Det ideologiska bedrägeriet – Getting screwed
avatar

Det största hindret för upptäckt är inte okunskap, det är illusionen av kunskap

Jag väljer att inleda denna mycket långa text med detta citat av den amerikanske historikern Daniel Boorstin och adderar hans tes om att de mest civiliserade folken i själva verket är de som är medvetna om att de låter sig ledas av normer som de själva har hittat på.  Något som tydligt pekar på vilket ociviliserat land Sverige är, där insikten om normernas kulturella konstruktion är helt frånvarande men sådana istället betraktas som något närmast gudagivet självklart.  Vårt samhälle faller helt in i hans omdöme om (den amerikanska) kulturimperialismen: ”När vi upptäcker att vi saknar ett annat folks dygder kallar vi dem för laster. Andra har varken haft tillräckligt stora rikedomar eller tillräckligt avancerad teknologi för att fördunkla sin verklighetsuppfattning med skuggor.”

Vårt land (och andra) ligger inte bara i skugga, skulle jag vilja hävda, utan det är redan skymningen som är på väg att falla.

Den absolut viktigaste faktorn för att skymningen sänker sig över oss är ideologi (oftast upphovet till normer).  Genom historien har vi sett oräkneliga exempel på detta, med de största ideologiska marodörerna i form av kristendom, islam, kommunism, fascism och nazism – i nämnd kronologisk ordning.  Det farliga i dessa är den absoluta övertygelsen om att vara innehavare av den ENDA sanningen, att vara förkämpar för ”den goda saken” – och därmed innehavare av rätten att tvinga alla andra att följa den ENDA sanningen. Kyrkofadern Augustinus uttryckte det sålunda:  ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff […] Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.” Man kan laborera med ”naturens” eller ”darwinistisk” lag, muslimsk, nazistisk eller – för att närma oss den ideologi som idag fått hegemoni i samhället – radikalfeministisk doktrin, men i slutänden handlar det om samma sak: Övertygelsen om den egna ”rättfärdigheten” och rätten att påtvinga alla andra densamma.

I det följande ska jag illustrera en av de tyngsta grundpelarna i hegemoniserandet av en ideologi, nämligen bedrägeriet.  Såsom innehavare av den ENDA sanningen räcker det i allmänhet med att vara övertygad om att något är fel för att det ska vara det.  Problemet är bara, att om man då landar i att det bara är känslan som leder någon – utan vetenskaplig eller empirsk grund för den – så måste ”fakta” produceras och verkliga fakta förtigas.  I det här kan ”vetenskapliga” discipliner – som t ex rasbiologi eller genusvetenskap – konstrueras som egna ämnesområden, men oftare handlar det om att förtiga fakta som motsäger den ENDA sanningen.

Radikalfemininismen – d v s den idag statsbärande ideologin i vårt land – har, ända sedan den sprang fram ur kommunismen, vilat tungt på bedrägeriet. Det illustreras inte minst av att man i kriget mot mannen – lika ensidigt som de kristna beskrev hedningarna som aggressiva vildar, mördandes oskyldiga kristna – beskriver mannen som våldsverkaren och kvinnan som ”offer”.  Ensidigt utmålas mannen som den aggressive misshandlaren, trots att all forskning visar att kvinnan är lika, eller mer aggressiv i förhållanden än män (vilket betyder att detta är ett mänskligt problem, inte könsrelaterat).  Något som inte minst visas av att det finns vissa tecken på att det kan förekomma mer våld i lesbiska förhållanden än i manliga homosexuella sådana (39,2 % offer i de förstnämnda mot 23,1 i de sistnämnda i USA enligt en tabell, s 29).  Det är inte heller så att kvinnor i allmänhet är mindre aggressiva än män gentemot varandra, men aggressiviteten är oftare psykisk än fysisk.

