Förord

Det pågår en hel del planerande bakom kulisserna, om hur vi ska utveckla Genusdebatten. Har ni noterat att vårt ”bibliotek” förändrats? Om man går in under fliken ”Bibliotek” så kommer man till en sida där det står ”Denna sida är under konstruktion.” och ni känner där igen knappen till ”Genusbiblioteket”. Tanke är att där ska finnas fler liknande knappar till olika ämnen, som antingen direkt har med bloggens ämne att göra eller så är kopplingen mer långsökt.

Detta inlägg är det första i en annan ”hylla” i biblioteket och kommer med tiden placeras där (utan detta förord dock). Jag har inte riktigt bestämt vad den ”hyllan” ska heta, kanske avvikandets sociologi?

Jag vet jag har annat jag har lovat att skriva, jag har inte glömt det. Jag fick planera om på grund av ”33 anledningar”-inläggen och detta inlägg behöver vi för den serien. Så om du väntar på något, det kommer.

Inledning

Tänk dig en tavla som är 4 m hög och 6 m bred. Du står framför denna tavla, helt intill så nära att din näsa snuddar tavelduken. Kan du se tavlans motiv?

Det är lätt att se att det är korkat att kvinnor inte fått rösta eller inte får köra bil i Saudiarabien eller se galenskapen i en religiös sekt du inte tillhör. Vi förundras över att häxor kunde brännas på bål, att nazismen i Tyskland kunde få med ett helt folk, att inte folket spärrade vägar med demonstrationer för att förhindra slavhandeln. Men det är inte alls konstigt egentligen.

Sociala fenomen som händer/hänt långt bort (i tid eller rum) är som tavlor vi betraktar på avstånd. Då är det lätt att se ”tavlans motiv”. Det är när vi ska försöka se sociologiskt på vår egen samtid och kultur det blir svårt. Det är då vi alla står med näsan tryckt mot den stora tavlan.

Vad är en moralpanik?

Den sociologiska termen moralpanik grundades av Stanley Cohen i hans studie om ”Mods and Rockers”. Det innebär ett samhällsfenomen där samhället upplever ett hot ifrån en mer eller mindre inbillad fara. Det är att det föreligger en diskrepans mellan upplevt hot och verkligt hot i en viss fråga som är det som kännetecknar en moralpanik. Häxbränningen och judeförföljelsen under nazismen är dom mest kända ur ett historiskt perspektiv. Men det behöver inte vara så stora saker, perioder där det i samhället förekommit plötsligt upplåsta och hetsiga debatter kring olika ”faror för barn” tex. dataspelsvåld är också moralpaniker.

Boken, som ligger till grund för detta inlägg heter Moral Panics –The Social Constuction of Deviance. Det är en av mina absoluta favoritböcker, så jag rekommenderar den varmt.

En moralpanik känns igen om man studerar beteende inom fem olika samhällsarenor samt identifiering av två moralpaniks-kännetecken (additional features)

Två moralpaniks-kännetecken

1. Folk devils
   Någon grupp (eller några grupper) i samhället pekas ut som ett allvarligt hot mot en värnlös grupp, vanligen barn eller/och kvinnor.
2. Känsla av katastrof (disaster mentality)
   Allmänheten upplever att det är en allvarlig situation och att ”något måste göras” (vanligtvis hårdare lagar) för att rätta till denna allvarliga situation.

Fem samhällsarenor

1. Media

Media är en av de viktigaste, kanske den viktigaste, arenan för att bedöma om det är en moralpanik man har för handen. Media återger beskrivningar av fenomen som inte står i proportion till hur det verkligen ser ut eller på annat sätt ger en förvridning av fenomen för att förstärka bilden av folk devils som Hotet med stort H. Folk devils utmålas till monster och ”den värnlösa gruppen” som svaga offer med ett dramatiserat språk, vars syfte är att slå an på känslor hos allmänheten. Medias roll i moralpaniker kan liknelse med bränsle till en eld. Dels har media ekonomiska motiv att starta upp moralpaniker men också att hålla lågan brinnande, ju mer intensivt låga brinner, ju längre den kan hållas brinnande, ju mer cash till kassan.

