Inledning
Jag börjar närma mig slutet av min serie inlägg ”Ninni – FilosofenNils, Rond #”. När jag skrev min fråga till FilosofenNils så fick jag även svar från en transperson female-to-male. Jag tog kontakt en nätvän, Hanna Söderström som också är transperson men male-to-female för att få med hennes erfarenhet.
Tweets
Fråga: Upplevde du en sänkt status av att bli kvinna?
Hannas svar: Nä. Men det kanske beror på att jag inte vet bättre. Eller att jag inte låter folk domdera mig och inte har ett inlärt beteende att vara timid och undergiven. Han kanske behövde den fysiska förvandlingen för att stå på sig med mer självklarhet. För mig som är uppfostrad som pojke, om än en väldigt blyg och försiktig sådan, så har självförtroendet kommit med transitionen och jag är mer självsäker och oblyg nu än jag någonsin var som kille. Så jag tror det handlar mer om andra saker än kön och omgivningen. Det finns ju kvinnor som utstrålar dominans på ett sätt som gör att ingen ifrågasätter dem, precis som män gör det. Men män har också ofta en fysisk pondus som kvinnor saknar. Och det kan ju ha en viss inverkan, i synnerhet till män man inte känner. Småvuxna tjejer kompenserar ju ofta med att vara mer högljudda osv, och samma sak gäller ju ofta småvuxna killar. Men det har nog mer med ens självbild att göra, än omgivningens, egentligen.
Fråga: Lyssnar folk mindre på dig idag?
Hannas svar: Nä, men jag beter mig inte som tjejer oftast gör när jag diskuterar saker. Det är möjligt det uppfattas som okvinnligt, men det skiter jag i isf. Jag tycker det är dumheter när tjejer är onödigt timida och försiktiga i sina formuleringar. Jag försöker alltid pusha min flickvän att säga vad hon tycker och tänker och lyssna på det hon säger utan att på något sätt förminska henne. Hon vågar tala för sig betydligt mer nu än när vi först träffades. Jag tror det handlar mer om inlärt beteende.
Dessa två ovanstående tweets är en och samma struktur. Låt oss titta på ännu en variant av mina genuscirklar.
Uppfostran av flickor är att försöka få dem att ta plats inom vitt område och så har det varit minst sen 70–talet t.ex. ”ta plats”, ”kvinnor kan”, ”go Girl!” – det är en könssocialiseringspress som ökat med feminismens härjningar. Därför är pojkflicka till skillnad från flickpojke en hyllad genusposition – något jag är ense med feminister om. Feminister tolkar det som belägg för mäns överordning, jag håller inte med om den tolkningen. Timid/försiktig ligger på gränsen till kvinnligt område och är till en viss del även tillgänglig för män men för en man slår det lätt över till en nackdel där han betraktas som svag eller feg:
“Ingen” tycker synd om en svag man. Män saknar det skyddsvärde som kvinnor kan åberopa … [Bashflak]
Hanna skriver ”män har också ofta en fysisk pondus som kvinnor saknar”, något jag håller med om. Men varför är det så?
Det är flera olika faktorer, säkerligen till en del biologi, forskning – på djur så väl som människor – visar att honan är mer rädd. När man intar en genusposition som är ”timid och försiktig” är det mindre risk att väcka anstöt och skapa sig ovänner eller rent av fiender.
Könssocialiseringen för både män och kvinnor har ”vitt område som mål”, men pojkars könssocialisering är bestraffning för avvikelse (flickpojke), flickor tillåts avvika men belönas för ett agerande som ligger i vitt område (pojkflicka). Bestraffningar så som skambeläggning är mer effektiva än belöning för att få folk att göra saker som är lite obekvämt/obehagligt. Den här skillnaden menar jag beror på flickor/kvinnors högre människovärde. Ulf har skrivit bra om kvinnors skyddsvärde bland annat här och här.
Detta ger mätbara resultat, t.ex visar studier att kvinnor inte utsätts för mer trakasserier på nätet, men de blir mer upprörda när det händer. Jag har skrivit inlägg om detta tidigare angående journalister och politiker.
