad landar vi i då?
Förutsättningarna för det marxistiska klasskriget
Platon skulle varit förtjust.
Eller så är snacket om återinförd värnplikt det sedvanliga politikerblajet som det alltid blir när de inte kan nöja sig med att ge yrkesmännen instruktioner om önskat mål och sedan låta den med professionell kunskap ta vid för att leverera sagda mål. Jag kan ta gift på att politiker av idag inte ens skulle kunna låta någon gräva en grop utan att de skulle vara med med en petnoga instruktion om gropars grävande.
Å andra sidan – med tanke på vad jag hör via djungeltrumman om försvaret, så har man problem med att få folk att stanna i tjänsten – särskilt officerskåren riskerar att genomgå en sorts utrensning där de som inte tänker jobba under Löfven:ska dekret och Fridolin:ismer lämnar avsked. Kvar blir Eliasson-liknande filurer.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Varannan damernas skall tillämpas även vid fronten annars är det diskriminering.
Om man utgår ifrån feministernas älsklingstes att det inte finns några skillnader i förmåga mellan könen så kan man välja dessa 15 % slumpvis, d.v.s. 7,5% av vardera kön. Därefter låter man helt enkelt den sämre presterande gruppen ”ta ansvar” och ”gå om” sin värnplikt tills de uppfyller kraven med motsvarande fördelning. ”Gör om, gör rätt!” i lite större omfattning.
Om genomströmningen är för dålig så tar man därefter in så pass många fler av den sämre presterande gruppen att man uppfyller genomströmningskraven över tid.
Baserat på räddningstjänstens utvärderingar skulle det kunna ta ett tag, men vad gör väl det…
@Tommy:
Överhuvudtaget en ganska intressant idé. Undrar hur man mäter villighet på ett bra sätt. Tål att fundera på.
@Rikard:
Hm, tja, det blir lite knepigt det där. Men om man skall ha någon form av tvångsplikt så borde den rimligtvis gälla alla. Men alla behöver ju inte nödvändigtvis vara stridspittar (oavsett kön) det behövs ju sjukvård och begravningsentreprenörer också.
@Hans Nilsson:
Frågan är om tjänstgöring på fältbordell skall räknas som fronttjänst eller inte.
@En annan Andreas:
Målrelaterad värnplikt istället för tidsbestämd kan ju faktiskt vara en idé.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Hej.
Det är just det jag är rädd för.
Å ena sidan kan jag se det goda i att ha en slags (frivillig!) samhällstjänst för att man skall komma i åtnjutande av vissa rättigheter som medborgare – rösträtt, valbarhet, chef för offentlig funktion, t ex.
Å andra sidan är jag inte mer optimist än att jag inser att för en regering i krisläge, som vår, så utgör blotta möjligheten att på stor skala tvinga människor till trältjänst eller statarliv (inte bara kåkfarare, funktionshindrade och långtidssjukskrivna som idag) och på så vis söka lösa problemet med otillräckligt skatteunderlag för utlovad offentlig service en oemotståndlig frestelse.
En annan Andreas idé låter lockande – ungefär som ett slags kvarsittning. Frågan är om inte en sorts gallring både vad gäller psykologisk lämplighet och fysiologisk prestanda måste till initialt – på så vis kan direkt olämpliga personer (som jag tydligen var) eller av kroppsliga skäl oförmögna sållas bort, så att de inte placeras i en evig gröntjänst eftersom de helt enkelt inte kan bli tillräckligt snabba och starka.
Vi kan kalla det för mönstring, och göra tjänsten två-årig som absoluta minimum. Dessutom skall vi i så fall slopa varje krav på FN- eller utlandstjänst.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
OT
Finns det någon studie som har jämfört manliga och kvinnliga chefer?
@Rikard:
Nu funkar väl det inte längre tack vare de demografiska förändringar våra insiktsfulla politiker förlänat oss, men jag var annars av åsikten att vi borde införa en slags värnpliktsutbildning som en del av skolundervisningen. Reguljärt schemalagt ämne. Alla får lära sig hantera en k-pist och slänga handgranat typ, och annat som är grundläggande för hantverket. Man borde hinna med en hel del på 9 år med några timmar per vecka. I högstadiet kan de få specialisera sig, de som vill gå vidare med stridande uppgifter och de som vill ägna sig åt sjukvård, logistik osv.
Man skulle få en rejäl folkarmé till ett väldigt lågt pris på det viset.
Sen tror jag att man lätt utifrån den basen skulle kunna rekrytera stammisar till ett mer teknologiskt yrkesförsvar.
Samtidigt som man skulle få förbättrad sammanhållning, mer ansvarstagande och en massa andra positiva bi-effekter.
Men det blir ju lite knepigt om skolorna är fulla av medelålders tonåringar som får spontanorgasmer vid tanken på att få skära huvudet av otrogna som vägrar respektera niqaben.