I detta krig mot mannen har också metoder använts som är närmast kriminella. I jakten på ”pedofiler” från omkring år 1980 och framåt (som skulle garantera mödrarna vårdnad om barnen) utvecklades t ex teorin om ”bortträngda minnen”.  Något som uteslutande drabbade oskyldigt anklagade män.  Detsamma gäller urholkandet av rättssäkerheten i våldtäktsmål och utmålandet av kvinnan som ett ständigt sanningssägande offer (missförstå mig nu inte, alla verkliga vålds- och tvångsbrott är förkastliga, men oskyldiga ska inte dömas och rättssäkerhet är viktigt).  Dessa tangerade den sexuella sfären och då vårt samhälle i 2000 år stämplat sexualitet som en form av pervers varböld i människans beteende kunde radikalfeminismen i kriget mot ”ondskan” (mannen) liera sig med en annan ensanningsideologi; kristendomen (varmed jag inte önskar stämpla alla kristna som sanslösa ideologer, men ideologin i sig bär tyvärr detta med sig).  Med det kunde bedrägeriet nå nya höjder, genom att ytterst få ifrågasätter sexualitetens förödande konsekvenser.

Relationsforskaren Richard Strauss räknar upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” ideologerna verkar i sin självförverkligande gärning.  Allmänt anpassat är de:

1) Tysta ner bevis.
2) Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.
3) Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.
4) Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör det.
5) Skapa ”bevis” genom citeringar.
6) Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan motsäga den feministiska ”sanningen”.
7) Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den feministiska ”sanningen”.

Strauss skriver i en helt riktig analys: ”De sju ovan beskrivna metoderna har skapat ett klimat av rädsla som har hämmat forskning och publicering,” vilket ju bekräftas av att även sådana institutioner som SVT regelmässigt tillämpar metoderna.  Naturligtvis kan man i andra sammanhang byta ut ”feministiska” mot ”kristna”, ”muslimska”, ”fascistiska”, ”veganska”, ”rasistiska”, ”antirasistiska” m fl ideologiska eller aktivistiska termer, men det valda ”feministisk” träffar mitt i prick i hur det svenska samhället idag fungerar.  Besvärande nog är det ofta – men naturligtvis inte enbart – självgoda medelklasskvinnor, övertygade om sin egen förträfflighet, som är grunden till att detta kan fortgå.

Här ska jag fokusera på bedrägeriet genom en bok om prostitution som nyligen utkommit. Den är skriven av en representant för en i vårt land närmast utrotad art, journalisten med ett kritiskt och ifrågasättande öga (vi har ju ersatt dennä med propagandisten istället – även om dennä också bedrägligt nog kallas ”journalist”).  Just den här heter Alison Bass och boken ”Getting screwed” (University Press, New England 2015).

De många människor som representerar inledningscitatet med ”illusionen av kunskap” har ju bl a lyckats genomdriva sexköpslagen i vårt land. Denna lag är naturligtvis en del av kriget mot mannen – eftersom de flesta män är sexköpare och de kvinnliga dito ignoreras – men också mot människors rätt att bestämma över sin egen sexualitet.  Jag är verkligen inte omedveten om detta, eftersom jag själv skrivit en bok om sextraffickingmyten och den negativa mytbildningen runt sexarbete, men det illustreras också väldigt bra av nämnda författare.

Stora delar av boken ägnas åt att beskriva hur förbudslagstiftning i prostitutionsfrågan uteslutande negativt drabbar enskilda sexarbetare och bordellföreståndare, men det i min mening verkligt intressanta är den forskning som relateras. Vi får inledningsvis en historisk överblick där det konstateras, att inte ens på 1800-talet var kvinnorna tvingade in i prostitution.  Redan 1858 fann William Sanger att mellan 5 och 10 % av kvinnorna i New York någon gång prostituerade sig, p g a fattigdom, och att mindre än en femtedel på något sätt tubbats till eller tvingats in i prostitution.  William Acton fann också, att sexarbetarna hade bättre hälsa än andra arbetande kvinnor och att de inte var mer sannolika att bli offer för alkoholism, galenskap, självmord eller andra problem.  De prostituerade hade också en högre status än den som dagens radikalfeminister tilldelar dem och – liksom tidigare i historien, min anmärkning – de kunde efter avslutad ”karriär” återinträda i samhället.  Liksom idag använde ”abolitionisterna” (kristna och feminister) samma metoder som listats ovan och myten om det vita slaveriet fabricerades för att skrämma folk till att acceptera den tidens innehavare av den ENDA sanningen påbjudna fördömelsen av prostituerade och prostitution.  EXAKT som traffickingmyten idag används (längre har människan inte kommit alltså).

