”Gav du henne en puss från mig som jag bad dig” frågade jag min gamla polare Tippen midsommarafton 2011. Midsommaren året innan hade jag fått veta att han jobbade på samma ställe som en av mina gamla ungdomsflammor och jag hade följaktligen bett honom att hälsa till henne med en puss. ”Nja”, sa Tippen, ”jag försökte, men när hon hörde att det var från dig skrek hon och sprang!”

Nu står jag en fredag i mitten av augusti och ringer på hennes dörr. Det är över 30 år sedan vi träffades sist. Jag har första gången i klart minne. Min bästa polare hade inflyttningsfest i sin nya lägenhet, jag är lite osäker på exakt när det var, men det var i alla fall under min gymnasietid, jag gissar någon gång -77 eller -78. Jag fastnade omedelbart för henne när jag såg henne, jag har alltid haft en förkärlek för rödtottar, senare på kvällen drog några av oss, hon inräknad, ut till ett dansställe en bit bort. Jag lyckades komma till ett lätt hångelstadie innan en snubbe som fattat agg till mig gav mig på truten. I den vevan tappade jag bort henne. Något mer blev det aldrig mellan oss, för sen gick polarn och snodde henne. Men jag har alltid tyckt om henne och hon har alltid haft ett särskilt rum bokat i min blodpump. Lågmäld, skygg, vad man i en engelsk roman typiskt skulle beskriva som ett långbent föl, vacker på ett litet vilsekommet och avigt sätt. I mångt och mycket en befriande och diametral motsats till mig själv, den enda gemensamma nämnaren är att vi bägge är över medellängd.

Och nu står jag vid hennes dörr, med en nödtorftigt maskerad ros i en plastkasse (ja, jag vet, otroligt fånigt, och sabbar helt min macho-image, so sue me) och väntar på att hon skall öppna. Egentligen borde jag ha haft med mig en stor bukett, men helt vid sidan av min taskiga ekonomi så vill jag inte ha på mitt samvete att flickstackarn går och avlider i akut skrämslechock. Jag undrar om det kommer att vara samma tjej som jag periodvis kärade ner mig i under min ungdom. Kommer jag över huvud taget att känna igen henne när jag ser henne? Och hur är hon idag som person, är hon den tystlåtna men varma kvinna som jag vill föreställa mig, eller har hon blivit någon annan, någon som är främmande för mig? Och en pressande praktisk fråga, skall jag våga satsa på en kram?

Det är inte hon som öppnar. Kvinnan är alldeles för ung, någonstans i tidig 20-årsålder, och det långa röda håret är lite för ljust och rakt, men det skvallrar ändå om släktskapet så jag frågar henne om hon har mamma hemma. ”Nej, hon gick precis ner och hämtade posten, hon kommer när som helst” svarar dottern precis som jag hör stegen i trappan och en familjärt tegelröd kalufs fångas av min blick. En lika oförklarlig som ologisk längtan att vara stor sked griper mig. Kramfrågan löser sig själv, Marinas fräkniga ansikte lyser upp som ”sola i Karlstad” när hon öppnar armarna i en välkomnande omfamning, och jag är förstås inte sen att ta för mig.

Det är nästan exakt 2 ½ år sedan jag skrev del 1 av Perspektiv och proportioner. Ursprungligen var min tanke att jag skulle ge ett motperspektiv till Aftonbladets kampanj om mördade kvinnor. Men eftersom jag aldrig kan göra något enkelt så svällde det för jag fick för mig att inlägget skulle gå i tre steg: 1) våldtäkter, 2) våld mot kvinnor och 3) mördade kvinnor. Och så svällde det lite till så jag beslutade mig för att göra 3 inlägg istället, och knackade glatt iväg på det första inlägget om våldtäkter och sen …

