Perspektiv och proportioner
Del 2
Våld mot kvinnor
avatar

Dolfs ledsna logo

Eders Ödmjuke skruvar besvärat på sig.

”Gav du henne en puss från mig som jag bad dig” frågade jag min gamla polare Tippen midsommarafton 2011. Midsommaren året innan hade jag fått veta att han jobbade på samma ställe som en av mina gamla ungdomsflammor och jag hade följaktligen bett honom att hälsa till henne med en puss. ”Nja”, sa Tippen, ”jag försökte, men när hon hörde att det var från dig skrek hon och sprang!”

Nu står jag en fredag i mitten av augusti och ringer på hennes dörr. Det är över 30 år sedan vi träffades sist. Jag har första gången i klart minne. Min bästa polare hade inflyttningsfest i sin nya lägenhet, jag är lite osäker på exakt när det var, men det var i alla fall under min gymnasietid, jag gissar någon gång -77 eller -78. Jag fastnade omedelbart för henne när jag såg henne, jag har alltid haft en förkärlek för rödtottar, senare på kvällen drog några av oss, hon inräknad, ut till ett dansställe en bit bort. Jag lyckades komma till ett lätt hångelstadie innan en snubbe som fattat agg till mig gav mig på truten. I den vevan tappade jag bort henne. Något mer blev det aldrig mellan oss, för sen gick polarn och snodde henne. Men jag har alltid tyckt om henne och hon har alltid haft ett särskilt rum bokat i min blodpump. Lågmäld, skygg, vad man i en engelsk roman typiskt skulle beskriva som ett långbent föl, vacker på ett litet vilsekommet och avigt sätt. I mångt och mycket en befriande och diametral motsats till mig själv, den enda gemensamma nämnaren är att vi bägge är över medellängd.

VitaStenar-Röd-Ros-164023896Och nu står jag vid hennes dörr, med en nödtorftigt maskerad ros i en plastkasse (ja, jag vet, otroligt fånigt, och sabbar helt min macho-image, so sue me) och väntar på att hon skall öppna. Egentligen borde jag ha haft med mig en stor bukett, men helt vid sidan av min taskiga ekonomi så vill jag inte ha på mitt samvete att flickstackarn går och avlider i akut skrämslechock. Jag undrar om det kommer att vara samma tjej som jag periodvis kärade ner mig i under min ungdom. Kommer jag över huvud taget att känna igen henne när jag ser henne? Och hur är hon idag som person, är hon den tystlåtna men varma kvinna som jag vill föreställa mig, eller har hon blivit någon annan, någon som är främmande för mig? Och en pressande praktisk fråga, skall jag våga satsa på en kram?

Det är inte hon som öppnar. Kvinnan är alldeles för ung, någonstans i tidig 20-årsålder, och det långa röda håret är lite för ljust och rakt, men det skvallrar ändå om släktskapet så jag frågar henne om hon har mamma hemma. ”Nej, hon gick precis ner och hämtade posten, hon kommer när som helst” svarar dottern precis som jag hör stegen i trappan och en familjärt tegelröd kalufs fångas av min blick. En lika oförklarlig som ologisk längtan att vara stor sked griper mig. Kramfrågan löser sig själv, Marinas fräkniga ansikte lyser upp som ”sola i Karlstad” när hon öppnar armarna i en välkomnande omfamning, och jag är förstås inte sen att ta för mig.

Det är nästan exakt 2 ½ år sedan jag skrev del 1 av Perspektiv och proportioner. Ursprungligen var min tanke att jag skulle ge ett motperspektiv till Aftonbladets kampanj om mördade kvinnor. Men eftersom jag aldrig kan göra något enkelt så svällde det för jag fick för mig att inlägget skulle gå i tre steg: 1) våldtäkter, 2) våld mot kvinnor och 3) mördade kvinnor. Och så svällde det lite till så jag beslutade mig för att göra 3 inlägg istället, och knackade glatt iväg på det första inlägget om våldtäkter och sen …

motorcycle-accidentJag drabbades av akut skrivkramp när jag skulle ge mig på andra delen. Egentligen hade jag upplägget klart för mig. Jag har alltid sett trafikolyckor som en bra måttstock för jämförelser när man skall se på samhälleliga problem. Och faktum är att, med ett undantag, så vet jag ingen som har fått bestående men av misshandel, men jag kan lätt lista vänner och bekanta som drabbats mer eller mindre allvarligt i trafiken så det gett upphov till bestående men. Jag kan knappast påstå att jag ”kände” norrlänningen som körde truck på mitt första sommarjobb, men jag gillade hans buttra och råbarkade framtoning. När jag kom åter nästa sommar ingick han i statistiken över dödsoffer i trafiken. En polares broder, som jag inte kan påstå att jag var nära, men i alla fall kände, omkom i en singelolycka. En kvinnlig arbetskamrat, som jag inte heller kan påstå att jag stod särskilt nära, men tyckte om väldigt mycket, krossades under en lastbil när hon cyklade på väg till arbetet i mitten av 90-talet. Polarn som hade inflyttningsfesten (och sedermera snodde Marina) låg för döden efter att en bil körde ut rakt framför honom en vinterdag i slutet av 70-talet när han kom farandes på sin 125:a på väg hem till mig. Han lider än idag av sviterna. En kusin sitter i rullstol sen början av 70-talet när han strax efter att han ”fyllt moppe” blev påkörd av en rattfyllerist. Min syster är förtidspensionerad efter en whiplash-skada hon ådrog sig när hon åkte av vägen. Ytterligare en av polarna som står mig nära haltar efter en motorcykelolycka någon gång i slutet av 80-talet. Nu har jag begränsat mig till de olyckor som har gett upphov till skador som än idag är iakttagbara eller inverkar betydande på personens liv, och jag har säkert glömt någon. Jag har väl hört en del kvinnor som talat om att de blivit misshandlade och utsatta för våld, men faktum är att jag personligen, med ett undantag, inte känner till någon kvinna som drabbats till den grad att det gett upphov till men för livet. Tror inte min upplevelse av detta är unik.

bad-news-catDet var så jag tänkt mig lägga upp det. Men jag ”gick i väggen”. Det tog tvärstopp. Jag har plågats länge av det här inlägget, för mina perspektiv kolliderade och jag brottades med en inre konflikt. Idén med en serie på temat ”Perspektiv och proportioner” var att ge en balanserad bild som motverkar medias skrämselpropaganda som framställer världen som så mycket värre än den egentligen är. Den bild jag har, fast den är svår att belägga med statistik på grund av mörkertal och luddiga definitioner, är i alla fall att trafiken är en mycket större och reell fara än vad våld i nära relationer är. Ändå tvekar de flesta kvinnor inte att sätta sig i en bil. Varför då utsätta dem för en lågintensiv psykisk terror om hur utsatta de är i relationer? Ändock, det finns faktiskt de som drabbas, och drabbas illa.