Sedan skildras framväxten av sexarbetarnas organisering, och kampen för rättigheter från omkring 1970 och framåt, med namn som Margo St. James och Carol Leigh (som 1978 myntade termen ”sexarbetare”). Här kommer också in den amerikanska polisens totala ignorans av brott begångna mot sexarbetare.  Hur man underlåter att undersöka eller ens notera anmälningar och hur mord på sexarbetare lågprioriteras.  Något som genomsyrar hela boken.

Liksom undertecknad gör också Bass upp med degraderande myter om sexarbetet. Som t ex den, att nästan alla sexarbetare varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.  Gatubaserade sexarbetare bär visserligen dubbelt så ofta som andra en sådan bakgrundshistoria, men de gatubaserade sexarbetarna utgör inte mer än ca 5-15 % av alla sexarbetare runtom i världen.  Det är naturligtvis inte heller sexarbetet, påstår jag frankt, som orsakat övergreppen i barndomen, utan istället blir yrket ett alternativ för överlevnad i ett samhälle som inte lyfter ett finger till hjälp åt de utsatta.  Inte heller är minderårig prostitution ett stort problem.  Bass åberopar en nederländsk studie som visar att medianåldern för inträde i sexarbetet är 27 för icke drogberoende, 25 för drogberoende och 24 för transsexuella sexarbetare.  Det kan t ex kompletteras med Steinfatts studie av mer än 4000 sexarbetare i Thailand (Working at the bar), som visade att inte mer än 12 % av sexarbetarna var under 18 år, men långt mindre än 1 procent under 16 år (en var 13, tre 14 och elva 15 år gamla).  Inte heller har sexarbetare i stort en sämre psykisk hälsa än genomsnittskvinnan (s 66), men detta är naturligtvis något som måste förtigas av de självutnämnda ”räddarna” av sexarbetare – d v s radikalfeminister och religiösa som i sin ”godhet” istället måste behandla dem som barn.

Däremot är sexarbetarna tyngda av det stigma som de självutnämnda ”goda” lägger på dem. Det är ett mycket större problem än våldsamma kunder, eftersom de tvingas att leva ett liv i lögn gentemot sin omgivning.  De ”goda” är alltså en psykiskt våldsam faktor som förpestar livet för sexarbetarna.  Däremot, finner Bass – liksom ett flertal andra studier – att det är uppenbart att den överväldigande majoriteten av sexarbetarna (av samtliga kön) gör ett medvetet val att inträda i yrket.

Boken berör också traffickingmyten, och liksom undertecknad är författaren klar över de gigantiska överdrifter och lögner som rapporteras officiellt. Ska jag uttrycka någon kritik mot boken är det dock att hon ibland väl enkelt utgår från att där ändå finns en betydande mängd av traffickerade sexarbetare, men hon betonar också att vanlig arbetstrafficking är ett mycket större problem än sextraffickingen – men den typen av trafficking är ju inte sådan som leder till uppmärksamhet och därför ignoreras den i stort.  Bass understryker också hur de självutnämnda ”goda” jämställer allt sexarbete med trafficking – därmed omyndigförklarandes dem som valt yrket.  Hon konstaterar också att den bedräglige/våldsamme ”hallicken” är ett relativt ovanligt fenomen.  ”Till exempel fann en studie vid Jay College, av tonåringa sexarbetare i New York, att merparten av dessa inte rekryterats eller var under kontroll av hallickar (s 93).  Endast var tionde åberopade en sådan, medan 45 % meddelade att det var vänner som lett dem in i jobbet.  De flesta kvinnor som arbetade med hallickar hade en negativ attityd mot dem men somliga talade varmt om dem.  Den kände sexualforskaren David Finkelhor beskriver vad de ”goda” radikalfeministerna egentligen åstadkommer:  ”Att sätta fokus på att stoppa prostitutionen får människor att tro att lösningen är att få dem ut ur prostitution. Min känsla är att det inte är på detta sätt som ungdomarna ser sig själva eller problemet. Om du definierar ett problem annorlunda än den avsedda gruppen du försöker hjälpa så är det ofta ett recept för misslyckande (s 95).”  Liksom flera andra undersökningar fann också studien vid Jay College att det var fler minderåriga pojkar än flickor som sålde sex – men ändå lyfts aldrig denna fråga (eftersom det primära är att bekriga mannen, inte hjälpa människor, min anmärkning).

Boken handskas också med problemet att de självutnämnda ”godas” (radikalfeminister och religiösa) stigmatisering av sexarbetarna omintetgör möjligheterna att kunna kliva in i samhället i arbete, att få bostad m m. Där har antiprostitutionsaktivisterna sedan 1800-talets slut lyckats åstadkomma en starkt negativ vändning för sexarbetarna, vilka tidigare i historien betydligt enklare – och med mer respekt – kunnat gå vidare.  Idag är det devisen ”en gång hora, alltid hora” som dominerar, tack vare ”räddarna”.

Det är ju också intressant att länder med förbudslagar har en högre andel av våld mot sexarbetare än de som legaliserat eller avkriminaliserat (s 113). Här i Sverige hävdar ju gärna antiprostitutionsaktivister i sin illusion av kunskap att våld och trafficking ökat i Nederländerna, men en studie där visar ”en ovanlig låg” frekvens av våld gentemot sexarbetare (s 113) och gatuarbetare är i allmänhet mer rädda för polisen än för kunder i kriminaliserade miljöer. Kriminaliseringen har i USA lett till att poliser enkelt kan tilltvinga sig sex av sexarbetarna (och gör det) i utbyte mot att inte arrestera dem.

Sexarbetaren Joi understryker också hur föga prostitution skiljer sig från annat sexsäljande. ”När jag var tonåring och ville åka till någon fest på andra sidan stan låg jag med någon som skulle till festen.”  Och när hon enrollerat i flygvapnet så ”låg [jag] med min sergant för att slippa ett jobbmoment”.  Sex är ett kapital som kvinnan kan använda och som hon väl vet att nyttja.

Liksom i Sverige har man också i USA lagar mot koppleri som verkar avsedda att förpesta livet för sexarbetarna. De omintetgör inomhusarbete och åtgärder för att säkra tryggheten och skyddar inget annat än ideologernas moralistiska harm över det osedliga.

Förbudslagstiftningen leder också till ett gigantiskt slöseri med resurser. I jakten på att sätta dit människor för ömsesidig (såld) sex spenderar USA varje är 113 miljoner dollar!  I en del städer, som Los Angeles, Dallas, Phoenix m fl, spenderar samhället mer på kontroll av prostitutionen än på hälsovård och i städer som Boston, Cleveland och Huston arresterades dubbelt så många sexarbetare (varav 70 % icke vita – förbudslagarna är ett eldorado för rasism) som de som utfört mord, våldtäkter, rån och överfall.  Men att arrestera sexarbetare eller -köpare är ju ett enkelt sätt att bättra på polisens ”insats”-statistik  Som jämförelse kan nämnas att vi i vårt land varje år satsar 10 miljoner i riktade pengar på att finna ”traffickerare” och sexköpare och dessutom anslog regeringen år 2008 215 miljoner för bekämpandet av sexköpare och ”traffickerare” (vilket resulterar i ca två funna, verkliga sextraffickingoffer varje år, men fem enligt lagens definition).  Pengar som naturligtvis inte kunde ha använts på bättre sätt, i t ex social-, sjuk- eller utbildningsomsorgssyfte.

Alison Bass går också till grunden med myten om att den svenska sexköpslagen, ”the Swedish model”, skulle vara något som är ämnat att hjälpa eller värna sexarbetarna. Bl a refereras den mördade, tidigare sexarbetaren Jasemines öde, och hur ideologisk stigmatisering förpestade hennes liv och gav den våldsamme fadern vårdnaden om barnen för att hon varit ”prostituerad”.  Det understryks också hur sexköpslagen underminerat sexarbetarnas säkerhet och en studie av två New Yorkstudenter menar att kriminalisering av prostitutionen tenderar att öka andelen tvingade prostituerade.  Om detta kan man argumentera, men helt klart är att påståendet om att sexköpslagen skulle ha reducerat sextraffickingen till vårt land enbart är en kallhamrad lögn!  Sverige ligger inte på någon lägre nivå än andra länder och t o m över världsgenomsnittet.  Vi har faktiskt högre andel sextrafficking per 100.000 invånare än Tyskland – om vi nu ska tro ländernas officiella statistik som redovisas i ”Trafficking in Persons Report” årligen.  Bass konstaterar att sexköpslagen ökat stigmatiseringen av sexarbetare – vilket uppenbarligen är ideologernas främsta mål för att ”utrota det onda”.  I den påstådda ”utvärderingen” av sexköpslagen som ovetenskapligt utfördes av Anna Skarhed 2010 sägs; [n]är det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen. Den officiella svenska hållningen är alltså – precis som kyrkan en gång förfäktade – att det är ”rätt åt” sexarbetarna att de har oacceptabla arbetsförhållanden.

Bass konstaterar också, att legalisering och/eller avkriminalisering är den bästa vägen att gå för att minska våldet mot sexarbetarna och att – liksom i Nederländerna (s 189) –legalisering/avkriminalisering är det bästa sättet för att komma åt den sextrafficking som förekommer (i Nya Zeeland har man inte haft ett enda traffickingfall efter avkriminaliseringen 2003). Ändå matas vi med myter av ideologerna om att traffickingen skulle öka vid legalisering, men som den nederländska forskaren Dina Siegel säger: ”Bilden av Nederländerna som ett land som […] attraherar och underlättar för mänskliga traffickerare från hela världen är en myt.”  Men varför fortsätter då ideologer att sprida denna myt?  Är det för omsorg av kvinnor eller för sin egen känsla av att det de själva tycker är ”fel” måste ”rättas till”?  Jag skulle definitivt säga det senare.

Även i Tyskland har prostitutionsrelaterade brott och trafficking minskat efter legaliseringen (s 191). Däremot inte i vårt land efter sexköpslagens införande.

Uppenbart är också att avkriminalisering/legalisering har en synnerligen positiv effekt på att minska sjukdomsspridning. En FN-rapport från 2012 (Godwin) rapporterar att länder i Asien och Stilla havet som har en lagstiftning som kriminaliserar sexarbete inte på långa vägar är lika framgångsrika som i avkriminaliserade miljöer att bekämpa spridningen av HIV.  FN rekommenderar avkriminalisering, men svenska radikalfeministiska ideologer är mer ivriga att tillgodose sin egen självgodhet än att verkligen bry sig om utsatta människor.  Här är det kriminalisering som står i högsätet.  Man får ju vara tacksam för att Sverige är ett så obetydligt land att Amnesty international inte behöver ta hänsyn till rabiata och människofientliga anslag från de svenska radikalfeministerna.  I allmänhet står de väl på samma nivå som Somaly Mam i Kambodja – bl a höjd till skyarna av skvallerblaskan Metro – som fick avgå från sin lönsamma position som ledare för en ”antitraffcikingorganisation” p g a att hon ljugit om att själv varit traffickerad och dessutom tubbat andra kvinnor att ljuga.  Eller som hennes exmake uttryckte det: ”Om du inte har en story att förtälja får du inga pengar” (s 194).  Och det är där den verkliga traffickingindustrin finns, nämligen i alla dessa pengar och positiv PR som ideologerna kan få ut av sin självutnämnda ”godhet”.

Hur angelägna de självutnämnda ”goda” ideologerna är visas bl a av exemplet Kanada. Där förkastade högsta domstolen landets prostitutionslagar för att de var direkt skadliga för sexarbetarna, vilket resulterade i att den konservativa regeringen införde ”den svenska modellen” – vilken otvivelaktigt vid den prövning som kommer att komma kommer visa precis samma sak.  Lagen är skadlig för sexarbetarna.  Det enda syftet med den är att tillfredsställa ideologernas självgodhet och ge enkla poänger till politiker och andra – utan att de verkligen behöver göra någonting.  Men däri måste de också tillämpa de sju metoder som Strauss listat ovan.

De radikalfeministiska ideologerna är beredda att offra hur många horor som helst för att tillfredsställa sin egen illusion om kunskap och förträfflighet!

 

Kommentarer

Det ideologiska bedrägeriet – Getting screwed — 20 kommentarer

  1. Vi missar nagot om vi kallar det för ett ideologiskt bedrägeri. Det missar tva poäng:

    För det första, det är inte ideologiskt. I varje fall inte sa mycket som vi tror, eller som de verkar om man tittar pa kalla fakta. Det är mänskligt. Hur lätt är det inte att glömma att vi är människoapor som levt 99.9% av sin existens under förhallanden där det hade inneburit stammens utrotning om man inte hade haft den starka, osvikliga instinkten att kvinnor och barn skall skyddas och lämnas företräde. Brattström eller nagon menade om Pär Ström: det han säger verkar logiskt, men det känns konstig att tänka pa det viset. Hon följer sin Instinkt och förbiser kanske en hel del pa vägen, men det är tyvärr inte ideologi att inte kunna föreställa sig män som en offergrupp.

    För det andra, det är inte bedrägeri. Russinplockande, kanske. Men jag tror inte att det är nagon form av elak intrig mot män, utan snarare en biologiskt betingad övertygelse – sa biologisk att rena ifragasättanden känns som ett fysiskt angrepp.

    Absurt nog, medan Pär Ström pratade om statsfeminismen, kallar allt mindre människor sig för feminister och feminister ser sig själva som ”Underdogs”. Bada har rätt i en viss utsträckning. Men det som händer här är att feministerna radikaliserar en Instinkt som är djupt biologisk och kulturellt förankrad i hos alla. En Instinkt som Feminismen ibland öppet erkänner men ocksa misstolkar (den ses som ett förtryckande, inte beskyddande, element). Eftersom denna Instinkt Finns hos oss alla gar det pa sin höjd att skapa opinion mot radialismen – men inte mycket, för vi vill inte visa oss vara motstandare mot Instinkten, nagot som Feminismen utnyttjar med anklagelser so misogynist och rape apologist för uttalanden som inte gar mycket längre än att ifragasätta tvivelaktig Statistik.

    Jag har känslan att vi stirrar oss blinda pa Feminismen ibland. De vi verkligen maste övertyga är vanliga, bildade människor – de som haller med om nagon form av ”feminsmen gar för langt ibland”, men som skulle häpna över könssymmetri för partnervald eller falskanklagelser (även om de flesta, om man pressar lite, medger att det känner en och annan som skull kunna missbruka systemet).

    SvaraSvara
     
  2. @Dick

    Tack för en bra genomgång. Det var bara en mening jag reagerade på:

    ”Radikalfeminismen – d v s den idag statsbärande ideologin i vårt land”

    Samma metodik går ju igen på alltför många områden, det är tro, dogm och känsla som styr propagandan, inte fakta. Radikalfeminismen är bara en bit av tårtan. Kanske ‘Bedrägeriet – d v s den idag statsbärande ideologin i vårt land” är mer korrekt.

    SvaraSvara
     
  3. @Alice i Underlandet:
    Jag skulle vilja säga att även om radikalfeminismen är en del av helheten så är den i allra högsta grad en tongivande del.

    SvaraSvara
     
  4. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Det beror på vem du är och vilka kretsar du rör dig i. Det jag möter dagligen är förvrängning av naturvetenskapen (förment klimathot, ”fossilfri” energi,så kallad hållbarhet etc), det jag ser i livet är privatbankernas rätt att skapa pengar som kredit och räntesamhället som snart ätit upp oss alla. Tills nyligen var feminism för mig det som ni kallar jämställdism och tror det är så för många, i varje fall för oss som är födda på 50-talet.

    SvaraSvara
     
  5. Att radikalfeminismen syns vara sa framträdande är snarare än Funktion av att det saknas en riktig Opposition. De flesta är aktiva eller passiva medlöpare. Pekar du pa bevis för motsatsen, kan man kalla dig för kvinnohatare och din politiska karriär är över (tillflykt finner du kanske hos SD, men jag har svart att tro att en jämställdist kan svälja partiets och basens asikter i andra fragor).

    SvaraSvara
     
  6. @Alice i Underlandet:
    Inga direkta invändningar från mig. Jag ser mest radikalfeminismen som en ideologisk spjutspets för socialisering, medan miljöhotet används för att dra åt den ekonomiska tvångströjan. Till syvende och sist handlar det om makt med totalitära förtecken.

    SvaraSvara
     
  7. @ Dick,

    Tack för en utmärkt krönika!

    Möjligen kan man även se ett mönster i andra frågor där ”do-gooders” sätter agendan. Ofta verkar man bara vålla skada för de man påstår sig värna. Kanske är hela biståndssektorn det bäst exemplet.

    ”The White Man’s Burden: Why the West’s Efforts to Aid the Rest Have Done So Much Ill and So Little Good”, är en väldigt bra bok, skriven av en seriös figur som länge jobbade på World Bank och nu är professor på NYU.

    Biståndet från väst har varit en katastrof för t.ex Afrika, men det struntar alla do-gooders helt i. Det enda som spelar någon roll är att de känner sig goda och helst att det sker med andras pengar.

    SvaraSvara
     
  8. @Anders:

    ”tillflykt finner du kanske hos SD, men jag har svart att tro att en jämställdist kan svälja partiets och basens asikter i andra fragor”

    Nu kan väl detta betyda lite olika saker, men om det betyder att du har ett problem med SDs syn på immigration och mångkultur, så innebär det nog att du ska stryka Schweiz som ett alternativ att flytta till. SVP, som är MYCKET mer radikalt än SD i dessa frågor, vann just valet här i utklassningsstil.

    SvaraSvara
     
  9. Biologen Baker beskriver prostitution som en sexuell strategi; får tillgång till många män och deras genetiska material, skambeläggandet är en annan sexuell strategi som andra kvinnor riktar mot de prostituerade och män så att de inte får en konkurrensfördel gällande reproduktion.

    SvaraSvara
     
  10. Hej.
    Utan att beröra de refererade studierna, men nog borde väl begreppet ‘Lysenkoism’ vara tillämpligt här? Både mannens beteende under Lenin-åren och hans ‘vetenskap’ har ju klara paralleller till dagens politiserade avart av sociologi som post-neo- tredjevågen-radikal-queer-(andetag)-HBTQAIA-autonom-intersektionalism-rasifiering-kolonialism-modernism (puh!).

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraSvara
     
  11. @utlandssvensk:

    Det finns mer än en Anders på den här sidan, om man säger så…

    Kanske dags att endera skaffa sig ett mera klatschigt nick, eller så kan man byta ut bilden mot något som är mera lätt att känna igen, även om de små tilldelade figurerna så vitt jag kan bedöma är unika.

    SvaraSvara
     
  12. @Anders:

    Ber om ursäkt, my bad!

    Jag hade inte ens riktigt tänkt på att ”de små tilldelade figurerna….. är unika.” Det visar väl endast vilken mossig gubbe jag är!

    För övrigt är hela den här siten väldigt välgjord med en massa roliga funktioner, även om det kanske är pärlor till svinen i mitt fall.
    Vad hände med de små tummarna? Själv vågade jag aldrig försöka att använda dem, men de var väldigt kul.

    SvaraSvara
     
  13. @utlandssvensk:

    ”Nu kan väl detta betyda lite olika saker, men om det betyder att du har ett problem med SDs syn på immigration och mångkultur, så innebär det nog att du ska stryka Schweiz som ett alternativ att flytta till. SVP, som är MYCKET mer radikalt än SD i dessa frågor, vann just valet här i utklassningsstil.”

    Som sagt, jag är en annan Anders. Min syn på SD är kluven. Å enda sidan är deras faktiska förslag, just nu ett tillfälligt totalstopp för flyktinginvandring, ofta rimliga. Det finns inget rasistiskt i det, utan framstår som det enda vettiga i ett läge där ingen ens tycks ha gjort en vettigt konsekvensanalys av vilka effekter det har på samhället när man tar emot 200 000 flyktingar på ett år.

    På områden som inte rör invandring är det svårt att hitta en tydlig linje i deras politik, och deras engagemang i praktiskt politik på lokal nivå, vilket är något som jag själv är engagerad i, är minst sagt ljumt i frågor som inte rör invandring. Om de ens dyker upp när nämnden sammanträder så håller de extremt låg profil.

    Mångkultur är inget jag nödvändigtvis tror är speciellt bra, förvisso lite beroende på vad man menar med termen, men heller inte speciellt dåligt om bara samhället är organiserat på ett vettigt sätt i övrigt med låga skatter, få regleringar och stor frihet för individen att fritt sluta avtal med andra människor. Vi skulle kunna ha en väldigt stor invandring till Sverige om man bara krossade facket och släppte avtalsfriheten fri, i synnerhet när det gäller anställningsavtal. Jag har bott i extremt mångkulturella amerikanska städer där vita är i minoritet, och det funkade hur bra som helst.

    Mina största invändningar mot SD är av annan natur. När ledande företrädare för partiet kallar mörkhyade människor för ”babianer”, framstår de inte som något under av bildning och förfining, om man säger så.

    SvaraSvara
     
  14. @Anders:
    Rekommenderar verkligen att välja ett unikt nick. ”Anders” var det i särklass vanligaste och mest populära namnet för pojkar i början av sextiotalet (och jag har aldrig förlåtit mina föräldrar för att de gav mig ett så både mediokert och sunkigt namn).
    De där små ”avatarerna” är visserligen unika (eller verkar räcka i alla fall för antalet besökare, det finns väl ett begränsat antal) men är ganska lika till stilen så ändå svårt att se skillnad på dem, jag känner inte igen en enda person på enbart de standardavatarerna som finns tillgängliga. Jag rekommenderar att man också skaffar sig en unik gravatar (kan göras på https://en.gravatar.com/) som man kopplar till den e-mejladress man använder när man kommenterar och som följer med en vart man än tar vägen. (Funkar inte på alla sajter, men på väldigt många).
    Jag försöker så långt det är möjligt att använda samma nick och samma gravatar (mitt logo) överallt på nätet, så att det är lätt att känna igen mig på olika sajter.

    SvaraSvara
     
  15. @Utlandssvensk:
    Jag slog av tummarna vid något tillfälle på grund av effektivitetsproblem och de var misstänkta skurkar, men jag tror inte de var skyldiga så jag kan nog lika gärna slå på dem igen. (De tillhör för övrigt samma plugin som stjärnorna där man kan rösta på inlägget)

    SvaraSvara
     
  16. Radikalfeministerna är nog de enda feministerna som inte värnar om kvinnors rättigheter. Ytterst fint exempel sexarbetare där det lyser igenom en skugga om att de är ute efter något annat.

    Jag kommer ihåg första avsnittet av höstens SVT Debatt, där en vit man tog bladet ur munnen och föreslog att kvinnoförtrycket ute i förorterna har kulturella förtecken. Då är det helt fritt fram att demonisera han som rasist. Ursäkta, men vi har väl en lag emot kvinnofridskränkning? Varför skall det inte tillämpas för kvinnor från en annan kulturell bakgrund? Men enligt radikalfeministerna så är det skillnad…. vad är det som lyser igenom här?

    SvaraSvara
     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting