Del 1 – Min resa
Del 2 – Könssocialisering

Inledning

I del 2 beskrev jag hur könsfördelningen lugna/livliga barn leder till den struktur jag kallar Regeringen och försörjaren. Men det finns ännu en konsekvens av att vara det livligare barnet – oftast pojke – barnets möjligheter i skolan. Man kallar symptomen pojkarnas antipluggkultur och pojkkrisen. Jag menar att det är mer konstruktivt att klassifisera sjukdom istället för symptom därav kallar jag det skolans antipojkkultur.

När det kommer till barnen så har jag tyvärr svårt att begränsa mig, för där är mitt ”jag bryr mig om” av astronomiska mått. Jag vill därför varna för att detta inlägg är väldigt långt.

Androgeners i fosterstadiet och dess effekt på mänskligt beteende

Under en period behandlades blivande mödrar med hotande tidigt missfall med manligt könshormon. Snart upphörde man med detta, då det visade sig att de flickor som föddes av mödrar som fått denna behandling blev ovanligt ”besvärliga” och uppvisade maskulina tendenser (s.k. ”tomboyism”). [min kursivering, Ekman, 2005, s. 86]

Bara av att behandla gravida kvinnor med manliga könshormon, blev döttrarna tomboys, d.v.s. ”mer som pojkar”. Förekomsten av androgener i fosterstadiet medför könsskillnader där pojkar oftare än flickor är livliga barn, flickor är oftare än pojkar är lugna barn. En annan faktor som skiljer mellan maskuliniserade och feminiserade individer sätter Rick fingret på med följande ord:

Du nämnde här på tråden att du hoppades att du skulle få en son. Hoppas din önskan slår in, för blir han en typisk pojke kommer han att tilltalas av faktabaserade argument. [min emfas]

Vad innebär det för ett barn att ha en personlighet där denne är mindre benägen att göra saker för att vara tillags, tilltalas av faktabaserade argument samt har spring i benen – en personlighet som oftast hänger ihop med det biologiska könet pojke?

Nevertheless there is a great deal of evidence that schools cater very well for the affiliative competencies of girls and very poorly for the instrumental competencies of boys especially at the primary level. Lee and Gropper quote a number of studies of three important educational resources: teacher pupil-role expectations, classroom space and materials, and the modelling value of teachers. They sum up the results of their analysis as follows:

As we have argued above, there are clear interactions between sex role and preferred pupil role such that girls easily accommodate to pupil role and boys do so only with difficulty … The outcome of unequal access to the resources of the school is demonstrable stress for boys and insufficient personal challenge for girls.

[Rowlands, R. G., 1976, s. 24]

Om och om igen påstår feminister i debatten att vårt samhällsystem är format så att det gynnar män. Men vad kan vara mer missgynnande för en individ än att skolsystemet i sig gör det svårt för denne att passa in i elevrollen? Notera att rapporten som citats ovan är från 1976! Lee and Gropper som omskrivs i citatet är en rapport från 1974. Detta, att skolsystemet passar sämre för pojkar är alltså inget nytt, men problematiken har sedan dess förvärrats av fyra orsaker:
1) Pedagogisk förskola har införts.
2) Feminismen har medfört en misandisk kultur i skola och samhälle
3) Ökad andel kvinnor bland skolpersonal
4) Skolans betydelse för individers möjligheter i vuxenlivet har ökat

Skolsystemets antipojkkultur – förskola

Ju yngre de livliga barnen är, ju lägre mental mognad för att kunna hantera sina biologiska förutsättningar. Barns naturliga pedagogiska metod kallar vi lek. Barn behöver varken kunna läsa, räkna eller skriva när de är sex år. Fridolin påstår [ca. 7 min] att av pedagogisk förskola ökar kunskapen senare i livet. Jag har inte sett några belägg för det påståendet – korrelationen mellan pedagogisk förskola och PISA-resultatet är negativ.

Vad ger barnen bästa förutsättningar inför skolgång? Den viktigaste faktorn är ett så rikt och fullständigt språk som bara är möjligt samt att de upptäckt tjusningen med böcker, menar jag. Hur förmedlar man språket effektivt? Låt mig bjuda på en anekdot från när jag och min ”lånedotter”, Emma (5 år) lekte i kojan i somras:

Emma: ”Vilken färg vill du ha?”
Jag: ”Jag vill ha den violetta”
Emma: ”Vad betyder violetta?”
Jag: ”Det är ett annat ord för lila.”