En annan del, som inte är försumbar, är det Fanny Ambjörnsson beskriver som ”ett påtagligt kollektivt tvång” (Ambjörnsson F., s. 301) i den kvinnliga homosociala gemenskapen. Amazon beskrev det tvånget så här när hon och jag talade om detta:
jag tar ganska mycket plats t ex i samtal och debatter och de som blir mest provocerade av detta är oftast kvinnor…
Och, slutligen en del beror det på att ”timid till svag” har en positiv effekt för kvinnor, det Bashflak är inne på här ovan. Som kvinna förlorar man en del av skyddsvärde, d.v.s. kvinnlig makt, om man agerar med pondus, samtidigt som man vinner i ökad respekt (skrivit om det här). Det förstnämnda märker man – medvetet eller omedvetet – av man får hjälp och stöd om man ”hämtar luktsaltet”. Det senare måste man först utsätta sig för ett obehag respekten kommer i efterhand. Ett exempel på det är den respekt jag får som skribent den får jag först efter jag utsatt mig för risken att få kritik och rena trakasserier.
Kombinationen av dessa faktorer gör att män oftare än kvinnor har ”pondus” och det är ”pondus” som ger respekt, inte individens kön. Jag delar alltså Hannas tankar kring detta; det handlar om hur kvinnan väljer att agera och som kvinna får man mer respekt än en man om man agerar med ”pondus”, just för att det inte förväntas av eller är ett krav på henne.
Fråga: Va? Gör vi? Inte jag iaf. Upplevde du en sådan förändring mellan man och kvinna?
Hannas svar: Jag upplever att killar är mer hjälpsamma, man får hjälp att dörren hålls upp osv, så det är nog snarare tvärtom isf. Jag behöver inte be om hjälp och folk är mer hjälpsamma och omtänksamma mot mig. Även andra kvinnor visar samhörighet, trots att jag inte känner dem alls. De kan prata med en på bussen osv. Särskilt äldre kvinnor. Det hände aldrig innan.
Vi möter olika förväntningar utifrån kön, absolut, det skriver jag mycket om. Huruvida det är en fördel eller nackdel beror både på vad det gäller och på den aktuella situationen.
Det kan kanske vara en fördel att folk tror man kan något om datorer, men folk tycker det är mindre konstigt om en kvinna inte kan IT, hon får därför lättare hjälp om hon behöver och folk blir lättare imponerade om hon kan.
En annan sån förväntning är föräldraskap: en pappa ses som en sämre, mindre kapabel förälder pga kön, vilket är en klar nackdel vid vårdnadstvister där pappor diskrimineras:
När det sedan kommer till bedömningen vårdnad, boende och umgänge bedöms pappan hårdare trots att riskfaktorerna varit identiska mellan vårdnadshavarna. I vinjettstudien finns det ingen bakgrundshistoria att ta del av som beskriver vem som varit boendeförälder eller vem som tagit det största ansvaret för barnet. Ändå bedömer respondenterna till förmån för modern. Denna vinjettstudie är som tidigare nämnts en replikation på Sagi och Dvirs studie som gjordes 1993, skillnaden är att de vände sig till 216 familjerättssekreterare, denna studie har vänt sig till 29 st. Ändå kan man vid en jämförelse se att det finns större likheter med studien som gjordes av Sagi och Dvir än med den som gjordes av Schiratzki. När författarna till denna studie ser över det material som varit tillgängligt är det tydligt att den enda som påstår att det inte förekommer könsdiskriminering mot män i vårdnadstvister är Schiratzki, allt annat, inklusive den egna studien visar på motsatsen [källa, s. 36-37]
Men i andra situationer är exakt samma förväntning en fördel för män, en man bestraffas mindre när han gör fel t.ex glömmer regnkläder till dagis:
Som pappa kommer jag ibland undan med slarv, t.ex. när jag glömt skicka med några extra kläder med barnen till skolan. Min fru skulle få sin dag förstörd av personalen medan jag får en uppmuntrande klapp på axeln med orden ”försök minnas till nästa gång”. Och när nästa gång inträffar så är det samma sak igen och så fortsätter det tills barnen är stora nog att sköta det själva. [Kommentar av Rick]
Här är en av de stora problemen med feminismen: man ser till mäns fördelar, men blundar för deras nackdelar – man ser till kvinnors nackdelar men blundar för våra fördelar.