Ett grundfundament för hela nutidsfeminismen skapades, menar jag, av radikalfeminismen och könskriget, och under tidigt 90-talet då unga arga feministiskt orienterade kvinnliga krönikörer anställdes av media. Där lades grunden för det skyldiga könet – mannen och det lidande könet – kvinnan.
Detta grundfundament underhålls kontinuerligt av en serie av underliggande moralpaniker som alla syftar till att bibehålla demoniseringen av mannen och offergöradet av kvinnan (eller/och barnet). Vi har bland dessa underliggande moralpaniker tex. pedofildebatten, pornografidebatten, prostitutionsdebatten, ”mäns våld mot kvinnor”, löneskillnader, hemmafrudebatten, ”objektifiering av kvinnan”, ”kvinnor hindras i karriären”, ”olika vård för könen” osv.

Alla dessa debatter har tre saker gemensamt:
1. Folk devils är män och de utgör ett hot mot kvinnan eller/och barnet.

2. De är som tändstickor, de antänder hastigt, brinner intensivt och dör ut lika plötsligt som de tänds.
Språket i media är dramatiserat ofta slogan-likt, som till exempel:

• ”köpa en kvinnas kropp” (hon går alltså hem utan sin kropp, eller?),
• ”pornografi är teorin, våldtäkt praktiken” (belägg för detta? Forskning i ämnet, t. ex. denna, talar för motsatsen.)
• ”porr är kvinnokränkande” (varför kränks isf inte männen i porren?).
• ”gå i kvinnofälla” (Stackare som inte begriper att undvika fällor)

Sen kan samma tändsticka blossa upp igen i en lika överhettad debatt vid ett senare tillfälle. Det här antändandet sker ofta utan att det finns något som förändrats i samhället som är orsak till denna plötsliga uppflammande debattlåga.

3. Går man in och studerar vetenskapliga skrifter och/eller statistik över fenomenet (eller på annat sätt studerar fenomenet, tex. genom att lyssna till kvinnor som ”gått i kvinnofällor”) så framträder en solklar diskrepans mellan framställningen av media/debatter och det vetenskapliga/kvinnornas egna ord för sina val.

Dessa punkter ovan är alla det urtypiskt mönstret för media (vilket i sin tur ger debatterna) i det sociologiska fenomenet moralpanik.

2. Allmänheten

Det budskap som förmedlas av framförallt media utförs som jag skrev ovan med ett dramatiserat och retoriskt språk som slår an på känslosträngar hos allmänheten. Genom att slå an på känslosträngar går budskapet så att säga ”förbi vår hjärna, rakt in i vårt hjärta”. Vi går på lögnerna! Det är en helt hållet mänsklig reaktion att vilja försvara ”den svaga” mot det upplevda hotet i en moralpanik.

Jag fick en häftig ”aha!-upplevelse” när jag läste Moral Panics och jag vill förklara utifrån den upplevelsen. En del av boken handlar om moralpaniker kring droger. Det står:

”Why didn’t editors, reporters, or readers ask how many LSD users and in what proportion “went crazy,” jumped off buildings thinking they could fly..”
(s. 80)

Jag ”bara visste” att det är överhängande risk att man hoppar från balkonger av LSD. Min ”bara visste-kunskap” angående LSD insåg jag först när jag läste boken våren 2010 att jag fått från en moralpanik. Denna LSD-moralpanik utspelades i media ca fem år före jag föddes!
Jag var så övertygad att jag visste detta att jag aldrig ifrågasatt eller någonsin skulle få för mig att ifrågasätta denna ”kunskap” om jag inte snubblat över denna text.