När vuxna är aktiva lekkamrater förmedlas kunskap från vuxen till barn och man gör det på ”deras planhalva” (leken) där de är som mest mottagliga. Det är inte bara vad gäller språk, utan även saker så som konflikthantering, förmåga att se annan individs perspektiv, gränsdragningar m.m. Så ”lek med och läs för barn i förskolålder” är, anser jag, bästa receptet att förbereda dem för vad som komma skall. Bristen på ”leka med-pedagogik” är större för pojkar då förskolepersonalen är så kvinnodominerad:

Pojken är ett av de barn som sällan självmant närmar sig oss vuxna (kvinnliga) pedagoger. Vi har därför försökt att delta i de lekar han väljer för att stärka relationen till honom, vilket inte alltid är helt enkelt. Svårighet nummer ett handlar nog om att ingen av oss vuxna gillar att leka lekar som utgår från exempelvis Batman eller olika krigsteman, men vilka andra öppningar finns? (min emfas, Källa, s. 24)

Mats Olsson, lärarutbildare vid Malmö högskola och förskollärare sedan 25 år säger följande i en artikel angående pojkarnas lekar:

Han tycker att det finns en viktig aspekt av leken som ofta glöms bort. Det är den allvarliga, äventyrliga och vilda leken – den som framför allt pojkar leker, så långt från pedagogernas vakande öga som de kan komma. […]

– Det är ett mönster som jag själv har sett på förskolorna, ju längre in i buskarna som pojkarna kan komma, desto bättre. Jag tolkar det som en misstro mot vuxenvärlden. De litar inte på att de vuxna kommer att stötta deras lekar, säger Mats Olsson. […]

Jag menar att den äventyrliga leken är hårt trängd i dag – både utifrån ett maskulinitetsperspektiv och utifrån förskolans läroplansperspektiv. […]

En verklig förändring kan det bli först när andelen män i förskolan ökar, menar han. Manliga pedagoger kan bredda innehållet i verksamheten och påverka både pojkars och flickors bild av vad som är möjligt för dem att göra.

I en annan artikel säger Mats Olsson

– Det är möjligt att pojkar drar sig undan från den organiserade verksamheten som en form av självförsvar, tillägger han och beskriver det som att många pojkar lever dubbelliv i skolan och förskolan.

– De vet om att deras lekar har låg status. På ytan väljer de att anpassa sig medan de i hemlighet fortsätter att drömma om äventyrliga lekar som utmanar dem på djupet.

Jag håller med Mats Olsson om att det vore önskvärt med fler män inom förskola och skola. Det är en av mycket få yrken där könet inte är irrelevant. Men det kommer inte ske förrän misandrin upphört.

Men vad är elefanten i rummet här? Tänk er att en rörmontör som konstaterar ett problem, ett avlopp har inte blivit rensat, säger ”Svårighet nummer ett handlar nog om att ingen av oss rörläggare gillar att rensa avlopp, men vilka andra öppningar finns?” Det skulle vara rätt skrattretande? Man skulle reagera med ett, ”va f*n tror du att du har betalt för?!”, eller hur?

Istället för att pedagogerna faktiskt bara gör det som behövs för att uppfylla det uppdrag de har betalt för att utföra trots de inte gillar allt som uppdraget medför så ska faktorer som ligger utanför den kvinnliga arbetaren ändras alternativt vill man hitta någon väg runt det man inte gillar göra. Notera att detta är samma struktur som i inlägget Strukturer i Aktuellt.

Att pojkarnas lekar kommer i konflikt med förskolans läroplansperspektiv, att deras lekar ”har låg status” och att personal inte gillar leka deras lekar och därför undviker det handlar om vuxenväldens attityder. Detta är en antipojkkultur i skolvärlden som behöver åtgärdas så fort som möjligt genom att medvetengöra problematiken på en strukturell nivå. Vad ser vi då för resultat bland förskolbarnen till följd av denna antipojkkultur?

Tio procent av flickorna är mindre glada över att vara på förskolan. Motsvarande siffra för pojkarna är tjugo procent. […]

Bilden att flickorna trivs bättre bekräftas när personalen på förskolorna redovisar sina iakttagelser av barnens beteende.

Av undersökningen framgår att i genomsnitt 2,6 procent av flickorna vantrivs. Motsvarande siffra för pojkarna är 7,3 procent enligt förskolelärarnas bedömning.