Jag gör mitt bästa för att se till båda könens för– och nackdelar samt att se både för– och nackdelar samma förväntan medför. Jag ser det inte heller som en tävling mellan könen. Det finns inget sätt att mäta och summera för– resp. nackdelar dessa förväntningar innebär för kvinnor och män och så komma fram till att det ena könet är privilegierat på grund av dessa förväntningar. Det är bara olika.
Som sagt: könen har könet olika problembilder. Övervikt är ett större problem på kvinnosidan, korthet är på motsvarande sätt ett större problem på manssidan.
Och det finns inte i lika stor/liten utsträckning för kvinnor, menar han? Med tanke på vilket kön som leder shopping av kläder så skulle vara en bra korkat av marknad om den bara tillgodosåg kvinnor med ”normal” kroppsbyggnad, så det betvivlar jag. Jag gjorde en snabb sökning på nätet på Kvinna OCH ”stora klädstorlekar”, Kvinna OCH ”små klädstorlekar”, Kvinna OCH ”stora skostorlekar” resp. Kvinna OCH ”små skostorlekar” och motsvarande för män. Samtliga gav fler träffar för kvinnor.
Fråga: Jag har aldrig mött det. Folk brukar däremot bli lite ställda, för jag blir ännu mer logiskt resonerande när jag blir arg.
Hanna svarade: Jag blir väldigt sällan arg. Och diskuterar jag saker så stänger jag av känslorna så mycket jag bara kan och resonerar rationellt. Det är något jag lärt mig delvis med åldern. Jag har väldigt mycket känslor och kan bli väldigt upprörd och känslomässig av filmer osv, men jag anstränger mig aktivt för att hålla tillbaka det när jag ska lösa problem. För det gagnar ingen, allra minst mig själv, att med magkänsla avfärda saker som är obekväma att ta till sig. Tvärtom så försöker jag regelbundet utsätta mig för sådant som är provocerande, just för att tvingas ompröva och verkligen grunda mina åsikter ordentligt. Jag vill inte ha åsikter och göra ställningstaganden för att dom känns bra. Jag vill ha bra argument.
Men det kanske hänger samman med att jag vuxit upp i en religiös familj och själv ifrågasatt precis allt sen jag var liten. Jag är van att ta obekväma konflikter och diskussioner. Jag upplever att många har svårt för det, oavsett kön. De flesta vill hellre ha ’rätt’ åsikt, som andra ser det, än nödvändigtvis bra argument för att försvara åsikten.
Jag har aldrig någonsin varit med om detta. Däremot har jag en teori om varför det sker. På grund av kvinnans skyddsvärde så växer flickor upp med mindre tillrättavisningar vid otrevligt beteende och det framkommer i studier att pojkar får mer tillrättavisningar och ett anekdotiskt bevis för bristen på tillrättavisningar som tjej finns i denna kommentar. Det medför att kvinnor inte lär sig lika bra att hantera sina känslor. Skulle en man agera hysteriskt så skulle han riskera åka på stryk … men på grund av kvinnans skyddsvärde så finns ”man slår inte på en tjej” därför får hon istället höra att hon är hysterisk och menscyklen påverkar ens humör därav ”ha mens”. Så; skulle jag möta något sådant skulle jag ta mig en ordentlig funderare på hur jag beter mig.
Detta är ännu en sak som är orsaken till att jag tycker väldigt illa om feminism – man använder fula metoder för att få det att framstå som om kvinnor drabbas värst.
Våldtäkt är ett våldsbrott bland många andra våldsbrott. Totalt sätt är män offer i högre utsträckning än kvinnor. Men då cherry pickar i brottstatistik ett brott bland alla andra brott. En man har mycket större risk än jag har att råka ut för våldsbrott på eller efter krogen. Det beror på kvinnans skyddsvärde och är en grym fördel med att vara kvinna. Punkt. Vad gäller våldtäkt så blir bilden annorlunda när man istället för brottsstatistik, som innehåller gender bias, använder könsneutrala studier, något Ulf skriver om här under rubriken ”Män kan inte våldtas, eller?”
