Inledning

Annelie Sjöberg och Joakim Ramstedt skrev en replik till Ida Östenssons (med flera) inlägg på SVT-Opinion om Mansrollen och Pojkars skolresultat. Erik har skrivit om Ida Östenssons inlägg och om Annelie Sjöberg och Joakim Ramstedt replik. Genushistoriker Charlotte skrev två inlägg (här och här) till som reaktion på Annelie Sjöberg och Joakim Ramstedt replik, vilket Erik svarat på här.

Mycket vatten har alltså redan flutit under den bron och jag vill därför komplettera med saker som inte tagits upp tidigare.

Rapport efter rapport visar … vaba?

Charlotte skriver:

Så, mansnormen är alltså det som gör att mannen är det neutrala och kvinnan det avvikande. Ett av de största problemen med mansnormen är alltså att det som har med kvinnor eller flickor att göra tenderar till att könas (se bara på hur kvinnohistoria ibland används synonymt med genushistoria!).

Som Erik mycket riktigt påtalat så var det Ida Östensson et. al som använde begreppet på det sätt som Charlotte, i sitt första inlägg, kritiserar Sjöberg och Ramstedt för. Jag tycker själv ordet mansnorm är en olyckligt vald term om det man menar är ”mannen som norm”, då det tolkas efter vårt språks regler för sammansatta ord.

Jag använder ”mannen som norm” just för att undvika missförstånd och mannen som norm är en av feminismens många flosker som jag förkastar som felaktig fram tills jag ser hållbart stöd för detta. Jag har inte skrivit något separat inlägg om just ”mannen som norm” som hanterar vad, varför och hur jag anser att man hamnat vilse i denna fråga, men jag har vidrört det i tidigare inlägg (t.ex. här, här och här).

Charlotte hävdar att

Rapport efter rapport visar hur kvinnorna faller bort för att de bedöms efter en mall de inte förväntas ha fallenhet för. De egenskaper som klassas som typiskt manliga värderas alltjämt högre. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en genomgående manlig norm. Det är att betrakta som ett faktum.

Nä, det visar inte rapport efter rapport om man inte lider av confirmation bias. I inlägget F! – Det kvinnofientliga alternativet visade jag t.ex. att de feministiska forskarna själva förvånades över att forskningsresultat inte styrker att det kvinnliga är lägre värderat. Bristen på falsifiering inom genusvetenskapen leder till att ostyrkta teorier erhållit en ”sanningsstämpel” genom att det blivit mantran som upprepats gång på gång i en evig spiral och man tror på det man hört många gånger.

Så låt oss titta lite på det material som Charlotte själv länkar till. I det stycke som jag citerat ovan länkar Charlotte till en artikel på nätet som heter Female academics face huge sexist bias – no wonder there are so few of them.

Den första delen handlar om att vi beskriver män och kvinnor med olika ord. Man har gjort en onlineverktyg över elevers bedömningar av sina lärare. Det är ett ganska kul verktyg som ni kan leka med här. På sidan kan vi läsa om detta verktyg:

As Schmidt himself points out, the reliability of the data is limited – these are online reviews rather than official student feedback; it’s not possible to break down the results by the sex of the reviewer; and, of course, there is room for error in making assumptions about the sentiment of a sentence containing any given word. [min emfas]

(Även om där finns ett filter som till viss del mildrar det så kan inte betraktaren bedöma hur det slår i resultatet.)
Jag har även andra frågetecken, tex. i sverige är lärare främst ”ett kvinnoval” vilket gör att det finns orsak att misstänka att fler kvinnor än män väljer läraryrket för ”något ska man jobba med” istället för ”jag vill bli lärare!”. Hur är det på andra sidan den stora pölen? Det är troligt att den som är verkligt motiverad för yrket oftare blir en bättre lärare. Det är alltså inte säkert att underlaget i sig innehåller två jämförbara grupper där det är könet i sig som är enda faktorn som skiljer.
En annan brist är att kvinnliga och manliga elever inte särskiljs. Manliga och kvinnliga studenter fördelar sig inte jämt över olika ämnen, det samma gäller för lärarna. En högre andel manliga elever betygsätter därför manliga lärare och vice versa. Man vet alltså inte om resultatet beror på kandidaternas kön eller om det beror på respondenternas kön. Detta är en brist som verktygsskaparen Schmidt själv belyser på sin sajt.