@Gigas:
Det gör det säkert. Har till och med för mig att jag själv har skrivit något inlägg som tar upp nåt sådant. Ha, hittade den: Förklaringar på könsskillnader i toppen. Nu var det inte hur män respektive kvinnor är som chefer som undersökningarna inlägget tar upp handlar om, utan snarare hur män och kvinnor ser på karriären. Jag misstänker att det var det första du efterlyste, men det kan väl vara intressant ändå.
Sen bollade jag vidare frågan till vår interna google-maskin, får se om han kommer upp med något.
@Gigas:
Jo, det finns en hel del, ur olika perspektiv. Det finns t.ex. Hensvik (IFAU 2011:26), som fann att det i stort sett inte finns någon signifikant skillnad i lönesättning eller rekryteringsmönster mellan manliga och kvinnliga chefer.
Andra studier har funnit att manliga och kvinnliga chefer i snitt kan använda lite olika tekniker för att uppnå i stort sett likvärdiga resultat.
I denna studie kommer man fram till att det inte är någon större skillnad på hur manliga och kvinnliga chefer agerar, utan att det hänger mer ihop med uppdrag och sammanhang. Kvinnliga chefer tenderar att använda sig mer av indirekt kommunikation, och manliga lite mer av direkt kommunikation.
Ett problem man kan skönja är att de flesta studier intervjuar kvinnliga chefer om hur det är att vara kvinnlig chef, utan att erbjuda kompletterande perspektiv. Inte sällan brukar dessa studier luta åt att kvinnor naturligtvis är diskriminerade (även om de tillfrågade oftast inte själva tycker sig ha blivit det), att män har fördomar (även om de tillfrågade mest känner att de fått mycket stöd), och att det allmänt är bättre med kvinnor. Man kan också misstänka att få män vågar vara annat än diplomatiska och berömmande när de intervjuas om kvinnliga chefer.
Dock återkommer ofta synpunkter om att mansdominerade eller könsblandade miljöer är bäst, då kvinnodominerade arbetsmiljöer – inte minst för kvinnliga chefer – tenderar att uppleva mycket intriger, dömande och backstabbing.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Hej.
Med sådant på schemat kan jag tänka mig att gå tillbaka i tjänst.
Kan vi få driva skola enligt verklig likabehandlingsprincip, utgående från följande:
”Här finns inga [valfri identitär markör]; bara kamrater/svenska soldater” med sin grund i västerländsk och svensk rättvisekultur, och få göra det komplett med återupplivad barnavårdsnämnd och splittrade ghetton, så har vi en chans.
Via partidemokratin går det dock inte.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Pingback: Militära pride-parader | Genusdebatten
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
@Ulf T:
Tack för det!
Jag ställde frågan eftersom att min fru och den arbetsgrupp ingår i har ett inte helt friktionsfritt samarbete med två kvinnliga chefer. Min fru vill till exempel gärna ha en motivering till de besluts som tas och har då upplevts som jobbig. Hon har inte upplevt samma problem med manliga chefer.
Kan nämna som parentes att när det gäller chefer så fick hon till sig från fackförbundet Vision att de chefer som det är mest klagomål på är präster och chefer inom socialförvaltningen.
@Gigas:
Man skulle nog kunna säga att när man studerar välfungerande chefer, så är det inte stora skillnader på manliga och kvinnliga. Om man istället tittar på dåliga chefer, är det möjligen lite vanligare bland kvinnliga chefer att vara dåliga på ’manlig’ kommunikation, medan dåliga manliga chefer nog fördelar sig på att vara auktoritära och att vara obeslutsamma.
Fast kanske är största skillnaden att det är aningen svårare att konfrontera dåliga kvinnliga chefer, och svårare att få stöd av omgivningen?
Det är lite svårt att utröna i forskningslitteraturen, eftersom den stora massan av studier tycks ha fokus på att visa att kvinnor kan vara minst lika bra chefer som män. Flera studier jag läst har kommit in på huruvida kvinnliga chefer bör (eller tvingas) anamma ett ’manligt’ kommunikationssätt, och det finns en underton om att det skulle vara bevis på diskriminering om det vore så. Men om det anses ’manligt’ att t.ex. tydligt och sakligt motivera sina beslut, är det lätt att se hur detta kan bli ett dilemma för kvinnliga chefer.
I en kvalitativ studie, som jag numera inte kan hitta, beskrev några kvinnliga chefer i en mansdominerad miljö hur det var initialt svårt, men senare en stor lättnad, att vänja sig vid männens rakare sätt att kommunicera. Det finns t.o.m. skäl att begrunda om inte denna ’manliga’ kommunikationsstil utvecklats just för att den är gynnsam vid praktisk problemlösning i grupp, i synnerhet i miljöer där resultatet räknas mycket mer än vad gruppen känner inför uppgiften.