En risk som är större för en man än för en kvinna är att bli offer falsk våldtäktsanmälan (t.ex. här, här, här, här, här och här). Det finns studier som tyder på att ca. fyra av tio anmälningar är falska [tex. denna källa]. Jag skulle generellt vilja se en bantning av lagboken, men just vad gäller falska våldtäktsanmälningar skulle jag vilja se en ordentlig skärpning av lagen. Falska anmälningar drabbar både oskyldigt anklagade och verkliga offer för våldtäkt.
På grund av vuxenvärlens svek i nutid så är många unga sexuella analfabeter och det leder till situationer som är missförstånd mellan kvinna och man. Jag har läst många våldtäktsdomar där unga män dragits inför rätt för det jag kallar kulturkrockar, där ingen av dem gjort fel och jag ser båda den unga kvinnan och den unga mannen som offer i en tragisk situation.
Fråga: Tafsad på bussen?! På pubben har jag varit med om ett antal gånger, men aldrig på bussen.
Hannas svar: Haha nej det har aldrig hänt mig att någon oombedd tafsat på mig på bussen eller liknande. Och folk tittar på brösten om jag har urringat, men det är ju väldigt få människor som inte har hyfs att låta bli stirra när man pratar med dem. Men det är ju också poängen med att ha urringat. Att visa upp klyfta. Den som säger annat ljuger. Vill man inte folk ska titta så är det ju bara täcka över. Jag förstår inte problemet. Går jag och visar halva rumpan kommer ju folk titta där med. Och tjejer tittar minst lika mycket som killar gör.
Det är normalt att en heterosexuell man attraheras av en kvinnas blottade hud. Jag vet att det finns män som kan störas av visad klyfta för att de har en naturlig biologisk drift som gör att klyftan stör deras koncentration. Det är inte konstigare än att man kan bli hungrig av matos eller att ögonen sugs till godiset på de fyllda hyllorna på Ica. Det finns en orsak att man ofta placerar godis vid kassorna där man står i kö. Det är mannens sak att hantera sin sexualitet, naturligtvis, och precis som Hanna upplever jag att det är extremt få som inte hanterar det bra och kvinnor tittar minst lika mycket som män.
Slutord
Mitt syfte när jag frågade Nils om exempel var att han hela tiden påstod att män har makt och privilegier att det är fördelaktigt totalt sett att födas till man. Den twittrande transpersonens budskap är lite förenklat ”könen hanteras olika” och där är vi helt ense. Men att män skulle vara vinnare i genussystemet är vad jag ifrågasätter, då det jag ser är dess absoluta motsats. Feminister kommer fram till sina teser genom att blunda för alla nackdelar ”man” innebär och alla fördelar ”kvinna” medför.
Tror du fortfarande på den rätta läran: feminism? Det är lugnt, det finns hopp om bot: Kolla på denna bild och fundera över feministiska världsbilden stämmer och läs sen Dr. Warren Farrells ”The Myth of Male Power”.
Ambjörnsson, F. (2003). I en klass för sig. – Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Stockholm: Ordfront förlag.
[OBS: Inlägget har modifierats något i syfte att den twittrande transpersonen ska få vara anonym, 28 nov. 2014, 16:38]
Hanna är jättevettig.
[censurerat transpersonens namn] har ju förstås sin levda erfarenhet men när den inte delas av andra kvinnor, såväl de som är födda som kvinnor och de som är födda som män, så tyder det på att det snarare handlar om personlighet och/eller confirmation bias.
Själv är jag född man och fortfarande man, jag hade dåligt självförtroende när jag var yngre. Inte fan fick jag någon status bara pga mitt kön. Tvärtom upplevde jag att omgivningen ibland behandlade mig som luft. Nu har jag självförtroende och det är som natt och dag.
Kan också komma på åtskilliga kvinnor jag stött på under livet som hade mycket högre status i andras ögon än många män runt dem.
