Eller vad säger du? Är detta problematiskt och måste förändras?

Ja, det är ytterst problematiskt att vårt feministiska samhälle inte kan acceptera att könen på kollektivnivå är lite olika och gillar lite olika saker och har lite olika önskemål i livet. Det måste vi problematisera och förändra.

Eller missförstod jag frågan?

Det känns uppenbart att de har valt ut de barn som bäst representerar det budskap de vill föra fram. Självklart finns det pojkar och flickor som vill helt annat och tänker helt annat än de barn som hängs ut i den här filmen.

Jag vet att vi fick exakt samma fråga när jag gick på lågstadiet och såvida samhället inte har blivit mer könsrollskonservativt sedan dess så är ovan video oärligt missvvisande.

Mitt svar på vad jag ville bli när jag blir stor var ”Eremit i skogen”, vilket jag menade på riktigt, medan min mer skämtsamma bästa vän svarade ”Dvärg.” Min poäng? Videon ovan är tillrättalagd.

Jag tycker det är fel om den fria leken inskränkts så att barnen ”lärt sig” vilka intressen de ska utveckla pga sina kön, men det framgår ju inte överhuvudtaget, alltså finns ingenting att problematisera. Om feministerna förväntar sig att barnen ska byta intressen till vilket pris som helst så blir ju det bara en ny norm. Det blir ju ungefär lika trovärdigt som om en taliban skulle kritisera feminismen.

Ninni: ”Ja, det är ytterst problematiskt att vårt feministiska samhälle inte kan acceptera att könen på kollektivnivå är lite olika och gillar lite olika saker och har lite olika önskemål i livet. Det måste vi problematisera och förändra.”

— Så länge flickor och pojkar blir olika bemötta ända från att de är spädbarn kan vi ju inte veta om det är därför flickor väljer vissa yrken och pojkar andra. Sen när alla barn blir lika bemötta och får VÄLJA (inte tvingas ha) vilka kläder de vill, leka med vilka leksaker de vill, skrinna med hurudana skrinnskor de vill etc. utan att få höra glåpord. Först sen kan vi veta om det beror på skillnader i hjärnan eller socialt tryck.

Tack Ninni för länken, det var intressant läsning! Men jag förstår inte vad det har att göra med filmen. Inget i studien du länkade till handlade ju om barn i den åldern. Vi vet inte om ”flick-pojkarna” i studien hade valt att bli brandmän i 7-årsåldern trots att de blivit uppfostrade som flickor.

Personligen tror jag att jämställdhetsproblemen grundar sig på att pojkar och flickor blir olika bemötta och att deras egna val begränsas av vuxna. Men ifall kan tipsa om forskning som stöder något motsatt så läser jag gärna!

@Ninni:

OK, tack igen! Jag läste bara abstractet, registrerar mig kanske senare och läser resten.

Dock är jag tveksam till att man direkt kan göra jämförelser mellan normala barn och CAH-barn. Men jag är nyfiken på infopaketet du planerar att sammanställa till hösten, ska definitivt kolla in den här bloggen alltid nu och då!

Jag är ingen aktiv jämställdhetsdebattör. Jag är mest intresserad av hur pojkar och flickor bemöts olika och vilka könsspecifika begränsningar som ställs på barn. Också om de biologiska skillnaderna är större än jag tror så tror jag ändå att det viktigaste arbetet i strävan mot jämställdhet gäller att behandla barn rättvist. Vi kan ju inte göra något åt biologin, men vi kan (och SKA!) göra något åt de gamla könsstereotypier som finns. Det är hemskt att barn får höra glåpord eller bli utskrattade om de leker med ”fel” leksaker eller har fel färgs kläder.

Och tack för välkomnandet, blev väldigt glad för det – de få gånger jag har kommenterat ifrågasättande på andra bloggar (snarare feministiska än jämställdistiska) har jag ofta bara fått höra skit för att jag skrivit! Så det var väldigt trevligt att bli välkomnad!

Om jag skriver rättvist så menar jag rättvist. Ifall en förälder låter sin dotter gå till lekparken prydd med hårspännen och pärlhalsband så ska lillebror också FÅ göra det om han VILL. Annars vore det orättvist mot pojken.

Inga barn ska förstås tvingas ha lackade naglar eller ljusröda kläder, men det gäller både flickor och pojkar.

I alla fall i mina öron är ”nej du kan inte gå ut med hårspännen, någon kan ju tro att du är en flicka!” ekvivalent med ”flickor är sämre än pojkar, var försiktig att ingen tror att du är en flicka!”.

Och jag håller definitivt med om att uppfostra alla lika är riktigt illa. Men i min värld finns det inget sätt att uppfostra pojkar, inte heller flickor. Man ska se alla barn som de små unika individer de är utan att fästa någon uppmärksamhet vid vilket könsorgan de råkar vara utrustade med. Då uppfostras alla automatiskt olika.

Sen är det ett annat problem att undervisningen i skolan inte kan göras olika för alla, men om läraren lyckas göra den tillräckligt varierande passar den de flesta elever hyfsat.

@Ninni:

Apology accepted! Men bara av nyfikenhet vill jag ändå fråga; du väljer ifall du vill svara eller inte: Ifall jag hade kallat mig Anders, hade du också då misstagit mig för en feminist?

Men om man ska kunna förändra saker så måste man kunna sätta fingret på problemet. Då blir det viktigt.

Alldeles riktigt. Som sagt så tycker jag ett av de allra största jämställdhetsproblemen är att barns fantasi och kreativitet begränsas av könsnormer samt att de blir olika bemötta av vuxna beroende av kön. För att göra något åt detta måste man först bli medveten om vad man själv gör olika för flickor och pojkar och sedan aktivt bekämpa problemen både hos sig själv och genom diskussioner få andra att ifrågasätta ifall det är rätt att det finns begränsningar.

Däremot finns det en poäng med könsmarkörer och det är att vi tycks ha behov att markera identiteter (Se på fotbollssupportrar tex. Har en vän som tom lackat sin bil efter ”sitt” fotbollslag. )
Och jag menar att en bidragande orsak till den utveckling av kvinnors skönhetsideal, som idag är helt grotesk i mitt tycke, är att vi ”tullat på” könsmarkörerna.

Intressant tanke! Vad får dig att tro att utvecklingen av kvinnors skönhetsideal har något med det att göra? Själv tycker jag det vore mer logiskt om det vore tvärtom: ökad tolerans av ett icke-könsspecifikt utseende borde väl ge mindre press på skönhetsideal. Alltså om det allmänt accepteras att det är okej att klä sig som man vill skulle man få känna sig trygg i sig själv utan att påverkas nämnvärt av ideal.

@Ulf T:

Intrinsisk betyder ‘inre’, eller utgående ifrån tinget självt. Det är alltså inte en tillägnad egenskap, utan snarare en födslorätt.

Tack för att du lärde mig något nytt. Svaret på din fråga är ja. Visst finns det ett intrinsiskt värde i att kvinnor kan föda barn och amma. Men för den skull betyder det inte att en mamma automatiskt är en bättre förälder än en pappa.

Ja, så kan man ju säga, men dessa flickor och pojkar behöver ju inte aktivt belöna denna person heller, t.ex. genom att välja honom som partner.

Nej, det är möjligt. Men det viktiga är ändå att personen ifråga får gå klädd hur den vill utan att få höra kränkande kommentarer. Det är aldrig bättre att dölja sig bakom något som inte känns rätt – också fast man på det sättet hittar sig en partner så är det nog ingen bra grund för ett förhållande att stå på.

Om en man vill vara rejält manlig – är det lika ok? Vad sägs om kvinnor som inte vill något hellre än att få barn och vara hemma med dem? Hur är det med att vara tolerant mot personer som inte vill bryta mot könsnormen?

Visst, att en man vill vara rejält manlig är givetvis lika OK! Lika OK som att flickor under hela sin barndom väljer att leka med Barbiedockor – men endast ifall de själva har valt det trots att de blivit erbjudna olika typer av leksaker.

Frågan om en mamma har rätt att stanna hemma med barn är inte lika lätt att besvara eftersom det oftast finns en annan förälder med i bilden. Den andra föräldern ska också ha rätt att vara hemma med barnet om hen önskar. I denna fråga kan man inte säga att det automatiskt är okej att mamman stannar hemma, det beror på om den andra föräldern också vill det. Men om pappan inte vill stanna hemma så då är svaret ja, visst är det förstås okej så med. Man måste välja den lösning som passar hela familjen bäst. Nästan alltid vore det bästa att föräldrarna delar på föräldraledigheten men som vi vet så är det ju inte särskilt vanligt att det händer tyvärr.

@Ulf T:

Män har ett lika stort intrinsiskt värde som kvinnor i och med att de sköter befruktningen.

Men trots att kvinnors intrinsiska värde innebär ett mer långvarigt involverande i graviditet och amning än männens några sekunder betyder det inte att mäns ansvar över att ta hand om avkomman är mindre än kvinnors. Jag hoppas som sagt de flesta familjer skulle välja att dela föräldraledigheten ungefär lika. Det är ju inte ett hinder också om man vill amma – mamman kan stanna hemma t.ex. 9 mån och pappan 9 mån. Eller 1 år och 1 år om ekonomin tillåter. Om mammman tar första passet kan hon amma delvis också då pappan är föräldraledig. Det här kräver ju att båda föräldrarna har ett jobb, men ifall så inte är fallet är det en annan diskussion.

@Ulf T:

Här blir frågan också: Vem är det främst som väljer, och när?

Papporna, å andra sidan, jobbar extra mycket.

Det är därför debatter som dessa finns: ALLA borde fatta att beslut som gäller ens egna barn är frågor som gäller båda föräldrarna. Båda föräldrarna SKA fatta besluten tillsammans och så att hela familjen mår bäst, dvs. i de flesta fall så att båda föräldrarna delar på föräldraledigheten. Jag är förvånad över att det talas så lite om att också pappor skulle må bra av att få en paus från arbetslivet.

Och det är inget som hindrar att personer som vill göra karriär har ett par års paus för att bilda familj. Ju fler högt uppsatta personer, både män och kvinnor, som väljer att vara föräldralediga, desto större blir acceptansen för det.

Visst – pappor jobbar extra mycket om du menar förvärvsarbete. Men om mamman jobbar med att sköta pappans barn gör hon ju ett lika viktigt jobb så inte kan man säga att pappor jobbar mera totalt sett.

@Johan: Vill någon ha något att göra med en lågpresterande kvinna då? Min åsikt är att båda är lika onödiga i samhället. Men vi kanske menar olika när vi talar om lågpresterande. Med lågpresterande menar jag en person som inte får något till stånd. Om du menar karriärmässigt lågpresterande så håller jag inte med dig. Det finns massor av viktiga män utan karriär.

@Ninni:

Tack för lång kommentar! Jag upplever dock inte att kvinnor automatiskt tas för att vara feminister. Det var första gången någon kallade mig feminist. Men jag kommer från Finland, det kanske är annorlunda i Sverige.

1. Vad signalerar ”ha råd/är rik”?

Visst, du kan ha rätt i att undervikt har att göra med det. MEN jag är ändå av annan åsikt än du: ifall toleransen ökas minskar också pressen på att man måste se ut som idealet. Och ett sätt att öka toleransen är att tillåta att gammaldags könssymboler får användas av alla oberoende av kön.

2. Kvinnors ekonomiska självständighet.

Samma svar som vid 1: ökad tolerans ger minskad press på att köpa bantningspulver.

3. Identitetsmarkör

Här tror jag att du överskattar intresset av att börja använda könssymboler hos fel kön. Jag tror, precis som du, att det finns vissa skillnader mellan könen. Därför kommer säkert de flesta sjukvårdare att vara kvinnor och de flesta bilmekaniker män också i fortsättningen. Också klänningar kommer i fortsättningen att vara kläder för flickor. Det betyder att man inte blir mindre kvinnlig av att klä sig i klänning också ifall några procent av männen börjar göra det. Det jag är mest tveksam till är att små barn blir satta i fack innan de har en egen vilja. Jag är säker på att de flesta pojkar i fortsättningen också väljer byxor framför kjol men det att någon pojke vill ha kjol ska inte vara något problem.

Och visst, behovet av att markera grupptillhörighet är stort hos vissa människor. Men bara för att en punkare klär sig så som hen gör, kan väl också jag som knappt vet vad punk är laga en punkfrisyr bara för att jag tycker den är snygg.

Tycker du att en man i slips och kostym blir mindre manlig bara för att det står en kvinna i slips och kostym någonstans intill? Om du svarar ja förstår jag att du vill hålla hårspännen för flickor. Men jag ser inte det som ett problem för manlighet eller kvinnlighet att man godkänner att vem som helst ser ut hur den vill.

Men sen skrev du något väldigt bra. Jag håller så med om att barnuppfostran borde sträva efter att barnet ska förstå vad som händer i stället för att bara lyda blint. Och det där med mössa på i skolan är också ett tema som jag jobbat mycket med, är lärare för 11-16 åringar. Intressanta tankar! Men det väljer jag att inte gå in på här. Vill ändå bara nämna att det ju givetvis också finns flickor som gillar fart och fläkt, och de flickorna måste också få utlopp för sin energi precis som pojkarna. Så också här är det onödigt att se alla pojkar som en grupp och flickorna som en annan. Då blir de lugna pojkarna och de fartfyllda flickorna i kläm.

Och tack för källan, också om man inte kollar den (vilket jag inte gör nu) ger det en fingervisning om att det inte enbart är ”så här känns det för mig” utan att de också kan finnas forskning som bekräftar tanken.

Jag skulle vilja se något belägg för att det är bättre för barn att föräldrarna delar föräldraledigheten. Spädbarn behöver god omvårdnad och en trygg anknytning. För det räcker det med en förälder, och så länge den som börjar vara hemma kan uppfylla kraven för att vara en god förälder är det förmodligen bäst för barnet om den föräldern är kvar hemma. Den enda fördelen för barnet om båda föräldrarna är hemma är riskspridning, om något skulle hända den primära föräldern.

Däremot är det förstås viktigt att den andra föräldern är involverad.

Vad som är betydligt viktigare för barns väl och ve är föräldrar som har en stabil och lycklig relation med varandra. Med alla svårigheter det innebär att lära sig bli föräldrar, finna nya individuella och gemensamma roller, samt anpassa sig till nya och hårdare krav så är frågan om föräldrarnas relation verkligen är betjänt av att klåfingriga politiker vill detaljstyra dem in i en mall som kanske inte passar just deras förutsättningar.

Jag har träffat många föräldrar i småbarnsåren som är på väg att skiljas och om det är något de brukar sakna så är det just flexibilitet. För barnet och föräldrarna så vore det bättre att skapa mer flexibel barnomsorg och att göra pengarna friare, så att man exempelvis kan låta farfar eller mormor vara hemma med barnet om det passar bättre.

Fast vem i det här landet använder barn och föräldrar som något annat än ett slagfält för sin ideologi? Människor behöver mer frihet, inte mer styrning. Den som inte tror på det kan lika gärna löpa linan ut och börja omyndighetsförklara alla som de vill skriva på näsan, börja gärna med er själva.

@Anna,

Med lågpresterande menar jag ungefär karrärmässigt lågpresterande, eller en person med låg social status. Det finns ingen korrelation mellan kvinnors status på singelmarknaden och deras ”prestationsstatus”. En lågpresterande kvinna är lika attraktiv för en man som en högpresterande kvinna.

För män är situationen annorlunda. Kvinnor värderar inte män lika högt om de är lågpresterande, detta är ett enkelt verifierat faktum som inte behöver debatteras. Det är snarare tolkningen av detta faktum som är öppen för debatt. Du skriver:

”Det finns massor av viktiga män utan karriär”

Jag håller med, visst är det så. Men dessa mäns status på singelmarknaden är betydligt lägre än de män som kan uppvisa en karriär. Färre kvinnor är intresserade av att ligga med dessa män och deras status är alltså lägre. Att en man är ”viktig”, vad nu det betyder, korrelerar alltså inte med kvinnors attraktion till denna man.

Det är hela anledningen till att ”män döms efter vad de gör och kvinnor döms efter hur de ser ut”.

@Anna:

..och så länge den som börjar vara hemma kan uppfylla kraven för att vara en god förälder är det förmodligen bäst för barnet om den föräldern är kvar hemma.

Varför?

Missförstå mig rätt här. Jag tror det är bäst men vi talar om gradskillnader. Jag tror inte att det är skadligt att byta.

Vad jag menar är att barn knyter an och om en förälder är hemma så knyter barnet starkast an till den föräldern. Möjligtvis med undantag för om den arbetande föräldern sover med barnet men jag tror det är en ovanlig lösning. Att då byta primär vårdgivare, ofta i en utvecklingsfas där barnet är som mest ängsligt över att hålla reda på anknytningspersonen, är en belastning inte en positiv påverkan.

Om båda föräldrarna delar på föräldraledigheten får båda föräldrarna starkare band till barnet och lär känna barnet bättre. Det tycker jag är en tillräckligt stor orsak att vara hemma och det är min motivering till varför jag över huvud taget är hemma med mina barn. Men många, både mammor och pappor, mår också bra av en paus från arbetslivet under de ofta jobbiga småbarnsåren, vilket föräldraledighet gör möjligt.

Det är väl en vettig anledning till att vara hemma tycker jag men knappast så kraftfull eller generaliserbar att det motiverar att staten ska tvinga föräldrar att dela lika.

@Johan Grå:

Att då byta primär vårdgivare, ofta i en utvecklingsfas där barnet är som mest ängsligt över att hålla reda på anknytningspersonen, är en belastning inte en positiv påverkan.

Ja, det är möjligt men jag tror inte det är något stort problem för barnet att vänja sig vid att den andra föräldern som ju också är en trygg person blir hemma. Jag bor nu i ett land där de flesta barn börjar dagis vid 3-4 mån ålder och om dom klarar av det här så klarar nog ett barn, oftast äldre, av att byta primär vårdare från mamma till pappa.

Men, känner du någon pappa som ångrat att han blivit föräldraledig? Eller vet någon annan ett exempel på det? Jag ser det också som en stor fördel för pappan att få lite omväxling i vardagen genom att stanna hemma, och den aspekten talas det inte så mycket om.

Och så håller jag med dig igen: staten ska inte tvinga någon att dela lika. Inte tvinga att dela alls men det är ändå ofta ett väldigt bra alternativ att dela på föräldraledigheten.

@Frogfish:

Ja-a Frogfish, varför kvinnan ofta är yngre än mannen kan jag inte svara på. Kanske det har att göra med att flickor mognar snabbare än pojkar. Eller så har det att göra med gamla traditioner.

Att män gör mer förvärvsarbete och tjänar mer tror jag har med gamla traditioner att göra. Men det ändras ju med tiden ifall könsfördelningen inom branscherna jämnas ut och ifall föräldrarna börjar dela mera på förldraledigheten.

Men visst finns det kvinnor som vill ha en rik man, jag tror bara det är så få att man inte behöver orda om det så mycket. Personligen känner jag en sådan kvinna. Möjligen har det också att göra med gamla traditioner: en kvinna känner på sig att hon borde bli hemma och ta hand om barn men det går ju inte om man gifter sig med en fattiglapp. Så kanske det mesta har med alla gamla sätt att tänka gällande kvinnors och mäns roller, och just sådana stereotypier hoppas jag minskar med tiden.

@Ulf T:

jag fick också en insikt att man ska vara väldigt tydlig, ska försöka vara tydligare i fortsättningen! Annars tycker jag tonen i denna debatt har varit väldigt trevlig, när man diskuterar frågor som denna brukar det ofta bli hätskt i onödan.

@Johan Grå:

Det är ju ett stort socialt stigma kring att säga att man inte tycker om att vara med sina barn.

Ja, det håller jag fullständigt med dig om. Alla trivs inte med att vara hemma med barn och det är förstås helt okej att ha barnen i dagvård i så fall. Också detta borde det talas om mera, så att nyblivna föräldrar inte automatiskt tror att hemmalivet är en dans på rosor.

Men fortfarande tror jag inte att särskilt många, varken mammor eller pappor, ångrar att de har varit föräldralediga även om de upplevt perioden som tråkig eller otrevlig. Då man varit med om det vet man i alla fall vad det går ut på men om man inte provar vet man inte vad det innebär. Jag har fyra nära kompisar som varit pappalediga en längre tid och alla av dem är glada över att de valde att vara hemma.

Och fortfarande tycker jag att det är samhällets uppgift att ordna så att verksamheter och karriärer klarar av att ha en paus för föräldraledighet… men nu börjar jag ha tjafsat tillräckligt om det här, ska sluta

Intressant att de äldsta papporna är de harmoniska. Kanske den stora erfarenheten av livet också hjälper en som nybliven förälder. Synd att man inte kan jämföra till kvinnor i denna fråga eftersom en hög ålder är ett hinder för en kvinna att få barn.

@Johan:

Visst, du har rätt i att alfamän har lättare att få kvinnor än tillbakadragna och utseendemässigt otilltalande. Men har de lättare att behålla kvinnan också? Jag tror inte det finns särskilt många kvinnor numera som är tillsammans med en alfaman enbart för hans alfaegenskaper utan man måste nog mentalt passa ihop också. Förtydligande: med alfaman menar jag en utseendemässigt tilldragande, socialt begåvad man.

@Dolf:

Tack för kommentaren! Bra iakttagelser. Samtidigt råkar flera av mina bekanta leva i förhållanden där den motsatta åldersskillnaden finns. Men dessa är undantag, vanligen är ju mannen äldre och numera också ibland betydligt äldre. Finlands president är nästan 30 år äldre än sin fru. Inget fel i det, bra att åldersrasismen minskar! Men man måste förstås vara medveten om konsekvenserna. Ifall en 60-åring får barn är det ju stor risk att han inte får uppleva sitt barns 30-års dag.

@Frogfish:

Förlåt, jag var otydlig igen. Problemet är orden lågpresterande/högpresterande, man kan mena olika saker med det. Jag talar hellre om ambitioner. Vi tar en manlig busschaufför som exempel: Hans yrke har inte särskilt hög status. Men när han kommer hem från jobbet kan han antingen lägga sig vid tv:n och inte få något gjort, eller så kan han åka ut till stugan, måla och fixa och åstadkomma något där. Det finns förstås många alternativ där emellan. Men jag tolkar fixar-chauffören som en lågprestererande man med höga ambitioner. TV-chauffören är en lågpresterande man med låga ambitioner. När jag skrev att man letar en partner med liknande ambitioner som man själv har menar jag alltså inte nödvändigtvis karriärmässiga ambitioner utan också hur mycket man får till stånd i vardagen.

Om jag tolkar din kommentar rätt så är du förvirrad för du tror jag tycker att kvinnor letar efter män med ungefär lika hög inkomst som man själv har. Men det vet vi ju alla att inte skulle lyckas eftersom män generellt sätt tjänar mer än kvinnor måste det också synas i statistiken inom parförhållanden. Jag talade alltså inte om storleken på lönen när jag sa att man försöker hitta en som har ungefär lika höga ambitioner och samma prioriteringar som man själv har.

@Dolf: och dessutom ökar ju den förväntade medellivslängden hela tiden, vilket gör att åldern då det passar bra att få barn förskjuts uppåt. Jag är drygt 30 och en av mina jämnåriga bekanta är i ett förhållande med en 60-åring. Han är villig att få barn för som han uttryckte det – nu har jag ju all tid i världen för det! Han är alltså nybliven pensionär. Finns alltid flera aspekter att tänka på, ingen standardlösning!

Alfamän behöver inte vara fysiskt tilldragande, titta bara på människor som Henry Kissinger. Alfamän är män som lyckas dominera andra män, genom sitt beteende, sin ställning och sin attityd. Det är DET kvinnor går igång på, de vill ha en man som är ”bättre” än andra män.

Män å andra sidan, vill ha kvinnor som är ”vackrare” än andra kvinnor.

Huruvida alfamän har lättare att behålla sina kvinnor vet jag inte, men det är inte heller det som är poängen. Eftersom de är alfa har de lätt att byta ut kvinnorna närhelst de så önskar, så behovet av att ha dem kvar blir därför mindre.

I modernare tid, med för kvinnor generösa skilsmässovillkor, har förvisso kvinnors motivation att lämna sina alfamän ökat eftersom de ändå får behålla de fördelar alfa-statusen för med sig. Detta kombinerat med att alforna har mindre motivation att behålla sina kvinnor gör det säkert relativt sannolikt att alfa-förhållanden bryts upp.

Det är också intressant att notera hur samhället ser på dessa olika motiverande faktorer. Sant är, att golddiggers inte har någon hög status men jämför ändå följande två scenarior:

1) Kalle lämnar sin fru eftersom hon börjar bli gammal. Han byter istället upp sig till en yngre modell utan hängbröst.

2) Bettan ledsnar på sin man då han förlorat jobbet och bara sitter hemma och gnäller. Hon skaffar sig därför en karl som kan ta sig i kragen.

De båda scenariorna ovan visar personer som båda handlar i enlighet med sina respektive motivationer. Vilken person har vi störst respekt för? Alternativ 1) sker betydligt mer sällan än alt. 2), vilket är synligt i statistiken. Att en man förlorar arbetet leder till kraftigt ökad risk för skilsmässa. Om en kvinna förlorar sitt jobb påverkas inte risken för skilsmässa överhuvudtaget.

@Anna:

”Och vad är det som säger att just kvinnan ska tumma på sina karriärmöjligheter och stanna hemma i så fall?”

Nja, nu sa jag inte att hon MÅSTE tumma på sina karriärmöjligheter, det har du hittat på själv.

Men så länge män är äldre i förhållandet och har kommit längre i karriären, så kommer det fortsatt att vara svårt att göra valet att han ska stanna hemma med barnen eftersom familjen förlorar på det ekonomiskt (iaf kortsiktigt och vi måste ha gröten idag).

Så om kvinnor vill att det ska vara ett mer naturligt val att de gör karriär och deras man är hemma med barnen, så kanske de behöver prioritera annorlunda vid partnerval. Inte välja äldre killar med bil, lägenhet och pengar. Kanske fixa det själv och bli en liten matriark i sin familj. Jag vet flera killar som skulle gilla det upplägget, men ärligt talat inte många tjejer.

En av mina poänger är att om man vill ändra på sina villkor kanske man ska ta en titt på vilka val MAN SJÄLV gör, inte försöka förändra en annan människa (tex göra en hemmapappa av en driven karriärsman (mot hans vilja)), det brukar aldrig sluta väl. Men det är ju självklart mkt smärtsammare att se sig själv i spegeln än att peka finger när saker inte blir som man vill.

Men som du själv säger tänker vi nog olika i de här frågorna. Och kul att du hänger kvar. Det är alltid intressant att se andras perspektiv på saker.

@Anna:

Vi kommer tydligen varken längre eller närmare varandra. Jag försöker beskriva hur det ser ut och orsaker till varför det görs de val det görs. Jag får intrycket av att du hela tiden försöker beskriva hur du vill att det ska vara och hur du vill att folk ska välja. Vi är helt enkelt på olika ställen på kartan, nutid kontra ev framtid.

Sen håller jag definitivt inte med dig om: ”…vore ofta det bästa om båda delade på föräldraledigheten”. Jag tycker de ska få bestämma själva hur de vill dela upp ev ledighet, det ska ingen stå och bestämma som inte har en aning om deras situation. Jag själv blir skitförbannad när folk lägger sig i saker i mitt liv som de inte har att göra med.

Så vi får helt enkelt vara överens om att inte vara överens. Det var dock som sagt trevligt med en civiliserad diskussion.

Det som irriterar mig mest är när andra personer anser sig veta bättre om mitt liv än jag själv. Därför är jag extremt negativ till en tvingande kvoterad föräldraledighet. Systemet skulle vara fel på åtminstone tre plan:

1) Principiellt. Staten ska inte detajstyra individers liv, en sådan åsikt är enligt mig närmast psykotisk till sin natur.

2) Evolutionspsykologisk. Det är fullkomligt uppenbart att kvinnor I GENOMSNITT trivs bättre hemma med små barn än män. Det väsentliga för samhället att fokusera på är att se till att män som ändå vill vara hemma möts av likartad acceptans som kvinnor. Oavsett vad samhället gör kommer dock fördelningen inte bli 50/50 utan konstgorda medel eftersom evolutionspsykologiska skäl förhindrar detta.

3) Matematisk/statistisk. Även om män och kvinnor I GENOMSNITT var exakt lika lämpliga på att ta hand om barn innebär inte det att samtliga par som bildas är exakt likvärdiga. Notera att lagstiftningskraven innebär att SAMTLIGA par måste dela 50/50, vilket skulle innebära att massor av barn skulle få suboptimala föräldrar hemma av nödtvång. De skulle helt enkelt offras för att få ”fina” siffror.

Det enklaste för kvinnor som vill ha både barn och karriär är att göra samma sak som män gjort i alla tider, hitta en make som är villig att vara hemma med barnen. Det är säkert inte svårt, men då får kvinnorna inte de alfamän de vill ha och däri ligger hela problemet.

Varje gång jag hamnar i en diskussion i ämnet om föräldraledighet och delningen av dagar så undrar jag om jag lever i en skyddad verkstad. På mitt jobb och bland mina kompisar finns det ingen man som tar ut mindre än sex månaders föräldraledighet. På mitt barns dagis så har jag hittat en, 1, familj där kvinnan tar ut allt och det beror på att mannen har egen firma som om den hade ett uppehåll skulle förlora alla kunder = omöjlig ekvation. Var hittar man alla dessa familjer som har problem med fördelningen?

Ifall Karriär-Nisse och Karriär-Nina bestämmer sig för att få barn innebär det oundvikligt att någonderas karriär får sig en törn

Återigen måste det bero på min skyddade verkstad. Även de karriärsugna som jag känner tar ut föräldraledighet sex till nio månader och ser inga problem med det eftersom de också vet att karriären ”mår bra” av att man byter arbetsuppgifter ibland. De flesta brukar faktiskt ta chansen att byta till en ny arbetsgivare under uppehållet, till en där karriären ser an mer lovande ut.