Personalen beskriver pojkarna som mera utagerande. De får oftare ”raserianfall” och är oftare ”rastlösa och hela tiden i rörelse”. Pojkarna gör sig också oftare skyldiga till att störa aktiviteterna på förskolan. [länk]

Observationer som gjorts på förskolorna Tittmyran och Björntomten i Gävle visade att pojkar kan få höra sitt namn i negativa termer 35-75 gånger på en enda timme. [min emfas, Henkel K., 2006, s. 17]

Att så frekvent få höra sitt namn i negativa termer riskerar medföra att individen tar in det som en del av sin självbild, sin personliga identitet. De får en identitet som ”den som är besvärlig” eller ”klassens clown”. Vantrivseln riskerar att ge en negativ inställning till skola i låg ålder. Så väl självbilden som en tidig negativ inställning till skolan är problem som senare är svåra att bryta. Vuxenvärldens pojkfientliga attityder ovan medför att pojkarna ”drar sig undan från den organiserade verksamheten som en form av självförsvar”, det vill säga man skapar det som läggs på pojkarna själva då man kallar det ”antipluggkultur”.

Skolsystemets antipojkkultur – skola

Med förskolan antipojkkultur har man byggt ett fundament som för de livliga barnen är en mycket fragil grund att bygga vidare på.

Men denna antipojkkultur fortsätter i skolan. Det är mer än pojkarnas lekval som har låg status. Det gäller även den litteratur som pojkarna vanligen tilltalas av. Anekdot; min extremt bibliofila son kom hem sur som pecka (så ni får ha överseende för språket) en dag nu under höstterminen:

Han sa: Vi ska läsa en jävla bok på engelskan.
Jag förstod inte varför han var sur då han köper böcker på engelska för han inte har tid att vänta in den översatta, så …
jag sa: Vad är problemet, du läser ju engelska böcker?
Han: Du ska se att hon kommer med något kärleksdravel … Det är det ALLTID!
Mycket riktigt visade det sig att det var det. Jag sa till honom att ta upp det med läraren att det alltid är så. Då kom han hem ännu mer förbannad.
Han sa: Hon svarade ”men nästa gång blir det kanske något annat”. Så låter det varje jävla gång”

Det viktiga är inte vad barnen läser, utan att de läser. David Holman har skrivit mer om pojkars läsning här.

I Mansutredningen: ”Män och jämställdhet” kan man läsa följande [s. 22]:

Pojkar gör sig skyldiga till trakasserier i större utsträckning än flickor. Vi tydliggör att det ska råda nolltolerans mot sexism, trakasserier och ”skojbråk” i skolan och att detta är viktigt för både pojkars och flickors studiemiljö. [min emfas]

Det är en makaber underdrift när ”utredarna” i detta radikalfeministiska beställningsverk skriver att de inte har ”haft möjlighet att fördjupa oss på det sätt som kanske varit önskvärt” [s. 50]. Tillika har genusvetenskapen inte studerat män som män. Trots dessa mycket allvarliga kunskapsbrister så används denna ideologi som grund för åtgärder i samhället. Konsekvenserna av denna bristande kunskap och förståelse för genussystemet – i synnerhet på manssidan – är att åtgärderna blir antingen verkningslösa eller kontraproduktiva och – i värsta fall – direkt samhällsfarliga.

Vad gäller ”skojbråk” så är det samma antipojkkultur som tidigare i inlägget. Det är en generell negativ attityd i samhället mot pojkar/mäns sätt att vara/leka/umgås. Samma problematiska attityd ser ni i inlägget SVT indoktrinerar våra barn där Ingemar Gens budskap att lekar inte ska vara ”så tävliga” lyftes fram.

Men vad är då problemet med nolltolerans mot sexism och trakasserier?

För det första, så har dessa begrepp utvecklats till att betyda allt mellan himmel och jord och är därför helt oanvändbara idag.

För det andra, så har orden, på grund av den rådande debatten kring sexism och trakasserier mot kvinnor, kommit att få betydelsen eller konnotationen ”som har med att du är kvinna att göra” snarare än ”som har med ditt kön att göra”.

För det tredje, är det en helt subjektiv bedömning/upplevelse som skiljer från individ till individ. Detta har Cattasbubbla skrivit bra om.

För det fjärde, en stor del av dessa vida begrepp, fyller en viktig funktion på den manliga sidan av genussystemet, vilken?