Marina tatueringJag och Marina åker upp till restaurangen uppe på toppen av traktens fruktade vulkan och sätter oss i augustisolen vid ett av ute-borden med utsikt över Västgötaslätten, njuter av lunchbuffén och sensommarvärmen under stilla samspråk. På vänster underarm har Marina en tatuering av en gitarr, med datumet 2012.10.27 (och tänk, vilken lustig tillfällighet att jag råkar pubba just detta inlägg den 27 oktober) utefter kanten på gitarrens kropp. Marina och tatueringar går på något vis inte riktigt ihop så jag kan inte låta bli att fråga om den. Enligt henne själv så står gitarren bara för att det var musiken som tog henne igenom perioden efter att hon den 27 oktober 2012 lurade döden.

27 oktober 2012 körde Marinas dåvarande pojkvän över henne.
Bokstavligen.
Med bil.
Avsiktligt.

Marina intervjuades av P4 Skaraborg i våras:

Marina har svårt att fatta att det är hennes skadade ansikte som syns på bilderna från polisutredningen Foto: Pernilla Wadebäck, P4 Skaraborg

Marina har svårt att fatta att det är hennes skadade ansikte som syns på bilderna från polisutredningen Foto: Pernilla Wadebäck, P4 Skaraborg

– Jag sa att det är ingen idé att du är här, då åker han iväg och jag går över gatan. Sen hör jag bara en bil komma. Jag hinner precis vända mig om och ser hans hemska svarta ögon.

Marina bläddrar igenom förundersökningen med rättsläkarintyg och tittar på fotografier på sina skador. Hon har fortfarande svårt att förstå att det är hon själv som syns på bilderna.

Mannen bakom ratten kör inte bara på Marina utan över henne. På bilens underrede hittas blod och hårstrån från Marina, hennes kläder är söndertrasade och hennes läderskärp har gått rakt av på två ställen.

– Jag kommer inte ihåg någon smärta, men att jag rullade under bilen och hörde när käken knäcktes av. Tänderna bet jag sönder, det var väldigt overkligt, säger Marina.

Det här att hon blivit överkörd är givetvis ingen nyhet för mig. Jag har känt till det sen bara någon dag efter att det hänt. När jag står utanför hennes dörr och undrar om jag kommer att känna igen henne har det inte så mycket att göra med åren som förflutit, utan handlar mer om att jag inte har den blekaste aning om hur illa medfaren hon är. Men faktumet att jag gått uppför en smal trappa i ett hus som saknar hiss säger mig i alla fall så pass mycket som att hon inte är rullstolsbunden. Men jag vet i det ögonblicket inte om kvinnan jag skall träffa är en vanställd krympling eller en bitter och butter brud, driven av hat och misstro. Jag har, förvånat, tidigare på morgonen innan jag åker iväg för att träffa Marina, hittat intervjun från P4 och upptäckt att det faktiskt var mycket värre än vad jag trodde:

Skiss över Marinas skadorFoto: Polisens förundersökning

Skiss över Marinas skador
Foto: Polisens förundersökning

”Brott på näsbenen, brott på underkäksbenet, brott på pannhålans bakre vägg, brott på tinning och hjässben, krossår i pannan och på höfterna, blödningar kring hjärnhinnan, blödning vid pannloben oc [sic!] i bakre skallgropen, brott på halskotor och bröstkota, urledvridning i leder vid bröstbenet, brott på flera revben, brott på överarm, blödningar och omfattande brott på bäckenet samt skada på njuren.”

Detta är de skador som läkare redovisat i polisutredningen. De har varit livshotande och har uppkommit genom kontakt med motorfordon i rörelse, en stor del av dem genom inklämning under bilen.

Marina är klädd i en svart t-shirt, avklippta jeans-shorts och ett par gymnastikskor. Visst syns det att hon inte är samma unga tjej jag kände, hon är trots allt en kvinna som passerat 50, men gudars skymning, lik förbannat är hon, åtminstone i mina ögon, oerhört vacker. Av hennes träff med döden syns inga spår. Inte vad jag kan se. Hade jag träffat henne ute på stan utan någon förkunskap om vad som hänt hade jag inget anat. Finkänslig har jag aldrig varit, men inte ens jag kan med att fråga om vad tyget skyler för ärr, bortsett från att jag liderligt, med illa dold lystnad, undrar om hon gömmer någon fjäril eller liknande tatuerad på någon hemlig och åtråvärd plats, vilket hon civiliserat, utan att slå mig med närmsta stol eller kasta hett kaffe i ansiktet på mig, nekar till. Tatuerandet har stannat vid gitarren.

Men frågan om vad hon ändå lider av för skador vill inte riktigt lämna mig någon ro, oavsett om de syns eller inte. Faktum var att hon lämnade återbud ett par dagar tidigare för att hon inte mådde bra. Marinas SMS med återbudet plingade in i min mobil när jag hyperventilerade i tandläkarstolen under det att tandläkaren minst sagt smärtsamt avlägsnade rötterna till en trasiga visdomstand. Jag vet inte varför bedövningar inte verkar ta på mig hos tandläkaren, det är inte första gången. Å ena sidan ber jag nästan religiöst till gud att få slippa gå igenom liknande plågor igen. Å andra sidan skäms jag för att jag är en sån jävla mes, för vad är att dra en trasig tand jämfört med vad Marina gått igenom. Jag vet inte om hennes ”dåliga dag” som ledde till att hon då gav återbud var kopplad till hennes ”olycka”, men jag misstänker det. Och, tja, det finns värre saker än att spendera en timme i en tandläkarstol:

Marina vårdades fortfarande på sjukhus och kom till rätten i rullstol. Foto: Viktoria Svedlund / P4 Skaraborg Sveriges Radio

Marina kom till rätten i rullstol.
Foto: Viktoria Svedlund / P4 Skaraborg

Marina förflyttas snabbt från sjukhuset i Skövde till Sahlgrenska i Göteborg, hon hålls nedsövd under flera veckor och en del läkare antyder för polisen att förhör med henne kanske aldrig kommer att vara möjligt. Men den tionde december, nästan två månader efter brottet, kan hon börja berätta. Då börjar hon också ta in hur pass skadad hon är.

