Jag börjar bakifrån denna gång. Många gånger har jag tittat på en bra teckning, tagit pennan i handen och upptäckt hur klumpigt jag för den över pappret. Jag upptäckte snart att jag har större precision med musen än med en för ändamålet avsedd ritplatta till datorn. Och bristen sitter inte i precisionsinstrumentet, utan i den patetiskt värdelösa användaren.
Behöver jag tillägga att jag känner mig som en loser var gång något sådant händer? De proportioner jag beundrar på bilder går inte att få ner på ett tomt ark, och detaljer man tar för givna ersätts av vita fält i medvetandet när konturerna ska stakas ut. Något så enkelt som en skjortkrage blir oöverstigliga hinder. Pappret hamnar i papperskorgen, pennan i pennstället och mitt sårade ego kan börja läka.
Jag kan inte tävla där, jag är värdelös. Så för att skydda egot hos alla värdelösa tecknaraspiranter, så att vi inte går och drömmer om att bli skickliga tecknare så få fotfäste, så måste vi förbjuda offentlig publicering av bilder bättre än de vi kan producera. Sådant får skötas privat så att man kan välja bort att se dem, det är inget för det offentliga rummet.
… eller som (porr och) reklam…
Så ser man honom på stora anslag i tunnelbanan. I regel har han både snyggare kläder och kropp än jag har. Jag rycker på axlarna vetandes att min förmåga att attrahera damer hänger på helt andra faktorer än utseendet. Jag är man, varför bry sig?
Men är man kvinna så studerar man de i reklamen förekommande kvinnorna och jämför med sig själv. Modellen har rakare näsa, blåare ögon, mindre behåring, större tuttar, mer getingmidja, mindre fötter, och glansigare och mer böljande hår än hon själv. Och bristen ligger inte i modellen, utan i den patetiskt fula och värdelösa kvinna som hon är.
Behöver jag tillägga att hon känner sig som en loser varje gång det händer? De proportioner hon beundrar i bilder förvrängs som i en skrattspegel var gång hon begrundar sin egen figur. De få kroppsdelar som kunde passera som acceptabla är givetvis vanprydda av leverfläckar och enstaka mörka hårstrån som tilldrar sig all uppmärksamhet. Något så enkelt som en uring blir ett oöverstigligt hinder. Kroppen döljs snart av ett genomtänkt lapptäcke av dyra tyger och smink, och hennes sårade ego kan börja läka.
Hon kan inte tävla där, hon har förlorat. Så för att skydda egot hos henne och alla andra medelmåttor, så att de inte går och drömmer om att bli vackrast, så måste vi förbjuda all offentlig publicering av vackra kvinnokroppar. Sådant får skötas privat så att man kan välja bort att se dem, det är inget för det offentliga rummet.
Synen på sig själv
Vi är alla losers mot de bästa i något vi är dåliga på, eller inte kan leva upp till. Det är bara fakta. Och (exakt) halva befolkningen är sämre/fulare än genomsnittet hur man än räknar och bedömer. Att jämföra sig med de bästa är bara rimligt om man själv ligger i topp. Vanligtvis är det rimligare att jämföra sig med medelmåttan. I mina ögon tecknar medelmåttan rätt dåligt, men själv är jag ännu sämre, mycket sämre. So what? Jag behöver inte den talangen, det är bara ett dagdrömmande. Jag ägnar mig åt det jag är bra på. Eller kan bli bra på. Det är några få smala områden som ganska få bryr sig om, än mindre förstår. Men det får mig att må bra och utvecklas. (Därför jag varit mestadels osynlig på GD sista tiden.) För i det mesta är jag bara samma medelmåtta som alla andra.
Behöver kvinnan ha sitt utseende på topp? Vad tjänar det egentligen till? De flesta kan aldrig nå toppen. Varför inte rycka på axlarna åt de ”perfekta” modellerna istället för att avundsjukt kräva att de ska tas ner som ”sexistiska”? Det lär kvinnor att det är viktigt att vara likadana, att det är fult att sticka ut som den bättre eller snyggare än andra kvinnor.
Samhällets förtjänst
När det kommer till jämställdhet, eller för delen jämlikhet, så är denna inställning helt förödande. Vi behöver våra spjutspetsar även bland kvinnor, klipp inte deras vingar, låt dem blomma ut och göra sitt jobb. Det blir omöjligt att utveckla duktiga kvinnor i en miljö som slår ner på det som är extra bra. Om ämnet sedan är skönhet eller teoretisk fysik är mindre viktigt. En skicklig fysiker eller truckförare får givetvis inte samma exponering som en bra modell eller skådespelare, men det hör till respektive yrkes natur.