Alith beskriver hur det är att umgås på kvinnligt sätt så här:

När jag umgås med vänner så handlar det om vad vi känner. Vi pratar väldigt mycket om känslor, dels för att reda ut för oss själva vad vi egentligen känner och dels för att komma närmare varandra. Om någon har en alltför avvikande värdering från mig så kan vi inte vara (nära) vänner. För vi ska in och harva där i känslor och i varandras liv hela tiden, så den olikheten blir ett stort hinder. (OBS, jag pratar inte om små olikheter utan om större) Det blir väldigt nära relationer, vilket jag uppskattar.

Jag svarar:

Precis så. Du kommer känna igen dig väl när jag längre fram återkommer till delen kvinnlig homosocialitet.

För mig är det du beskriver helt vidrigt. Jag upplever det som att man står på mina tår och avkräver att jag ska ”älta känslor” (så känns det för mig) annans ”förstör jag stämningen”** så jag vill bara vråla ”Backa för f*n!”

Det här Alith beskriver är det sätt som kvinnlig vänskap vanligen byggs. På den manliga sidan fungerar det annorlunda. En normbrytande man skriver:

Jag hänger med en bunt super macho metal heads, vissa från väldigt patriarkala kulturer, som peppar mig inför att jag ska börja studera till florist i höst. Jag hade nästan hoppas på lite roliga hånande skämt eftersom vissa i gänget kan vara riktigt jävla underhållande när dom kommer igång, men jag har inte fått något annat än positiv respons. [min emfas]

Jag kommer återkomma och fördjupa mig kring så väl manlig som kvinnlig homosocialitet. Ingendera är sämre eller bättre, de är bara olika med olika för- och nackdelar och lämpar sig olika bra i olika situationer. En normbrytande mans ”roliga hånande skämt” fyller exakt samma funktion som ”vad vi känner” i Aliths kommentar, nämligen att skapa och upprätthålla vänskap och trivsel för och mellan maskuliniserade individer.

När man är en utpräglad individ så har man ett behov av en privat sfär där man inte vill någon ska ”in och harva”. Manlig vänskap har jämfört med kvinnlig därför en distans, både en självdistans och mellan individerna och man bygger band dels genom att man har gemensamma intressen och dels genom humor och (själv)ironi.

De mesta könsrelaterade problem i samhället beror på kulturkrockar och bristande förståelse. Lösningar ligger i ökad förståelse för skillnaderna, menar jag, inte att fördöma och bedriva häxjakt mot det ena. Denna ”nolltolerans­iver” som råder i samhället inklusive skola mot manlighet och manlig homosocialitetens natur medför inte bara att man även jagar saker som inte är ett problem men som fyller denna viktiga funktion. Fokuseringen riskerar medföra att den problematiska mobbingen mellan flickor faller ännu mer under radarn, för vem är det som medför otrygghet för Lisa i omklädningsrummet?

Vad ser vi för resultat av denna maskulinitets­fientlighet i skolan? Precis som jag för många år sen nu flydde från kvinnlig homosocialitet för att jag mår dåligt av den, så flyr barn skolan idag. Så fungerar maskuliniserade individer, vi drar oss undan, vi vänder ryggen åt det som får oss att må dåligt. Detta syns i samhället där det kallas ”pojkkrisen” och ”antipluggkultur”. Det är pojkarnas/killarnas sätt att säga ”Vi mår inte bra såhär!” och liksom Mats Olsson är inne på så är det en form av självförsvar.

Och det de flyr från i skolan fortsätter förfölja dem med den feministiska häxjakten på ”destruktiv maskulinitet” i resten av samhället, därav #gamergate.

Olika kulturer kommer att krocka, det är ofrånkomligt. Men var är allt vackert tal om ”mångkultur” och ”gilla olika” när det kommer till feministisk demonisering av män/manligt, kära feminister? Det forskning visar är att pojkarna lär sig främst under högstadiet att man behöver vara försiktigare när tjejer är närvarande för de blir lättare sura och tar saker på allvar. Tjejer behöver också lära sig att respektera kulturernas olikheter och skaffa sig lite stålhätta för sina öma tår. Eller som Rocki uttrycker det:

Min uppfostringsmetod för mina två döttrar skulle bäst kunna beskrivas som Harden the f**k up-metoden. Inget genustänk whatsoever. — Rockis Mensbrev (@Rocki__M) 16 oktober 2014

Det gynnar dem för livet att lära sig, inte minst för deras kommande arbetsliv. Men för Fridolin – vår nya utbildningsminister – är normkritik [ca. 12:55] en lösning. Mer av det som vi redan provat som lett oss dit vi är? Smart? För honom finns såklart inte pojkarna med på kartan:

”En särskild utmaning för Sverige att vi ser hur många unga, kvinnor, unga HBTQ-personer, unga med funktionsnedsättning mår allt sämre … ” [ca. 17:10]

Skolans centrala uppgift: kunskapsförmedling eller uppfostringsanstalt?

