När jag började skriva det här höll Sveland som bäst på med att sommarprata, och som den uppmärksamme läsaren då genast inser så är det snart tre månader sen jag började på inlägget. Min plan var att skriva inlägget om hennes bok Hatet, sen lyssna på sommarprogrammet och eventuellt ta upp saker ur det i ett uppföljande inlägg. Hennes sommarprat visade sig dock till delar bestå i att hon mer eller mindre läser innantill ur boken, så det skippar jag. Nöjer mig med att konstatera utifrån programmet att vi åtminstone har det gemensamt att vi båda gillar Stephen King. Anledningen till att det dröjt så länge är helt enkelt att jag körde fast. Det hela började kännas som att det var för mycket när jag skrivit över tio sidor och ändå inte hunnit med mycket mer än vad som är i den här prologen. Jag tänkte att det här blir förmodligen det längsta inlägget i GenusDebattens historia. Och ändå, med en målsättning på 30 sidor, tyckte jag inte jag skulle få allt sagt. Så det tog tvärstopp. Till sist insåg jag att det enda raka var att göra en ”Aktivarum” och dela upp det i mindre inlägg. Så detta är det första, ”Prologen”, sen planerar jag att presentera del 2: ”Tiden f.MX” och del 3: ”Tiden e.MX” (de kryptiska benämningarna får sin förklaring senare i det här inlägget) för att till sist avrunda med del 4: ”Epilog” där jag samlar ihop det som missats och också tar upp en del av det som förekommit runt omkring själva boken. Förhoppningsvis klarar jag det med en del per vecka.

Så nu över till min sågning (ingen har väl förväntat sig något annat?) av Svelands bok Hatet. Jag lånade den på biblioteket i början av sommaren eftersom jag inte vill bidra i någon högre grad till fröken Svelands finansiella välmåga, det grämer mig mer än tillräckligt att hon får 1:50 bara för att jag lånar den. Hade jag bott i närheten av biblioteket hade jag gått in dit på lediga stunder och läst den utan att hon fått ett öre. Men det funkar av praktiska skäl inte så bra för mig. För er som har den möjligheten är det dock ett tips, jag misstänker att bokeländet är en stapelvara för svenska bibliotek, så det lär nog inte vara några problem att hitta den där, om inte några envetna feminister envisas med att låna den förstås. Annars är ett tips bokbörsen, där den än så länge bara dykt upp i ett exemplar för hundra spänn, (fast det exet har tydligen blivit sålt sedan dess), men fler lär väl komma så småningom och priserna lär säkert dumpas rejält också så att de hamnar närmare vad boken verkligen är värd (hennes bok Bitterfittan är rikligt representerat, varav en hel hög exemplar från 19 till 25 spänn). Köper man boken genom bokbörsen får man visserligen betala för den, men inte ett öre kommer Sveland till godo.

Hur som helst tycker jag att det är en bok man bör – nej, skall – läsa om man är kritisk till extremfeminismen som härjar i Sverige. Boken är gubevars relativt lättläst, det är inte högtravande obegriplig pseudointellektuell smörja av den sort som Hirdman rapar ur sig även om innehållet i sig tyder på att författaren intelligensmässigt skulle befinna sig i gott sällskap om hon placerades i Hirdmans madrasserade cell där de likt aporna på skansen kan kasta sina vämjeliga floskler på varandra och låta oss som växt upp och lämnat analstadiet få andas frisk luft när vi diskuterar med andra mogna människor.
Boken är som sagt lättläst, vilket inte gör den mindre hemsk. Faktum är att den, bland annat just därför, skrämmer mig. Det är inte utan att jag nickar instämmande (förmodligen enda gången det händer) när Sveland i den senare delen av boken skriver:

[…] när forumet Flashback i januari 2013 publicerade en lista över ”Sveriges farligaste kvinnor 2013” där kvinnliga mördare blandades med feministiska skribenter, författare, skådespelare, politiker med mera. Högst upp på listan stod mitt namn: Sveriges farligaste kvinna 2013, farligare än dömda mördare och våldsverkare. Det är en viss humor i det.

Jag kan i och för sig tänka mig en del alternativ, Beatrice Ask poppar till exempel spontat upp i huvudet, men jo, Sveland hör allt hemma i toppen. Jag skulle dock inte ta det som ett tecken på respekt eller bekräftelse på förmåga. Sveland är snarare farlig på samma sätt som en psykotisk epileptiker är farlig bakom spakarna på en Boeing 747 fullastad med spädbarn över en storstad, eller en mer träffande beskrivning kanske vore, med tanke på hennes framträdande plats i media, som en dement Caligula utnämnd till ÖB (fast vi har ju redan 349 dementa Caligulor som styr landet, så frågan är om man skulle märka någon skillnad …).

Boken är efter den inledande prologen och de två första kapitlen strukturerad omväxlande i kapitel och små korta mellanakter på en eller två sidor, en mellanakt för varje månad (den första April och den sista December) med något slags personliga vardagsbetraktelser. Där hittar man det andra inslaget av (ofrivillig) humor i boken när Sveland under Oktober säger:

En snubbe på festen säger att jag ser trött ut. Sen tycker han att jag ska följa med honom hem.
Och sova alltså. Bara sova. Eftersom jag ser ut att behöva det. Läser alla snubbar Neil Strauss The Game nuförtiden, eller vad är det för fel på dem?