@Ulf T:
Som exempel:
Det perspektiv som praktiskt taget alltid saknas i dessa diskussioner är hur det där att ses som ”tillräckligt kvinnlig” faktiskt också handlar om status och kontroll. Vi på GD har skrivit om det åtskilliga gånger, t.ex. (för att ta några av mina inlägg) Myten om manlig överordning, I könsmaktens vågskålar och Lena Olvings svampögon.
En hypotes är således att kvinnliga chefer som hamnar i knipa kan frestas att betona sin kvinnliga skyddsvärdhet för att på så sätt skaffa sig lite immunitet mot kritik.
@Rikard:
Som sagt, jag tror det skulle ge många fördelar att införliva någon for av militärtjänstgöring i skolan. Det torde motverka daltandet och kränktheten hos snöflingor, främja ansvarstagande, leda till ökad förmåga att samarbeta, vara ett utmärkt sätt att värva teori och praktik, gratis gymnastik och idrott när man ger sig ut och övar i skog och mark. Och inte minst praktisk tillämpning av teoretisk kunskap när man tillverkar bomber och försåtminerar
@Gigas:
Den här gamla klassikern kanske kan vara av intresse i sammanhanget: Catfights over handbags and tears in the toilets…
Tråden är lite lång för mig att traggla mig igenom, men tänkte säga mitt ändå.
Som jag förstått det (och jag talar helt ur minnet här, trots att jag inte har källhänvisning tillhands) så ska vi fortsätta att ha anställda soldater också. Det vill säga parallella organisationer: grannbataljonen skulle t.ex. kunna vara värnpliktiga och den egna bataljonen tidvis- och kontinuerligt (T/K) tjänstgörande kontraktsanställda gruppchefer, soldater och sjömän (GSS) precis som nu. Det är GSS-K som i första hand skickas på utlandstjänstgöring. Rent formellt skulle man nog kunna tvinga iväg en T-soldat också, men det är brukligt att ”låna” K-soldater ifrån andra förband istället. Värnpliktiga kan inte tvingas att tjänstgöra i utlandet utan att Sverige formellt befinner sig i krig, är min bestämda uppfattning.
Vidare kan vara värt att notera att värnplikten aldrig varit borta, man har bara inte inkallat någon. Redan tidigare utbildade värnpliktiga har dock hela tiden funnits kvar ”i rullarna”, dvs likt spöken fyllt ut dom vakanser som funnits. På senare tid har några av dessa till och med repetitionsutbildats.
Vad gäller själva uttagningsprocessen är den i grunden densamma som när du mönstrade Dolf. Man inställer sig, blir bedömd med vissa metoder utefter vissa kriterier (såsom styrka, uthållighet och psyke). Därefter får man antingen frisedel eller placeras på lämplig tjänst. ”Villighetskoefficienten” är bara ett flumord: det som åsyftas är om personen är villig (men inte nazi-ivrig, om du förstår vad jag menar) att tjänstgöra och kanske till och med funderar på att ta anställning. En sådan person är såklart mer åtråvärd än Joakim Thåström som totalvägrar.
Vad gäller den demografiska fördelningen på antagna så tror jag att den kommer att reflektera dom nya och något justerade uttagningskriterierna. Det vill säga, vi kommer att landa i en fördelning som mycket närmare reflekterar fördelningen i samhället i stort. Det vill säga, eftersom man kommer att ha en hel del villiga och (åtminstone tillräckligt) kapabla individer ur andra grupper så kan en större andel villiga och (åtminstone tillräckligt) kapabla vita män att sorteras bort. Huruvida man når ”hela vägen fram” eller inte återstår att se. Det återstår också att se vilka ytterligare styrningar regeringen kommer att ge FM om man inte gör det.
Plikten kommer såklart att vara plikt i den bemärkelse att man är tvungen att svara på det initiala internetbaserade formulär som alla i årskullen måste fylla i. Man är också tvungen att inställa sig för mönstring om man blir uttagen till det och till tjänstgöring om man blir uttagen till det – precis som förut. Precis som förut kommer man i möjligaste mån att välja bort dom som inte är intresserade. Notera att dom som frivilligen söker tjänstgöring precis som idag (till skillnad ifrån dom som blir inkallade via pliktprocessen) också kommer att hamna under plikt på samma sätt som värnpliktiga, tills dess att utbildningen är över och en anställning erbjuds. Det kommer alltså att finnas två spår in i FM: frivillig ansökan som idag och inkallelse enligt förr.
Jag hoppas att jag rörde till det lagom mycket och att jag varit tillräckligt otydlig.
Tyvärr finns det väl många nostalgiker som går igång när dom hör allmän värnplikt och tänker nu ska det äntligen bli folk av dagens ungdom och att detta kommer återinföra folkhemmet,självklart är dessa förhoppningar endast verklighetsfrånvända drömmar om en tid som flytt.
@michael: Jag anser att man i princip hade kunnat införliva värnpliktsutbildningen som en del av skolgången.