Ni har alla hört orden ”skolans värdegrund”, men hörde ni någonsin det för 20 år sen? Det är ett luddigt uppfostringsbegrepp som fick liv tidigt 90-tal och jag menar att här ligger en del av orsaken till sveriges kunskapsfall. För att begränsa inlägget (Det är långt nog eller hur?) så blir det bara ett anekdotiskt bevis för detta, en diskussion mellan mig och Amazon.

Jag: Lärarna får oförtjänt mycket stryk [i debatten]. Många lärare är bra, många är det inte.

Makten ligger inte hos lärarna, det är nivån uppåt man ska titta. Skolverket har en problematisk syn på vad som är skolans främsta roll. Rollen som kunskapsförmedling har hamnat allt mer i periferin. En utveckling som vad jag kunnat se pågått sen Lgr80 och ökat sen dess för varje ny läroplan.

Och det är en utveckling som missgynnar eleverna, och har störst effekt för pojkar.

Amazon: Det är inte en fråga om lärares enskilda ansvar. Det är en urholkning av lärares kunskapsuppdrag som har pågått under lång tid där gränsen mellan individens/familjens ansvar och det allmännas har suddats. Nu följer alla med strömmen som en skock får

Den här glidningen där skolans centrala uppgift som kunskapsförmedlare fått ge vika för uppfostringsanstalt är problematiskt generellt, men det slår i synnerhet mot maskuliniserade individer då avsaknaden av ”vara till lags” gör att motivation måste väckas inifrån individen och den väcks inte av ”värdegrund” men väl av ”kunskap” kombinerat med att eleven förstår vad man har för nytta av den.

Låt oss titta lite på TALIS

TALIS är en internationel studie av undervisnings- och lärmiljöer i årskurs 7-9. 2013 var första gången Sverige deltog i denna studie och jag vill lyfta några saker som jag reagerade på när jag läste den.

Den undervisningspraktik som en större andel svenska lärare anger att de ofta brukar jämfört med genomsnittet är projekt som kräver minst en veckas tid att slutföra (41 procent). TALIS-genomsnittet är 27 procent. [s. 68]

Min tanke gick direkt till följande stycke i en helt annan rapport:

Under ett antal lektioner i veckan har klassen så kallade studiepass, då de arbetar ämnesövergripande och kan lägga upp sitt arbete utifrån friare ramar. Under dessa lektioner uppvisas en större rörlighet och högre ljudvolym än under de mer styrda lektionerna. Ett par av lärarna uttrycker en viss skepsis mot det friare arbetssättet. ”Det är inte bra för alla, en del pratar bort tiden” säger Mona och påpekar att detta framförallt gäller pojkarna. [Holm, 2008, s. 78]

Och detta med högre ljudvolym framgår i TALIS där sverige ligger högt:

Klassrumsklimat beskrevs med hjälp av fyra frågor som lärare besvarade om den tidigare beskrivna undervisningsgruppen. Svenska lärare upplever i högre grad att det förekommer störande ljud i klassrummet (34 procent) jämfört med TALIS-genomsnittet (26 procent). [s. 89]

Det är, för mig, ett väntat resultat att friare arbetssätt ger den här effekten och att det främst gäller pojkarna. Är det en lämplig arbetsmetod?

En annan sak som slog an min varningsflagga var följande citat:

Nästan två tredjedelar av alla TALIS-lärare uppger att de ofta eller på nästan alla lektioner använder sig av exempel/problem från vardagslivet för att visa på vilket sätt kunskap är användbar (68 procent). Sverige är bland de tre länder där detta används minst (49 procent) tillsammans med Sydkorea (50 procent) och Island (40 procent). [s. 66]

Detta är en mycket viktig punkt för att kunna fånga den typen av barn jag här talar om. Nyligen skrev jag ”motivation måste väckas inifrån individen” och där är detta – att visa på vilket sätt kunskapen är användbar – en viktig nyckel. Jag är övertygad om att man skulle väcka många pojkars studiemotivation om man höjde nivån på den här punkten i svensk skola.

