Vart tar skatten vägen?
avatar

dolfs logo

eders ödmjuke håller sig lätt för skratt
när det gäller vår tunga skatt

För ett par månader sedan publicerade bloggen Det goda samhället ett intressant inlägg av gästkrönikören Yvonne Rosenthal där hon jämför 60-talets samhälle med dagens, hon inleder:

Jag har några frågor att ställa. Därför så måste jag först berätta om min barndoms ö Stora Essingen i början av 1960–talet, som då liksom var en del av stadsdelen Kungsholmen i Stockholm. Ön hade ca 3 500 invånare. Ett 40-tal småföretag fanns på ön. Där fanns glasmästeri, skrädderi, bilverkstad, tapetserare, och måleri. Två bensinstationer, trädgårdsmästare, barnklädesaffär, ”Barnekipering”, fotoaffär och tobaksaffärer där man köpte godis, blomsteraffärer, parfymeri, sybehörsaffär, färghandel, konditori med servering och jukebox, ett antal matvaruaffärer varav en fiskaffär, vidare bagerier, herr och damfriseringar och inte att förglömma: ”Essingebasaren” som saluförde allt från porslinshundar till golvmoppar och vaxdukar. På ön fanns en biograf, ”Orkanen”, bank och post.

Två vuxna och två barn levde på en industriarbetarlön från LUX (Electrolux) som låg på ”Lillan” Lilla Essingen. Familjen hade en Volkswagen, modell ”Bubbla”, köpt för ihopsparade pengar och TV, också den köpt för sparade pengar. Hyresrätt två rum & kök.

Notera: En industriarbetarlön. Hon gör flera liknande jämförelser. I andra änden av spektret:

En läkarlön och en barnmorskelön räckte till fyra barn, barnsköterska, städhjälp, villa och två bilar, pool och sommarställe.

60-tals annons

Hon går sedan vidare och tar upp vilken service, privat som offentlig som fanns tillgänglig: två privatpraktiserande läkare, distriktssköterska, diakonissa och barnavårdscentral, alla dessa gjorde hembesök (läkarna också mitt i natten), gratis vaccinering, kvarterspolis, hemsamarit, lekpark med lektant, lekskola, daghem, fritidshem, idrottsplats och ungdomsgård. Åldershem. Låg- och mellanstadieskola där skolböcker och annan material var gratis, likaså var skolmat, skolsköterska och läkare samt skoltandvård gratis. Skolbibliotek och vanligt bibliotek. Simbassäng med simundervisning och baderska. Skolträdgård och gratis musikundervisning. Det fanns tillgång till husmorsgsymnastik, scouter, KFUK/M, flera sjukhus …

Med dagens mått var de ganska trångbodda, och utlandssemestrar hörde väl till ovanligheterna. Vi har mycket idag som de inte hade då: internet, mobiltelefoner, färg-tv (utsändningar började i slutet av 60-talet, första gången jag såg en färg-tv var hos en kompis under OS i Mexico -68), bensinsnåla bilar med hög bekvämlighet och GPS, diskmaskiner, mikrovågsugnar, stereo, utlandsresor, p-piller och ökad livslängd tack vare framsteg inom sjukvården. Noterbart är dock att så gott som alla framsteg och förbättringar i standard är av teknisk art (jag skulle tro att vi även kan tacka den tekniska utvecklingen för dagens utlandssemestrar som var otänkbara för 50–60 år sedan). GPS och mobil fanns inte att få i början av 60-talet, det spelade ingen roll hur rik du var. Det gick inte att få. Punkt slut.

Jag var en liten knatte i början av 60-talet, höll på att lära mig att gå och prata, så mina minnen från den tiden är allt för få och vaga för att jag skall ha någon personlig uppfattning om hur det egentligen var då, men baserat på mina erfarenheter av min uppväxt på 70-talet så verkar Rosenthals bild ovan fullt rimlig.

Så hur var det då med skatten på den tiden? Jag har inte verifierat, men enligt Rosenthal:

taxes skatt var betydligt lägre då, 1960 var den kommunala skattesatsen ca 15 procent, idag är den ca 30–32 procent. Totala skattetrycket idag ca 51–52 procent, då under 25 procent. Arbetsavgifterna 13–15 procent – idag minst det dubbla.

En av mina frågor: Kommunalskatt, arbetsgivaravgifter – allt har fördubblats men vad med service till medborgarna? Vad har vi nu som vi inte hade då?

Hon ger också en känga åt ”hemmafruns decennium”:

hemmafru sextiotaletSlutligen – kvinnorna. 48 procent av kvinnorna i åldrarna 25–49 år förvärvsarbetade, 28 procent av kvinnor 15–24 år. Motsvarande siffror för män var 53 procent respektive 15 procent (enligt SCB).

– – –

Som framgår ovan kunde en industriarbetarlön försörja två vuxna och två barn. Två heltidslöner innebar en påtaglig inkomstökning för hushållet. Mammorna arbetade heltid eller deltid då barnen var små eller så var de hemma och började förvärvsarbeta i 30- 40-årsåldern. Inga problem. Så vad har blivit så mycket bättre för kvinnor nu då skatteintäkterna utgör drygt 50 procent av BNP? Vad med valfriheten? Vad med friheten?

Detta stämmer också det hyfsat väl överens med hur jag minns slutet av 60-talet och början av 70-talet. Kvinnorna var ofta hemma ett par år när barnen var små, men arbetade annars.

Men nu var det skatten det skulle handla om, utöver vad Rosenthal tagit upp i sitt inlägg kan tilläggas att den ”tillfälliga” omsättningsskatten, oms, som infördes 1960, låg på 4,2 %, 1969 ersattes omsen av mervärdesskatten, moms11,11 % och idag är den då på 25 % (i vissa fall nedsatt till 12 % respektive 6 %).

För att upprepa Rosenthals fråga: Allt har fördubblats men hur är det med servicen, vad har vi nu som vi inte hade då?

Rapport 27 juli 2015

Tja, HBTQ-certifiering:

Nu är det inte själva HBTQ-certifieringen i sig som jag vill ge mig på, utan bara delge några observationer/tankar om de ekonomiska realiteterna.

Det finns 290 kommuner i sverige, om det finns ett bibliotek i varje kommun, så kostar det skattebetalarna 29 miljoner att HBTQ-certifiera dessa bibliotek. Nu råkar det finnas 1212 folkbibliotek, därtill kommer universitetsbibliotek, myndigheters specialbibliotek, sjukhusbibliotek och vanliga skolbibliotek. Det skulle alltså kosta över en miljard att HBTQ-certifiera enbart folkbiblioteken.

scrooge joakim von anka jva badar i pengarDet kanske inte låter så mycket med tanke på att offentliga sektorns skatteintäkter 2014 var 1641,9 miljarder. Det är trots allt inte mycket mer än en halv promille …, men det kan då vara värt att ha i åtanke att bibliotek lär vara en ganska liten verksamhet. Och HBTQ är bara en liten bit av vårt värdegrundsarbete. Jag har på min hårddisk ett pdf-dokument på 52 sidor med en handlingsplan för jämställdhetsarbete inom försvaret. Jag undrar vad det kostat att producera detta dokument. Min gissning är att bara antalet arbetstimmar för att skriva eländet rör sig om flera veckors betalt fulltidsarbete. Och det är försvaret …

Hur mycket av våra skattpengar läggs sedan på att faktiskt genomföra olika genusåtgärder i försvaret, hur mycket går åt för byråkrati och handläggning och hur mycket kostar alla kontrollinstanser, och hur mycket …

Som sägs i nyhetsinslaget är det ännu så länge bara 46 verksamheter som certifierats, och då främst vård och andra kommunala verksamheter. Men frågan är, hur mycket kostar allt detta? Det är inte bara asylinvandringen som drar stora summor, all jämställdhetsbyråkrati och allt värdegrundsarbete måste äta upp fruktansvärda belopp.

Kan ju vara värt att notera att vi idag bara har 3 flygflottiljer, F7, F17 och F21. Vad hände mån tro med F1, F2, F3, F4, F5, F6, F8, F9, F10, F11, F12, F13, F14, F15, F16, F18 och F20? (Att jag hoppade över F19 är för att det var Svenska frivilligkåren i Finlands flygstyrka (1940-1940), så det får betraktkas som ett specialfall). En gissning, nedlagda? Av 14 helikopterförband är numera 4 aktiva, av arméflygets 5 förband och marinflygets 6 är inga längre aktiva. Vi kan ju gissa hur det ser ut i övriga vapenslag. Jag undrar om det ens går att räkna sveriges försvarsförmåga i dagar.

PhotoJanJorgensen_TransitSola_011 tunnan lansen viggen

Det går inte ihop. Ett dubblat skattetryck, ett nästan förintat försvar, rapporter om sjukvård och åldringsvård som försämras. Inom vissa landsting tar man numer ut avgifter för ambulanstransport, det kan gå på upp till 400 spänn, därutöver kan man åka på 300 spänn för vårdbesöket, och blir man inlagd kan det kosta upp till 100 spänn per dag. Ringer du alltså ambulans på grund av något akut och blir inlagd en tid kan det bli rätt dyrt, särskilt om du inte har någon inkomst. Så så var det med vår fria sjukvård. Samtidigt slår Högsta Förvaltningsdomstolen fast i en prejudicerande dom att kriminella illegala invandrare som det finns utvisningsbeslut på skall ha rätt till socialbidrag.

Jag skulle kunna fortsätta, men slutar här, konstaterar bara att när allt kommer omkring var faktiskt vissa saker bättre förr, och frågar:
Vad går våra pengar egentligen till?

2013-03-07-14-29-36_gudrun_schyman_FI-645x451

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.

Om Dolf (a.k.a. Anders Ericsson)

Hjärtlös filantrop och altruistisk cyniker                                                                                  Minimal moderering begränsad till rena nödvändigheter.                                                         Skitstövlar åker ut permanent med en fet spark i ändalykten.                                                   e-mail: dolf.gd@hotmail.com

Kommentarer

Vart tar skatten vägen? — 31 kommentarer

  1. Den politik som förts sedan 70-talet har varit BEDRÄGERI mot det svenska folket.
    Det överklassen rövat har de fört utomlands i ”bättre” investeringar. Evil Grin Evil Grin Evil Grin

  2. @Tallskog:

    Vilken ”överklass”?
    Vänsterpolitikerna som styrt i stort sett oavbrutet sedan dess?

    Jag håller helt med om att den förda politiken varit rena bedrägeriet mot medborgarna, precis som i alla socialistiskt färgade stater…..

  3. Ja du Dolf . Såna tankar har jag också . På 60-talet
    när jag gjorde lumpen hade vi världens starkaste försvar , bästa skolan , byggde en miljon lgh.på tio år.
    ”Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare skatt…?
    för att travestera Hasse&Tage .

    Skatteuttaget ligger på c:a 70% . Om vi räknar med punkskatter ,moms m.m . Betalar du bilverkstan t.ex 4000:- så går en stor del av detta till löneskatter utöver momsen
    Här en rolig blogg , som tar upp lite av detta .
    http://www.frojdh.se/2014/08/21/hur-manga-procent-av-lonen-ar-det-ok-att-vi-behaller/
    Dessutom är det moms på punktskatterna !!

    En bortglömd del är de avgifter vi betalar till samhället av våra skattade pengar till dagis , sjukvård m.m som
    ju också har karaktären av en skatt .Slapp vi avgifterna skulle ju skatten behöva höjas i stället ..

    Sverige är världens näst mest skuldsatta land . Här på en högt respekterad blogg :http://cornucopia.cornubot.se/2014/10/ny-rapport-sverige-mest-skuldsatta.html
    Vi har slagit hu’vet i skattetaket . Vi måste skaffa ett försvar , bygga 350 000 lgh på 5 år o.s.v.
    Då räknar jag inte in elefanten; migrationen . Bara kostnadsökningen se’n valet i höstas är 20 miljarder. Ökningen ! På årsbasis 25-30 miljarder

    Sverige är illa ute minsann .Dessutom ska man
    tvingas höra att allt är vita männens fel á la Romson , vice statsministern ,än så länge .

    Man blir ju skogstokig av att se pengarna rinner i väg på
    feminism och Gud vet vad !

    Jäkla bra krönika Dolf !

  4. Både utlandssemester, stereo och p-piller fanns/kom på 60-talet. Och en del flummig filosofi, men Marshall Mac Luhan håller än: ”The medium is the message”
    Momsen är ett otyg, finansierar väl byråkrati och politiker.
    ”Vad finns av den kvar, som en gång svensk stolthet var?
    Offentlig sektor – Feministchef samt rektor!”

  5. ”Det är inte samma budget” är standardsvaret man får när man påpekar orättvisorna, de säger även att man inte kan köra med ”SD-matematik”, vad nu det innebär?
    Privata företag får ta bort onödiga funktioner när det går dåligt, företaget Sverige lägger till onödiga funktioner som nåt sorts opium åt folket.

  6. Kul att få det till att socialister tog över på 80-talet.
    Det som kom på 80-talet var nyliberalismen. Det var förändringen.

  7. Hursomhelst.
    Om man har en stor tillväxt så blir samma skattesats mer pengar än om man har en låg. En procent av en miljard är mer än en procent av en miljon.
    Om staten dessutom äger en jävla massa verksamheter och tillgångar så kommer ju de intäkterna direkt till staten istället för till knösars utländska bankkonton. Tänk bara på järnvägen det är ca 1,5 miljarder som förr hade ramlat in i statskassan men som nu hamnar hos välbeställda och beskattas med 30%.

  8. @MJ:

    ”Om staten dessutom äger en jävla massa verksamheter och tillgångar så kommer ju de intäkterna direkt till staten istället för till knösars utländska bankkonton…”

    vad händer när de går med förlust då?
    Staten driver INTE företag bättre än andra.

  9. Bra inlägg, nyfiken på om vi får några svar. Visst har sjukvården fått dyrare verktyg och mediciner som kanske motiverar något högre kostnader, men jag tror det mesta av det ökade skattetrycket försvinner i ineffektivitet och onödigheter, exempelvis politiker som lägger ut skattepengar på kampanjer om vad vi skall tycka istället för att våra åsikter styr vad politiker gör.

    Intressant diagram här: http://skattetryck.se/historiskt-skattetryck/
    Den stora socialiseringen skedde från 1959 till 1977, när skattetrycket ökade från 24,0% till 45,2%. Innan dess var Sverige relativt liberalt även om regeringen kallade sig socialistisk. Visst ökade skatten även innan dess, dock inte lika snabbt, och hade den stannat på runt 25% hade i varje fall jag tyckt det varit rimligt.

    Om man kallar perioden efter det för nyliberalism eller liberal-socialism struntar jag i, skrämmande är det i varje fall att inget riksdagsparti drastiskt vill göra något åt detta!

  10. @Tallskog: Om nu överklassen hittar bättre investeringar utomlands kan man kanske fråga sig just varför de råkar vara bättre utomlands.

    @Göran i Gamleby: Tack. Det som verkligen är absurt i det hela är att det finns människor som faktiskt tycker att vi ska höja skatterna.

    @Joakim Steneberg: p-pillret kom väl redan i slutet av 50-talet, men det slog väl inte igenom ordentligt förrän i slutet av 60-talet. Jag vet inte exakt när stereon kom, men som jag minns det blev väl det vi brukar mena med stereoanläggningar var mans egendom slutet av 60-, början av 70-talet. Utlandssemestrar förekom väl, men var väl inte så där jättevanliga. Bortsett från att vi var inne i Norge och handlade några gånger när jag var liten (pappas barndomshem, ett litet torp i Finnskogarna, var hyfsat nära norska gränsen), så var jag aldrig utomlands innan jag blev myndig.

    @Nilsson: ”inte samma budget” som vadå?

    @MJ: Vadå ”socialister tog över på 80-talet”? Bortsett från att Anders Senior nämnde ”socialistiskt färgade stater” har ingen nämnt vare sig socialism eller socialister.

    @MJ: Och höjda skatter har lett till en ökad samhällsservice för medborgarna? Det bästa vore kanske om vi helt enkelt sparkade ut alla rika knösar eftersom de uppenbart bara berövar alla oss icke-rika på vad som borde tillkomma oss? Jag menar, om de rika knösarna bara skyfflar pengar utomlands så är de en belastning på samhället, och då borde det ju bli mycket bättre för alla oss andra om vi bara sparkade ut dem.

  11. ”Ballongsamhället”. Via Cornucopia
    http://cornucopia.cornubot.se/2014/09/ballongsamhallet.html
    Till Dagens femiNism:
    http://www.dn.se/debatt/vi-lever-i-ballongsamhallet-och-det-riskerar-spricka/

    I fallet ”sjukvården” är det nog inte så svårt att svara på vart alla pengar tar vägen: mer behandling. På 70-talet kunde man få en hjärtattack, vila lite, gå till doktorn som konstaterar ”ja, det är hjärtat”. Ordinerar vila. Idag finns det mycket mer man kan göra år fler åkommor.

    Men i stort sett håller jag med. Dags för basinkomst? Sedan kan vi börja skära ned den ofantliga sektorn.

  12. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    När man satsar pengar på genusforskning istället för grundskolan/vården, när kommunen lägger ner pengar på en målning i kommunhuset istället för att täcka förluster i andra verksamheter, när räddningstjänsten satsar pengar på ett uppehållsrum istället för att förbättra verksamheten o.s.v.

    Staten/kommunen har en given påse pengar, dessa borde kunna omdirigeras snabbt om man märker att ett område går dåligt/försämras.

    Alltså, de borde dra åt svångremmen på område som är mindre viktiga.
    Ursäkten från makthavare och de som försvarar verksamheterna är just ”det är inte samma budget” och ”du kör med sån där SD-matematik”

  13. @Nilsson:
    Ah, du menar typ ”blanda inte ihop vår supresa till Paris med den underbetalda sjukvården, det är inte samma budget”?
    Jag tänkte mer på överordnad statsbudget, så kopplade därför inte riktigt.

  14. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    ”I Schweitz ligger tydligen skattetrycket på 27.1 %”

    Ja, och ALLT fungerar MYCKET bättre. Skola, vård, snöröjning, polis, militär etc, etc. Arbetslösheten är lägst i Europa och lönerna är de högsta.

    På många sätt kan man se det som att Sverige och Schweiz var väldigt lika på 60-talet, två rika och välfungerande länder. Sverige började sen höja skatterna rejält och med tiden tillkom en mängd rena tokerier (statsfeminism, massimmigration från tredje världen, etc) som troligen aldrig hade varit möjliga utan politikernas kontroll över en så stor del av resurserna. Nu är snarare Schweiz och Sverige direkta motsatser.

    Det är lite kul att titta på valutorna. I början av sjuttiotalet var en krona värd lika mycket som en schweizerfranc (CHF). Gissa vad det kostar idag att köpa en CHF? Nio kronor…..

  15. En annan lite tragikomisk observation är att de områden som politikerna har tjatat mest om (vård, skola och omsorg), samtliga är rena katastrofer om man jämför med andra västländer. Samtidigt är sektorer som de aldrig har visat något intresse för, t.ex livsmedelshandeln, lika bra i Sverige som i resten av västvärlden. Tyvärr finns det ytterst få områden som inte har politiserats i Sverige.

  16. @Kristian:
    “Ballongsamhället”

    Huv’et på spiken !

    Svenskballongen kommer snart för nära den spiken vartefter den blåses upp .
    Den måste fortsätta blåsas upp med nya krediter.
    Bankerna skapar ju alla pengar i dag via utlåning , absolut inte staten
    Men bankerna skapar inte pengarna till räntan !

    Ingves enda medel är ju den nu impotenta reproräntan och att som nu pytsa ut typ 100 miljarder i obligationer då och då för att få ut mer pengar i samhället .

    Så vi måste fortsätta skuldsätta oss . Ökningen av dessa skulder(c:a 3%/år) är den enda tillväxt vi har .

    ”Lyxfällan” visar på rättframt sätt vart vi är på väg .
    Att ständigt skuldsätta sig mer för att betala räntorna .

  17. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
    Ja det som var roligt var att berömma det samhälle som socialdemokratin byggd upp och sedan kritisera det nyliberala samhället för att vara socialistiskt.

    Nej, det allmännas tillgångar är ju lägre eftersom man började skänka bort verksamhet som byggts upp med allmänna medel samt sälja ut tillgångar för att få kortsiktiga vinster (skog t.ex.). Inte bara staten alltså utan även kommuner. Nästan alla kommuner i Norrland hade t.ex. besparingsskog som stod för stora inkomster.
    De pengar som tidigare gick till det allmänna och användes (ökade tillväxten) ligger nu och jäser på privata bankkonton.

    Det jag tycker är lite anmärkningsvärt är att DET VAR JU SÅ NI VILLE HA DET. Varför komma och gnälla nu när vi berättade redan på 80-talet att det var så här det skulle bli? (Ni trodde väl att det var ni som skulle ha de där jäsande kontona).

  18. @Utlandssvensk:
    Skattetryck mäts mot bnp
    Sveriges skattetryck 1965 var 27,6% idag är det 27,9%.
    Det man gör för att ljuga upp det är att räkna in socialförsäkringar.

  19. @Trolletplit:
    Nja. Det allmänna är en bättre ägare genom att det inte är enskilda personer som ska ha vinsten. Det är då lättare att låta verksamheten behålla de medel den behöver.

    Före skattereformen 1991 så fanns det regler som skulle få privata bolag att bromsa vinstutbetalningarna under goda år så att de skulle klara dåliga år. T.ex. Så dubbelbeskattades vinst och investeringar i verksamheten var skattefria. Regeringen Bildt införde ”skatteneutralitet” (med stöd av sossarna) vilket ledde till vild vinstutdelning och inga investeringar vilket sedan gav den ekonomiska krisen på 90-talet.

    Men som sagt, det var ju så ni ville ha det. Knösar med svällande konton och vanligt folk med mössan i hand.

  20. @MJ:

    Nja. Det allmänna är en bättre ägare genom att det inte är enskilda personer som ska ha vinsten. Det är då lättare att låta verksamheten behålla de medel den behöver.

    Olika former av ägande och finansiering har olika för- och nackdelar. Företag ägda av det allmänna har åtskilliga begränsningar, eftersom de – som alla andra verksamheter – behöver ta hänsyn till vad finansiärerna (i detta fall skattebetalarna) tycker. Det är inte alltid som verksamhetens behov och ägarnas behov sammanfaller. Dessutom fungerar allmänt ägande främst på områden som inte är naturliga marknader; om det finns en grogrund för privata aktörer måste även företag ägda av allmänheten spela enligt marknadens regler, annars undergräver man marknadens funktion, vilket sällan blir bra.

    Det allmänna är också en extremt konservativ ägare (eller borde vara det). Det kan vara en fördel i just de fall då det är precis det man vill ha (t.ex. för att långsiktigt och klokt förvalta allmän egendom). Det skulle också kunna vara bra för att t.ex. ta hand om saker som grundforskning, men tyvärr verkar frestelsen för politiker att vara med och detaljstyra (”för att det skall bli bra”) vara väldigt svår att motstå, så för denna typ av verksamhet tycks stiftelser oftast vara de bästa ägarna.

    Mest fria kan privatägda och egenfinansierade företag vara. I sitt eget företag är man helt fri att sätta upp verksamhetsmål, och behöver inte ta ut någon vinst alls, mer än egenuttag för att garantera mat på bordet och tak över huvudet. Många egenföretagare tar också ut löjligt lite i förhållande till hur mycket arbete de lägger ned på företaget.

    Ett dilemma är förstås för många att de blir kraftigt begränsade av sina egna tillgångar, och därför inte har råd att göra de satsningar som verksamheten kräver. Då finns möjligheten att bjuda in riskkapitalister, men så fort man gör det låser man sig också i sina verksamhetsmål, eftersom riskkapital är ett slags högrisklån – de som lånar ut pengarna är medvetna om att de kanske inte får något alls tillbaka, men om det går bra vill de å andra sidan ha rejäl avkastning.

    Ironiskt nog har oviljan att tillåta privatpersoner att bygga upp egen förmögenhet bland annat lett till att just den typ av förmögenhetsbyggande som vore allra bäst för samhället – att bli rik på hårt och ärligt arbete – är en av de hårdast beskattade och därmed svåraste vägarna*. Det leder bland annat till att vi har allt färre ägare som faktiskt är personer med egen kompetens i branschen, och allt fler som är fonder eller riskkapitalister, vars kärnverksamhet är att spekulera i värdepapper och maximera vinst.

    Med erfarenhet från företagande och en hyfsat stort vänkrets av entreprenörer, kan jag säga med viss emfas att ytterst få företagare vill få in riskkapitalister som delägare, men när det är dyrt och oflexibelt att anställa folk, kombinerat med andra höga ”transaktionskostnader”, blir valet i praktiken ofta mellan att skvalpa omkring för egen motor och få väldigt lite effekt, och att ”sälja ut sig” för att kanske kunna bygga något, som man tyvärr sedan får mindre och mindre kontroll över.

    Det trista med politiska debatter är att alltför ofta sätter folk igång med att kasta paj (”ni ville ju ha det så!”) för att hävda sin egen ståndpunkt, hellre än att ärligt belysa problematiken.

    * En av de främsta drivkrafterna bakom den progressiva skatteskalan är omfördelning. Se t.ex. denna analys, där det bl.a. finns ett resonemang kring hur stor del av sociala avgifter som bör räknas som skatt, och hur progressiviteten i beskattningen sett ut historiskt (se bifogad bild och notera hur marginaleffekternatotala beskattningen för vissa på 70-talet kunde överstiga 80%). Även i denna analys visas att Sverige under perioden 1970-1985 höll upp tillväxten till stor del på (i längden ohållbar) artificiell väg (t.ex. genom upprepade devalveringar), men ändå tappade mark. De ”korrigeringar” som genomfördes på 80- och 90-talet var nödvändiga, men triggade en hel del oreda pga oförutsedda dynamiska effekter, inte minst för att årtionden av ”strukturell doping” hade skapat en massa uppdämd obalans.

  21. @Ulf T:

    Jo jag vet att det är en nyliberal tanke att det allmänna ska begränsas av handikapp för att inte konkurrera ut all privat verksamhet. Lustigt nog brukar man motivera det med privat verksamhet skulle vara mer effektiv, det blir en ologisk cirkel.
    Men det finns verksamhet som fungerar bättre som privat verksamhet, t.ex. småföretagande.

    Ja det allmänna KAN ju missköta verksamhet, t.ex. forskning. Men det är långt mycket mindre vanligt än att privata aktörer gör det. Ta t.ex. våra ledande ”fetmaforskare” som är finansierade av företag som McDonalds och CocaCola och som hela tiden kommer fram till att det bästa är att äta mycket socker och snabbmat.

    Nejdå. Det är lägre skatt och lägre utgifter för småföretagare än för andra. Men det finns vissa områden där man behöver småföretagare och där det är nästan omöjligt att klara sig på avkastning och där man borde göra undantag. T.ex. borde man nästan helt avskaffa skatten för betesdrift av köttdjur på mindre marker, vilket skulle ge djurvänligt och miljövänligt kött samtidigt som det bevarade det öppna landskapet och skapade långsiktig intern livsmedelsförsörjning.
    Staten KUNDE göra det, men inte utan oresonligt stora ingrepp i det privata ägandet.

    Men det var ju så här ni ville ha det, eller? De som fick det som hade byggts upp med gemensamma resurser är ju nu superrika och verksamheterna fungerar sämre eftersom det ska vinstmaximeras i varenda hörn och vinsterna ska ut ur verksamheterna och in på bankkonton i utlandet så fort de är genererade. Det var ju det som magiskt skulle ge alla ”frihet” osv, eller?

    Notera att det var borgare som devalverade 1976, 1977, 1977 (igen), 1981 och 1982. Detta var för att få kortsiktiga vinster. Sossarna hade inte devalverat mer än 1949 (efter en revalvering tidigare). Det var en del av den långsiktiga politiken och bygget av folkhemmet. Devalvering fanns som en metod men skulle göras sällan och kraftfullt, inte för att få in snabba pengar för att marknadsföra sitt regeringsinnehav. Tanken var i huvudsak att de goda åren skulle bekosta de dåliga åren, inte som nyliberalismen att de rika ska dränera ut så mycket som möjligt de goda åren och att skattebetalarna sedan ska borga ut dem när det blir dåliga år.

  22. @MJ:

    ”Det är lägre skatt och lägre utgifter för småföretagare än för andra.”

    Wow! Tänk, det visste jag inte.

    ”Ja det allmänna KAN ju missköta verksamhet, t.ex. forskning. Men det är långt mycket mindre vanligt än att privata aktörer gör det. Ta t.ex. våra ledande “fetmaforskare” som är finansierade av företag som McDonalds och CocaCola och som hela tiden kommer fram till att det bästa är att äta mycket socker och snabbmat.”

    Kan ju vara värt att tänka på att sådana saker som korrumperad forskning i mångt och mycket är en konsekvens av regleringar. Pfizer och Eli Lily kan lägga ut miljardbelopp på ”forskning” som bevisar att deras produkter är nyttiga, samtidigt som vanliga naturprodukter och vitaminer i praktiken förbjuds därför att de småaktörer som importerar sådana inte har en chans i helvete att betala avgifter och studier för att bevisa att något banalt som att långbortistanskt råris ”får människor att må bättre”. Statliga regleringar spelar många gånger storföretag i händerna genom att helt slå ut konkurrens och skapa mer eller mindre monopolsituationer. Så mycket av det som du angriper som ”kapitalistisk ondska” är rätt och slätt en konsekvens av statlig manipulation.

  23. @MJ:

    Din argumentation blir så oerhört mycket mindre intressant när du envisas med att felrepresentera andras åsikter. Din iver att beskylla borgerligheten för allt gör dessutom att din faktakoll börjar likna Jan Guillous. Det var S-regeringen som tillträdde 1982 som stod för ”superdevalveringen” på 10%.

    På kvällen torsdagen den 7 oktober 1982 informerades IMF-chefen de Larosière av riks-bankschef Lars Wohlin om den svenska devalveringen. I ett memorandum upprättat inom Riksbanken heter det: ”Redan vid riksbankschefens anmälan av devalveringen uttryckte de Larosière förvåning och skarp kritik över åtgärden (vilket bl.a. tog sig uttryck i en begäran att få tala med ansvarig regeringsmedlem, dvs. Feldt).” Kontakt etablerades mellan Feldt och de Larosière (det midnattssamtal Feldt erinrar sig i sin bok).

    Mot beslutet reserverade sig moderaten Allan Hernelius. [Avgående riksbankschefen] Wohlin och de båda övriga borgerliga ledamöterna förklarade i ett särskilt yttrande att deras ja-röster uteslutande var uttryck för ”en rimlig konstitutionell praxis” och inte för en bedömning av själva åtgärden. Med konstitutionell praxis avsåg de ”att den kvarvarande majoriteten i riksbanksfullmäktige ej bör hindra en nytillträdande regering, som kommer att kunna förfoga över egen majoritet i fullmäktige, att genomföra sin ekonomiska politik”. Deras bedömning av själva åtgärden var att den skulle få ”allvarliga internationella återverkningar” och stora konsekvenser för den inhemska ekonomin. ”Den nya regeringen får ta det hela och fulla ansvaret för åtgärden.”

    Devalveringarna var nödåtgärder för att kompensera för strukturella problem. De brukar anses rättfärdigade om man utnyttjar det skapade utrymmet för att lösa de strukturella problemen. Till Feldts försvar kan väl sägas att han faktiskt försökte göra just det. De rätt omfattande förändringarna i skattesystemet som inleddes på 80-talet tog för all del bort en del av den mest absurda progressiviteten i systemet – den som ju fick sin mest poetiska omskrivning av Astrid Lindgren 1976. Tittar man på totala progressiviteten i skattesystemet ligger Sverige numera ganska lågt i en internationell jämförelse, men det är inte hela sanningen: det är fortfarande mycket hög progressivitet på inkomstskatter, men för de rikaste balanseras det av att skatten på inkomst av kapital är lägre och dessutom platt.

    Min främsta kritik mot dagens skattesystem är att det är fast i en ideologisk färgning (att omfördelning per definition är rätt och viktigt), men i praktiken får effekter som är närmast motsatsen till det man säger sig vilja uppnå. Här menar jag att inte minst arbetarrörelsen har duperat sina egna att tro att de progressiva inslagen ”straffar” höginkomsttagare, när det i själva verket är tvärtom – det är först när man börjar närma sig 90:e percentilen som progressiviteten närmast upphör, och den är som störst för dem som lever på en kombination av bidrag och lön. När jag räknade på det i slutet av 90-talet kunde fortfarande marginaleffekten, räknad som summan av ökad skatt och minskade bidrag, hamna över 100%, med konsekvensen att det var en ren förlustaffär för personer med dryga 20 000/mån att lyfta sig till en högre decil räknat i bruttolön. Det är lite ironiskt att Alliansens jobbskatteavdrag som huvudsakligen syftade till att minska just dessa effekter, blev kraftigt attackerade av de rödgröna. Det tycktes viktigare att upprätthålla illusionen att högern hade onda avsikter och ville förtrycka den goda arbetaren, än att ta ansvar för de oönskade effekter som faktiskt fanns. Säkert bidrog detta starkt till att Borg m.fl. fegade ur och dels slutade försöka sälja sin egen politik och blev ”tråkiga”, och dels lät sådant som värnskatten vara kvar, trots att de själva ansåg att den var skadlig.

    Och, nej, ”nyliberalism” är inte något rättvisande namn på det system vi har. Det är för övrigt en benämning som ytterst få använder på sig själva, utan mest används just i pajkastningssyfte för att tillskriva meningsmotståndare åsikter de själva aldrig förfäktat. Det vi har är ett slags ”blandekonomi” där näringsfrihet samexisterar med stundtals rätt omfattande politisk reglering. Det ger en svåröverskådlig mix av incitament och begränsningar, som ständigt måste finjusteras genom politiska beslut. Det är lika lite liberalt som det är socialistiskt. Över huvud taget är det IMHO kraftigt underskott på principdiskussioner inom politiken, och ytterst få politiker tycks bottna i någon tydlig ekonomisk och social vision.

    Politiken borde ständigt återvända till grundprinciperna. En sådan är att människor, oavsett system, tenderar att göra sådant som lönar sig. Därför är incitamentstrukturen central. En annan grundprincip är att stora organisationer till slut kommer att existera huvudsakligen för att föda sig själva, även om det innebär ett cyniskt utnyttjande av de egna medlemmarna. Det gäller även välfärdsstaten.

  24. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Samtidigt kan det slå åt andra hållet också. När det gäller förekomsten av tungmetaller i kosmetika, har det ju emellanåt publicerats listor på de ”farligaste” läppstiften m.m. När jag grävde i det fann jag att det bara var de stora företagen som hade råd och avkrävdes redovisningar av mängden bly m.m. i sina produkter. De nivåer som får förekomma är nämligen så dyra att detektera att alternativa tillverkare befrias från testerna. Den sannolika följden är att de ”naturliga” produkterna från alternativa tillverkare innehåller betydligt mer tungmetaller än de från de stora tillverkarna.

    En brittisk expert kommenterade någon gång att det sannolikt var högre blyhalt i badvattnet än i schampot…

    Även detta är, som du säger, en konsekvens av statlig manipulation.

  25. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    @MJ:

    “Det är lägre skatt och lägre utgifter för småföretagare än för andra.”

    Wow! Tänk, det visste jag inte.

    Det är nog lite blandat.

    Tittar man enbart på företaget, så har vi 3:12-reglerna:

    3:12-reglerna kallas populärt de regler som gör att svenska småföretag beskattas med en betydligt högre skattesats än stora företag. Syftet med reglerna är att förhindra att småföretagare, som arbetar i sina egna företag, beskattas med den förmånliga skattesats som gäller för finansiella investerare i Sverige.

    Sedan är det ju så att småföretagare beskattas likadant vid privata uttag, dvs de får betala arbetsgivaravgifter och sociala avgifter precis som alla andra arbetsgivare, även om de s.a.s. är sin egen arbetsgivare. Men trots att man betalar lika mycket skatt till de sociala trygghetssystemen, har man en betydligt sämre trygghet själv*. Därför tvingas småföretagare ofta köpa egna trygghetsförsäkringar.

    * I artikeln menar man förstås att det är värst för kvinnor…

  26. @Ulf T:
    Du fattade väl att jag var ironisk?

    Ett ganska bra exempel annars på hur regleringar och finansiella intressen ingår oheliga allianser är väl klimatregleringar. Vem tjänar t.ex. på att dammsugare sen i år inte får säljas med högre effekt än 900W? Tja, den dammsugstillverkare som har en säljbar (inte nödvändigtvis bra) dammsugare som klarar kravet på max 900W är ju i smöret när konkurrenterna som har dammsugare på 1kW slås ut. Särskilt om konkurrenterna, som oavsett hur bra deras dammsugare på 1kW är, inte har resurser eller möjlighet att lägga utveckla och lägga om sin produktion till gångbara dammsugare på 900W eller lägre.

    Vilka tjänade egentligen på lågenergilamporna? Ja, inte fasiken är det jag som kund i alla fall. De är mer än 10 gånger så dyra som vanliga glödlampor var, men jag tror inte sjutton att de håller så mycket längre att den lägre energiåtgången uppväger inköpspriset, och sen har man ett jäkla problem att göra sig av med dem, för de får inte slängas i vanliga sopor. Och hur mycket extra energi går åt för att tillverka dem? Hade vi inte haft förbud mot vanliga glödlampor hade jag fortfarande köpt dessa. Undrar hur många företag som gick i graven på grund av det förbudet.

  27. @Ulf T:
    Nja hälften var kanske.
    Men tänk på att Palme II var den första högersosse-regeringen.

    De ”strukturella problemen” var oljekriserna. Felet var att man inte bara red ut dem.
    Det var små förändringar under 80-talet och även under borgarnas del av 70-talet. Det var detaljer som ändrades. De viktiga principerna från socialdemokratin fanns kvar till 1991. Efter 1991 har det också bara varit detaljändringar och systemet har varit det samma. Detaljändringar kan förändra för enskilda människor men ändrar inte hela samhället.
    1991 bytte man från socialdemokrati till nyliberalism.

    Arbetarrörelsen är död. Den knöts för hårt till socialdemokraterna och när sossarna blev höger så följde LO efter, allt som sossarna gjorde skulle försvaras och stödjas. I början av seklet ställde t.ex. kommunal till med en låtsasstrejk där man skänkte bort sin strejkkassa och sedan gick med på ett sämre avtal än man erbjudits före strejken. Det var en del av GP:s spel eftersom han lovat kommunalanställda högre löner.
    Förr kunde de strida med varandra. T.ex. skattebråket 1967 (tror jag att det var) där LO hotade sossarna med storstrejk om sossarna genomförde en planerad skattehöjning. Arne Geijer var iaf rasande och kedjerökte i TV.

    Nyliberalism är ett nödvändigt begrepp eftersom kapitalisterna döpte om sig till liberaler på 80-talet. Men det går inte att kalla dem liberaler eftersom de står så oerhört långt bort från liberalismen. Men om det finns ett annat lämpligt namn för dem så tar jag gärna förslag.
    De flesta som blev liberaler på 80-90-talet verkar nu också sadla om till ”socialkonservativa”.

    Men det är sant att ett lämpligt namn på dagens system skulle vara populism. Alla partier idag vill få röster genom att anpassa sin politik efter vad väljarna vill ha. Det blir sedan lite olika eftersom man inte kan avskaffa skatterna och samtidigt öka alla utgifter (det väljarna vill ha) så man lägger sig på olika medelvägar. En del saker måste man också lura i folk bara. Som när borgarna lovade högre straff, men visste att det bara skulle kosta en massa pengar och leda till mer elände, så de bara låtsashöjde straffen.
    Det man hade tidigare var att partierna hade ideologier (förutom C då som alltid har hoppat på det de tror ska bli framtiden men det visar sig alltid vara historien, som nazism och jordbrukare) som de sedan försökte övertyga folk att förstå och rösta på.