Feminismens grund/ideologi bygger på en rad axiom. Dessa axiom grundar sig på ”kunskap” införskaffad av moralpaniker på samma sätt som min ”kunskap om LSD”. När man ser sig omkring i sin omvärld med denna ”kunskap” i bakhuvudet kommer man att betrakta samhället med glasögon som är mer eller mindre färgade av dessa moralpaniker. Då tolkar man sin omvärld utifrån ”sin kunskap” och tolkar då in en falsk bekräftelse i det man ser.

Denna 33 anledningar-listan som i skrivande stund forsar fram i sociala medier är ett så klassiskt exempel på hur allmänheten agerar i en moralpanik. Majoriteten stannar inte upp och tänker efter, ”Hur vet jag att detta är sant?”, ”Kan denna bild tolkas på något annat sätt?”, ”Finns det någon som tjänar sitt levebröd på detta?” osv. osv. innan man vidarebefordrar informationen. Ett annat ord för det är skvaller.

3 och 4. Law enforcement och Politiker och lagstiftare

Inom polisen kan man se två steg, först ökar sitt samarbete på lokal eller nationell nivå för att kunna hantera ”hotet” (diffusion), därefter försöker man bredda brottsbekämpning och ofta öka sin styrka och motivera repressiva och alltför nitiska åtgärder på grundval av den enorma hot samhället upplevs stå inför.

Kännetecknande spår av moralpaniker i denna del är fler och hårdare lagar.

”The role of sexuality in moral panics calls for close attention” (s. 19)

Så kolla i synnerhet lagändringar och riksdagsmotioner inom området sex och pornografi i synnerhet mellan ca 1990-2010. Vilka lagändringar syftar till att ”skydda kvinnor och/eller barn” från ”hotet mannen”? Hur väl underbyggda av fakta är dessa nya lagar/motioner? Utgör lagen i sig ett hot för vårt samhälle alternativt en försämring för de individer som lagen är tänkt att skydda? Hur ser lagen ut kontra forskning om fenomenet som kriminaliseras? Hur lät debatten inför lagändringen, var den hätsk med ett dramatiserat språk?

Notera även på 33 anledningar hur sex och sexualitet är ett genomgående tema, omfattande majoriteten av punkterna.

5. Aktionsgrupper

I moralpaniker startas aktionsgrupper med syftet att komma till rätta med det upplevda hotet och/eller rädda/hjälpa ”den svaga gruppen”. Här har vi tex. ROKS. Ledarna för dessa grupper kallas moralentreprenörer och dessa har oftast ekonomiska motiv för att underblåsa moralpaniken. (Kolla gärna hur dessa grupper finansieras. Vad innebär det för dessa om vi genomskådar fenomenet?) Hit hör även ideella grupper, så som olika feministgrupper.

Det finns några olika typer av moralpaniker, lite beroende på var de uppstår och hur dom hålls igång. Idag anser jag att moralpaniken styrs av eliten och media, som tjänar stora pengar på den. Men den underhålls också av ideella krafter ända ner till den enskilda feministen.

Slutsats

Bland aktionsgrupper i ”moralpanik feminismen”  återfinns en mängd individer som jag brukar omtala som ”goda feminister” (se här, här, här och här), som tror på sin sak och vill skapa en bättre värld. Tror attan att man blir förbannad när det kommer såna där ”jämställdistsvin” och klagar på ens goda gärningar för att dom inte begriper bättre eller är mansgrisar som gnäller för kvinnor också får makt.

När man i samhället upplever att debatter blir så heta att det fräser om det, när det kastas epitet till höger och vänster istället för att använda sakargument, när ”[k]roppen reagerar först, ett ordlöst fladder i bröstkorgen, värken i magen och så plötsligt framträder bilden allt tydligare och obehagligare”(länk), då är det troligt att man står i en moralpanik och går på lögnerna. Och då är det dax att gräva för samhällets bästa, det gör man bara genom att gå till källor och ifrågasätta sin egen sanning.

Litteraturförteckning

Goode, E., & Nachman, B.-Y. (2009). Moral Panics –The Social Constuction of Deviance, 2nd ed. Wiley-Blackwell.