Status har helt enkelt mest att göra med hur man för sig.
@MK:
Censurerade lite i din kommentar. Hoppas det var okej
Jag tycker nog inte att man kan använda personliga berättelser av det slaget för någon form av bevisföring. Dels är de förstås anektotiska till sin karaktär, men ännu viktigare, de utgör inget representativt urval.
Om en person är så missnöjd med sitt kön att man är villig att genomgå årslånga operationer för att förändra sig, är det enligt min mening rimligt att förvänta sig att man kommer att trivas med sitt nya kön bättre och hitta alla skäl till att ställa det i så positiv dager som möjligt.
En kvinna som opererar sig till man kommer därför att finna massvis med fördelar med att vara man och en man som blir kvinna kommer att hitta gott om fördelar med detta. Det blir helt enkelt en starkare form av samma princip man ser när fanboys till varje pris som helst försvarar sina köp av PS4 (Eller XBOX), man hittar alla fördelar man kan med den nya situationen.
Själv accepterar jag inte påståendet att det är möjligt att byta kön. Du kan nämligen inte byta. DNA.
@johan: Anekdotisk skildringar har värde, särskilt när det gäller existensbevis ”Det finns inga lyckliga horor”, ”Jaså, jag känner en lycklig hora”
Men en person som genomgår kirurgiska operationer för att göra om sig till motsatta könet är förstås så avvikande i alla bemärkelser så att personens berättelse inte kan tas som någon form av bevis för någon form av generalisering. Vilket dock inte förtar att en sån persons berättelse kan vara värdefull.
Berättelsen kan vara värdefull. absolut. Särskilt då berättelser kan ge nya synvinklar på välkända problem. Däremot kan berättelserna inte användas i bevisföring på det sätt som jag antar att ”filosofen” Nils menar. Alltså, det är inte möjligt att använda en fd. kvinnas berättelse om hur mycket enklare livet som man är som intäkt för att livet som man är enklare.
Å andra sidan är det heller inte möjligt att använda en fd. mans berättelse om hur mycket enklare livet som kvinna är. Främst av principiella skäl eftersom anekdotiska berättelser är fundamentalt olämpliga som bevis (Utom då möjligen i ditt absoult-exempel, men även där kan det ifrågasättas eftersom en anekdotisk berättelse om en lycklig hora är enkel att fabricera). Viktigare är dock, precis som vi båda säger, att gruppen transsexuella inte är representativa för vanliga män/kvinnor.
jag instämmer i att man som tumregel ska vara försiktig med anekdotisk bevisföring, men jag tycker Ninni haret spännande grepp i sitt inlägg just genom att kontrastera en berättelse med en annan, motsatt berättelse.
Det finns en rad omätbara frågor i samhället, som t.ex. den Ninni tar upp. Jag tror inte att man kan göra frågan rättvisa på annat sätt än att genom att ta upp olika perspektiv så att var och en kan bilda sig sin egen uppfattning.
Man kan faktiskt mäta vilka grupper som anser sig ha det bäst i samhället
Det är bara att fråga ett representativt urval av gruppen om de anser sig ha det bra.
Ni vet säkert vilken av grupperna män/kvinnor som anser sig ha det bäst? Ledtråd, det är inte medlemmarna i patriarkatet.
NB, att anse sig ha det bra är förstås inte samma sak som att de facto ha det bra. Men jag anser nog ändå att det är svårt att hitta ett annat enskilt nyckeltal som är bättre.
@ Johan
Det är inte, som du själv tillstår, alldeles enkelt med att tillfråga folk eftersom det finns så många olika saker människor relaterar till och sätt på vilket de besvarar frågor. Vi kanske ska vara försiktiga med att kvantifiera vissa saker i samhället, för det blir lätt mer fel än rätt.
Jag håller absolut med om att det är svårt att kvantifiera vissa saker i samhället. Lösningen är emellertid (åtminstone enligt mig) inte att ge upp, rycka på axlarna och låta den mest högljudda debattören vinna diskursen. istället måste man försöka kvantifiera företeelsen efter bästa förmåga. Det blir ibland, eller till och med ofta, fel, men vad ska man annars göra?