Den sista punkt angående skolans antipojkultur är betygsdiskrimineringen.

Skolverket publicerar för tredje året i följd en rapport över skillnader mellan provbetyg och kursbetyg. Även i år visar det sig att de fristående skolorna i högre grad än de kommunala sätter ett högre kursbetyg än provbetyg. På 19 av 20 prov visar det sig också att kvinnor oftare än män får ett högre kursbetyg än provbetyg.
[…] Skillnaderna mellan kursbetyg och provbetyg mellan könen har setts under flera års insamlingar och analys av provresultat. Det finns fortfarande inte någon entydig förklaring till orsakerna bakom dessa skillnader. Skolorna behöver vara uppmärksamma på att betygsättningen sker rättvist så att pojkarna inte missgynnas. Det är också viktigt att lärarna ges förutsättningar till fortsatt kompetensutveckling i bedömningsfrågor. [Skolverket]

Detta måste naturligtvis åtgärdas och till viss del kommer det nya betygssystemet minska problematiken.

Slutord

På min fråga ”Hur är det för Din son?” svarar Robjoh:

Har ingen son, men oroas över min brorson. Känner inte att han är anpassad efter en svensk skola eller för den delen dagis. Han tycker för mycket om att springa och klättra.

Han har dessvärre orsak att oroas, för det är just denna typ av barn som står längst från elevrollen. Skolan fungerar lite som ett tåg som startar utan att alla fått möjlighet att få plats. Dessa pojkar försöker, så gott de förmår, att springa bredvid tåget … och till slut ger de upp. Det är inte pojkarnas fel att vuxenvärlden misslyckas att bereda plats åt dem!

Dessa barn, tillsammans med särbegåvade barn, är Utmaningen med stort U för skolan. För förmår vi att skapa ett tåg som passar dem så passar det även de andra. Vad är det då konkret som behövs?

– Dessa barn behöver springa och klättra för att göra sig av med sin överskottsenergi. Därför ger bunkeflomodellen ett så imponerande resultat.

– Antipojkkulturen måste problematiseras. Förskolebarnens pedagogiska metod är leken, lek med läs för barn. Att förskolepedagoger inte gillar pojkarnas lekar är ingen som helst ursäkt. Det är bara att göra som jag gjort med dock-lekar för barnen kring mig: Fake it till you make it!

– Metoden ”tjat och gnat” fungerar inte på maskuliniserade individer. Argumentering och förklaringar gör. Tävlingsmoment är ofta stimulerande.

– Diciplin och struktur är viktigt för dessa barn. Utan att veta något om denna skola mer än vad jag läst om den i artiklar så vågar jag lova att jag ska äta upp min hatt om inte de lyckas få mindre könsgap än sverige generellt har.

– Skolans centrala roll ska vara kunskpsförmedling. Se t.ex. denna reklamfilm för läraryrket från södertörns högskola. WTF?! var är ”förmedla kunskap”?

– Knyt kunskap till barnens verklighet för att väcka studiemotivation inifrån.

Utöver det behöver andra brister åtgärdas. Fridolin pratar om höjda lärarlöner ska lösa saker – jag tror inte ett ögonblick på det. Jag menar att det är fel ände att angripa problemet. Statusen på läraryrket behöver höjas, det gör det när inte vem som helst kan bli lärare. Det ska vara svårt att bli lärare, både att komma in och klara av utbildningen, för det är ett viktigt uppdrag.

Det behöver bli lättare att omskolas till lärare för andra yrkesgrupper som har ämneskompetens.

Feminister påstår igen och igen att ”man” är privilegierat i patriarkatet.
Vad kan vara mer missgynnande i modern tid än skolans antipojkkultur?

—-

Ekman, R. (2005). Stress : individen, samhället, organisationen, molekylerna, andra utgåvan. Stockholm: Liber AB.
Eriksson, M., & Rosqvist, L. (2007). Mobbning mellan flickor – ett annat sätt att mobbas.
Henkel, K. (2006). En jämställd förskola – teori och praktik (Andra uppl.). Falun: Scandbook AB.
Holm, A.-S. (2008). Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9. Institutionen för pedagogik. Göteborg: Göteborgs universitet.
Rowlands, R. G. (1976). Are Girls a Disadvantaged Group?. Australian Journal of Education, 20(1), 21-37.