Inledning

Byggnads har tillsammans med organisationen Byggcheferna gjort en undersökning bland sina medlemmar angående jargongen på byggen. Man går nu ut med vad man kallar ”årtiondets viktigaste kampanj” – #STOPPAMACHOKULTUREN. Termen ”machokultur” är, enligt mig, bara en del av vår misandriska tid och används i syfte att stämpla den manliga jargongen som något objektivt dåligt. Jag tänker inte delta i Byggnads stigmatisering av våra byggnadsarbetare – en grupp som fyller en mycket viktig samhällsfunktion på bekostnad av sin hälsa och med risk för sina liv. Våra byggnadsarbetare har min respekt och min tacksamhet för vad de bidrar med för att vårt samhälle ska fungera. Därav kommer jag kalla jargongen utpräglat manlig jargong.

Jag har fått underlaget som kampanjen grundar sig på via mejl, så i denna första del kommer jag att gå igenom den och deras ”hårda fakta”. Därefter kommer jag skriva om jargongen, vad fyller den för funktion? Varför är den mer utpräglad bland byggnadsarbetare än bland ingenjörer?

Hårda fakta eller radikalfeministisk propadanda?

Studien är en enkätundersökning med 2112 respondenter, varav 1689 är från Byggcheferna (16 500 medlemmar) och 423 är från Byggnads. Redan här framträder första problemet med studien, det är allt annat än ett representativt urval! En bild säger mer än tusen ord:

Jag trodde i min enfald att Byggnads uppgift var att driva frågor för sina egna medlemmar. Att de då ställer sig bakom denna mobbingkampanj mot sina egna medlemmar grundat på en studie där knappt 0,4 % (!) av deras 114 000 medlemmar (0,5 % om man endast räknar de 77 000 yrkesaktiva medlemmarna) fått göra sin röst hörd i en studie med ett så fullständigt skevt urval som diagrammen ovan åskådliggör … Jag saknar ord.

På frågan ”Tycker du att du arbetar på en jämställd arbetsplats?” svarar 28,5 % nej, 64,4 % svarar ja, 7,1 % vet ej.
På följdfrågan ”Tycker du det är ett problem?” svarar 48 % ja.

Hur är det möjligt att nästan hälften upplever bristen av jämställdhet som ett problem, när endast 28,5 % svarade nej på första frågan? Det är en matematisk omöjlighet som en 10-åring borde kunna identifiera! Hur det är möjligt att få fram det resultatet, det går inte utläsa ur det material jag fått. Antingen har bara de 28,5 % som svarade nej på föregående fråga svarat på följdfrågan och då är det inte 50 % utan 13,7 % som upplever att bristen på jämställdhet är ett problem eller så har vi en mängd respondenter som tycker att det är ett problem arbetsplatsen är jämställd – vilket låter högst osannolikt – men dessa respondenters svar faller oavsett inte in under formuleringen ”bristen av jämnställdhet på arbetsplatsen är ett problem”.

Här vill jag igen kort kommentera representativt urval. För respondenterna totalt så utgör kvinnorna 13,5 % jämfört andelen kvinnor i byggbranschen på 8 %, för byggnads specifikt 4 % jämfört med 1 % av deras medlemmar.

Grundfrågan lyder ”Förekommer det sexistiskt eller könsdiskriminerande språk på din arbetsplats?”
Respondenterna svarade ja: 28,3 %; nej: 62,9 % och vet ej: 8,9 %.
Följdfrågan lyder ”Hur ofta brukar du böra den typen av språk på din arbetsplats?” Respondenterna svarade varje dag: 17,5 %; någon gång i veckan: 49,7 %; månadsvis; 17,7 % och mer sällan; 15,1 %).

Detta är samma fenomen som bilden ovan märkt ”Hårda fakta 1”, de senare siffrorna är en matematisk omöjlighet då 71,8 % svarade att sådant språk inte förekommer eller ”vet ej”.

Varför gör man på detta viset? Varför framställer man det grafiskt så att betraktaren ska få upplevelsen av att varannan byggare anger att de hör sexistiskt språk varje vecka? Det här är fulhantering av enkätresultat där man medvetet förvrider resultatet i syfte att bedriva radikalfeministisk propaganda så man spelar rätt noter i tidens melodi.

Vidare till nästa ”Hårda fakta”.

Grundfrågan lyder: »Byggbranschen är en mansdominerad bransch. Det talas om en arbetskultur som kännetecknas av grabbighet och ett ”tufft” arbetsklimat. Är det något du känner igen i byggbranschen?»

Notera vad som händer med citationstecknen i frågan när svaret redovisas. Det kan kanske synas som en petitess, men … Om någon frågat mig om jargongen i min närmsta umgängeskrets är ”tuff”, skulle jag svara ja. Skulle man däremot ställa samma fråga utan citationstecken skulle jag svara ”nej, absolut inte”. Utpräglat manlig jargong är vad man brukar kalla ”rå men hjärtlig” och det – att ”tufft” inte är på allvar – är precis vad citationstecknen innebär.