Jag drabbades av akut skrivkramp när jag skulle ge mig på andra delen. Egentligen hade jag upplägget klart för mig. Jag har alltid sett trafikolyckor som en bra måttstock för jämförelser när man skall se på samhälleliga problem. Och faktum är att, med ett undantag, så vet jag ingen som har fått bestående men av misshandel, men jag kan lätt lista vänner och bekanta som drabbats mer eller mindre allvarligt i trafiken så det gett upphov till bestående men. Jag kan knappast påstå att jag ”kände” norrlänningen som körde truck på mitt första sommarjobb, men jag gillade hans buttra och råbarkade framtoning. När jag kom åter nästa sommar ingick han i statistiken över dödsoffer i trafiken. En polares broder, som jag inte kan påstå att jag var nära, men i alla fall kände, omkom i en singelolycka. En kvinnlig arbetskamrat, som jag inte heller kan påstå att jag stod särskilt nära, men tyckte om väldigt mycket, krossades under en lastbil när hon cyklade på väg till arbetet i mitten av 90-talet. Polarn som hade inflyttningsfesten (och sedermera snodde Marina) låg för döden efter att en bil körde ut rakt framför honom en vinterdag i slutet av 70-talet när han kom farandes på sin 125:a på väg hem till mig. Han lider än idag av sviterna. En kusin sitter i rullstol sen början av 70-talet när han strax efter att han ”fyllt moppe” blev påkörd av en rattfyllerist. Min syster är förtidspensionerad efter en whiplash-skada hon ådrog sig när hon åkte av vägen. Ytterligare en av polarna som står mig nära haltar efter en motorcykelolycka någon gång i slutet av 80-talet. Nu har jag begränsat mig till de olyckor som har gett upphov till skador som än idag är iakttagbara eller inverkar betydande på personens liv, och jag har säkert glömt någon. Jag har väl hört en del kvinnor som talat om att de blivit misshandlade och utsatta för våld, men faktum är att jag personligen, med ett undantag, inte känner till någon kvinna som drabbats till den grad att det gett upphov till men för livet. Tror inte min upplevelse av detta är unik.

Det var så jag tänkt mig lägga upp det. Men jag ”gick i väggen”. Det tog tvärstopp. Jag har plågats länge av det här inlägget, för mina perspektiv kolliderade och jag brottades med en inre konflikt. Idén med en serie på temat ”Perspektiv och proportioner” var att ge en balanserad bild som motverkar medias skrämselpropaganda som framställer världen som så mycket värre än den egentligen är. Den bild jag har, fast den är svår att belägga med statistik på grund av mörkertal och luddiga definitioner, är i alla fall att trafiken är en mycket större och reell fara än vad våld i nära relationer är. Ändå tvekar de flesta kvinnor inte att sätta sig i en bil. Varför då utsätta dem för en lågintensiv psykisk terror om hur utsatta de är i relationer? Ändock, det finns faktiskt de som drabbas, och drabbas illa.

Jag och Marina åker upp till restaurangen uppe på toppen av traktens fruktade vulkan och sätter oss i augustisolen vid ett av ute-borden med utsikt över Västgötaslätten, njuter av lunchbuffén och sensommarvärmen under stilla samspråk. På vänster underarm har Marina en tatuering av en gitarr, med datumet 2012.10.27 (och tänk, vilken lustig tillfällighet att jag råkar pubba just detta inlägg den 27 oktober) utefter kanten på gitarrens kropp. Marina och tatueringar går på något vis inte riktigt ihop så jag kan inte låta bli att fråga om den. Enligt henne själv så står gitarren bara för att det var musiken som tog henne igenom perioden efter att hon den 27 oktober 2012 lurade döden.

27 oktober 2012 körde Marinas dåvarande pojkvän över henne.
Bokstavligen.
Med bil.
Avsiktligt.

Marina intervjuades av P4 Skaraborg i våras:

Marina har svårt att fatta att det är hennes skadade ansikte som syns på bilderna från polisutredningen Foto: Pernilla Wadebäck, P4 Skaraborg

– Jag sa att det är ingen idé att du är här, då åker han iväg och jag går över gatan. Sen hör jag bara en bil komma. Jag hinner precis vända mig om och ser hans hemska svarta ögon.

Marina bläddrar igenom förundersökningen med rättsläkarintyg och tittar på fotografier på sina skador. Hon har fortfarande svårt att förstå att det är hon själv som syns på bilderna.

Mannen bakom ratten kör inte bara på Marina utan över henne. På bilens underrede hittas blod och hårstrån från Marina, hennes kläder är söndertrasade och hennes läderskärp har gått rakt av på två ställen.

– Jag kommer inte ihåg någon smärta, men att jag rullade under bilen och hörde när käken knäcktes av. Tänderna bet jag sönder, det var väldigt overkligt, säger Marina.

Det här att hon blivit överkörd är givetvis ingen nyhet för mig. Jag har känt till det sen bara någon dag efter att det hänt. När jag står utanför hennes dörr och undrar om jag kommer att känna igen henne har det inte så mycket att göra med åren som förflutit, utan handlar mer om att jag inte har den blekaste aning om hur illa medfaren hon är. Men faktumet att jag gått uppför en smal trappa i ett hus som saknar hiss säger mig i alla fall så pass mycket som att hon inte är rullstolsbunden. Men jag vet i det ögonblicket inte om kvinnan jag skall träffa är en vanställd krympling eller en bitter och butter brud, driven av hat och misstro. Jag har, förvånat, tidigare på morgonen innan jag åker iväg för att träffa Marina, hittat intervjun från P4 och upptäckt att det faktiskt var mycket värre än vad jag trodde:

Skiss över Marinas skador
Foto: Polisens förundersökning

”Brott på näsbenen, brott på underkäksbenet, brott på pannhålans bakre vägg, brott på tinning och hjässben, krossår i pannan och på höfterna, blödningar kring hjärnhinnan, blödning vid pannloben oc [sic!] i bakre skallgropen, brott på halskotor och bröstkota, urledvridning i leder vid bröstbenet, brott på flera revben, brott på överarm, blödningar och omfattande brott på bäckenet samt skada på njuren.”

Detta är de skador som läkare redovisat i polisutredningen. De har varit livshotande och har uppkommit genom kontakt med motorfordon i rörelse, en stor del av dem genom inklämning under bilen.

Marina är klädd i en svart t-shirt, avklippta jeans-shorts och ett par gymnastikskor. Visst syns det att hon inte är samma unga tjej jag kände, hon är trots allt en kvinna som passerat 50, men gudars skymning, lik förbannat är hon, åtminstone i mina ögon, oerhört vacker. Av hennes träff med döden syns inga spår. Inte vad jag kan se. Hade jag träffat henne ute på stan utan någon förkunskap om vad som hänt hade jag inget anat. Finkänslig har jag aldrig varit, men inte ens jag kan med att fråga om vad tyget skyler för ärr, bortsett från att jag liderligt, med illa dold lystnad, undrar om hon gömmer någon fjäril eller liknande tatuerad på någon hemlig och åtråvärd plats, vilket hon civiliserat, utan att slå mig med närmsta stol eller kasta hett kaffe i ansiktet på mig, nekar till. Tatuerandet har stannat vid gitarren.

Men frågan om vad hon ändå lider av för skador vill inte riktigt lämna mig någon ro, oavsett om de syns eller inte. Faktum var att hon lämnade återbud ett par dagar tidigare för att hon inte mådde bra. Marinas SMS med återbudet plingade in i min mobil när jag hyperventilerade i tandläkarstolen under det att tandläkaren minst sagt smärtsamt avlägsnade rötterna till en trasiga visdomstand. Jag vet inte varför bedövningar inte verkar ta på mig hos tandläkaren, det är inte första gången. Å ena sidan ber jag nästan religiöst till gud att få slippa gå igenom liknande plågor igen. Å andra sidan skäms jag för att jag är en sån jävla mes, för vad är att dra en trasig tand jämfört med vad Marina gått igenom. Jag vet inte om hennes ”dåliga dag” som ledde till att hon då gav återbud var kopplad till hennes ”olycka”, men jag misstänker det. Och, tja, det finns värre saker än att spendera en timme i en tandläkarstol:

Marina kom till rätten i rullstol.
Foto: Viktoria Svedlund / P4 Skaraborg

Marina förflyttas snabbt från sjukhuset i Skövde till Sahlgrenska i Göteborg, hon hålls nedsövd under flera veckor och en del läkare antyder för polisen att förhör med henne kanske aldrig kommer att vara möjligt. Men den tionde december, nästan två månader efter brottet, kan hon börja berätta. Då börjar hon också ta in hur pass skadad hon är.

– Jag fick sitta upp fem minuter sen klarade jag inte mer, då bara jag skrek rakt ut. Hade jag fått veta hur skadad jag var hade jag nog blivit knäckt.

Den elfte januari 2013 döms den nu 55-årige mannen av Skaraborgs tingsrätt till åtta års fängelse^[†] för försök till mord. Marina kommer till tingsrätten i rullstol och har stöd av anhöriga och vänner.

Det är en ganska vanlig uppfattning att man på sin dödsbädd inte ångrar vad man gjort, utan vad man inte gjorde. Det kan jag skriva under på. En av de saker jag kommer att ångra när det är dags för mig att dra vidare är att jag inte kontaktade Marina och återupplivade vår bekantskap innan det gick åt helvete för henne. Jag ville, tänkte göra det, men sölade som vanligt. Förhoppningsvis fick hon det stöd hon behövde från sina nära och kära under de svåra stunder hon haft, men jag önskar att jag hade kunnat vara där för henne och åtminstone låta henne gräva in naglarna i min arm när hon vaknade skrikande av smärtor eller att jag kunnat få tala lugnande till henne och råda bot mot ensamheten när mardrömmarnas ångest kvävde hennes tro på framtiden.

Det är inte bara de fysiska skadorna jag inte ser. Jag ser inte heller de kvarvarande spåren i hennes psyke. Kvinnan jag träffar verkar vara samma mjuka och underbara Marina jag minns, men jag vet att de själsliga ärren finns där under ytan. När hon tyst och frånvarande tittar ut över slätten som breder ut sig under oss känns det väldigt ”Marina-igt” och jag kan inte låta bli att le lite för mig själv åt potatisnäsan och fräknarna, men mest undrar jag över tankarna som rör sig under det mörkröda hårsvallet.

Men det som är värst är inte de fysiska skadorna utan de psykiska som inte syns utanpå. Rädsla, oro, svårt att sova och svårt att lita på människor är en del av det som Marina bearbetar.

Jag hyser en intensiv önskan att hon skall lita på mig, men håller den för mig själv. Jag tänker inte försöka intala henne att jag är värdig hennes tillit. Antingen litar hon på mig eller så gör hon det inte, i vilket fall är det meningslöst, kanske rent av kontraproduktivt, att försöka vinna hennes tillit. Det är något jag inte kan hjälpa henne med. Den striden måste hon utkämpa själv.

Vi går en sväng efter lunchen, tar oss upp den sista biten till utkikstornet längst upp på kullen. (Ett utkikstorn som jag för övrigt, under min tid i Danmark, till min stora förvåning upptäckte har en i det närmaste identisk tvilling på Köpenhamns Zoo.) Vi tar oss uppför alla trapporna. Tornet ser inte så högt ut från utsidan, men det känns som ett rejält träningspass när vi väl kommit upp, vi spenderar en stund på plattformen och studerar utsikten över slätten, över Vänern och Hällekis en bit bort. Efter tornet kollar vi monumentet som är rest över den flygande fästning som störtade där under andra världskriget, och går ner till platsen där Andrée, han som dog på Nordpolen, gjorde någon form av utgrävning. Vi återvänder sedan i sakta mak till Kinnekullegården.

Jag kör henne inte direkt tillbaka hem, utan vi åker en omväg på Kullen. Jag lyckas för övrigt med konststycket att under hela vår samvaro hålla mig något så när rimligt till hastighetsbegränsningarna, undrens tid är inte förbi. Fast det har sin enkla förklaring. Tiden går för fort som det är ändå. Vi passerar Blomberg där en ung kvinna mördades tidigare under sommaren. De blåvita banden som fortfarande finns där väcker en sällsam glädje i mig när vi åker förbi. Inte för att den unga flickan dog, utan för att Marina lever.

Jag är faktiskt över lag förvånad över mina reaktioner på vad som hänt Marina. Jag har rent allmänt inga större problem med att bli arg, och något sådant som ett uttalat mordförsök på någon jag tycker om borde få svavelosande flammor att glödga helvetets ugnar och fissionens blåvita raseri att väckas i mitt mellangärde. Men aldrig har vreden lyckats greppa mig i det här fallet. Den del av mitt inre som normalt är reserverad för den radioaktiva hettan verkar mest vara fylld med smetig, genomdränkt och sur grillkol som ingen gnista i världen kan få att ens fräsa till för ett ögonblick. Jag är inte en människa som gråter, men varenda gång jag läser artikeln i P4 Skaraborg, det har hänt några gånger vid det här laget, så är det något i mig som förvandlas till en våt sankmark och jag tror ta mig fan att jag blir blank i ögonen. Oavsett hur cynisk och negativ jag än är så får lamellerna inte grepp, det bara slirar, jag kan helt enkelt inte begripa att någon kan ge sig till att så pina lilla fina Marina. Min tankemaskin går i strejk.

Killen som körde över Marina fick åtta år. Det betyder förmodligen att han är ute igen någon gång 2018–2019^[‡]. Jag hoppas jag aldrig kommer att träffa honom. Inte för att jag bryr mig egentligen. Han är en ”nobody” vad mig anbelangar.

Det är fortfarande tidig eftermiddag när jag släpper av Marina utanför hennes hem. Vi växlar några ord, och avskedskramas. Så åker jag hem, i ett sällsamt tillstånd av vemod blandat med lycka.

Varför tar jag upp allt detta?

Poängen är att det handlar om två perspektiv, till synes motstridiga, men bägge behövs. Man kan inte anlägga ett personligt perspektiv utifrån hjärtat på ett samhällsproblem, precis som man inte kan anlägga ett kallt rationellt perspektiv när det gäller någon närstående. Faktum är att risken är större att dö i en trafikolycka än den är att dö av våld i en nära relation. Så varför då blåsa upp våld i nära relationer som om det är något som drabbar var och varannan kvinna? Men ringer det på dörren och man möts, när man öppnar, av en blåslagen och blödande kvinna som hulkar fram att hon misshandlats av sin man så är det nog inte rätta tillfället att börja rabbla statistik och visa på att våld i nära relationer är ett överdrivet samhällsproblem.

Jag är inte villig att styra om hela samhället med mängder av restriktiv lagstiftning för att vi skall försöka uppnå en nollvision när det handlar om kvinnor som utsätts för våld. Det är ett ouppnåeligt mål, och livet är behäftat med risker. Man kan alltid råka illa ut. Jag hoppas däremot att de som verkligen drabbas får stöd av sin omgivning och att man ställer upp för dem både praktiskt och emotionellt.

Jag är jävligt glad för att Marina inte kommer att vara huvudperson i Perspektiv och proportioner – Del 3: Mördade kvinnor. Världen utan Marina känns helt enkelt inte rätt. Och så hoppas jag att det inte dröjer över 30 år till nästa kram. Hon e go’ tjejen.

†‡: Egentligen hade jag velat publicera det här utan Marinas vetskap, men eftersom det skulle kunna upplevas som integritetskränkande lät jag pliktskyldigt Marina få läsa det. Till min stora lättnad lade hon inte in något veto, eller hade några egentliga invändningar (tvärtom uttryckte hon att det var ”en fin och rörande text”), hon ville bara att en punkt skulle förtydligas: ”… om den kommer ut på tisdag är det nästan lite otäckt. Då är det nämligen exakt ett år till han kommer ut villkorligt. Han överklagade ju och fick minskat 2 år på domen. Försök till dråp. Det vill jag gärna att det stämmer så folk får se hur dom dömer.” [ì återvänd †][ì återvänd ‡]

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.