– Jag fick sitta upp fem minuter sen klarade jag inte mer, då bara jag skrek rakt ut. Hade jag fått veta hur skadad jag var hade jag nog blivit knäckt.

Den elfte januari 2013 döms den nu 55-årige mannen av Skaraborgs tingsrätt till åtta års fängelse[†] för försök till mord. Marina kommer till tingsrätten i rullstol och har stöd av anhöriga och vänner.

Det är en ganska vanlig uppfattning att man på sin dödsbädd inte ångrar vad man gjort, utan vad man inte gjorde. Det kan jag skriva under på. En av de saker jag kommer att ångra när det är dags för mig att dra vidare är att jag inte kontaktade Marina och återupplivade vår bekantskap innan det gick åt helvete för henne. Jag ville, tänkte göra det, men sölade som vanligt. Förhoppningsvis fick hon det stöd hon behövde från sina nära och kära under de svåra stunder hon haft, men jag önskar att jag hade kunnat vara där för henne och åtminstone låta henne gräva in naglarna i min arm när hon vaknade skrikande av smärtor eller att jag kunnat få tala lugnande till henne och råda bot mot ensamheten när mardrömmarnas ångest kvävde hennes tro på framtiden.

Vår lunch-"terass"

Vår lunch-”terass”

Det är inte bara de fysiska skadorna jag inte ser. Jag ser inte heller de kvarvarande spåren i hennes psyke. Kvinnan jag träffar verkar vara samma mjuka och underbara Marina jag minns, men jag vet att de själsliga ärren finns där under ytan. När hon tyst och frånvarande tittar ut över slätten som breder ut sig under oss känns det väldigt ”Marina-igt” och jag kan inte låta bli att le lite för mig själv åt potatisnäsan och fräknarna, men mest undrar jag över tankarna som rör sig under det mörkröda hårsvallet.

Men det som är värst är inte de fysiska skadorna utan de psykiska som inte syns utanpå. Rädsla, oro, svårt att sova och svårt att lita på människor är en del av det som Marina bearbetar.

Jag hyser en intensiv önskan att hon skall lita på mig, men håller den för mig själv. Jag tänker inte försöka intala henne att jag är värdig hennes tillit. Antingen litar hon på mig eller så gör hon det inte, i vilket fall är det meningslöst, kanske rent av kontraproduktivt, att försöka vinna hennes tillit. Det är något jag inte kan hjälpa henne med. Den striden måste hon utkämpa själv.

Kinnekulle-Utsiktstorn_1Vi går en sväng efter lunchen, tar oss upp den sista biten till utkikstornet längst upp på kullen. (Ett utkikstorn som jag för övrigt, under min tid i Danmark, till min stora förvåning upptäckte har en i det närmaste identisk tvilling på Köpenhamns Zoo.) Vi tar oss uppför alla trapporna. Tornet ser inte så högt ut från utsidan, men det känns som ett rejält träningspass när vi väl kommit upp, vi spenderar en stund på plattformen och studerar utsikten över slätten, över Vänern och Hällekis en bit bort. Efter tornet kollar vi monumentet som är rest över den flygande fästning som störtade där under andra världskriget, och går ner till platsen där Andrée, han som dog på Nordpolen, gjorde någon form av utgrävning. Vi återvänder sedan i sakta mak till Kinnekullegården.

Jag kör henne inte direkt tillbaka hem, utan vi åker en omväg på Kullen. Jag lyckas för övrigt med konststycket att under hela vår samvaro hålla mig något så när rimligt till hastighetsbegränsningarna, undrens tid är inte förbi. Fast det har sin enkla förklaring. Tiden går för fort som det är ändå. Vi passerar Blomberg där en ung kvinna mördades tidigare under sommaren. De blåvita banden som fortfarande finns där väcker en sällsam glädje i mig när vi åker förbi. Inte för att den unga flickan dog, utan för att Marina lever.

Jag är faktiskt över lag förvånad över mina reaktioner på vad som hänt Marina. Jag har rent allmänt inga större problem med att bli arg, och något sådant som ett uttalat mordförsök på någon jag tycker om borde få svavelosande flammor att glödga helvetets ugnar och fissionens blåvita raseri att väckas i mitt mellangärde. Men aldrig har vreden lyckats greppa mig i det här fallet. Den del av mitt inre som normalt är reserverad för den radioaktiva hettan verkar mest vara fylld med smetig, genomdränkt och sur grillkol som ingen gnista i världen kan få att ens fräsa till för ett ögonblick. Jag är inte en människa som gråter, men varenda gång jag läser artikeln i P4 Skaraborg, det har hänt några gånger vid det här laget, så är det något i mig som förvandlas till en våt sankmark och jag tror ta mig fan att jag blir blank i ögonen. Oavsett hur cynisk och negativ jag än är så får lamellerna inte grepp, det bara slirar, jag kan helt enkelt inte begripa att någon kan ge sig till att så pina lilla fina Marina. Min tankemaskin går i strejk.

Killen som körde över Marina fick åtta år. Det betyder förmodligen att han är ute igen någon gång 2018–2019[‡]. Jag hoppas jag aldrig kommer att träffa honom. Inte för att jag bryr mig egentligen. Han är en ”nobody” vad mig anbelangar.

death proof

Det är fortfarande tidig eftermiddag när jag släpper av Marina utanför hennes hem. Vi växlar några ord, och avskedskramas. Så åker jag hem, i ett sällsamt tillstånd av vemod blandat med lycka.

Varför tar jag upp allt detta?