Sen skriver man att 9 av 10 sett att någon annan mått dåligt. Det stämmer, på frågan ”Har du sett andra må dåligt eller på annat sätt påverkats negativt till följd av en grabbig arbetskultur inom byggbranschen?” svarar 87,7 % ja. Men det säger absolut inget alls, för det beror helt på hur många sociala kontakter man har i yrket. Byggbranschen är en bransch där man ofta har väldigt stort socialt kontaktnät, man träffar många och många ser därmed den som mår dåligt.

Man väljer att inte visa ”hårda fakta” som inte passar in i ens agenda. Istället för det intetsägande ”9 av 10” så borde man haft med svaret på frågan: ”Har du själv mått dåligt eller på annat sätt påverkats negativt till följd av en grabbig arbetskultur inom byggbranschen?” Då skulle bilden istället se ut så här och det förmedlar ju inte den sanna radikalfeministiska läran om ”den destruktiva maskuliniteten”:

På den frågan svarade 16,6 % svarade ja, 83,4 % nej på denna fråga. Med tanke på att ”påverkats negativt” är en bred frågeställning som dessutom saknar tidsram får man betrakta 16,6 % som ett mycket lågt resultat. Där får man med arbetsplatsmobbing, vilket ofta brukar hamna runt 10 % inom de flesta yrkesgrupper när man efterfrågar utsatthet under de senaste 12 månaderna [t.ex. 9 % här]. Utan tidsram blir siffrorna högre, t.ex. i en stor webbenkätundersökning där man ställde frågan ”Har du någon gång varit utsatt för mobbing på ditt jobb?” erhölls, för Sverige, resultatet 27 % för kvinnor och 19 % för män [källa].
Men man får även med helt andra faktorer som är karakteristiska för den manliga sidan av genussystemet – förstärkt i den utpräglade manliga kulturen. En ”riktigt man” är en man som ”axlar sitt ansvar”. När detta ”axla sitt ansvar” blir förstärkt så kan det medföra negativa konsekvenser t.ex. att individer går till jobbet även när de kanske borde låta bli. Jag har tidigare skrivit om två vänner som är såna män, läs här och här.

Nu var det dags för en ful-manöver igen – man väljer det svar som passar ens radikalfeministiska agenda bäst!
För den högra bilden har man två snarlika frågor att välja mellan:
1. ”Tror du att byggbranschen tappar personal p.g.a. grabbig arbetskultur?”
Svaret för samtliga respondenter Ja: 45,2 %; Nej: 44,2 %; Vet ej: 10,6 %
Här kan man även se hur allvarligt det är att man inte har representativt urval, respondenterna från Byggnads svarar ja: 35,3 % och nej: 64,7 %. Med ett representativt urval skulle det totala svaret ligga mycket nära detta resultat.

2. ”Känner du själv till någon som lämnat branschen p.g.a. grabbig arbetskultur inom byggbranschen?”
Svaret för samtliga respondenter Ja: 19,1 %; Nej: 80,9 %
Respondenterna från Byggnads svarar ja: 14 % och nej: 86 %

Här redovisar man alltså hellre vad respondenterna tror än vad de känner till eftersom siffran man då kan redovisa ”smäller högre” för den agenda man har.

Vad gäller den vänstra bilden så lyder frågan: ”Utifrån dina erfarenheter; vem/vilka är det som lämnar branschen p.g.a. detta?”
”Utifrån dina erfarenheter”, det vill säga vad man ”känner till” – fråga märkt 2 ovan. Återigen har vi den matematiska omöjligheten – 70 % av respondenterna kan inte ha erfarenhet av att både män och kvinnor lämnar branschen när drygt 80 % av dem svarat nekande på föregående frågeställning.

Som om det inte var nog med ovanstående – det finns ytterligare ett problem med undersökningen. Som man frågar får man svar och frågorna är formulerade på ett sätt som medför att man bara kan få ”kulturen är ett problem” till svar, ingen fråga fångar upp kulturens positiva effekter. T.ex kunde man ställt frågan ”Hur påverkas din trivsel på jobbet av en grabbig arbetskultur inom byggbranschen?” med svarsalternativ såsom ”bara positivt”, ”mest positivt”, ”varken positivt eller negativt”, ”mest negativt”, ”bara negativt”.

Det är naturligtvis helt förkastligt att genomföra en undersökning som på detta sätt utgår från att jargongen är ett problem. Det är dock kännetecknande för propagandatillverkningen i vår radikalfeministiska samtid att man gör just såhär, vilket jag tidigare visat t.ex. i inlägget ”Ja, vi vet ju ändå vad vi vill ha för resultat.” – Professor von Hochdenker.

Jargongens funktion

Under flera decennier har man ”i jämställdhetens namn” attackerat män, manlighet och den manliga kulturen. Dr Paul Nathanson och dr Catherine Young bedriver forskning på detta samhällsfenomen och jag vill rekommendera inlägget Dr. Paul Nathanson om forskningen på mansförakt i det moderna samhället av Erik.

Det finns ingen neutral kultur som passar alla och man kan inte heller skapa en sådan, lika lite som det finns eller går att skapa neutral musik som passar alla. Vi är olika som individer och föredrar därför olika sätt att umgås.

