Anna Kinberg Batra har lagt i en högre växel och ser nu ut att spurta fram från relativ anonymitet till en möjlig statsministerpost på rekordtid. Personligen gillar jag AKB – hon påminner mig om en kär släkting – men vi måste granska våra makthavare, och om AKB vet nog de flesta inte så mycket mer än att hon för 16 år sedan deklarerade att stockholmare är smartare än lantisar (ett uttalande hon fortfarande får pudla för i nästan varje intervju.)

Nu är det inte helt klart att hon blir Moderaternas nya partiledare, och därmed Alliansens nya statsministerkandidat, så när hon intervjuades i P1 idag var hon konsekvent luddig på ett antal punkter. Inget konstigt med det: hon kan naturligtvis inte agera som om hon redan vore partiledare.

Ca 9:30 in i intervjun kom samtalet med Johar Bendjelloul (JB) in på feminism.

JB: Är du feminist?
AKB: Om det innebär att man skall kunna vara den man vill och bli den man vill oavsett kön, då svarar jag ’ja’.

JB: Fredrik Reinfeldt, när han fick frågan, brukade alltid svara: ”Jag är moderat”. Han ville inte använda ett begrepp som ”ägs av andra”, brukade han säga. Vad betyder begreppet för dig?
AKB: Det finns ju olika sorters feminism, och det är därför jag vill vara tydlig med vad det innebär för mig. Då handlar det ju om att inte begränsas eller delas in på grund av kön. Och så länge det finns skillnader, och man behandlar tjejer och killar så olika, och män och kvinnor har olika förutsättningar på arbetsmarknaden, då har jag inga större problem att kalla mig feminist. Då finns det ju skillnader kvar som faktiskt måste bort. För Sverige är ju ändå ett av de länder i världen där man har bäst chanser om man föds till flicka och växer upp som kvinna. Ändå finns det ju stora skillnader mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, i löner, hur man kan kombinera familj och arbetsliv. Där behöver vi bli bättre.

JB: Tror du att det finns en könsmaktsordning?
AKB: Ja, en del tyder ju på det. Eh, och så länge det finns skillnader som inte går att förklara med något annat än kön, då tycker jag att jämställdhetsarbetet måste fortsätta och bli bättre.

Här följer några snabba kommentarer. En välvillig tolkning av AKBs svar är väl att nej, hon är inte feminist, men tycker att om femininismen faktiskt står för den slags jämställdhet som man skulle kunna tro, så är hon förstås med. Jag har berört frågan tidigare i inlägget Ulf T: ”Därför är jag inte feminist”

Så vad är problemet? Tja, både AKB och Magdalena Andersson vill ju öka jobben i Sverige. Alltså är de överens? Socialisterna vill öka jobben, AKB vill öka jobben … alltså är AKB socialist?

Nej, för Kinberg Batra skulle vara den första att hävda att det spelar stor roll hur man beskriver verkligheten och vilka faktiska effekter föreslagna åtgärder får. I budgetdebatten hävdade hon att Magdalena Andersson dels svartmålade den ekonomiska utvecklingen i Sverige, och att MA’s föreslagna åtgärder skulle leda till färre, inte fler, jobb.

Nu kommer vi alltså in på jämställdheten, och plötsligt verkar AKB inte tycka att samma stringens är påkallad. På samma sätt som inom ekonomin, spelar det roll hur feminister beskriver verkligheten och vilka åtgärder de brukar förespråka. Kinberg Batra kan inte köra sin egen definition – då upphör beteckningen att vara meningsfull.

Låt oss gå igenom hennes svar bit för bit.

Det finns ju olika sorters feminism, och det är därför jag vill vara tydlig med vad det innebär för mig. Då handlar det ju om att inte begränsas eller delas in på grund av kön.

När det gäller aktivism under beteckningen feminism, kan vi slå fast att utgångspunkten är att kvinnor är förfördelade. Den som inte håller med får gärna bidra i kommentarsfältet med exempel på hur feminister drivit någon fråga som inte syftat till att stärka kvinnors ställning gemtemot män. Feministisk politik är alltså tydligt gynocentrisk, vilket står i konflikt med Kinberg Batras privata tolkning, att inte dela in människor baserat på kön. Feminismen gör detta mer än någon annan politisk inriktning – den är t.o.m. den enda etablerade politiska inriktning som konsekvent gör så.

En gissning är att Reinfeldt delvis på grund av detta undvek frågan om han är ”feminist”. Hans svar, att han inte vill använda begrepp som ”ägs av andra” utesluter egentligen även att han skulle kunna kalla sig ”moderat”. Det är nämligen inte han som äger det begreppet, utan dess innebörd bestäms av partiets tradition och track record i ord och handling. Reinfeldt har bidragit till att färga begreppet, men han äger det inte. På samma sätt äger ingen enskild feminist begreppet ”feminism”, utan dess innebörd bestäms av hur ledande feminister agerat och agerar.

Frågan blir då förstås varför Reinfeldt bemödat sig om att markera att han inte är feminist? En anledning kan vara att man annars tvingas försvara varför man inte agerar enligt feministisk doktrin, vilken i den praktiska politiken bestäms av F!, V och MP. Detta har drabbat både Björklund och Ullenhag, senast i budgetdebatten, då både V och MP grillade Ullenhag om hur väl han försvarat den ”feministiska fanan”, och i detta anser de sig sitta inne med facit. Det vore nog klokt av AKB att hitta ett motsvarande sätt att hålla feminismen på åtminstone armlängds avstånd, så behöver hon inte trassla in sig i könskampsretorik – för att stå för alla personers lika värde och integritet räcker det gott med liberalism och även modern konservatism.

Alliansens företrädare måste förstå att oavsett vad de tycker om jämställdhet, är ’feminism’ numera ett begrepp som är starkt förknippat med klasskampsretorik (fast ’könskamp’ istället) och radikalfeministiska föreställningar om ’systematisk kvinnlig underordning’. Använd inte begrepp där motståndaren har tolkningsföreträde!

Och så länge det finns skillnader, och man behandlar tjejer och killar så olika, och män och kvinnor har olika förutsättningar på arbetsmarknaden, då har jag inga större problem att kalla mig feminist.

Att det finns skillnader betyder inte automatiskt att man borde kalla sig feminist. Det är lite som att säga att eftersom det fortfarande finns en konflikt mellan förstatligande och personlig valfrihet, måste man vara liberal/socialist/konservativ. De olika ideologierna har olika idéer om hur konflikten ser ut, och vad som behöver göras. När det gäller hur tjejer och killar behandlas, är det bland annat fastslaget (och har gällt konsekvent i årtionden) att flickor får högre betyg än pojkar för samma prestation. Feminismens svar på detta är att det är pojkarnas fel (”antipluggkultur” – se Ninnis inlägg om ’antipojkkultur’), d.v.s. pojkar behöver omprogrammeras. Detta är förstås helt i linje med klassiska könsroller, där kvinnor behöver hjälp och män behöver äga sina egna misslyckanden. Se även Ninnis inlägg om nationella provet i svenska för exempel på hur gynocentrismen i undervisningen tar sig uttryck.

Då finns det ju skillnader kvar som faktiskt måste bort. För Sverige är ju ändå ett av de länder i världen där man har bäst chanser om man föds till flicka och växer upp som kvinna.

… säger kvinnan som möjligen blir vår nästa statsminister.

Ändå finns det ju stora skillnader mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, i löner, hur man kan kombinera familj och arbetsliv. Där behöver vi bli bättre.

Men vad beror skillnaderna på? Är det automatiskt så att män favoriseras och kvinnor förfördelas? Hur ser mekanismerna ut? Vad är Kinberg Batras problemanalys och enligt vilka principer vill hon gå vidare?

JB: Tror du att det finns en könsmaktsordning?
AKB: Ja, en del tyder ju på det. Eh, och så länge det finns skillnader som inte går att förklara med något annat än kön, då tycker jag att jämställdhetsarbetet måste fortsätta och bli bättre.

Begreppet ’oförklarade’ löneskillnader betyder inte att skillnaderna ”inte går att förklara med något annat än kön”. Det betyder helt enkelt att underlag saknas i studien i fråga för att säga vare sig bu eller bä. Som vi flera gånger visat här, brukar det vara så att för varje faktor man lyckas kontrollera, minskar skillnaderna, eller tippar till och med över till kvinnors fördel. Se även Ninnis inlägg om lönespridning, mitt inlägg om pappamånader och Dolfs om tidsanvändning.

Men visst finns ’strukturer’, d.v.s. strukturella skillnader i hur vi behandlar män och kvinnor. Som vi ofta demonstrerat, finns det åtskilliga belägg för att det har ett värde i sig att vara kvinna, medan män måste erövra sin manlighet och demonstrera sitt värde. Den gynocentriska feminismen ondgör sig över att de män som haft störst framgång i att bygga upp sig själva som ”success objects”, har högre prestige än de flesta kvinnor, samtidigt som de kvinnor som vill tävla med dessa män tvingas ”ge upp sin kvinnlighet” (d.v.s. sin skyddsvärdhet).

Jag tycker att Anna Kinberg Batra imponerar på den ekonomiska arenan. Man behöver inte hålla med henne i allt, men hennes argument är underbyggda och hon har en kompass och en grundlig analys av nuläget. Inom jämställdhetsområdet, låter det som om hon inte tänkt alls, utan mest upprepar vad hon hör och läst från andra. För att citera Dolf, kan vi nog kalla Kinberg Batra för floskelfeminist.