Nästa länk på sajten Charlotte länkade till leder till en studie som heter What’s in a Name: Exposing Gender Bias in Student Ratings of Teaching. Den ligger bakom betalsajt och jag är inte beredd att betala $39.95 för en studie med 43 studenter som underlag. Så den har jag inte läst mer än abstrakt där vi kan läsa:

In our experiment, assistant instructors in an online class each operated under two different gender identities. Students rated the male identity significantly higher than the female identity, regardless of the instructor’s actual gender, demonstrating gender bias.

Jag har däremot läst andra av studier på ämnet kvinnligt/manligt namn:
To Name or Not to Name: The Effect of Changing Author Gender är en sådan studie (1031 respondenter). Där kan vi läsa:

We manipulated a published article to reflect one of the following four author designations: female, male, initial, and no name provided. This article was then reviewed by referees of both genders at various stages of scientific training. Name changing did not influence acceptance rates or quality ratings. [min emfas]

Inlägget Rapporten jag inte skriver om handlar om en rapport som heter Social incentives for gender differences in the propensity to initiate negotiations: Sometimes it does hurt to ask. Där visade jag att (den fiktiva) personligheten var avgörande för resultatet. När personligheten var ”mjuk och trevlig” så fick den fiktiva kvinnan klart högre betyg än mannen. När man la till ett stycke text som gjorde den fiktiva personens personlighet ”krävande” så fick kvinnan något lägre betyg än mannen.

En av feministernas favoritforskning i denna fråga är Double-blind review favours increased representation of female authors. Den har så allvarliga brister att den borde ha fått sin slutstation i runda arkivet. Den allvarligaste bristen är att man inte har någon som helst koll på hur stor andel av manuskripten som hade kvinnliga författare vid de olika tidskrifterna. Man kan alltså inte säga att resultatet man fått fram beror på att det var lättare för kvinnor att få publicerat när deras kön inte framgick eller att andelen insända artiklar av kvinnliga författare ökade tillföljd av att kvinnor trodde att ”Double-blind” skulle vara en fördel för dem och därmed strömmade över till den tidskriften varvid andelen i underlaget blev förhöjt.

Sidan Charlotte länkade till avslutas med lite återgivande av utfall och det säger inget om huruvida kvinnor ”faller bort”, det kan lika gärna bero på att kvinnor väljer bort i högre utsträckning eftersom valen medför uppoffringar färre kvinnor än män är villiga att göra. Sidan är en typisk feministiskt russinplockande av forskning.

Antipluggkultur eller ej

Charlotte skriver vidare:

Det är också väldokumenterat att det till mansrollen hör en antipluggkultur, bland annat i en av de kompletterande rapporterna i samma serie som Martin Ingvars. Där konstaterar nämligen professor Inga Wernersson att det, på vissa håll, är en del av den manliga identiteten att inte anstränga sig i (grund)skolan. Vad som behövs i skolan är i så fall inte mer mansnorm utan en större bredd av mansroller för unga pojkar att förhålla sig till.

Under Diskussion (s. 57) skriver Inga Wernersson:

Med den tid som stått till förfogande är kunskapsöversikten i många avseenden ofullständig. Det framträder dock en bild som visserligen är komplex, men som kan fås att hänga ihop. Nedan skall jag försöka få de olika trådarna att löpa samman till en begriplig helhet.

Sedan sammanställer hon dessa trådar i tio delar, varav jag lyfter det som hör antipluggkultur till (Fetstil är min emfas, kursivering är original):

För det femte: Ett förslag till förklaring av att pojkar är mindre engagerade i skolarbete är att skolan upplevs som feminin och utgör ett hot mot deras maskulinitet. Vad som i sak utgör hotet mot maskulinitet i skolan är oklart, utom att pojkar inte bör göra sådant som flickor gör. Pojkar skapar i så fall en maskulin självbild genom att definiera sig som annorlunda än flickor. Att inte anstränga sig i skolan kan då vara ett försvar för en maskulin social identitet. Mot detta som ett generellt fenomen talar forskning som visar att pojkar presterar bättre i samskolor än i pojkskolor. Av uppenbara skäl finns inga svenska data.
För det sjätte: Ett annat och överlappande förslag till förklaring är att ”antipluggkultur”, som tidigare identifierats som arbetarklassrelaterat avståndstagande från en medelklassdominerad skola, brett ut sig och nu inkluderar också medelklassens pojkar.
Antipluggkultur handlar om att vara ”cool”, populär och ha roligt. Att vara duktig i skolan och arbeta hårt för att lyckas utgör antitesen och innebär risk för socialt misslyckande.
För det sjunde: Antipluggkultur återfinns dock också bland flickor (åtminstone i England).