Individualismen (manlig kultur) och kollektivismen (kvinnlig kultur) är olika till sin natur och har olika styrkor och svagheter. Kollektivismens styrka är att skapa nära relationer och ett ”vi” (och ett ”de”), dess svaghet är att den är mindre produktiv och medför ett kollektivt tvång. Individualismens styrka är personlig frihet, respekt för individen och varandras personliga sfär och att den är produktiv, dess svaghet är svårighet att skapa nära relationer till följd av respekten för den privata sfären. Det ena är alltså inte objektivt bättre eller sämre än det andra, de är olika fördelaktiga i olika situationer och på jobbet får vi betalt för att vara produktiva …

I yrkeslivet är manlig jargong en fördel för att den är betydligt mer produktiv och respekten för individen medför mindre mobbing. Man skapar vänskapsband genom att umgås kring sak (yrket i sig, eller andra gemensamma intressen) samt att munhuggas med varandra och skratta tillsammans. Här är en riktigt bra rapport om (utpräglat) manlig jargong och dess funktion:

The underlying premise is that teases, even if ostensibly aggressive, i.e. face-threatening, are geared towards solidarity, in conformity with the framework of politeness, including mock impoliteness, holding between intimates. Also, teases fulfil a few subordinate functions such as defunctionalisation or mitigation of face-threatening messages they may carry. [min emfas]

Varför är jargongen mer utpräglad på vissa platser jämfört med andra? Pelle Billing sätter fingret på varför i en tweet:

Byggnads startar kampanj mot machokultur. Viken kultur förväntar de sig i tungt, farligt yrke m regelbundna dödsfall? #stoppamachokulturen

— Pelle Billing (@pellebilling) 12 maj 2015

Det är just i yrken som brandmän, yrkesmilitär eller byggnadsarbetare som jargongen är mer utpräglat ”macho”. När ens liv, hälsa och ekonomi är beroende av att ens nästa är kompetent och när man så att säga lägger ens liv i ens arbetskamrats händer, då blir jargongen mer utpräglad för att behovet av tillit genom starka vänskapsband ökar och en rak och tydlig kommunikation (belägg för detta kommer i nästa del) är nödvändig för att undvika missförstånd med potentiellt dödlig utgång. Dessutom behöver man ha roligt för att stå ut med den farliga vardagen. Det passar inte alla människor, men då har man inte heller kompetensen ”starkt psyke” som behövs i ett farligt yrke.

Kollen, som arbetar inom ett sådant yrke, sa i en privat konversation: ”Det är ett rätt trevligt sätt att umgås på, tycker jag.” En normbrytande man som också har erfarenhet av utpräglat manlig jargong skriver så här:

Jag hänger med en bunt super macho metal heads, vissa från väldigt patriarkala kulturer, som peppar mig inför att jag ska börja studera till florist i höst. Jag hade nästan hoppas på lite roliga hånande skämt eftersom vissa i gänget kan vara riktigt jävla underhållande när dom kommer igång, men jag har inte fått något annat än positiv respons.

Och jag nickar ivrigt instämmande till dessa båda herrars uttalande, det är ju därför jag själv väljer så privat. Jargongen medför en väldigt hög trivsel när man är ”en i gänget”, vilket man borde vara väl medvetna om på Byggnads:

Byggbranschen kännetecknas av den lägsta sjukfrånvaron bland alla industrigrenar och har den högsta trivseln bland alla näringsgrenar enligt Svenskt kvalitetsindex. [min emfas, källa]

Den lägsta sjukfrånvaron i en bransch där yrket i sig är tungt och farligt – det är det statistiska utfallet av en förstärkning av tidigare nämnda ”axla sitt ansvar”.

Jag har eftersökt studien som åsyftas i citatet via Svenskt kvalitetsindex, men fick inte just den studien men väl en liknande av senare datum. Den ser ni här.

Slutord

Jag antar att detta inlägg har en del nya läsare och att dessa läsare kan misstolka mitt budskap till ”kvinnorna får ta skit eller hålla sig borta”. Men det är inte alls mitt budskap, så jag vill förklara med en liknelse: Om jag flyttar till ett land där jag inte förstår språket så kommer det ta tid innan jag förstår och trivs. Men när jag förstår så är kanske det landets kultur paradiset på jorden, för just mig.

Denna förtalskampanj demoniserar våra manliga byggnadsarbetare på ett fullständigt osmakligt sätt. Pelle Billing uttrycker sig väl:

Brutalt trött på demoniserandet o brist på uppskattning f de män som riskerar livet för vår infrastruktur o välstånd #stoppamachokulturen

— Pelle Billing (@pellebilling) 12 maj 2015

Det förtalet i sig kommer dessutom att vara kontraproduktivt både vad gäller kvinnorna som redan finns i branschen och det riskerar att verka avskräckande för de unga kvinnor som står inför yrkeslivsval och skulle kunna tänka sig att arbeta i branschen. Det är vad nästa och avslutande del kommer handla om.

Uppdatering: Del 2 hittar du här.