Själv tycker jag att Sveland borde läsa The Game, för det har hon ju helt uppenbart inte gjort. Annars beskrivs månads­betrak­tel­sernas ganska typiska innehåll av April där hon redogör för hur det börjar svida i ögonen när hennes äldsta son ställer sig på tå för att titta ut genom titthålet i dörren och sen vänder sig mot henne och försäkrar henne om att det inte är någon fara för det finns ingen som står utanför och väntar. Sveland menar på att hon inte förstått att han förstått. Själv tycker jag att det verkar väldigt tillrättalagt, på ungefär samma sätt som när Sveland i Uppdrag Granskning satt på pallen och med hjärtskärande sorgsna ögon läste upp det fruktansvärda hatbrevet. Jag köper det inte. Samtidigt noterar jag att Sveland själv inte drar sig för att skrika ”Gubbjävel” åt en man som inte flyttar på sig fort nog när hon cyklar hem. Jag antar att hon känner andra genom sig själv.

Hatbrevet är för övrigt det som prologen (Svelands prolog alltså, inte min) och boken inleds med. ”Det kommer ett brev. Landar på hallgolvet i högen med övrig post.” Och så återges det berömda hatbrevet med ”kniven uppkörd i fittan”. Jag noterar att tonen för resten av boken sätts redan på sidan två när Sveland återger hur hon står med brevet i handen och först konstaterar att: ”Du är tvungen att förhålla dig till att någon hatar dig så intensivt att han vill se dig död” och lite senare på samma sida:

Plötsligt hamnar de andra hot- och hatmejlen i ett nytt ljus. De som droppat in med jämna mellanrum sedan några år tillbaka och som innehåller målande beskrivningar av mitt utseende, mitt sexliv samt hot om vad anonyma män vill göra med mig. Hitintills har jag inte tagit dem på allvar utan avfärdat dem som uttryck från mycket störda män. […] Hur långt är dessa hatande män beredda att gå.

Och jag undrar, hur i all sin dar vet Maria Sveland att det verkligen är män? Jag menar, poängen med att en brevskrivare är anonym är ju att det inte skall framgå vem det är som skriver. Det är inte direkt så att jag tror att det är kvinnor som står bakom de hatbrev Sveland får (det vill säga, om jag inskränker mig till de brev som Sveland inte själv har skrivit, för jag tror hon är fullt kapabel att skriva hatbrev till sig själv om det skulle gagna hennes syften), men jag upplever det som hemskt störande att hon aldrig ens nuddar vid tanken att det kanske skulle finnas med kvinnor i sammanhanget, utan bara krasst konstaterar att det är hatiska män.

Jag läste, tro det eller ej, boken två gånger (Sveland borde ta mig sjutton betala mig!). Jag hann glömma bort alltför mycket efter min första raka genomläsning och bestämde mig för att harva igenom den och göra noteringar under tiden. Eftersom det fortfarande var vackert sommarväder då, så låg jag ute på gräsmattan, drack öl och läste, och kunde då inte skriva noteringar på datorn utan körde med post-it-lappar istället. Vilket ledde till att boken efter ett tag såg ut som en julgran av post-it-lappar. Fast jag blev snart tvungen att ransonera. Jag skulle utan större problem kunna skriva flera böcker om den eländiga boken.

Men åter till varför den skrämmer mig. Jag noterade under min första genomläsning att den för mig personligen kunde delas upp i två delar. En som var f.Sv. och en e.Sv. Eller kanske f.MX. och e.MX. eftersom det mer eller mindre är Medborgare X som utgör skiljelinjen mellan de två delarna. Men för mig personligen handlar det mer om ”före Sverige” och ”efter (återkomsten till) Sverige”. Jag var från 1986 till 2008 bosatt i Köpenhamn. Knappast särskilt exotiskt eller långt bort, men jag hade under denna tid så gott som noll koll på vad som hände i Sverige. Vissa större saker gick det väl inte att undvika, som mordet på Palme eller att Tage Danielsson dog, fast jag just när dessa händelser inträffade inte var i Köpenhamn utan i Los Angeles, men det ger en ganska bra bild på min kunskap om Sverige fram till 2008. (Inom parentes sagt, så var det lite av en kulturchock att återvända till ett Sverige som inte bara hade tv-reklam, utan till och med reklam för sprit, men förbud mot tobaksreklam. Upp och nedvända världen.) Jag var alltså inte här när Evin Rubars Könskriget sändes och inte bara lyckades missa Ny Demokrati, jag missade också Schyman som partiledare för V, hennes avgång och bildandet av Fi.

Första halvan, f.MX., eller f.Sv., omfattar just bland annat Könskriget och Fi:s (he he) tillkomst, medan andra halvan, e.MX., eller e.Sv., omfattar Assange, Scum och allt därefter. Det var två olika upplevelser för mig. Den första delen läste jag utan egna referensramar att förhålla mig till, på samma sätt som Jan Banan eller Villiga Vera som aldrig intresserat sig för jämställdhet förmodligen skulle läsa den. Andra delen behandlar däremot saker som jag själv har följt med i och satt mig in i.

Jag kommer att gå igenom dessa två delar var för sig. Låt mig bara avsluta prologen med en kort sammanfattning av hur jag uppfattar boken. Det övergripande intrycket är att Hatet är en alldeles utmärkt källa för den som vill studera offerkoftementaliteten inom den svenska feminismen. ALLT som drabbar feminister är hemskt, hänsynslöst, irreparabelt och ingår som en del av patriarkatets välorkestrerade och koordinerade komplott. ALLT som drabbar män och/eller de som är kritiskt inställda till feminismen är petitesser, välförtjänt och mer eller mindre självförvållat. Och vita kränkta män skall hur som helst inte gnälla. Det står inte så bokstavligt i boken, men det är det bestående intryck den lämnar. Och boken genomsyras av budskapet att feminister förstås skall vägra våga debatten (se mitt tidigare i sammanhanget högst relevanta inlägg om den saken) och det är mer eller mindre underförstått att man borde ta till lagstiftning mot de feministkritiska.

Men mer om det i nästa avsnitt, Tiden före Medborgare X.