Sverige är inte så mycket produktionsland längre. Vi behöver alla spjutspetsar vi kan få. Det finns inte längre några formella hinder för kvinnor, alla hinder sitter i våra egna huvuden. Jag menar, när såg ni senast en man sura över att det publicerades bilder på män snyggare än han? Det vore lika patetiskt som kvinnolobbyns gnäll.
Istället måste vi inpränta människosynen att alla måste få utvecklas åt sitt håll. Göra det som de är bra på. Om de sedan blir modeller, författare eller tunnelbaneförare är inte viktigt. Alla förmågor gör nytta någonstans. Och trivs man bäst i mitten så är det också ett fullt legitimt val, det finns många yrken som inte kräver någon specialkompetens inom något som helst. (Mitt eget bland annat.) Det är rent av dessa som håller samhället flytande. Och samhället, likt ett fartyg, behöver både flyta och ta sig framåt. Bered väg för varandra!
Teo
Om journalister och debattörer kunde lära sig den distinkta skillnaden mellan orden ”sexig” och ”sexistisk”
Sexig = Beskrivning av egenskaper och beteenden som väcker andra människors åtrå
Sexistisk = Beskrivning av individer eller handlingar som misskrediterar andra personer pga könstillhörighet
Reklam med lättklädda kvinnor är i regel sexig, men ytterst sällan sexistisk.
Det är dock inte helt ovanligt att reklam skildrar män sexistiskt, genom att framställa dem som korkade eller klantiga
Vilken fin text!
Jag tror att män och kvinnor reagerar väldigt olika på bilder som dessa. För män jämför sig vanligtvis nästan inte alls med andra män vad det gäller utseende (om vi jämför så är det i fråga om sådant som signalerar status). Sen upplever jag heller aldrig att en bild på en man, på något sätt skulle kunna representera mig, han är han och jag är jag. Ej heller bryr jag mig speciellt mycket om andras förväntningar.
Att det är betydligt känsligare för kvinnor kan jag dock fatta, eftersom utseende är en sådan betydande framgångsfaktor för kvinnor. Den kvinna som haft turen att födas vacker har en stor möjlighet att lägga världen för sina fötter utan någon större ansträngning – verkligen en oförtjänt fördel, men den tas dock ifrån henne när hon inte är så ung längre. Ödets ironi…
@Susanna Varis:
Tack!
@Nils D:
Ja, jag håller med. Vi har vissa könsspecifika egenskaper emot oss. Kvinnor jämför sig med varandra på ett sätt som män inte gör. Dessa måste vi lära oss att lägga band på när de blir till nackdel. Som när man knyter näven i fickan över den värsta sortens idioter.
@Bashflak:
Viktig distinktion. Vad de reagerar på är att människokroppar används i marknadsföring över lag. Man kan givetvis ifrågasätta relevansen ibland, men det är inte sexism.
Teo
Känner mig kluven till det här…
Om det är så att oavsett hur många gånger det påpekas, både hemma och i media, att ”man måste inte se ut så där”. Men flickor och kvinnor ändå känner att vi måste det, med en massa psykisk ohälsa som följd. Då är det ändå på något vis ett problem. Men svårt att veta hur man ska tackla det.
Sen tyckte jag att du nog beskrev det manliga idealet och inte nödvändigtvis det kvinnliga…
@Alith:
Det är uppenbart att det är ett problem. Frågan är vad man gör åt det? Jag tror att snart sagt varje gång man måste åsidosätta drifter/behov så är det ett snäpp mot ökad mental ohälsa. (Därför är nog en snygg klasskamrat lätt samma sorts problem.)
Jag tror att det ytterst sällan är en klok metod att undanskaffa varje grund till bekymmer. De ideal som visas i reklam är desamma som lyfts fram i tex Hänt i veckan (fd Se & Hör) eller Svensk Damtidning. Kvinnligt mode handlar till stor del om att framhäva sin kropp på ett attraktivt sätt.
Reklam är bara en av alla spelplaner som spelet spelas på, och de allra flesta är fast cemeterade i vår kultur. Reklamen spelar förmodligen mest en marginell roll rent konkret.
Därför framtsåt att ”lära sig hatera det” som det enda framkomliga allternativet.
Men det finns ett bra argument för stenhård reglering. Om det försvinner, och kvinnorna ändå mår dåligt, så måste de hitta en bättre förklaring. Då kanske de kommer sanningen närmare.
O andra sidan, med tokfeministerna och inte kloka människor vid rodret, så kanske de aldrig tänker så långt. Utan berusade av framgången kastar sig över nästa grupp. De verkar mer ute efter makt än att lösa reella problem.
Teo
Var ju tvubgeb att kolla om tidningen finns kvar, och även jag får lite nostalgitippar.
Men för dagens ämne så bläddra ner till punkt 24.
http://www.veckorevyn.com/LOL/Grejerna-vi-tyckte-var-coola-pa-90-talet
Typexempel. Skitgammalt iofs, men det är samma idag.
Teo
@Alith:
Det är onekligen ett problem. Att det inte blir bättre, utan snarare sämre, efter årtionden av påtagligt feministiskt inflytande, är även det ett problem, och en indikation på att man eventuellt använder felaktiga förklaringsmodeller.
Jag tycker att ett mönster som framträder rätt tydligt när man studerar könsskillnader på olika områden, är tendensen att externalisera förklaringarna när det gäller kvinnors problem, och internalisera dem när det gäller män. T.ex. om en kvinna har dåligt sex, tänker vi genast ”våldtäkt”, medan det för män nästan alltid är ett resultat av deras eget dåliga omdöme; om en kvinnas val får ekonomiska konsekvenser är det samhällets fel, medan det för mannen helt enkelt var ett dåligt val; när en kvinna känner press att se vacker ut, är det omgivningens tryck vi tänker på, men när en man känner press att bli framgångsrik är frågan bara hur han skall gå till väga.
Båda sidorna är egentligen problematiska: vi har en närmast patologisk ovilja att se män som offer, och motsvarande iver att se kvinnor som sådana. Sannolikt är detta inte endast en produkt av social påverkan, utan är även biologiskt betingat, så att i ”fight-or-flight-situationer’ är kvinnor är mer benägna att fly, medan männen är mer benägna att ta upp kampen. Samtidigt är både män och kvinnor ’programmerade’ att se kvinnor som skyddsvärda, medan vi är lika ’programmerade’ att vara härdade inför manlig utsatthet. Det är logiskt med tanke på de historiska rollerna i tuffare miljöer.
Debatten missar att erkänna att kvinnor faktiskt tjänar på att förbättra sitt utseende, liksom män tjänar på att prestera. Vi blundar för att män som inte presterar inte belönas av kvinnor för att de ”lämnar plats”, och för att kvinnor som gör karriär inte nödvändigtvis mår bättre, eller höjer sitt ’sexuella marknadsvärde’ jämfört med de som tar det lugnare (och rider på sin ’kvinnlighet’ istället).
För kvinnor tycker jag att man borde kunna tala mer om att det finns en konflikt mellan att framhäva sitt skyddsvärde (vilket fokus på utseende delvis gör) och att tas på allvar som en person med agens. Jag anser att orsaken är att man då skulle behöva erkänna kvinnors skyddsvärdhet som en maktfaktor, vilket leder till en omprövning av hela bilden av kvinnor som förtryckta av patriarkatet. Kvinnor har i alla fall ett val här.
För män är det knepigare. Män kan utveckla sin känslighet och sina ’feminina’ sidor först när man nått en tillräckligt hög prestationsnivå som beskyddare och försörjare. Dvs man kan vara mjuk om man bara är tillräckligt ’manlig’ också. Detta funkar för högpresterande män, men är svårare för andra. Om valet står mellan att vara ’bara manlig’ eller ’bara mjuk’ är det ganska enkelt.
@Alith:
@Teodor:
@Ulf T:
Ja, modeller för att lära barn och ungdomar (av båda kön) bättre självkänsla är lösningen, inte att minska på lättklädda bilder och dylikt.
Annars skulle vi kunna lösa det hela genom att förespråka att kvinnor som mår dåligt av bilderna går i kloster eller flyttar till Afghanistan.
@Ulf T:
Bra poänger!
Jag tycker i alla fall (personligen) att det vore trevligt med lite variation i reklamen. Det måste ju vara inom spektrat för vad vi tycker är attraktivt för annars köper vi det inte… (Vare sig drömmen eller varan) Jag gillade själv Dove-reklamen för några år sedan, med vanliga kvinnor. Sen tycker jag om reklam där kvinnan ser ut att själv ha roligt. Jag minns vid ett tillfälle för några år sedan när jag såg två underklädes-reklamer bredvid varandra. I den ena såg modellen ut som att hon själv valt underkläderna och gillade att ha dem. I den andra såg modellen ut som en viljelös (och personlighetslös) docka. Det retar mig varje gång… Men det här är ju mina personliga preferenser.