Vilken metod är bättre? Och hur vet man att denna andra metod är bättre? Jag är uppriktigt nyfiken? Motsatsen till positivism är postmodernism.
@Men@Work:
Naturligtvis kan man inte det fullt ut. Men det är vardagsspråk och jag förutsätter att man förstår vad som åsyftas. Den korrekta terminologin är könskorrigerande behandling för att byta könstillbehörighet.
—
Angående anekdotisk bevisföring.
Jag använder mycket anekdotisk bevisföring för att jag anser det fyller en funktion. Det gör texterna personliga och – hoppas jag – trevliga att läsa, det kan ge en ”jag känner igen mig”-känsla och de är verktyg för att försöka förklara de strukturer jag ser. Jag tycker därför anekdotiska bevis har ett värde, de är min sanning. Problemet är när folk ser sin sanning som SanningEN och anser samhället ska ändras utifrån den egna verklighetsupplevelsen. Det är därför jag påpekar att det är anekdotiskt för att läsaren ska se det som ”Ninnis sanning”, inte den absoluta SanningEN.
Sen kombinerar jag ju det anekdotiska med forskning där man försökt kvantifiera olika fenomen och förvånandsvärt ofta som finner jag samklang mellan min antifeministiska världsbild och forskning av olika slag – inklusive feministisk forskning – och det är den samklangen kombinerat med bristen på det samma för feministisk världsbild som gjort mig mer övertygad om att jag är på rätt spår i mina tankar.
Jag måste säga att efter att ha läst [Borttaget Namn]:s beskrivning att det är något fel på honom (om det nu är det jag ska säga). Om kvinnor flyttar sig för honom är det för att han är obehaglig ,aggressiv eller att det inte går att läsa hans signaler. (Samma sak gäller fö filosofen nils).
Jag är man, stor och ser elak ut (varit till stor nytta emellanåt) och inte ens för mig flyttar sig kvinnor.
@en annan Erik:
Jag är nästan två meter lång, nästan alla verkar anse att jag är osynlig.
Tror man kan få för sig precis vad som helst om man vill det.
Tom Cruise var övertygad om att han som scientolog kunde hela.
Är inte helt märkligt om man matats med den ideen i sin bekantskapskrets i många många år.
Tycker väl att det är ganska safe att utgå ifrån att människor som tar på sig hela apparaten att ”byta kön”, från början inte är bekväma med sin kropp och sin könstillhörighet. Och då är det väl inte speciellt konstigt att världen blivit bättre i deras ögon efter bytet.
Då är anekdotiska bevis som Nora Vincents mer värda för mig. Hon ”flydde” inte från någon roll hon vantrivdes med, utan provade på ”den andra sidan” openminded.
@ Johan
Du gör det lite väl lätt för dig själv om du begränsar dig till distinktionen positivism – postmodernism, eller att alternativet till kvantifiering är att den gällaste rösten vinner. Fallstudier, t.ex. har sin givna plats i samhällsvetenskaplig forskning genom att man genom dem kan lyfta fram företeelser som annars skulle passera obemärkta.
Ninnis metod här funkar faktisk perfekt, eftersom hon ger utrymme fören åsikt som motsäger den åsikt som av feministerna sägs representera hela kollektivet. Det här funkar precis som klassikern inom logik om att påståendet ”alla svanar är vita” kullkastades den dag man observerade svarta svanar.
@Rick: (LÅNGT SVAR)
Ja och nej… för det första är motsvarigheten till positivism inte postmodernism utan hermeneutik. Syftet med bägge är att vara alternativ till ren dogmatism (vet allt) och ren relativism (vet inget). Det här är själva grunden och presenteras i böcker som ”Vetenskapsteori för nybörjare” av personer som Torsten Thurén.
Hermenutik (samhällsvetenskapligt perspektiv) är i grunden mer en kritik av positivism än det är ett riktigt alternativ till vetenskapliga studier. Problemet med hermeneutik (presenterat av Thurén själv) är att det egentligen helt saknas standard för vad som går att påstå – allt är i grunden personlig totlkning. Problemet med positivism å andra sidan är att alla människor har förförståelse som påverkar deras förmåga att vara objektiva. Detta leder till två helt olika problem.
1) Samhällsvetare kritiserar positivismen för överdrivet positiv bild av vad som går att veta, de vill även vetenskapen tar mer ansvar för negativa konsekvenser.
2) Samhällsvetare själva erbjuder dock inte mer kunskap. Deras ursäkt är att betrakta positivistisk kunskap som omöjlig och ignorera frågan.
För att göra en lång historia kort. Samhällsvetares sätt att hantera problemet LEDER (har redan gjort det) till postmodernism. Bristen på fastslagen standard innebär att så fort en postmodernist blir tillräckligt populär så blir samhällsvetare helt oförmögna att kritisera den personen. Spelar ingen roll om samhällsvetaren är professor och har 20 års erfarenhet medan den populära personen är 19 årig student som har många twitterföljare.
Bristen på standard i hermenutik gör att samhällsvetenskapen inte vågar säga eller göra ett dugg mot trender. De har ingen grund att stå på när de ställs inför postmodernism eller rättare sagt poststrukturalism för det är ju vad det egentligen handlar om. Foucaults diskursanalys och Derridas dekonstruktion. Alla samhällsvetare vet förmdohligen detta redan (professor som Rothstein gör det uppenbarligen) men på grund av deras önskan att fortsätta vara skeptiska till överpositiv syn på kunskap så lämnas dammluckorna öppna för rena galenskaper med samhällsvetenskapligt ”alibi”
Utan empiriska data av fallstudier så vet ingen – inte ens forskarna – hur proportionerna ser ut i förhållande till alternativen. Resultatet blir att Johans invändning faktiskt blir helt riktig. De fall som SKRIKS HÖGST förutsätts av den stora majoriteten vara saker som förekommer ofta. De fall som skriks mindre högt får mindre utrymmme oavsett om det är vanligare eller inte. Även Kahnemans (Thinking fast & slow) forskning bekräftar att detta är hur den stora majoriteten människor fungerar.
Högljudd blir i brist på standard = Viktig/allvarlig.
Ninnis metod är inte att bevisa feministerna har fel (i själva verket bevisar inte feminister de har rätt så det finns inget för Ninni att motbevisa, de flesta tycks missa detta faktum). Ninnis metod är att ge EXEMPEL (inte bevis) på NÄR feministerna har fel.
Det funkar eftersom hermeneutiska feminister inte kan gå tillbaka och undersöka hur vanliga Ninnis exempel är utan att tvingas redogöra sin förståelse för hur vanliga deras egna exempel är. Vad de istället måste göra är infiltrera media så de kan SKRIKA sina exempel högre än Ninni. Huruvida den gällaste rösten kommer att vinna är öppet för framtiden men det råder ingen tvekan om att moderna samhällsvetare anser det är rätt att den gällaste rösten vinner medan traditionella samhällsvetare sällan eller aldrig vågar utmana dem.
@Erik:
Och det här är pudelns kärna när det gäller den moderna feminismen. Twitter är ett utmärkt exempel. Det är relativt få individer vi pratar om, ändå lyckas de få oproportionerligt stort inflytande på samhället för att de är högljudda, och för att de är arga.
Det sätter demokratin ur spel helt och hållet. Argast hörs mest. Mest förtryckt har mest rätt. Osv.
@Rick:
Ibland tar det tid för poletter att falla, men nu så här långt senare (Hannas mail har också legat länge) så insåg jag plötsligt en sak. Du skrev:
Jag vände mig till Hanna för att jag förutsätter att jag inte sitter på alla rätta svar och därför ville jag ha hennes tankar i frågan. Men – det som slog mig nu – i förhållande till Romson så blir jag i ögonen på dessa identitetspolitisk-tänkarna den ”vita kränkta mannen” vars åsikter och resonemang man kan avfärda för att jag ”är priviligerad”.
I deras skumma världsbild så är Hanna och Romson ”lika förtryckta” och ingen av dem äger därmed ordet.