Det är, anser jag, en betydande skillnad mellan Charlottes ”konstaterar” och Inga Wernerssons ”förslag till förklaring”. Inga Wernerssons försiktiga formulering i frågan är befogad då att det underlaget hon studerat inte ger så enhetlig bild att man kan ”konstatera”. Mina läsare minns att jag skrivit om Ann-Sofie Holms doktorsavhandling Relationer i skolan. Den avhandlingen är en av källorna Inga Wernersson studerat och Ann-Sofie Holm konstaterar: ”I min studie framträder inte denna antipluggkultur [s. 198]”

Att synas och lära utan att synas lära är en doktorsavhandling som är nyare och den är därför inte med Inga Wernersson genomgång av forskningsfältet. Den är skriven av Anne-Sofie Nyström 2012 och är en studie bland det material jag kommer använda mig av när jag beskriver mina maskulinitetsteorier. Det är en betydligt bättre genusvetenskaplig avhandling än det material jag tidigare läst och hon får faktiskt fram maskulinitetsskapande på ett sätt som jag skriver under på, med några få och detaljmässiga undantag. Fortfarande ligger dock ett feministiskt täcke över materialet och det utgör ett hinder, men nu är det ett fjäderlätt sommartäcke jämfört med tidigare studiers tunga tageltäcke och fortfarande märks det att hennes kön och levda erfarenhet gör det svårt att fullt ut förstå. (Det sista är ingen negativt menad kritik. Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt som kvinna då man tolkar situationer ur sin egen levda erfarenhet. Det tar därför tid för polletten att falla ner, för att kulturerna är olika. Jag är mycket imponerad av Anne-Sofie Nyströms bedrift.)

Anne-Sofie Nyström skriver:

Liksom andra studier inom detta forskningsfält ges inget entydigt svar på om det finns eller inte finns en konflikt mellan att som ung man vara en motiverad, engagerad högpresterande elev och samtidigt ha hög status bland jämnåriga män (t.ex. Holm 2008; Martino & Meyenn 2001; Epstein m.fl. 1998b; Frosh m.fl. 2002). Till detta kan läggas den kritik som riktats mot att analyser som jämför unga män med unga kvinnor är alltför generaliserande. Dels för att den felaktigt homogeniserar den heterogena kategorin unga män, dels för att skillnaderna i relation till unga kvinnor överdrivs (Francis & Skelton 2005; Delegationen för jämställdhet i skolan 2010). [Min emfas, s. 20]

Låt oss börja med ”skillnaderna i relation till unga kvinnor överdrivs”, hur ser det ut kvantitativt?

På gymnasiet ser man en klar skillnad. Det tycker jag är helt naturlig följd av att betydligt fler killar går yrkesförberedande program och där är inte pluggandet lika viktigt som på studieförberedande. I grundskolan är det förvånansvärt jämt mellan könen i hur de bryr sig om skolarbetet.
Det föreligger en viss förskjutning mot att fler pojkar än flickor har en lägre ambitionsnivå, absolut, men det är allt för jämt för att binda upp fenomenet till ena eller andra könet. Denna förskjutning är (åtminstone delvis) ett resultat av en pojkfientlig kultur, menar jag.

I Nyströms avhandling kan man läsa följande reflektion kring en intervju med några tjejer:

Intressant är i denna passage är att ingen skillnad gjordes med avseende på kön, utan mönstret [att undvika stämplas som ”pluggis”] beskrevs explicit som likartat trots att min fråga specifikt handlat om unga män. [min emfas, s. 188]

Det skulle man kunna säga – att det finns en kultur bland elever att man ska undvika stämplas som en pluggis. Men vad är ”en pluggis”? Nyström förklarar detta på följande sätt (ca 19:30 min):

Men pluggis handlade så mycket mer om att än att vara bra i skolan eller jobba för det […] Pluggis användes både för att känneteckna någon som var lite dum, som var tvungen att plugga. Lite ängslig, nån som hela tiden var orienterad efter vad läraren ville och inte driven av det egna. Lite naiv och överambitiös. […] Att vara en pluggis förknippades också med de här som var lite tråkiga, som inte var med i snacket, eller att man var inställsam, självcentrerad att man inte hjälpte kompisar utan att man snarare bara satt och höll på med sitt eget för att maximera sina egna förutsättningar […] Det som också var väldigt tydligt att så länge man var del av gruppen, kompisgruppen, så riskerade man inte att bli en pluggis.

Nu till ”entydigt svar på om det finns eller inte finns en konflikt mellan att som ung man vara en motiverad, engagerad högpresterande elev och samtidigt ha hög status bland jämnåriga män”, varför är det så att man inte erhåller ett mer entydligt svar?
Det beror på de omfattande vetenskapliga brister som dominerar inom genusvetenskapen och även dess rötter i kvinnoforskning lämnar sina spår. Man utgår axiomatiskt från feministisk teoribildning om kvinnans underordning och att maskulinitet homosocialt skapas av avståndstagande från femininitet, man saknar falsifiering, man misstolkar kulturen och jargongen, man har inte studerat män/pojkar som grupp utan vissa män/pojkar – något som beskrivs bäst med ett citat från Nyströms studie:

Fältanteckningarna från de deltagande observationerna visar att de unga männen i jämförelse med kvinnorna i NV1a ägnar en större del av lektionstiden till annat än skolarbete. Beroende på teoretisk utgångspunkt skulle man utifrån detta underlag kunna dra slutsatsen att lägre grad av självdisciplin eller motivation att underordna sig utbildningssituationens regler utgjorde en aspekt av hur unga män socialiserades alternativt hur maskulinitet iscensattes i klassen. Dessa slutsatser är förenade med metodologiska problem (Hammersley 2001). Synar man materialet närmare framgår det att det inte handlade om alla unga män i klassen utan snarare om vissa individer eller en grupp unga män. [min emfas, s. 110]

Dessa metodologiska problem i slutsatserna ligger även bakom ”pojkar tar plats i klassrummet”, något en doktorsavhandling av Annika Månsson (Möten som formar) går förbi när hon studerar på individnivå. Denna doktorsavhandlings resultat nämnde jag i ett tidigare inlägg med följande citat:

Gemensamt för de tre förskolorna är att det är någon av de äldre pojkarna, dock bara i ett fall äldste, som intar den dominerande positionen. Det är både ålder och kön som dessa har gemensamt. Det är alltså en stor grupp pojkar som tar och får betydligt mindre utrymme än dessa tre och vissa pojkar har mindre utrymme än en del flickor. Någon pojkdominans i allmänna termer går det alltså inte att tala om i det här sammanhanget utan snarare en pojke som blir representant för gruppen pojkar. [kursiv text originalemfasering, fet text min emfasering, s. 167]

Kritik mot termen antipluggkultur

Nyström är mycket starkt kritisk mot användandet av termen antipluggkultur, i ett föredrag (Ca 15:00) på ämnet säger hon:

Det jag vill väcka med det här är inte då att så här är tjejer och killar i skolan … utan snarare att när vi pratar om antipluggkultur så riskerar vi att odla den här dikotoma bilden.

På flera ställen i sin avhandling varnar Nyström för användandet att termen ”antipluggkultur”:

Den slutsats som jag vill dra av detta är att ”antipluggkultur” bör användas med större omsorg och precision, då de sociala processer som leder till strukturella och individuella engagemangsrelaterade underprestationer kan se mycket olika ut.
Slutligen vill jag problematisera tendensen att begränsa problemet med unga mäns strukturella underprestationer till en fråga om ungas maskulinitetskonstruktioner (se t.ex. Björnsson 2005). Jag menar att det finns anledning att pröva detta antagande. [s. 271-272]

På så vis blir debatten i sig en risk genom att den ytterligare kan förstärka lärares, elevers och föräldrars föreställningar om olikheter och på så vis även handlingar som vidmakthåller dessa mönster (Kalat 2010; Nordberg & Saar 2008; jfr Nordberg 2005; Jonsson 2010). [s. 26]

Pygmalioneffekten, det vill säga det sätt som andras förväntningar påverkar de egna prestationerna, skulle dock kunna ha relevans i ett annat avseende. I studien framhölls att många lärare mötte unga män med en förväntan om att de inte avsåg att engagera sig i skolarbetet, en förväntan om individuella underprestationer (jfr Nordberg & Saar 2008). Lärarnas generaliserade förväntningar bekräftades i viss bemärkelse av deltagarnas egna beskrivningar. Bilden utmanades också genom att de pekade på variationen inom kategorin unga män och genom att beskriva lärares bedömningar som fördomsfulla och ibland direkt felaktiga. Om vi godtar denna beskrivning, eller åtminstone antar att unga män uppfattar det så, kan denna elevkategori sägas bli bemötta av förväntningar på engagemangsrelaterad underprestation av både vuxna och jämnåriga och att deras prestationer påverkas negativt av detta. [s. 274]

Jag instämmer helt i Nyströms kritik. Använder man termen antipluggkultur så som den används idag, så är man en del av problemet och bidrar till att förvärra situationen.

Motkultur – En respons på mot vår antipojkkultur

Nyström lyfter i filmen jag tidigare länkade in (ca: 22:30 här) att man lägger man in vitt skilda sociala fenomen i ett fack och kallar det antipluggkultur. Det Nyström kallar motkultur menar jag är en reaktion på ”orättfärdigt bemötande”, något som startar redan under förskolan:

Orättfärdigt bemötande var något som uppfattades påverka elevernas engagemang i flera avseenden (se kap. 7). I jämförelse med grundskoletiden då flera av de unga männen ansåg att de (oförskyllt) blev behandlade som ”bråkiga pojkar” (jfr Öhrn 1993), beskrevs dock gymnasielärarna överlag som mer rättvisa. [Nyströms avhandling, s. 131]

Jag har skrivit om detta ”orättfärdigt bemötande” tidigare, här och de konsekvenser jag menar att det får här.

Charlotte skriver:

Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. Det är förresten också samma fördomar som gör att flickor får leka extrafröknar och att flickor används som buffrar mellan bråkiga pojkar. Det här är allvarliga grejer som framförallt pojkar förlorar på och som inte får förekomma! Det är könsdiskriminering och måste tas på allvar.

Här är jag och Charlotte ense i vissa delar, oense i vissa. Det är ingen fördom att pojkar har svårare att sitta still och koncentrera sig, det är en stereotypisering. Pojkar är inte livliga barn, men livliga barn är oftast pojkar. Könsfördelningen bland livliga barn gör att man knyter livlighet till stereotypen: pojke. Det finns gott om belägg för att detta är egenskaper som är medfödda och skapas av manliga könshormoner i fostrets miljö. Se t.ex detta inlägg.

Pojkar mognar också senare än flickor. Sitta still och koncentrera sig är till en del en mognadssak.

Stereotypiseringen medför att pojkarna kollektivt döms som ”bråkiga och besvärliga” och därav ”orättfärdigt bemötande”. Och vi är ense om att framför allt pojkarna (och senare männen) förlorar på detta och det är ett ofog att flickor används som extrafröknar. Det är pedagogernas uppdrag och de ska – vänligt men bestämt – stoppa flickorna där. Det gör man inte, tvärtom förstärker man det och utnyttjar flickorna precis så som Charlotte är inne på.

Einarsson & Hultman (1984) menar att det finns stora skillnader i sättet att tillrättavisa pojkar och flickor. Det är vanligt att läraren fördödmjukar[sic!] pojkar, genom att till exempel påvisa för pojkarna att flickorna skrattar åt dem eller blir irriterade på dem, eller låta flickor vara med och förödmjuka pojkarna genom att jämföra dem med lillebröder och småbarn. [Källa, s. 16]

Är det konstigt att en sådan kultur medför att vissa av pojkarna vänder skolan ryggen? Är det konstigt att en motkultur skapas? Dessa fördomar har ökat med vår tids misandri, feminism och genusvetenskapens brister. Därav står vi med ”pojkkrisen”.

Charlottes andra inlägg handlar typ om att inte beakta biologiska saker. Det är som jag ser det vanliga strutsbeteendet som man ofta möter från genusvetare. Ulf T formulerar sig så här för längesen här (kommentar september 28, 2012 kl. 3:00):

Genom att bortse från evolutionspsykologisk, biologisk och medicinsk forskning på könsskillnader, blir det lättare att leva kvar i tron att allt går att ändra på. Men hur gynnar det jämställdheten och målen att nå fram till flexiblare könsroller, att man stångar huvudet i väggen bara för att man bestämt sig att det inte skall finnas en vägg där?

Man måste beakta både biologi och socialisering, man måste ha båda ögonen öppna, annars kommer vi fortsätta stånga barnens huvud i väggen och elevernas (Notera att både flickor och pojkar sjunker i resultat. Pojkarna sjunker ”bara” mer än flickor) skolresultat kommer fortsätta utför.

Biologiska förklaringar är ingen ursäkt, det är en delförklaring man måste ha med i huvudet. Det är skolans skyldighet att ge en likvärdig utbildning, det gäller även livliga barn. De livligare barnen är en utmaning skolan ska klara av, men motkulturen växer t.ex. så kallade hemmasittare. Motkulturen menar jag är en reaktion på antipojkkultur där i synnerhet de mer känsliga pojkarna vänder skolan ryggen till följd av hur de hanteras och antipojkkulturen ökar som en följd av feminiseringen av skolmiljön.

Charlotte skriver:

Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!

Det är inte pojkarna som är sämre lämpade för skolan, det är skolan det är fel på! Det är skolan som inte uppfyller sin skyldighet att ge likvärdig utbildning.

Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling?

Många halmgubbar i detta inlägg, vem har påstått att man ska ”anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader”?
T.ex: Din son mår inte dåligt av gymnastik varje dag, tvärtom. Dels vinner han hälsomässigt på det, dels blir miljön i skolan lugnare av att livliga barn får springa av sig, vilket gynnar alla elever.
Detta nedan är inte heller något din son lider av:

De primære og viktigste forklaringene vi har på de små kjønnsforskjellene vi finner her, er knyttet til at dette er skoler med en generelt god allmennpedagogikk. Det er en rekke fellestrekk ved den pedagogiske praksisen som gjennomføres i disse skolene og det er denne praksisen som gir gode resultater for både gutter og jenter. Dette er knyttet til både undervisningen og læringsmiljøet i skolene. Vi kan si at disse fire skolene er gode skoler med lærere som tar ansvar og framstår som tydelig voksne. Det er en støttende og positiv relasjon mellom elev og lærer, der elevene opplever anerkjennelse fra lærerne og det er god struktur på undervisningen. Dette er i samsvar med internasjonal pedagogisk forskning som viser at disse faktorene har en stor effekt på elevenes læringsutbytte.

Vi finner relativt lite av den sterkt individualiserte undervisningen med stor vekt på ansvar for egen læring, arbeidsplansprinsipper og andre former for selvregulert læring. Det kan være slik at den sterkt individualiserte undervisningen gir gutter større problemer og utfordringer enn jenter, og at det lett kan bli store kjønnsforskjeller i skoler som vektlegger disse undervisningsprinsippene mye.
Det er relativt få gutteorienterte aktiviteter i disse skolene, og de er i beste fall kun en sekundær forklaring på guttenes positive resultater. I den grad skolene foretar en tilpasning til gutters behov skjer det ved å tilpasse noe av innholdet i skolen og fagene til gutters interesser og verdier. [källa]

I detta inlägg skriver jag om saker som jag menar behöver åtgärda i skolan. Ingetdera innehåller att pojkar ska behandlas si och flickor så. När skolan är dålig så är det barnen med sämst förutsättningar som betalar det högsta priset. Detta oavsett om det handlar om stöd i hemmet, socioekonomiskt eller personliga faktorer. T.ex. när skolan lägger för stor vikt på ansvar för eget lärande i för låg ålder så är en personlig faktor mognad och då kommer omogna och livliga barn tillkorta. Och i den gruppen barn är majoriteten pojkar. Hade vi istället haft en skola som la stor vikt vid spatial förmåga på motsvarande sätt så hade killarna som grupp sopat golvet med tjejerna, då majoriteten med högre spatial förmåga är killar.