Poängen är att det handlar om två perspektiv, till synes motstridiga, men bägge behövs. Man kan inte anlägga ett personligt perspektiv utifrån hjärtat på ett samhällsproblem, precis som man inte kan anlägga ett kallt rationellt perspektiv när det gäller någon närstående. Faktum är att risken är större att dö i en trafikolycka än den är att dö av våld i en nära relation. Så varför då blåsa upp våld i nära relationer som om det är något som drabbar var och varannan kvinna? Men ringer det på dörren och man möts, när man öppnar, av en blåslagen och blödande kvinna som hulkar fram att hon misshandlats av sin man så är det nog inte rätta tillfället att börja rabbla statistik och visa på att våld i nära relationer är ett överdrivet samhällsproblem.

Jag är inte villig att styra om hela samhället med mängder av restriktiv lagstiftning för att vi skall försöka uppnå en nollvision när det handlar om kvinnor som utsätts för våld. Det är ett ouppnåeligt mål, och livet är behäftat med risker. Man kan alltid råka illa ut. Jag hoppas däremot att de som verkligen drabbas får stöd av sin omgivning och att man ställer upp för dem både praktiskt och emotionellt.

Jag är jävligt glad för att Marina inte kommer att vara huvudperson i Perspektiv och proportioner – Del 3: Mördade kvinnor. Världen utan Marina känns helt enkelt inte rätt. Och så hoppas jag att det inte dröjer över 30 år till nästa kram. Hon e go’ tjejen.

Garfield Hug

†‡: Egentligen hade jag velat publicera det här utan Marinas vetskap, men eftersom det skulle kunna upplevas som integritetskränkande lät jag pliktskyldigt Marina få läsa det. Till min stora lättnad lade hon inte in något veto, eller hade några egentliga invändningar (tvärtom uttryckte hon att det var ”en fin och rörande text”), hon ville bara att en punkt skulle förtydligas: ”… om den kommer ut på tisdag är det nästan lite otäckt. Då är det nämligen exakt ett år till han kommer ut villkorligt. Han överklagade ju och fick minskat 2 år på domen. Försök till dråp. Det vill jag gärna att det stämmer så folk får se hur dom dömer.” [ì återvänd ][ì återvänd ]

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.

 

Om Dolf (a.k.a. Anders Ericsson)

Hjärtlös filantrop och altruistisk cyniker                                                                                 
Minimal moderering begränsad till rena nödvändigheter.                                                        
Skitstövlar åker ut permanent med en fet spark i ändalykten.                                                  
e-mail: dolf.gd@hotmail.com


Kommentarer

Perspektiv och proportioner
Del 2
Våld mot kvinnor
— 59 kommentarer

  1. Håller med, en fin och rörande text. Starkt gjort. Själv skulle jag ha svårt att skriva något liknande. Har nog att göra med vad man varit med om eller inte i livet.

    SvaraSvara
     
  2. Angående dömandet så har det med det ”moderna” (ociviliserade) effekttänkandet att göra. I min värld är försök till dråp exakt samma gärning som dråp, försöksgärningsmannen har bara misslyckats eller eventuellt har rent tillfälliga omständigheter spelat in. Man måste vara like sne i huvudet om man försöker köra ihjäl någon och misslyckas som om man försöker och lyckas.

    Det stora problemet med effekttänket är dock i andra änden där oaktsamhetsbrott straffas beroende på effekten utan att den var avsedd (i försöksfallet mildras straffet för att en avsedd effekt uteblev). Om man råkar slinta på ratten och kör på trotoarkanten (straffritt) så är man lika sne i huvudet som om man råkar slinta med ratten och kör på någon (vållande av kroppsskada 6 månader) eller råkar slinta med ratten och kör ihjäl någon (vållande av annans död 2 år).

    SvaraSvara
     
  3. @T:
    Tror mest det har att göra med att våga. När jag var liten hade jag alltid stor ågren när jag skrev brev, för jag tyckte jag sa för mycket, men jag insåg ganska snabbt att om jag skulle efterredigera så skulle inget bli kvar, så jag satte helt enkelt in som en princip att aldrig ändra vad jag skrev (i innehåll, rena fel korrigerade jag) och jag tror det var lite av ett genidrag, för jag brukar få ganska bra respons på vad jag skriver (när det inte osar svavel).

    SvaraSvara
     
  4. @T:
    Frågan är väl om ett kontaktförbud är något värt. Polisen rekommenderar ju själv medborgargarde nu för tiden. I det här fallet ställer jag gärna upp som frontman i ett medborgargarde, felet är bara att det är ett par mil bort och jag har inte ens bil. Fast jag har i och för sig ett år på mig att fixa en.

    SvaraSvara
     
  5. Fint skrivet Smile
    Jag brukar också använda trafikdöda som referens för mina små hjärtefrågor nämligen psykisk hälsa och narkotikapolitik. Dessa brukar ligga ganska konstant: Självmord är trafik x 3 och narkotikadöda trafik x 2.
    Tror dock inte man skall ställa problem mot varandra för mycket men jämförelse är bra för perspektiv.

    SvaraSvara
     
  6. @@skonaglomska:
    Jag menar förstås inte att man skall ställa dem mot varandra, tycker bara att trafiken är en bra baslinje, för även om det samhällsmässigt är något som ses som ett problem, så är det helt fritt från skrämselpropaganda och upprördhet. Man har helt enkelt en relativt nykter syn på det.

    SvaraSvara
     
  7. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
    Det undrar jag…

    Om man t.ex. jämför fortkörning och rattfylleri så är den allmänna uppfattningen allt annat än nykter, och anledningen till det är statens moraliseringskampanj mot rattfylla. Det dör fler personer pga fortkörning än pga rattfylleri varje år, ändå är fortkörning något man kan skämta om att man begått. Jag har till och med varit med om att vittnen i domstol skämtat om att de kört för fort för att hinna eller att de inte behöver särskilt mycket ersättning för förlorad arbetsförtjänst för att de ”snittar 120” på vägen tillbaka till arbetet. Men om nån jävel går ut och flyttar på bilen, efter några starköl,för att gästerna ska komma förbi då ryker vapenlicenserna, körkortet dras in, fängelse döms ut (nåja, inte just i det fallet) och grannskapet börjar tissla och tassla om rattfylleristen några hus ner på gatan.

    Om man utgår ifrån en normalperson så innebär en promille, alltså gränsen för grovt rattfylleri, ungefär samma brister i körförmågan som en ökning av hastigheten med 30% innebär, alltså att köra 65 i stan eller 91 på en 70-sträcka, eller 143 på en 110-sträcka.
    Om man utgår ifrån en ordentligt alkoholiserad person så är det ju så att de är farligare om de kör bil nyktra, eftersom deras förmågor är försämrade utan alkohol.

    SvaraSvara
     
  8. Jag skulle tippa att runt 50% av alla mil som körs, körs med överskridande av hastighetsgränserna, medan det förmodligen rör sig om några promille av alla mil som körs berusade, så vore konstigt om inte det gav utslag i statistiken.
    Det sagt, vad jag menade med ”relativt nykter syn” var att trafikfrågor inte präglas av samma irrationella hysteri som när det gäller våld. Man gör inte stor affär av att sätta sig i en bil, men bussar skall stanna separat för att låta kvinnor gå av själva, män skall gå över till andra sidan när de möter en kvinna, kvinnor har ångest för att gå hem själva osv osv osv.

    SvaraSvara
     
  9. @Dolf Jag sa hellre för lite än tvärtom. Att skriva var inte att tänka på, men sånt förändras när man blir äldre och får självdistans.

    Någon skrev för ett tag sedan ”skjut, gräv och tig” om hopplösa fall som i ett normalt samhälle hade blivit inlåsta på livstid. Har GM nåt mellan öronen håller han sig långt borta.

    SvaraSvara
     
  10. Hej.

    En eloge för din text. En av de saker som bäst hjälper en i din väninnas situation är just vänner, riktiga pålitliga trygga vänner. Min erfarenhet är att ibland räcker det med att personen vet att man finns, att man inte försvinner.

    Du lyckas med den här texten både diskutera rättslaget, konflikten hjärta och hjärna, samt ge en på en gång varm och känslosam men ändå saklig fallbeskrivning. Tack för att du delar med dig.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraSvara
     
  11. @Rikard: Tack för elogen. Texten har legat och väntat länge på att få komma ut.

    SvaraSvara
     
  12. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
    Så stor skillnad tror jag inte att det är. En finsk undersökning för länge sedan visade att det gick ca 30 miljoner km (mil?) körda per dödsolycka pga fortkörning (definierat som 1km/h för fort och uppåt) och ca 35 miljoner km (mil?) körda per dödsolycka med mer alkohol i blodet än rattfyllerigränsen.
    Det är farligare att köra för fort än att kör full, även relaterat till omfattningen. Det är ändå en enorm skillnad i fördömandet, enbart baserat på moraliseringskampanjer.

    Schweiz är ett annat exempel, de sänkte sin rattfyllerigräns från 0,8 promille till något annat (typ 0,4 promille) och fick genast en ökning av trafikolyckorna, ökningen stod framförallt helt nyktra kvinnor för och olyckorna skedde på kvällar och helger. Slutsatsen var att kvinnor som var trötta och kanske lite arga för att de skulle hämta sina män på krogen var sämre bilförare än lagom förfriskade män som körde hem sig själva, så man höjde rattfyllerigränsen igen.

    SvaraSvara
     
  13. @MJ:
    Jag vet inte vad dagens promillegränser är och har inte heller koll på statistiken när det gäller rattfylla, så tänker inte ta den diskussionen. Men jag håller med dig om att det är fånigt om man åker dit för att man flyttar på bilen efter att ha tagit ett par starköl.
    Men det var liksom inte lagstiftningen i sig själv jag syftade på i sammanhanget, utan den uppskruvade retoriken och skrämselpropagandan.

    SvaraSvara
     
  14. @MJ:

    ”Schweiz är ett annat exempel……så man höjde rattfyllerigränsen igen”

    Det var nog första gången som jag läste en kommentar av dig och verkligen hoppades att du hade rätt och jag fel!

    Den gamla gränsen på 0.8 var kanon! Man kunde dricka två öl eller en halv flaska vin utan ångest och sen köra hem! Men de tog ner den till 0.5 för några år sen och TYVÄRR verkar de inte ha höjt den!

    https://www.ch.ch/de/alkohol-im-strassenverkehr-und-in-der-schifffahrt/

    Fast det kanske gläder dig att det inte alls är samma hysteri här kring saken och det är ingen stor sak om man kör efter några glas. Fast blir man stoppad åker man dit!

    SvaraSvara
     
  15. @Utlandssvensk, @MJ:
    Oups, kollade precis nu. 0.2 ‰ för rattfylla. Lite skillnad från när jag tog körkort. Har för mig det var 0.5 ‰ för rattonykterhet och 1.0 ‰ eller 1.5 ‰ för rattfylla.
    Innebär med andra ord att jag inte ska sätta mig bakom en ratt på en vecka efter att jag klämt ett par bärs.

    SvaraSvara
     
  16. @MJ:

    ”Hmm, det kanske aldrig höjdes? Eller var det lägre än 0,5 tidigare?”

    Det var 0.8 ganska länge, men sen gick det ner till 0.5 för kanske 5 år sen. Det är möjligt att det kan finnas skillnader beroende på kanton, men jag tror inte det.

    Man kan också observera att de är mycket mer interesserade av fortkörning här och bevakningen är stenhård, Man har även lyckats otroligt bra och nästan ingen kör för fort. Å andra sidan struntar de i rattfylla och det är aldrig några kontroller. I praktiken blir det endast ett problem om du är inblandad i en olycka.

    Den allmänna inställningen är också dramatiskt annorlunda mot Sverige, där folk blir närmast hysteriska om de hör att någon har kört bil efter en flaska vin. Här är det ingen stor sak.

    SvaraSvara
     
  17. Fantastisk text. Mycket berörd av innehållet och Marinas öde. Levde en tid i ett förhållande där jag misshandlades grovt till medvetslöshet och nästan kvävd (i min ungdom) Det tog minst 15 år innan jag slutade”huntades” av det på olika sätt. Höga röster plötsliga rörelser, mardrömmar ångest och en ”grundsorg”. Enda vinsten med dessa erfarenheter är i de diskussioner med rabiata manshatare man haft då de triumfatoriskt utropat att jag ”inte vet vad jag talar om”

    Kan åxå känna retroaktivt medlidande och empati med de tjejer han tydligen missbrukade EFTER mig varav en hamnade på psyket

    SvaraSvara
     
  18. Jag läste det här inlägget tidigare idag, och något skavde. Så läste jag Perspektiv och proportioner del 1 Våldtäkt, och skavet blev tydligt. Det går inte att jämföra äpplen och päron. Blixten, sjukdom eller en ren olycka har inte för AVSIKT att skada eller döda någon, till skillnad från våldsverkare och våldtäktsmän. Det finns ingen medveten ONDSKA i blixten. Det är lättare att vara överlevare av ”shit happens” än att leva av efterverkningarna av våld.
    Sen är ju fear monglering avskyvärt, men kan lyftas fram på annat sätt än med skev statistik och skeva jämförelser.

    SvaraSvara
     
  19. @Alice i Underlandet:
    klart man kan. Jag har ju gjort det. Är man ute på sjön i en eka när åskan går för fullt så har man väl all anledning att vara rädd. Likaså kan jag förstå att någon faktiskt är rädd som går ensam genom en mörk och skum gränd. Jag gick vilse i London en sen kväll en gång och hamnade plötsligt i något som i det närmaste påminde om ett förfallet miljonprojekt, med skum belysning, en helt öde gata, och möter en skum typ som kommer gående mot mig och drar med en käpp över staketspjälor. Absolut inget hände, men jag nackhåren reste sig. Har många gånger känt obehag när jag gått längs ströget i Köpenhamn på natten och hört någon komma bakom mig (fast det är en relativt välbefolkad gata).
    Och lever man tillsammans med någon som verkar obalanserad och våldsbenägen så har man väl all anledning att vara orolig, om inte rädd.
    Men det är en ständig ”fear mongering”, man behöver inte göra saker och ting farligare än de är. Och rent generellt så har du större risk att dö i trafiken än du har att dö på grund av din partner slår ihjäl dig i ett förhållande, och jag antar att det samma gäller för skador allmänt.
    Så, om du ser tecken på att din partner kan bli farlig och att du befinner dig i ett riskfyllt läge, ja då är det förstås rationellt att vara rädd, och då bör du också tänka över din situation och dina valmöjligheter. Men såsom media utmålar saker så skall alla (kvinnor) gå omkring i ett ständigt tillstånd av förlamande skräck.
    Hela poängen med perspektiv och proportioner var just att försöka visa på hur media skruvar upp volymen, och att det faktiskt finns anledning till att försöka skruva ned den. Därmed inte sagt att det inte finns några faror alls. Det är inte min avsikt att försöka ersätta ett falskt inferno med ett falskt paradis.

    Sen tror jag att du missade min poäng med blixten i del 1, vilket var att man skulle utan större problem skulle kunna fylla upp nyheterna med folk som träffats av blixten om man ville, men, precis som du påpekar, blixten har ingen intention eller avsikt, så saknar skrämselverkan. Men det är precis lika befogat eller obefogat att skriva om någon som träffats av blixten på andra sidan världen som det är att skriva om att någon blivit våldtagen i Indien.
    En femtedel (eller däromkring) av världens befolkning finns i Indien, klart som sjutton att det förekommer våldtäkter där dagligen, och att en del av dem är synnerligen råa och brutala. Konstigt vore det annars. Det är helt enkelt en naturlig följd av de otroliga mängder människor som finns där.
    I sverige dör det omkring 350 personer per dag, givet en befolkningsmängd på 10 miljoner och en medellivslängd på 80 år. 350 pers är ganska mycket. Det är nästan en Estoniakatastrof om dagen (det var tydligen 501 svenskar som dog där).
    Jag tror bara att man är bättre betjänt av att se verkligheten som den är, inte att göra den värre än den är.
    Varför skall man jaga upp folk med hur hemska flygolyckor är, när det faktiskt är säkrare att flyga än att åka bil? Typ. Om du förstår vad jag menar.
    Se även Den uppgivna hopplöshetens förlamande cancer | Genusdebatten

    SvaraSvara
     
  20. Tack, Dolf för en finstämd artikel.
    Den berörde mig och gav mig perspektiv.
    Jag hoppas innerligt att Marina får leva i fred och utan inblandning från gärningsmannen.
    I det sammanhanget hoppas jag även att han har fått och tagit emot hjälp mot sin ilska för att kunna leva vidare med sitt liv efter avtjänat straff.

    SvaraSvara
     
  21. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    ”blixten har ingen intention eller avsikt, så saknar skrämselverkan.”

    Jorå, får bara media rapportera, spekulera och haussa upp det till orimliga proportioner så finns det visst skrämselverkan i det. Även det handlar om perspektiv och proportioner.

    Jämför med klimatalarmismen som skrämmer upp människor.

    Man har ju förresten redan där gått från att skrämma folk om global uppvärmning (då de får svårare och svårare att påvisa detta) till ”klimatförändringar” där just oväder, bl.a. nederbörd och blixtar används i skrämselpropagandan.

    SvaraSvara
     
  22. En annan dynamik, också den ganska sorglig, är den om kvinnan som väljer en bad guy, gina tingles, och den om den goda och vänliga mannen som inte kittlar kvinnan på samma sätt.

    SvaraSvara
     
  23. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Du skriver ”Jag tror bara att man är bättre betjänt av att se verkligheten som den är, inte att göra den värre än den är.” Precis, men i verkligheten så är konsekvenserna för den som drabbas av personligt våld livslånga ärr i själen till skillnad från att ta sig igenom en olycka eller sjukdom. Det är det jag menar när jag skriver ”Det är lättare att vara överlevare av “shit happens” än att leva av efterverkningarna av våld.”

    Om vi lämnar dödsfall och grava handikapp därhän oberoende av typ av våld så är det tydligt för mig att opersonliga olyckor leder till ett tidsbestämt lidande, men personligt våld leder till bestående lidande. Eller, annorlunda uttryckt, det personliga våldet ackumulerar offer över tid, till skillnad från de flesta olyckor och sjukdomar.

    En annan verklighet är att män är mer våldsutsatta än kvinnor, och det är inte en obetydlig andel av sexualbrottsoffer som är män eller pojkar. Män saknas nästan helt i statistiken, men de siffror som finns för pojkar ökar hela tiden. Så frågan är hur renodlad kvinnofråga det sexuella våldet är.
    När våld mot kvinnor tas upp i en jämförelse med trafik och blixtar så haltar det betänkligt för mig, dels utifrån konsekvenser (kroppsligt/själsligt lidande och varaktigheten av konsekvenserna), dels för att motsvarande statistik för män inte tas upp. För att inte tala om att använda ganska säker statistik (trafik) för att jämföra med mycket osäker statistik (sexuellt våld mot män och kvinnor).

    Om syftet är att visa på fear monglering – ta bort sex ur ekvationen och våldsstatistiken blir väldigt annorlunda och behöver inte ställas mot blixtar och Estonia. Risken är att du med den metod du använt bidrar till att konservera fördomar istället för att spräcka dem.

    SvaraSvara
     
  24. @Anders Senior:
    Det är väl i viss mån sant. Men blixten i sig är ganska opersonlig och är som sagt vad något som ”bara händer”. Det är nog helt enkelt för svårt att skrämma folk med blixten. Det är i kombination för specifikt, sporadiskt, opersonligt och slumpmässigt. Sen kan man lätt undkomma själva blixten genom att bara sätta sig i en bil eller något annat som fungerar som en Faradays bur. (Men man kan som sagt vad hänvisa till ”ökad förekomst av blixnedslag” om man vill skrämma folk med avseende på klimatet)

    SvaraSvara
     
  25. @Alice i Underlandet:
    Poängen med att jämföra med blixtar och bilolyckor är just att de är helt fristående och inte har någon koppling. Det är ett rent ”numbers game”, en helt annan typ av fenomen men i jämförbara storleksordningar och görs just för att frigöra det från den emotionella kopplingen till våldet.
    Vad gäller osäkerhet i statistik (mörkertal osv.) så vill jag minnas att jag i våldtäktsinlägget också jämförde med hjärtattacker och rån. UlfT hänvisade i en av de tidigare kommentarerna efter inlägget till en undersökning av BRÅ där det (om jag minns rätt) framkom att det var mycket, mycket vanligare att man utsatts för rånförsök än för våldtäktsförsök men det var en liten anmälningsgrad. Förmodligen för att det uppfattas som ganska meningslöst att anmäla.

    SvaraSvara
     
  26. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Med risk för att missförstå ironi… Smile

    Det jag kommenterade var: ”Man har helt enkelt en relativt nykter syn på det.”

    Förutom när det gäller MC, då man helt bortser från den forskning som finns och försöker skapa lagar och straff som, om inte direkt diskriminerande, är djupt orättvisa.

    SvaraSvara
     
  27. @Jimbo:
    Har inte kört mc sedan 70-talet, och var inte bosatt i sverige på över 20 år, så jag är lite oinsatt i vad det är du talar om.

    SvaraSvara
     
  28. @Alice i Underlandet:
    Skillnaden är bara förväntningarna från omvärlden. Om omvärlden förväntar sig att ”hela livet är förstört” då blir det också ofta så. Jag känner folk som råkat ut för allvarliga våldsbrott och folk som råkat ut för olyckor, det finns inget samband i att de som råkat ut för brott skulle ha svårare att återhämta sig, generellt sett så går allt över.
    Jag känner en kille som dödades i Afghanistan (inget brott förvisso) hans familj återhämtade sig snabbt.
    En annan familj där en dotter på 9-10 år dog i medfödd sjukdom, modern var sjukskriven två år och har fortfarande men av det.
    Son i 20-års-åldern död i diabetes – svår chock, återhämtat sig.
    14-åring rullstolsbunden efter trafikolycka, son som begick självmord, son och pappa blev mördad i ett fotbollsbråk, huggen i halsen med ölflaska och spenderade nästan ett år på sjukhus, föll från byggnadsställning och hamnade i rullstol i flera år, osv. Se omkring dig och fundera på om det verkligen finns någon skillnad i hur folk återhämtar sig.
    En annan bekant jag kan nämna är: Hund sprang bort under jakt och återfanns långt senare drunknad – karln har inte återhämtat sig femton år senare. Han har inte jagat sen dess, har ny hund som han inte släpper ur sikte, då och då sitter han vid fönstret med en kopp kaffe och en tår i ögat och tänker på hunden som försvann. Innan de hittat hunden så var han ett totalt vrak. Gubben var över 70 år när det hände och var en gammal hårding som varit sjöman, FN-soldat i Kongo m.m.

    SvaraSvara
     
  29. Sedan jag började läsa på genusdebatten är detta något jag funderat på mycket: Hur förändrar våld oss?
    Själv är jag oerhört obekväm med att krama bekanta när vi träffas och om jag amatöranalyserar mig själv har det att göra med den (milda) mobbningen jag utsattes för i mellan och högstadiet, jag blev aldrig slagen blodig eller nåt sånt men jag tror ändå det har format mig till den jag är idag.
    Om man ser på statistik från maj i år:
    https://twitter.com/stockholmssnut/status/618705331988865024
    Så ser man att ca 40 barn mellan 0-14 år blir misshandlade varje dag i Sverige.
    Hur förändrar det deras framtid? Hur många blir förövare? Hur många får offermentalitet? Självskadebeteende?
    Som vuxen tror jag inte man blir lika förändrad.
    Det är här feminismen går på villovägar, de vill lära vuxna män sluta slå och våldta kvinnor, till dem vill jag säga: Sluta misshandla ditt barn!
    Detta är givetvis en ond cirkel av både fysiskt och psykiskt våld, men om vi börjar i fel ände kommer vi aldrig att bryta den.

    SvaraSvara
     
  30. @Nilsson:
    Det förändrar väl olika människor på olika sätt. Det enda man kan vara ganska säker på är att det förändrar alla, och i samtliga fall är en förändring man önskar de sluppit.

    SvaraSvara
     
  31. Jag slås av hur lite vi egentligen vet om den här sortens karaktärer som mannen som körde på Marina. De som gör sådant har antagligen en och annan gemensam nämnare, men eftersom man bara lyfter fram egenskapen ”man” så förblir de verkliga varningstecknen osynliga.

    SvaraSvara
     
  32. @Rick:
    Ett annat problem är ju att man klumpar ihop allt våld mot kvinnor till samma sak. Det är helt olika personer som mördar, mördar och sedan dödar sig själva, eller som ger en örfil.
    En störning som det ofta bortses för mycket ifrån är narcissism. Narcissister är överrepresenterade i en mängd olika brottskategorier och väldigt lika psykopater i sin brottslighet. En narcissist har svårt att begripa att andra inte tycker att han är fantastisk och har extremt svårt att tåla kränkningar eller något nedvärderande. Narcissister begår oftare sexualbrott och oftare våldsbrott än andra människor. Att bli helt vansinnig över att en kvinna nekar till förhållande eller sex är en typisk reaktion för narcissisten. Narcissisten åker också ofta fast, eftersom denne ofta räknar med att andra ska hålla med.

    Den som mördar t.ex. frun och/eller barnen och sedan begår självmord (eller har planerat att begå självmord efteråt) är oftast svårt deprimerad och har ofta vanföreställningar. Motiven verkar vara (väldigt få av dessa självmördare lämnar några förklaringar efter sig) att man gör det som man tror är bäst för alla.

    Men det finns en massa olika motiv. En man i Norrland mördade sin f.d. hustru med en slaktmask efter att han förlorat en vårdnadstvist. Han verkade helt frisk och förklarade det med att hon var så sjuk att han var tvungen att göra det för att rädda barnen från att växa upp med henne. Det motivet har jag sett vid flera mord efter förlorade vårdnadstvister, ca 4-5 fall.

    En grupp som jag tycker att man också glömmer bort är de med ”bortskämda-sonen-syndromet”. De begår oftast inga grövre brott, men de lever typiskt sett i förhållanden där de förtrycker sin fru och barnen. Det är typen som ger frun en örfil ibland.
    Jag har mindre erfarenhet av det, men det finns nog ett ”bortskämda-dottern-syndrom” också, men det leder nog oftare till skilsmässa.

    SvaraSvara
     
  33. @MJ:

    Ser inte riktigt skillnaden på det överbeskyddade barnet och narcissister, de är ganska lika i beteendet.
    Det känns det som att narcissismen ökar rejält i Sverige med hela den curlade generationen och det är svårt för barn som inte är uppfostrade på detta sätt att ”ta plats” i klassrummet.

    SvaraSvara
     
  34. @MJ:

    ”En narcissist har svårt att begripa att andra inte tycker att han är fantastisk och har extremt svårt att tåla kränkningar eller något nedvärderande.”

    Det låter som att en betydligt större andel av västvärldens kvinnor passar in på denna beskrivning än vad gäller männen.

    SvaraSvara
     
  35. @Nilsson:

    ”Det känns det som att narcissismen ökar rejält i Sverige med hela den curlade generationen och det är svårt för barn som inte är uppfostrade på detta sätt att “ta plats” i klassrummet.”

    Ja, det tror jag stämmer bra. Här kan man även märka väldigt tydliga skillnader mellan olika länder. Att ungar skriker och bråkar i offentlig miljö förekommer i unikt hög utsträckning i Sverige. Tågen är stundtals rena plågan pga. detta. Detta skulle helt enkelt inte tolereras i de flesta andra länder, men i Sverige är man fascist om man har synpunkter. Helt sjukt!

    SvaraSvara
     
  36. @Rick:
    Det ska sägas att jag vet ingenting (eller väldigt lite) om killen ifråga, eller Marinas förhållande med honom, utöver vad som står i inlägget och de länkade artiklarna. Vad jag förstår är han jämnårig med mig, så om han inte är inflyttad i trakten så bör han ha gått i parallellklass med mig, kanske rent av i samma klass (fast jag tvivlar, i så fall hade jag nog fått veta det på något vis).
    Maria säger i det första citatet jag ger: ”– Jag sa att det är ingen idé att du är här, då åker han iväg och jag går över gatan.” vilket väl tyder på att det råder någon slags oenighet mellan dem. Jag tycker mig förstå att han var svartsjuk av sig.
    När något sånt här händer är det väl ganska givet att det funnits tidigare osämja mellan dem. Det är knappast så att det vara små rosa moln ända fram tills den kvällen. Men jag har inte frågat Marina, och tänker inte heller göra det, hon får själv berätta om hon känner för det.
    Det är i alla fall enligt min åsikt ganska självklart att de bråkat tidigare, frågan är väl om det förekommit något tidigare våld, lindrigt eller grovt, eller indikatorer av sådant slag att de signalerat att killen utgör en direkt fara.
    Som sagt, jag vet inte, så allt på den fronten är rena spekulationer.

    SvaraSvara
     
  37. @Rick:

    Det beror nog också på att stort fokus legat på kvinnorna som stannar kvar i sådana förhållanden. Jag kan räkna upp en rad olika egenskaper som är gemensamma för dessa kvinnor.

    Men när det handlar om gärningsmännen är det bara, ungefär som du säger, ”det är män från alla samhällsklasser”. Väldigt svepande och ofokuserat.

    SvaraSvara
     
  38. Jag tror ju inte på teorin att alla kvinnor som blir misshandlade i förhållandet faller för lättupptäckta så kallade ”bad boys”.

    Jag tror psykiska störningar är svåra att upptäcka, en psykiskt sjuk människa blir ofta väldigt slipad och duktig på att dölja sin sjukdom.

    Jag har till exempel blivit väldigt duktig på att dölja mina tvång när andra är i närheten.

    Överhuvudtaget talas det väldigt lite om gärningsmannaprofiler i Sverige, tycker jag. I USA verkar det vara mycket vanligare.

    SvaraSvara
     
  39. Är man en känslig och störd person vet man oftast exakt vad som anses normalt och vad som inte är det. Och hur pass mycket man behöver dölja från omgivningen.

    SvaraSvara
     
  40. @jenny:
    Tror även att man blir bra på att ”gaslighta” sin partner att tro att ens sjuka beteende är normalt.

    SvaraSvara
     
  41. @Nilsson:

    Ja det där är skrämmande. I mitt fall hoppas jag att min sambo inte tar för stor skada. Man anpassar sig, men ok, det är ofta mitt fel att vi är sena, eftersom mina tvång blir värre när jag är stressad och det är exakt då som de inte borde eskalera.

    Vad har du för ”grej”?

    SvaraSvara
     
  42. @jenny:

    Hade en del tvångssyndrom när jag var yngre, det enda jag kan komma på som finns kvar är att jag måste kolla om saker är låsta minst en gång efter jag låst dem.
    Annars är det väl mest att jag är introvert och analyserande, det sätter en del spår i mitt sociala liv.

    SvaraSvara
     
  43. Pingback: Den uppgivna hopplöshetens förlamande cancer | Genusdebatten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting