Vänsterpartisten Anny Berglin är just en sådan person som gör vänstersympatier så besvärliga att hävda. Man klumpas ihop med puckon som henne. Extrem intolerans motiverat av känslomässigt dravel och helt ogenomtänkta sakargument.
Även jag skriver nu appropå hennes artikel i nyheter24: ”Det är en konstig slump att en majoritet av skitstövlarna är män”. Redan i rubriken pekar hon ut en grupp som mindre värda baserat på könstillhörighet. Läs gärna Dolfs inlägg också. [Senare tillägg: Eriks bidrag. Eller rent av Ambjörn Hedblom som var målet för Berglings attack.]
”Och så fortsätter män våldta, slåss och kriga utan att någon man reflekterar över varför, då alla män är för upptagna med att hävda manlighetens förträfflighet.”
Tänk efter nu. Hur ofta är det kvinnor som förhandlar fram fredsavtal? Hur ofta ber kvinnor män om att avstå att använda våld för att skydda dem (eller deras egendom, nation, folkgrupp, religion whatever)? Tror att det hade varit omöjligt för Tyskland att invadera Polen om de tyska kvinnorna varit redo att göra upp med regimen i händelse av krig. Eller för ett mer aktuellt exempel. Sverige skulle knappast kunna skicka trupp till Afghanistan om sveriges kvinnor vägrat. Ingen regim vill konfronteras med halva befolkningen.
Personligen var jag redo att angripa en man för några år sedan. Endast i syfte att skydda den kvinna han slog på, men han stack som ett skott när han såg mig komma. Ska jag avstå det nästa gång? Vad säger pacifisten? (Trots att jag riskerade att bli rejält slagen för en okänd kvinnas skull, så fick jag inte ens ett tack!)
”Inte alla män är våldtäktsmän! Fastän vi kvinnor får lära oss från tidig ålder att alla män är potentiella våldtäktsmän, så ses det som en större katastrof att påpeka att så är fallet än att så ÄR fallet.”
Fatta hur mycket kvinnor kan komma undan med eftersom att den diskursiva föreställningen om ”mannen som förövare” blockerar bilden av att det kan vara en kvinna. Mot barn på samma sätt som män. Mot män genom utpressning, hot om att lämna förhållandet, ta barnen osv. Bristen på fysisk styrka är inget hinder i förövarrollen.
”För vad är det nu som är så positivt med manlighet och män? Tja, för det första så bidrar de mer till välfärden än kvinnor. Det är ju också ett sätt att se på att kvinnor generellt har lägre lön. Det är ju också ett sätt att inte överhuvudtaget problematisera över att män har större sysselsättningsgrad än kvinnor. Det måste rimligtvis bero på något, men enligt denne liberale man beror det alltså på att män är så himlans bra helt enkelt.”
Att ekonomisk kunskap förloras till förmån för floskler är kanske vänstersidans största tapp. Kvinnor arbetar inte bara mindre än män, de är dessutom i större utsträckning avlönade med skattemedel. (För det är inte kvinnors löner, utan offentliganställdas löner som är klämskon.) Dessa skattenpengar (läs ”värde”) uppstår inte i statskassan genom någon sorts magi, utan skapas genom produktion av mervärde. Dvs när ett material förädlas till något såpass mycket mer värdefullt att det överstiger arbetets kostnad. (En bil är mer värd en metalltackor, som i sin tur är mer värd än malm.) Ska de offentliga lönerna upp, så måste fler ut i produktionen. Var är ni kvinnor? Eller, för att svära i kyrkan, så måste de offentligt anställda ner drastiskt i antal. Men då kräver de väll bidrag istället?
Notera att även jag står till vänster politiskt, men ekonomi är fakta som man bör kunna som politiskt engagerad. Vill någon byta mot ett annat ekonomiskt system så är det en annan fråga.
”Att det är fler män än kvinnor som tar sina liv? Det kanske inte ÄR så jättepositivt att trycka undan sina känslor och förneka att man mår dåligt tills det är för sent. Det kanske snarare är så att det här är ännu ett problem med den manliga könsrollen? Ett problem som dödar män. Kanske inte så supertoppenbra, hmm..?”
Ja, att män är dåliga på att tala känslor är ett verkligt problem. I det är vi ense. Men om hon inser det så är det kanske inte så smart att håna de män som gör det? Då upprätthåller man ju problemet! Pucko!
Behovet är snarare att göra det mer legitimt att diskutera känslor, både positiva och negativa. Men då kan man inte klaga när man får höra på det. Det ingår liksom i paketet. Men så långt har nog Anny Bergling aldrig tänkt.
”Hedblom avslutar sedan sitt debattinlägg med att påstå att det inte är män som grupp som är problemet, utan det är enskilda skitstövlar. Ja, så kanske det är. Men nog måste väl ändå han hålla med om att det är en konstig slump då att en majoritet av alla dessa skitstövlar, som slåss och våldtar och mördar och krigar och förgriper sig på folk, är…ja, män?”
De flesta skitstövlar jag möter är kvinnor. Och oftast är det riktiga skitstövlar mot andra kvinnor. Men när vi ändå har henne på tapeten så törs jag påstå att för varje våldtäktsman går det något hundratal som Anny Bergling, kvinnor som ser det som sin rätt att piska upp hat mot andra baserat på kön. (Kanske också religion, nationalitet eller någon annan trivialitet?) Antidemokratiska ståndpunkter under demokratiskt flagg, en ulv i fårakläder. Se dem för de skitstövlar de är!
Våldsmän är farliga för de de möter, men radikalfeministerna är direkt samhällsfarliga. Skadan de gör på våra söner och döttrar är enorm. Pojkarna får veta att de inte är vatten värda, och flickorna att de är offer för allt möjligt. Idiotin måste stoppas, och det måste göras av folk på vänsterkanten. Ni får inte välja minsta motståndets lag längre, enda sättet att stoppa mobbare är att stå upp för det som är rätt. Även om man står ensam i början.
Teo
Det är en konstig slump att majoriteten av dom som hatar män är feminister.
Det här med att män är mindre känslosamma och ”biter ihop” mer än kvinnor lär ju stämma, oavsett vad det beror på (sociologi/psykologi/biologi/en kombo). Är det bra eller dåligt? Både och, givetvis. Ett visst mått av ”hopbitande” är rimligt, annars kommer man ingen vart i livet. Vad jag försöker säga är: Vad är det som säger att det manliga sättet är fel och det kvinnliga rätt? Kan man inte tänka sig en balans? Eller, i den mån biologi är inblandat, acceptera en del av olikheterna (om man nu menar allvar med ”vi vill ju bara göra alla människor fria”? Något mer ”fritt” än sin egen genetiska disposition har jag svårt att tänka mig).
Skämmer Anny Bergling ut hela vänstern? Som blålila höger frestas jag att genast skicka ett stort lass guilt by association vänsterut – men nej. Jag är ju individualist, inte kollektivist. Jag ska inte behöva skämmas för vad Breivik gör, lika lite som ”vänstern” i stort ska skämmas för vad Ulrike Meinhof hittat på, eller muslimer i allmänhet skämmas över vad en självmordsbombare lyckas eller, som i Stockholm, misslyckas med, eller feminister skall skämmas för vad några obalanserade individer spyr ur sig på twitter. Så fortsätt du att stolt stå upp för dina vänsteråsikter, så kan vi mötas i en öppen debatt i lämpligt forum.
Men bör man inte ta avstånd, då? Dels har du ju just gjort det, tack för det. Men sen tycker jag inte att den som tiger samtycker. Den som tiger kan lika väl ha fullt upp med att hämta ungarna från dagis och få middagen på bordet, och orkar inte springa ut och demonstrera emot precis allt de ogillar.
Däremot anser jag att det finns ett anständighetskrav: att inte inkludera de hatiska. Det vänsterparti som inkluderar Anny i sin medlemskår får ta ansvar för hennes uttalanden, så som de gjort med de Ung Vänster-medlemmar som uttalat stöd för AFA. Resten av vänstern solkas av uttalandena först när de uttalar stöd för dem.
Sen är ju ringaktning av män och en vurm för kollektiva tvångsåtgärder knappast något unikt för vänstern. I regeringen har vi idag Maria Arnholm och Birgitta Ohlsson, två politiker som vad gäller jämställdhet verkar svåra att skilja från V eller F!. Så ska det utdelas kollektiv skuld, så kommer den skvätta jämnt över det politiska fältet.
”Fastän vi kvinnor får lära oss från tidig ålder att alla män är potentiella våldtäktsmän, så ses det som en större katastrof att påpeka att så är fallet än att så ÄR fallet.”
Och det är där alla felsluten börjar.
Män är inte potentiella våldtäktsmän. Att se varje man som en potentiell våldtäktsman skapar hot-berättelsen (the threat narrative). På den kan man sedan bygga upp alla de fördomar som denna del av radikalfeminismen bygger på. Det bygger upp och permanentar ett manshat.
Den bilden skapar också ett kvinnohat hos många män som hyser kvinnohat, eftersom alla blir det som samhället säger till oss att vara, i våra egna ögon (till större eller mindre del) och i andras ögon.
Den riskerar också att skapa ett kvinnohat hos kvinnor. Hat emot de kvinnor som blivit våldtagna och som ses som mindre kvinnor, som förbrukad. Bilden av en våldtagen kvinna som förbrukad odlas friskt, inte minst kretsarna kvinnojourerna. De kan inte hjälpa det eftersom det är en direkt konsekvens av memet ”mannen som potentiell våldtäktsman”.
Detta är inte att förminska brottet våldtäkt på något sätt, utan försöka sätta det i rätt sammanhang.
Frågor på det?
För oss som känner till normalfördelningskurvans utseende för män och kvinnor är det alls ingen konstig slump, det är lika självklart att en majoritet av skitstövlarna är män, som att en majoritet av nobelpristagarna är män.
”I stället för att diskutera det aktuella manliga problemet, så diskuterar vi i stället varför jag tycker att den manliga könsrollen är ett problem. Och så tar vi oss ingenstans.”
D.v.s om alla bara kunde acceptera mitt grundantagande att manlighet är ett stort problem som en axiomatisk sanning, så skulle det underlätta för mig. Inget vore enklare än att driva hem en tes om man på förhand fick bestämma vilka premisser som skall gälla för denna: ”Istället för att diskutera det aktuella invandringsproblemet, så diskuterar vi i stället varför jag tycker att invandrare är ett problem. Och så tar vi oss ingenstans.”
”Hemska tanke att man ska påpeka att det i överväldigande majoritet är män som våldtar till exempel. Fy, så kan man inte säga. Inte alla män är våldtäktsmän! Fastän vi kvinnor får lära oss från tidig ålder att alla män är potentiella våldtäktsmän, så ses det som en större katastrof att påpeka att så är fallet än att så ÄR fallet. Att peka på ett problem i samhället blir plötsligt det största problemet.”
Hemska tanke att man ska påpeka att den överväldigande majoriteten av alla män aldrig skulle komma på tanken att våldta någon, och att de dessutom avskyr dem som gör det. Faktum är att våldtäktsmannen på alla sätt är ett föraktat undantag inom manligheten, som utgör mindre än en procent av denna. Att kvinnor från tidig ålder får lära sig att betrakta alla män som potentiella våldtäktsmän innebär därmed inte att så är fallet. Att peka ut detta ”problem” ÄR ett problem eftersom det inte är sant, och ger en gravt missvisade bild av män och manlighet.
@Teodor
”Ska de offentliga lönerna upp, så måste fler ut i produktionen. Var är ni kvinnor?”
”Vi” är på G!
”Om man tar hänsyn till att män och kvinnor bland annat gör olika yrkesval och har olika utbildning krymper den oförklarade skillnaden betydligt, till 5.6 procent. Men fler kvinnor har börjat ta sig över mot de mansdominerade delarna av arbetsmarknaden med högre lönenivåer.” (Metro 140618)
Så om ”vi” just nu är i omsorgssektorn (tärande) men flyttar över till ”produktionen” (närande) så blir min Nalle Puh-fråga – Vad gör vi med barnen, de sjuka och de gamla? Blir det inget ”mervärde” när barnen får växa upp, utbilda sig och komma ut produktion? Och blir det inget ”mervärde” om en sjuk blir frisk? Och hur mäter man ”mervärdet” i en värdig ålderdom? (Om man nu inte förordar Ättestupa vilket iofs kanske också är en annan fråga).
Kort, kan vi ha ett samhälle där alla är i ”produktion”?
@Hans Odeberg:
Nä, att tiga är inte att samtycka. Men om alla sitter och tiger så ger man idioter fritt fält. Alla behöver inte opponera sig, men några måste göra det. Annars måste de, som du säger, står för hennes uttalanden.
Ja, det kan betraktas som en form av anständighetskrav.
@Bashflak:
Tja, förutsatt att skitstövlar och nobelpristagare står i motsatsförhållande, så ja.
Teo
@Kjell:
Här vill jag påminna om vad jag var inne på i en tidigare kommentar
En bekant till mig sommarjobbade i sin ungdom på en verkstad. Jag minns att han berättade att ett standardskämt med nyanställda och sommarjobbare var att räcka dem en nysvetsad plåtbit utan att tala om att den var het. De gamla rävarna kunde hålla i plåten utan handskar, men det kunde förstås inte ’normala’ människor.
Den typen av skämt är framför allt förknippade med miljöer där ett visst mått av härdning är nödvändig för att man skall stanna kvar. Det är ett sätt att introducera nyanlända till de tuffare aspekterna av jobbet och sålla ut de som ändå skulle upptäcka förr eller senare att de inte passar där.
En grej många nog missar är att det inte finns någon automatisk universell värdering i ’testet’: failar du är du ingen man, annars är du ok. Det är mer en fråga om: ”du är en trevlig prick, men du passar inte här; du kan råka illa ut. Stick iväg och bli läkare eller något”. Eftersom dessa män inte är så bra på att uttrycka känslor levereras budskapet i lite mindre subtil form.
Jag tillåter mig att spåna vidare på temat.
I olika utbildningar för elitsoldater brukar man ha en symbolisk klocka, som man när som helst kan gå fram till och ringa i om man har fått nog. Det poängteras ofta att det inte finns någon skam i att ringa i klockan – det var hedersamt nog att ens försöka. Poängen är att det faktiskt kostar något att gå vidare, och var och en måste välja vilket liv de vill ha.
Nu är det förstås så att de som kommer till dessa utbildningar redan är utvalda som högpresterande, så det finns inbyggt i ”no shame to ring the bell” – bara genom att komma dit har man gjort mer än de flesta för att förtjäna respekt.
Här landar vi då i det som är det grundläggande. Skammen kommer när en man inte kan göra nytta någonstans. Vad är då ”göra nytta”? Den förenklade varianten: en man behöver kunna bidra med något som kvinnor inte vill eller kan göra. Inte för att man nedvärderar kvinnor, utan tvärtom: kvinnor har ett automatiskt värde, och behöver egentligen inte göra ’mer’ än att föda barn och se efter dem – egentligen räcker det med att potentialen finns, och inte ens det är man så noga med. En man som inte duger till mer än det som kvinnor ändå inte behöver hjälp med, duger till ingenting.
(Detta reflekteras i Anny Berglins artikel: hon ser det som helt självklart att hon kan sätta sig till doms över hela manssläktet – när allt kommer omkring existerar de ju bara för att göra hennes liv lättare! Män som jämrar sig stör hennes sinnesfrid.)
Men det betyder också att det inte är andra män som bestämmer om en man duger. Därför behöver de inte värdera det faktum att man noterat att han inte passar för en viss sak. Alla män måste hitta sin grej – så är det bara.
Bara för att förtydliga: Det jag beskrivit är framför allt den modell som har gällt för överlevnad. Vi lever i ett överflödssamhälle nu, och barnafödandet har inte riktigt samma roll som det haft förr. Vi behöver alltså utvecklas mot en modell där vi har råd att tillskriva alla människor – till och med män! – ett automatiskt människovärde.
@Mia.:
Kloka tankar. Men förskolor är ett ganska dyrt sätt att passa barn på. Och tillför de äldre något alls? Inte i den mening att det kan konverteras till löner i ett senare led. Det finns inget mervärde, det är bara en kostnad.
Sjukvård medför givetvis att andra kan återgå till arbete, i den mån tillför det mervärde indirekt. Men denna merproduktion kan knappast bära sjukvårdens kostnader. (Rent krasst vore det bättre ekonomiskt att bara bry sig om de som kan komma ut i arbetslivet igen. Men det är inte direkt humant…)
Det är det med människor, att vi bryr oss om andra och gärna betalar för dem. Vi har valt att ta dessa utgiftsposter, eller en lägre lön genom att jobba i det offentliga när det kommer till de stora arbetsgrupperna. Läkare är ganska få och tjänar bra, undersköterskor/lärare mfl är enormt många och tjänar relativt lite.
Jag förordar inte att alla ska vara i produktion. Jag vill bara belysa det problem som det medför. Att så fort någon stannar hemma för att vårda de gamla passa barnen, så måste vi andra (nogon annan) i vår tur försörja den personen också. Och blir dessa ”för många” så kan vi inte upprätthålla samma löner som vi själva får. Det är ett inbyggt problem om man vill ha en välfärd för alla som omfattar så mycket service som vårt samhälle erbjuder.
Att som vänsterpartist, utan förståelse, klaga på ”låga löner” är ett skämt. Det handlar inte ens om kvinnors löner som sådana, men möjigen om yken som (främst) kvinnor väljer trots att lönen är låg.
Det var min poäng, men det insåg du säkert.
Teo
Jo det insåg jag nog men min poäng var att poängen inte riktigt vekar gå ihop sas. Men det insåg du nog också.
Tänker vidare. Så om det är så man gör i familjen, dvs en förvärvsarbetar mer och en sköter omsorgen mer och sen delar man på tillgångarna så är det kanske inte så konstig att man tänker att det kan vara lika i det ”stora”. Dvs att några producerar mer och några sköter mer av omsorgen och sen delar man på tillgångarna.
@Larsson:
Man kan väl helt krasst konstatera att alla människor är potentiella våldsverkare och brottslingar. Precis som de är potentiella välgörare. Så ”alla män är potentiella våldtäktsmän” är bara en tom floskeltruism.
@Teodor: Och här vill jag vänligt men bestämt protestera.
”Och tillför de äldre något alls? Inte i den mening att det kan konverteras till löner i ett senare led.”
Klart de tillför värde, om inte annat för sig själva och för deras anhöriga, och för den person de var 20 år tidigare när han eller hon yrkesarbetade och tänkte på pensionen och det liv som kommer efter arbetslivet. Det tillförda värdet är en del i försäkringstanken, en industri som kan värderas i uppskattningsvis hundratusentals miljarder (world-wide).
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Ja, det är vad det är för oss och vad det borde vara för alla. Men somliga bygger uppenbarligen en ideologi kring det.
Hoppas ni haft en glad midsommar
Just läst Berglins artikel och de olika svaren den fick. Känner att jag har en hel del att säga om den här galna debatten i allmänhet och vänsterpartiets roll i synnerhet. Bloggar sannolikt om detta i em så snart jag kommit hem.
Berglin är ju heller inte ensam. Bloggar som Hej blekk är inne på samma spår och publiceras på stora nyhetsbloggar som om det är helt irrelevant för dem att hur usel kvalitet en text har bara den går ut på att det är fel på män.
Det är solklart att detta blivit den nya kommunismen där man kan häva ur sig vilka idiotier som helst och bli tagen på allvar bara alla texter börjar o slutar med att alla problem i världen orsakas av borgerligheten som numera man bytt ut mot manligheten fast mrd samma funktion.
@Teodor:
Jag vill registrera en protest här. Vi andra betalar inte för de som stannar hemme och passar barnen eller de gamla. De som stannar hemma och arbetar med de sina blir bestraffade eftersom de betalar via skattesedeln för en vård de själva utför. (Dvs. i den traditionella familjen tar mamma hand om barnen, hon betalas av mannen som är ”the breadwinner”, men mannen betalar också för omhändertagandet av barnen via skatt, vilket inte kommer familjen till del om de inte utnyttjar den statliga indoktringeringstjänsten (daghemmet))
@Mia.:
Jag tycker nog att Teos poäng gick ihop. Det man behöver inse när man diskuterar löner, vinst m.m. är hur dynamiken ser ut mellan skattefinansiering och egenproducerat värde. Dvs innan man sätter igång med att kräva att löner i statliga jobb skall höjas, bör man reflektera över att någon annan betalar kalaset.
Privata företag har naturligtvis motsvarande problematik: om de vill höja lönerna, måste de beakta att intäkterna måste täcka merkostnaden. De måste också tänka på att om intäkterna sviktar, kommer tiden till konkurs bli kortare. Å andra sidan kan högre löner göra att man kan rekrytera personer med högre kompetens, och kanske behålla sådana som annars skulle dra.
Inom ett företag kan man också ofta dela upp de anställda i personer som direkt bidrar till intäkterna, och andra vars koppling till intäkterna är mindre tydlig. Det är inte givet att man skall höja lönerna för endast de vars koppling till intäkter är uppenbar. Då skulle försäljare tjäna massor och t.ex. systemarkitekter och projektledare – t.o.m. chefer – betydligt mindre. Och de som själva inser att de, låt vara indirekt, ger ett mycket viktigt bidrag till att firman levererar i tid och med kvalitet, men får lida lönemässigt eftersom bidraget är för komplext för chefer och personalavdelning att räkna på, kommer förmodligen sticka någon annanstans.
För oss andra gäller dock att detta är företagets egen huvudvärk och interna angelägenhet.
@Larsson:
De äldre (pensionerade) tillför inte i dagsläget något ”kapital”, men de har ”insparat kapital” genom vad de tidigare bidragit med i sin produktion. Och med ”kapital” menar jag nu inte nödvändigtvis rent ekonomiska resurser, utan rättigheter, människovärde, you name it. Och de tillför många gånger (eller borde, det kanske de inte gör idag, men det är i så fall en samhällsbrist, inte en brist hos dem själva) värde som erfarenhetsreservoarer, historieberättare, kärleksfulla mor- och farföräldrar och så vidare.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Det är dessutom mer kommutativt än att säga att alla män är det, på så sätt att vissa brottslingar inte är män, men de är definitivt människor (per definition, eftersom våra lagar endast gäller människor).
Dvs alla män är potentiella brottslingar, visst, men inte alla brottslingar är män. Människor, dock.
@Ulf T & @Mia.:
Grejen är väl närmast att ett företag måste vara vinstbärande för att överleva. Så, företaget levererar något, för det har företaget vissa kostnader, de tar betalt så att de täcker kostnaderna och gör en vinst, som går till investeringar, löner etc. (Jag ser nu inte lönerna som en produktionskostnad, utan som en del av det vinsten går till, men det är väl i hög grad en definitionsfråga.) Om företagets produkter (varor, tjänster, information whatever) blir för dyra överger kunderna dem.
Den offentliga sektorn, staten, åsidosätter denna mekanism eftersom man tar ut en tvångsavgift, och därefter inte behöver bry sig ett smack om att driva sina projekt på ett ekonomiskt livskraftigt sätt, utan kan lägga pengarna lite hur man vill (t.ex. på dumheter som Medeltidens värld utanför Götene, som väl har kostat mig personligen några tusen, trots att projektet i princip var över när jag kom tillbaka till Svedala) utan några effektivitetskrav.
Om staten drev t.ex. sjukvården på samma sätt som ett privat företag skulle driva den, med ett nödtvunget lönsamhetskrav skulle den förmodligen bli effektivare, mindre byråkratiserad, billigare, och de förtjänstfulla sjuksköterskorna skulle ändå få höjda löner. Men så gör inte staten, sjukvården får helt enkelt en bit av statskakan, utan att biten de får har någon direkt koppling till vad de presterar.
Det normala företaget producerar och får intäkter.
Det statliga företaget får intäkter och producerar (förhoppningsvis).
Så hela mekanismen har vänts bak och fram.
@Ulf T:
My point exactly!
En snabb lektion i praktisk svenska:
Potential är ett positivt laddat ord som handlar om hur långt en person under rätt förutsättningar kan nå. Motsvarande ord för nuläge är ”kapacitet”. Exempelvis en bil kan ha en viss kapacitet men sedan en potential att bli bättre.
Att prata om mäns ”potential” för att begå våldtäkter är därför dubbelt nonsens. Dels nonsens pga att ordet inte ens skall användas med negativ konnotation. Dels nonsens för att man inte på något sätt specificerat under vilka omständigheter den potentialen uppnås.
Med samma standard har alla uteliggare potentialen att vinna nobelpriset. Ett exakt lika intetsägande flumpåstående där det enda jag sagt är att det under ospecificerade förutsättningar KAN ske.
Just att de är ospecificerade är vad som gör det möjligt att göra påståendet. Så fort vi kräver specifikation på förutsättningarna så faller påståendet samman. Enkel sannolikhetslära visar att uteliiggare i regel inpm verklighetens ramar inte har den potentialen. Samma logik visar att män inte har potentialen att begå våldtäkt under några som helst specificerade förutsättningar. Det är bara när man slipper specificera som man kan påstå det.
En mycket bättre fråga till en feministkvinna är om hennes bror/pojkvän har kapaciteten att begå våldtäkt?
@dolf: Sant, men jag menade att det också finns ett extra värde som kommer från vår värdering av vår egen ålderdom, och att den nuvarande behandlingen av äldre avspeglar sig i hur mycket vi är villiga att sätta av till vår egen ålderdom.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) @Ulf T: Inser att jag kunde vara lite tydligare där. När de skriver truismen ”män är potentiella våldtäktsmän” är det inte det givetvis inte det truistiska i det som poängteras. Istället handlar det om hur det bygger utgångspunkten av hur man ska se på en man oavsett situation, nämligen som en potentiell våldtäktsman, och vad konsekvensen blir för kvinnor och samhället i stort. Jag hade nog inte behövt berätta det för dig – du vet nog det redan – men jag vill åtminstone förtydliga det för mig själv.
@dolf:
Jo, jag vet, men du snodde min kommentar, och det kunde jag ju inte acceptera stillatigande!
Tack för en riktigt bra artikel, Teo. Jag tycker du fick fram flera poänger riktigt bra, som t ex
”Ja, att män är dåliga på att tala känslor är ett verkligt problem. I det är vi ense. Men om hon inser det så är det kanske inte så smart att håna de män som gör det? Då upprätthåller man ju problemet! Pucko!”
och jag gillade särskilt uppföljaren
”Men då kan man inte klaga när man får höra på det. Det ingår liksom i paketet. Men så långt har nog Anny Bergling aldrig tänkt.”
Detta är nog något som inte bara Anna Bergling behöver fundera över. Jag upplever att kvinnor generellt sett har svårare att acceptera oliktänkande och att skillnaden här jämfört med män är markant. För att ”problematisera kvinnan”…
Det är också himla upplyftande, även för mej som politiskt höger, höra sunt förnuft från vänster.
@Erik:
Nja, för oss ingenjörer är inte ord (åtminstone ord med teknisk användning) värdeladdade på det sättet.
För en fysiker är potential i princip outtagen energi, dvs ett objekt på en viss höjd utvecklar en viss rörelseenergi om det släpps, baserat på den potentiella energi det har. Om det är bra eller dåligt beror bara på om det var meningen att det skulle falla.
Murphys Lag stipulerar iofs att ett fallande objekt kommer att landa där det gör maximal skada, så i det avseendet kan den potentiella energin ses som destruktiv potential, men fysiker har historiskt sett visat upp en påfallande kapacitet att ignorera konsekvenserna av destruktiv potential. ;P
Gällande: De äldre tillför ingenting?
Den slutsatsen är nästan lika felaktigt som när vissa personer menar att männen tillför ingenting (dvs är i vägen). Då kombinationen av olika ideer är överlägsen vilken som helst av de ideerna så är det precis alla olika grupper som bidrar men bara i kombination med de andra.
Män är INTE dåliga på att prata känslor. Snarare är det känslosamhället som inte gillar att prata om saker som intresserar män. Igår var jag på ett jättedisco som visade FotbollsVM på storbild. Alla som tror män hade svårt att prata om DE känslorna räck upp handen!
Men nej DE känslorna räknas såklart inte. Det räcker inte att män pratar om känslor. De skall göra det om ämnen som ANDRA är intresserade av. Kvinnor älskar att prata om relationer så självklart är det bara då det räknas som känslor right?
Anny är feminist!
Därför har hon en moralisk skyldighet att förmana, förminska och fördöma andra människor. Alla män givetvis men även kvinnor som inte ”samarbetar” med feminister på ett ”bra” sätt, d.v.s håller med.
Anny är en fri kvinna! En ung modern kvinna som har lyckats bryta sig ur det patriarkala förtryck som män dagligen utövar på alla kvinnor.
Det är viktigt för Anny att uppmärksamma människor om att att alla män är potentiella våldtäktsmän, kvinnomisshandlare eller kvinnomördare. Till och med hennes egen pappa skulle kunna vara våldtäktsman eller kvinnomördare trots att det inte syns på utsidan. det är viktigt för Anny att tala om det för alla så att ingen tror något annat!
Att män vägrar att framställa sig själva som dysfunktionella faror för mänskligheten utan bortförklarar sina tillkortakommanden med att de hittills aldrig har våldtagit eller slagit en kvinna, tänker på miljön eller skickar en månatlig gåva till barncancerfonden är väldigt frustrerande för Anny!
Hur kan en man ha mage att säga något gott alls om sig själv och om sin manlighet då en kvinna i Sverige våldtas var fjortonde minut! Har de ingen skam i kroppen som stödjer våldtäktsmän och kvinnomisshandlare på detta vidriga sätt!
För det borde väl alla män ändå kunna förstå att ”En man som inte öppet bekänner sig hata alla andra män är ingen riktig man!”
”En man som inte öppet bekänner sig hata alla andra män kan aldrig förtjäna en titel som chefredaktör på en nättidning!” Så jävla enkelt är det!!!!!
Stackars Anny som inte kan säga vad som helst om människor utan att få medhåll från alla! Världen är verkligen ond mot kvinnor!
Krossa patriarkatet tills alla meningsmotståndare och andra kränkta typer är utrotade!
Krossa det jävla patriarkatet Anny!!!
@Erik:
Svensk ordbok 3
Definition 1 kan enkelt sägas vara ”möjlighet”, och visst har väl så gott som alla män möjlighet att bli våldtäktsmän, möjliga undantag är väl de som är i koma, helförlamade i rullstol och liknande. Precis som alla människor i praktiken är potentiella mördare, för så gott som alla är rent fysiskt kapabla krama av avtryckaren på en pistol. Att den stora majoriteten män inte våldtar och den stora majoriteten människor inte mördar är inte för att de saknar potential, utan för att de inser att det är fel. Eller med andra ord, de är goda.
När feminister säger att alla män de möter är potentiella våldtäktsmän så har de rent sakligt rätt, men det har jag med om jag säger att alla kvinnor jag möter är potentiella mördare.
@Mia.:
Ja, man kan alltid lägga allt i en stor pott och dela ut lika många pengar till alla, men det är knappast en bra lösning heller.
@dolf:
”De som stannar hemma och arbetar med de sina blir bestraffade eftersom de betalar via skattesedeln för en vård de själva utför.”
Förvisso, men även det de betalar i skatt på sin lön, kommer från skattenpengar.
Hinner inte fler, bortbjuden på middag. Återkommer!
Teo
@Teodor:
Nej. Den som stannar hemma för att t.ex. ta hand om barnen får ju ingen lön, så betalar inte heller skatt. Men partnern (som kanske då jobbar på Volvo) som försörjer personen som går hemma betalar skatt för en vård som inte utnyttjas. Och den skatten kommer inte från skatten.
Så här kommenterar en person krönikan, som är lärare på en grundskola.
”Alla män blev potentiella våldtäktsmän sedan födseln eftersom de föds in i ett patriarkalt samhälle där mansrollen är extremt skadlig för mäns känsloliv.”
Jag skulle inte tveka en sekund att ta mina pojkar från den skolan direkt då det är uppenbart att de redan på förhand döms annorlunda än sina kvinnliga klasskompisar. Skrämmande!
@Teodor:
Na nu talade jag inte om en stor-pott-och-lika-till-alla-grejen. Utan hur man ska se på och värdera omsorgsarbetet. Låt säga att alla de som är i omsorg väljer produktion istället. Hur gör ”vi” som är i produktion med omsorgen då?
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Ahh, du tänkte så. Ja, de som passar egna barn på hemmaplan är ju förörjda antingen utan partnern eller diverse bidrag, föräldrapenning mm. Kontentan är att de får sitt uppehälle betalt utan att själv dra ihop pengarna. Men om man försörjs av partnern så betalar denna ju skatt som går till just förskolor också, ja. Eller missförstår jag dig?
@Mia.:
Missförstå mig rätt. Jag menar att omsorgen behövs. Det jag beskriver är mest en konsekvens, inte ett argument emot. Det är en kostnad värd att ta. Det är rent av den grundval på vilket samhället byggs. Tar vi bort den så hamnar vi i ett samhälle där alla bara tar ansvar för sin egen fortlevnad. När frångick vi det? Var det när de vilda människorna började forma stammar?
@Larsson:
Jag förstår inte riktigt din poäng, och har därför lite svårt att bedöma den. Svarar generellt och hoppas träffa rätt. Utveckla om jag tar fel.
De äldre har tillfört samhället något (=ekonomiskt mervärde) medan de arbetade, ja. Det har satts av pensionspengar, ja. Men dessa går inte förlorade oavsett, de bara spenderas ur en annan ficka. Så ekonomiskt är det inte ett problem då den reserverade köpkraften inte gått förlorad. Likadant med pensionssparande, lösöre mm.
Så länge de bara ”äter på sina reserver” så går staten inte back på dem. Men onekligen skulle pengarna räcka längre om det fanns färre att försörja (i samhället). I synnerhet om deras kostnad överstiger vad som åtsidosatts för dem.
Även här, missförstå mig rätt. Det är väl spenderade pengar då dessa människor också har ett rent mänskligt värde. Men de har slutat tillföra samhället ett nytt mervärde. Eller uttryckt annorlunda. Äldrevården genererar inga vinster åt kommunerna, det är en ren kostnadspost i kalkylen.
Teo
@Ulf T:
Bra sammanfattat, samt utvecklat på den privata sidan.
Teo
@Teodor: Jag ska försöka förklara hur jag menar.
Jag läste någonstans att hälften av de pengar vi satsar på sjukvård används av människor under det sista av våra levnadsår. Det innebär alltså att i runda slängar skulle vi kunna halvera sjukvårdskostnaderna om vi införde ”ättestupa”.
Så varför gör vi det inte? Jo, för att vi vill ha det där sista året, vi vill leva i ett samhälle som tar hand om oss på slutet, och vi är beredda att betala för det – i Sverige gör vi det via offentliga sjukvården. Men offentliga sjukvården är att jämföra med en försäkring: vi betalar skatt, de flesta av oss kommer aldrig få tillbaka de investerade pengarna, och några kommer att få betydligt mer.
Så personen själv som ligger och dör bort är kanske inte lönsam, men situationen där han eller hon befinner sig ger injektioner i ekonomin, på samma sätt som nöjen gör det, därför att vi är villiga att betala för det. För våra anhöriga, vänner, humanitet eller… för oss själva.
För denna aspekt spelar ingen roll om det är en privat eller offentlig försäkring, för de fungerar på samma sätt. Skillnaden ligger förstås i om det ska finnas en buffert, som det gör i en privat försäkring, eller om de ska användas direkt. Bufferten har sina egna fördelar (och nackdelar), men det är samma pengar som i slutändan spenderas på person som ska dö.
Jag har funderat, gräsänkling som jag är denna helg, på det som jag skrev tidigare.
Jag vet inte när ni som läser här inne första gången kom i kontakt med människor som pratar om könet som en social konstruktion. Jag hade tidigare träffat på personer som pratade om genus, och jag hade väl föreställningen om att det handlade om vissa aspekter på kön. Det var först för 4-5 år sedan som jag förstod att de faktiskt menade att det biologiska könet var helt ovidkommande. För mig kom det som en chock, och att det dessutom satt personer på Universiteten och forskade utifrån denna aspekt, fick pengar och försörjde sig, eskade och fick sponsorer, forskningspengar för att bevisa att det var så. Obegripligt.
På samma sätt tror jag faktiskt man ska tolka det som Anny Berglin skriver. Det är inte så att det är en aspekt av män att se dem som potentiella våldtäktsmän, det handlar om ett förvridet synsätt att definiera mannen, alla hans förehavanden och ambitioner, utifrån aspekten att han är en potentiell våldtäktsman. I deras värld är mannen ingenting annat, det är själva utgångspunkten. Allt annat är antingen betydelselöst, eller kan härledas till våldtäkt-kulturen, där det enda som står ovanför möjligen är hans privilegium i form av rätten till kvinnor (till kvinnors kön brukar de specificera det som).
Jag behöver kanske inte ens andas Solanas, men denna insikt i alla fall ge mig ytterligare ett argument emot dem som kallar det metafor och ironi. Om de vill att man ska se det som en ironi, hur kommer det sig då att de tolkar boken bokstavligt?
Norske og svenske feminister i debatt:
http://www.dagbladet.no/2014/06/22/kultur/debatt/debattinnlegg/kronikk/meninger/33951638/
Legg gjerne igjen linker til saker på genusdebatten om svenske feminister i kommentarfeltet.
Jag håller med i sakfrågan, men varför hata? Jag är också upprörd över det utbredda manshatet, ja trots att jag är kvinna. Den gamla trötta klyschan ”hat föder hat” passar bra här. Jag gillar GD:s inlägg, men det här är på gränsen. Var bättre än hatarna.
Pingback: Är det något med luften i Umeå? | WTF?
Jag vill bara säga att jag är ett stort fan av rubriken på inlägget.
@Larsson:
Tack, då förstår jag vad du menar. Och utan att direkt nämna det så cirklar du här kring en motsättningen mellan lönsamhet och människovärde. Det är inte alltid de krockar, men här gör de det. Och det är just medvetenheten om detta som gör att vi kan ta ett medvetet val.
Som du säger så kostar sista åren i livet massor för sjukvården. Under denna tid är de nettokonsumener av sjukvårdstjänster. I viss mån stimulerar det ekonomin, men inte så mycket som man tror. I den mån det generar inköp av läkemedel till dig, så fine. Men att bara hålla dig vid liv, eller arbetet med dig gör det inte. Därför tjänar sjukhus inte pengar på att vårda gamlingar.
Låt oss ta ett exempel för att illustrera min poäng. Jag jobbar mig upp till pensionsåldern och betalar massor av skatt på min feta lön. Därmed har jag ”bunkrat upp” för en rejäl pension och lång sjukvårdstid. Men just som jag ska pensionera mig avlider jag i en trafikolycka. Vad händer då med pengarna som skulle ha lagts på mig?
Detta värde är reellt, det försvinner inte bara för att jag gör det.
1) Skattepengarna jag betelat till vården finns kvar, med med en patient mindre att betala för när det skulle ha varit dags. Lite bättre ur vårdens perspektiv alltså.
2)Pensionspengarna fördelas antingen ut till andra pensionärer eller ärvs enligt något återbetalningsskydd. (Beror på vilket sorts konto de sitter på.) Dessa pengar återförs för konsumption somom inget hade hänt. Påverkar inget alls.
3) Dina egna besparingar, lösöre mm går i arv eller hamnar i allmänna arvsfonden. Den senare delar ut pengarna i olika stöd för projekt, så de hamnar i omlopp igen de med. Påverkar således inget heller.
Som du ser så går inget förlorat med ett dödsfall. Pengarna tar sig bara andra vägar, men ut på samma marknad ändå. Sedan medför ofta dödsfall tapp av personliga värden som Dolf var inne på, men det är en annan fråga.
Teo
@Larsson:
”Jag vet inte när ni som läser här inne första gången kom i kontakt med människor som pratar om könet som en social konstruktion.”
Javist, du har helt rätt. Det är de ”sociala konstruktionerna” som ligger till grund för hennes resonemang. Klart som korvspad!
De utgår iskallt från föreställningen att människor enbart är produkter av sin omgivning, och att män och kvinnor är olika är för att vi format dem så. Jag trode på samma sak under min tid som feminist men bytte ståndpunkt när jag accepterade att det inte fungerade i verkligheten. Något jag är oerhört glad över idag.
Som jag nämnde i inlägget så skadar detta synsätt både pojkar och flickor. Socialt kan man inte göra om pojkar till flickor eller tvärtom, bara att få dem att må dåligt över sin könstillhörighet.
Idag är mitt exempel denna familj, var hade de varit om de benhårt försökt forma om sitt barn? The Whittington family (Youtube). Jag var rörd till tårar efter att jag såg det.
Galenskapen måste stoppas!
Teo
@Anna:
”Jag håller med i sakfrågan, men varför hata? Jag är också upprörd över det utbredda manshatet, ja trots att jag är kvinna. Den gamla trötta klyschan ’hat föder hat’ passar bra här. Jag gillar GD:s inlägg, men det här är på gränsen. Var bättre än hatarna.”
Jag har inte ork att hata dem, spiller hellre min magsaft på annat. Vad fick dig att tro det, att jag kallar henne skitstövel? Sådant gör jag normalt inte, men i detta särskillda fall finner jag det berättigat och legitimt. Detta på en tydligt förekommen anledning.
Vill hon inte få sådana epitet klistrade i pannan, så ger jag henne gärna ett tips om hur man undviker det framöver.
Teo
@Teodor: Fast ska vi ta det på den nivån, så sysselsätter åldringsvården massor av människor som betalar skatt och köper varor, och lägger undan pengar till sin pension; inköp av maskiner byggnader och maskiner som håller företag igång och som också sysselsätter en massa människor. Och utgifterna som kommuner och landsting har är inte heller större skillnad än försäkringsbolagen har på sina försäkringspremier. Det är deras respektive åtaganden som reglerar detta.
Sedan finns det en annan nivå, den politiska nivån, där man kan fråga sig om samhällets institutioner verkligen är mest lämpade för att sköta denna del av sjukvården. Och då de flesta som skriver härinne vet att jag står ganska långt till höger rent allmänt, så kan du kanske gissa dig till åt vilket håll jag tycker samhället ska gå.
Sagt i all respekt, för diskussionen är viktig.
@Teodor: (Ber om ursäkt för att det blir OT). Jag tillhör dem som var med på Pär Ströms tid. Ofta känner jag mig som en gammal räv för de flesta frågeställningarna kan jag, kan de flesta vinklar, och jag känner igen 90-95% av avsändarnas signaturer när jag läser kommentarerna och gissar ganska bra vad och hur de kommer att kommentera. Och jag gillar dina inlägg, eftersom de oftast har en annan vinkel och ger lite andra insikter än de övriga som skriver här inne.
Vad jag beskrev är mer av personliga resan hit och jag har nämnt den tidigare (men den hade en poäng i de avslutande styckena som jag inte sett här tidigare). Den resan är sällan ett lugnt resonerande över månader för att komma till en slutsats, utan snarare en omskakande och personlighetsförändrande händelse. I mitt fall var jag på ett genusseminarium där det gick upp för mig hur djupt detta med sociala konstruktioner går i dessa människors föreställningsvärld (ända ner i avgrunden mer precist). Jag skulle inte kalla det iskallt, för de pratar om det med sådan passion och sådan innerlighet. Och jag vet också att de ser varje avsteg som en kompromiss med socialdarwinismen och nazistisk människosyn. De hyser en oerhörd aversion emot allt som är biologiskt, som de ser som fascistiskt och deterministiskt. Det är ingen liten sak att utmana deras syn på världen.
Men jag ser nu att det har gått ett steg längre. Många feminister har börjat skippa den någorlunda stora bilden av sociala konstruktioner, och fokuserar enbart på den ”destruktiva manligheten”. Ja, du kan läsa min kommentar igen om du har lust. Det handlar inte längre om en aspekt av män, det handlar om att beskriva hela manligheten utifrån en samling potentiella våldtäktsmän. Det är själva utgångspunkten att beskriva alla män så, precis som det inte handlar om att den sociala konstruktionen är en aspekt av människan, utan för dem är det allt och det enda som hon är. Och för dessa feminister är mannen enbart en potentiell våldtäktsman, skapad av de patriarkala strukturerna vi lever i. Totalt avhumaniserad.
Det ger en betydligt större förståelse för vad artikeln verkligen beskriver om man tolkar den så. Liksom det här eller varför inte det här
Fantastiskt klipp du delade med dig av, när verkligheten inte följer kartan. Jag känner mig lyckligt lottad att kunna ta in den, vet med största säkerhet att vad de säger är sant. Och ser det som den grund man behöver ha för att bygga framtida könsroller. Acceptansen för att de existerar och fyller en funktion.
@Teodor: Jag tror hon kommenterar Dolfs inlägg och inte ditt. Det händer ibland när man läser på fler ställen samtidigt.
Hej GD: Kan ni frisläppa min senaste kommentar (lång med kanske för många länkar)? Och radera det här.
Tillägg av Teo: Jag har släppt igenom den, nu har jag gjort det igen. Jag låter denna kommentar ligga kvar som en markör ifall den skulle försvinna på nytt. Då får vi leta felet, för den är godkänd!
@Larsson:
”Fast ska vi ta det på den nivån, så sysselsätter åldringsvården massor av människor som betalar skatt och köper varor, och lägger undan pengar till sin pension; inköp av maskiner byggnader och maskiner som håller företag igång och som också sysselsätter en massa människor.”
Ja, och nej. De pengar som de personalen nu får i lön hade inte legat oanvända annars, så det är ingen faktor. Och att betalar skatt på sina löner är bara rundgång på pengar, eftersom dessa skatteinbetalningar finansieras med skattemedel. Inte heller en faktor således.
Om försäkringsbolag eller det offentliga får betala vården förändrar inte huruvida arbetet blir mer lönsamt eller inte. Principen är densamma att andra (oftast inklusive brukaren) själva har betalat in i förväg.
Se det så här. Om sjukvård producerade ett mervärde skulle den bära sina egna kostnader och inte behöva skattemedel (eller i förekommande fall försäkringspremier). Liksom vi inte pumpar in skattepengar i Tele2, H&M eller IKEA för att kunna gå dit och jobba eller handla. I princip är det vad man gör i sjukvården. Att vi pumpar in ett värde i den utifrån, är för att den inte klarar av att producera det själv.
” I mitt fall var jag på ett genusseminarium där det gick upp för mig hur djupt detta med sociala konstruktioner går i dessa människors föreställningsvärld (ända ner i avgrunden mer precist). […]
Men jag ser nu att det har gått ett steg längre. Många feminister har börjat skippa den någorlunda stora bilden av sociala konstruktioner, och fokuserar enbart på den ’destruktiva manligheten’.”
Ja, ända ner i avgrunden. De vet med fullständig övertygelse att de sociala konstruktionerna är sanna. Inte olikt religösa fanatiker ser de som sin rätt/plikt att dra ut på Jihad mot de otrogna.
Jag tror att det vi ser idag är en avinterlektualisering av feminismen. Man behöver inte vifta mer de svårförklarade genus-konstruktionerna längre. Det som förde dem in på universiteten. Idag räcker det att hammra in våldtäktsmannen i folks medvetande. Den nya generationens feminister som aldrig greppat teorin håller på att börja ta plats i debatten. Jag tror att det är detta fenomen du iaktar.
Myntets baksida är att ”den våldsamma mannen” är huvudargumentet. Den ”vilseledda mannen” som är utan förskyllan hamnat i sin könstillhörighets strukturer syns knappt längre. Den senare var en människa som inte begrep bättre, de förstnämda ett brutalt svin.
O andra sidan blir det lättare att bemöta dem, det är svårare att visa att man inte är vilseledd än att man faktiskt är en kännande människa.
Jag tror att det sammantaget är ett tecken på att feminismen börjar bli övermogen. Det kan rent av bli stridigheter mellan nya och gamla gardet. Vi bör noga följa det som händer.
Teo
@Teodor: Då vänder vi på perspektiven igen då. Jag jämförde åldringsvården ovan med nöjen, men jag kan specificera det ytterligare – TV-spelande, rekreationsdroger och såp-operor har inte heller något mervärde. De är till för vårt nöjes och vår bekvämlighets skull. Och samma sak, fast betydligt tyngre tror jag att vi ska se på åldringsvården. Det är här som i slutändan värden förbrukas. Men det skapar ett värde för oss personligen, ett värde som vi (eller i detta fall våra politiker) kan sätta en prislapp på. Huruvida denna kostnad är rätt satt är snarare en politisk fråga. Sedan tror jag inte heller man ska underskatta ”rundgången” av pengar. Det är en del av ekonomin, som Keynes visade är ett väsentligt smörjmedel för tillväxten (åtminstone under kontrollerade former). Här sätter jag punkt för min del
Jag håller med om att feminismen avintellektualiserats rejält, men jag är inte lika optimistisk som du. Jag delar Kimhza Bremers bild (från hans numera insomnade blogg) av att dessa idéer frodas för fullt på våra universitet. Jag tror inte vi har nått klimax ännu, och dessa akademiker har inga problem att formulera sig i för lekmannen obegripliga, men för oss lite mer pålästa i tydliga nonsens-frågeställningar och slutsatser. Det är inte feminismen som är den stora motståndaren utan det postmodernistiska tänkandet, och deras ambitioner över den politiska makten.
@Larsson:
Första gången jag kom i kontakt med de människorna var någon gång tidigt 2000-tal när jag fick höra vad Alan Sokals bluffartikel i ”Social text” hade handlat om några år tidigare.
Ett vanligt misstag i debatten har varit att folk tar för givet att ”så illa kan det inte vara”. Jag skulle säga att vändpunkten kommer med filosofen Paul Boghossians bok ”Fear of knowledge – Against relativism and constructivism” 2007.
Nej, de får inte pengar för att bevisa det är så. De får pengar för att forska utifrån utgångsläget (TEORI) att det är så utan att behöva bevisa det överhuvudtaget. Hela debatten om relativism och science wars på 90-talet gick ut på att forskning inte kan utgå från opartisk bevisning. De bevisar ingenting, de säger att forskning inte kan bevisa saker objektivt.
Det handlar om att utgå från vad man själv vill och sedan hitta på den definition som bäst uppnår det målet. Vill man ha makt så tjänar man på att framställa den man vill ha makt från som en otäck bankrånare man är rädd för.
Det är på det sättet man bäst manipulerar politiker och andra oinsatta att fixa det man anser är problemet (att man själv inte har mer makt) Det är därför man kallar genusvetenskap för en vetenskap, för att det ger makt.
Om det inte finns någon verklighet, bara ”diskurser” (samtal) så försöker bara alla gynna sitt eget lag med sättet de samtalar. Bara idioter bryr sig då om objektivitet, sanning och bevisning. Det enda viktiga är hur man behöver se världen för att själv få mest makt.
PS: Vilket är precis vad Stephen Hicks sade på Timbro när han föreläste om boken ”Explaining postmodernism” i April 2014
@Erik:
Man kan ju även tillägga att storleken på problemen man påvisar korrelerar direkt med hur mycket pengar man kan få ut. Sedan har man ingen skyldighet från något håll att minska problemen utan det accepteras att man slänger in alla skuld i det patriarkala avloppshålet. Följden blir ju då att man gynnas bäst genom att förställa siffrorna till sin fördel så mycket som möjligt och ALDRIG lyckas med det man säger sig motverka. Då blir ju även kampen i sig evig vilket givetvis också är en stor fördel för förskingrarna.
@Larsson:
Egentligen inte. Du kan jämföra det med hur djupt vissa människor tror på en viss modedesigner. Eller hur djupt vissa människor tror på en viss filmskapare. Konst har inget egenvärde så människor som samlas kring ett konstvärde har inget val annat än att bete sig som en stucken gris när någon ifrågasätter ”storheten” i vad deras idoler gör.
För det första så pratar småungar som debatterar vilket som är bäst av dataspelen Call of Duty och Battlefield med minst lika stor passion och innerlighet (om inte större för småungar har ingen förmåga att bedöma rimligheten). För det andra så har genusfolk inget val förutom att låtsas tro att minsta avsteg leder till nazism för vad skall de annars säga? Det är ju baserat på precis ingenting förutom att skrämma skiten ur folk – främst andra kvinnor.
Nej, de bara låtsas göra det som en del av så kallade ”diskursiva krig”. De har inga som helst problem att både bete sig 100% biologistiskt i sina egna partnerval eller att för den delen tycka illa om saker som är bevisligen biologiska. Bara att låtsas att saker som bevisligen är biologiska går att ”socialisera” så får man ju bete sig och resonera precis som en nazist. precis som Dick Wases inlägg visar.
Det där är ett missförstånd. Det finns inget att utmana eftersom deras syn på världen är instrumentell. dvs de tror vad som helst som de kommer att tjäna på. Deras forskare säger vad som helst som de behöver säga för att driva politik i en viss riktning. De skriver långa teorier baserade på luft,… ingenting bakom. Sedan måste de gapa och skrika för det finns inget att resonera om.
De trodde aldrig på sociala konstruktioner från första början de bara ljög och ville andra skulle tro att de trodde det för det är effektivare än att vara ärlig med att man är egoist och nihilist. Vilket är vad de skulle beskrivas som om man gick på hur de beter sig istället för att envisas med att lyssna på dem.
Eftersom de tjänar på det. Inte för att de tror det.
När man får makt genom att inbilla andra man ser på människan på det sättet så ja då ser de på människan på det sättet. Nästa år om man inte längre tjänar på det så hittar de på något annat sätt att se världen och är exakt lika innerligt djupt engagerade i den debatten. Engagemanget är dock inte djupare än att det regelbundet i USA är kvinnor som säger tack och adjö, går i ”inner flight” och börjar undervisa i vanliga ämnen.
För dessa feminister är synen på mannen enbart vad än som bidrar till den evolutionsbiologiska aspekten av den kvinnliga könsrollen, vilket är att samla så mycket resurser som möjligt från män och driva män att slåss mot andra män.
Det sistnämnda är ju vad som är orsaken män dominerar styrelser förutom när kvinnor får sitta där inte för att de konkurrerat åt sig platsen utan för att de är kvinnor.
@Erik: Jag håller med dig i allt utom:
Du är inne på det senare: man manipulerar politiker och andra oinsatta, och där gör jag skillnad mellan vad de får pengar för (som jag visserligen slarvigt beskrev, men i huvudsak är korrekt), och vad pengarna används till (som du beskriver väl). De som betalar för forskningen gör inte heller den distinktionen mellan finansiering och resultat, vilket man inser av hur resultaten sedan används.
@Erik: För att svara kort – jag tror man ska skilja på aktivister, politiker och makthavare, och forskare.
De jag pratar om är aktivisterna och jag har ingen anledning att tro annat än det jag gett är en någorlunda korrekt beskrivning. Jag tror de flesta människor, inklusive radikalfeministerna, i grunden menar väl. Sedan finns det gott om människor med dold agenda, eller med ”fantastiska” politiska visioner och långtgångna planer om hur dessa ska förverkligas. De ser på aktivisterna som idioter, stundtals nyttiga idioter. Men att alla går omkring och ljuger (i bemärkelse propagerar för sånt de inte tror på), så fungerar det inte i min värld i alla fall.
@Larsson:
De får faktiskt pengar för att göra vad de vill. Ingen ansvarig för pengarna har ställt några som helst krav. Så ingen ansvarig kan påstå sådana krav finns heller även om det är fullt av människor som vill låtsas sådana krav finns.
Det här finns det ju bevis på i Sverige. När Tanja Bergkvist var med i filosofiska rummet var ju två personer ansvariga för administration med och stod och sade helt felaktiga dumheter. Allt Tanja behövde göra för att motbevisa dem var ju att högläsa från universitetets egna dokument.
Samma sak när Bo Rohstein kommenterade humaniorans kris. En av institutionerna som styr pengar är Vetenskapsrådet, som väljs av forskarna själva. Vem valde de in att sitta där. Jo en genusvetare som ansåg att vad politiker bestämmer skall politikerna få.
”Forskarsamhället arbetar, enligt Lisbeth Larsson, direkt på uppdrag av den politiska makten och skall lojalt ställa upp vad gäller vilka forskningsfrågor och problem som den politiska majoriteten prioriterar.”
Vetenskapsrådet styr över pengar, det här är den sorts personer man sätter att styra över pengarna. Så nej det är ingen egentlig distinktion mellan vad de får pengar för och vad de gör. De sitter redan i vetenskapsrådet som bestämmer vad man får pengar för och vad som är vad.
De som betalar har fått precis vad de betalade för efter de premisser som de satte upp för betalningen. Resten är bara tom retorik. Antingen så finns det ett kvalitetskrav eller så ger man dem fria händer att bestämma själva
Det sistnämnda är vad som är sant idag.
@Larsson:
”Jag jämförde åldringsvården ovan med nöjen, men jag kan specificera det ytterligare – TV-spelande, rekreationsdroger och såp-operor har inte heller något mervärde. De är till för vårt nöjes och vår bekvämlighets skull. Och samma sak, fast betydligt tyngre tror jag att vi ska se på åldringsvården. Det är här som i slutändan värden förbrukas. Men det skapar ett värde för oss personligen, ett värde som vi (eller i detta fall våra politiker) kan sätta en prislapp på.”
Nu pratar vi samma språk. Nyckeln är ordet ”förbrukas”. I stora delar av vården samt nöjesindustrin förbrukas/förstörs värden. Någon lägger ner arbete på att ådstakomma en känsla/upplevelse som sedan inte lämnar några avtryck. Värde skapas inte, det förstörs.
Det gäller att skilja på det som vi upplever upplever har ett värde, och vad som skapar ett nytt reellt värde som inte fanns förut. Och i förekommande fär värden bara flyttas runt.
I produktionen här det lätt att se. Vi vet också vad som hände när vi vägrade tumma på principerna och pumpa in skattepengar i Saab.
Vården skapar värde, eller möjliggör för det, när den ser till att patienterblir mer produktiva. Men ta hand om gamlingar är i regel bara utgifter. Det ger inget tillbaka till vården, eller ens samhället i stort. Det spelar bara roll för intagna och för de anhöriga. DET är vad vi betalar för.
Jämför med att gå ut och dricka öl. Man kan betala en hundring och få ett fantatiskt öl som betyder mycket för kvällen. Man kan också få ett skitöl som man anser vara värdelöst. (Som när min mor med smak för mörka stouter fick en välhumlad amarillo i glaset. ”Skiten smakar ju blommor!!!”)
Ekonomiskt spelar det inten roll så länge det ekonomiska värdet är detsamma. Värdet skapades när ölet framställdes om det finns en marknad för det. (Annars är det bokstavligen värde-löst.) När du konsumerar det, eller häller ut rävgiftet, så förbrukas det.
Så är det med nöjen och viss vård också. Vi får vad vi är redo att betala för. Vi pumpar glatt in pengar i sjukhus och vårdcentraler, men också i biografer och nöjesfält.
Jag kommer troligen vara borta en dag eller två, bortrest igen oc vet inte om jag får så mycket tid för mig själv.
Teo
@Teodor:
Jag kan känna att det blir lite krystat. Värde, ur marknadsekonomisk synvinkel, uppstår när part A har något som B behöver, och omvänt, så att en bytesaffär kan uppstå. Båda parter behöver komma överens om att det den andra erbjuder är ett acceptabelt byte. I bästa fall tycker båda att de fick något bättre än det de gav bort, vilket skapar en win-win-situation.
Pengar introducerar bara en abstraktionsnivå till, eftersom pengar kan bytas mot vad som helst. Om jag tidigare bytte min potatis mot grannens mjölk kan jag istället ge pengar, när potatisen är slut, eller grannen tröttnat på potatis.
Vad som har värde för mig behöver ingen annan egentligen ha en åsikt om. Vill jag betala för att någon skall sjunga en sång, eller bara sitta bredvid mig ett tag, så är det min ensak. Om jag upplever att det var ett gott byte mot mina pengar, så har värde uppstått.
Vi är vana vid att tänka på värde i form av förbrukning av ändliga resurser, men i informationssamhället uppstår fler och fler handelssituationer där det är mindre uppenbart vad ’varan’ är. Konflikt kan uppstå när en vara haft ett visst pris, baserat på vissa förutsättningar, men behåller priset även när förutsättningarna ändrats.
Inspelad musik är en sådan vara. Historiskt var det dyrt och exklusivt att besitta en professionell inspelningsstudio. Det var dyrt att tillverka skivor och dyrt att distribuera dem till försäljningsställen. Många mellanhänder drev upp priset lite till. Nu kan artister spela in musik i sin egen källare med mycket god kvalitet, ladda upp låtarna på nätet, och på så sätt göra dem åtkomliga för miljarder människor för samma kostnad som för att göra dem åtkomliga för en människa. Det kostar inte mer att tusen personer laddar ned musiken än att ingen gör det.
Artister som levt på att skapa och sälja musik kanske vill fortsätta sälja musiken till samma pris som förut, och skivbolagen vill det alldeles säkert. Men dynamiken har ändrats: konsumenten upplever inte längre att priset är motiverat, inte minst som nya ’leverantörer’ poppar upp i hög takt, som tycker det är helt ok att lägga upp musik som folk får konsumera gratis.
Många problem som uppstår kring produktion och värde handlar om att vi inte är konsekventa i våra resonemang. Till exempel ses anställning ofta inte som en affärstransaktion mellan två parter – den anställde säljer sin tid till arbetsgivaren – utan som ett slags feodal restprodukt av över-/underordning.
Problemen med produktion (tjänste- eller varuproduction) i statlig regi är inte så mycket huruvida de behövs eller inte, utan att vi har lagt in en enorm tröghet i systemet och fjärmat konsumenten rejält från själva affärstransaktionen. Vi har bara möjlighet att tycka till vart fjärde år, och då bara i princip, genom att lägga vår röst på representanter som erbjuder sig att agera för att påverka dessa beslut i vårt ställe. Det kan möjligen vara ok, så länge det handlar om saker som det råder konsensus om att vi behöver, och som inte ändras så mycket med tiden. Lag och ordning är en av de få saker som passar in på detta. Jag tvekar om utbildning och vård, eftersom kraven på ’varans innehåll’ förändras, och den inbyggda trögheten i systemet inte motverkar behovet att uppdatera verksamheten så pass att kvaliteten blir lidande.
Jag kan också tycka att mångfald i sig står i konflikt med ett centraliserat system baserat på tanken att alla skall behöva ungefär samma sak. Här utkristalliseras de två skilda perspektiven: det liberala, som menar att mångfald är en naturlig konsekvens av att man sätter individen i centrum, och det socialistiska, som sätter kollektivet före individen, och därmed hamnar i att även mångfalden är något som behöver administreras och läras ut från centralt håll.
Notera att jag inte är ute efter att predika ’det rätta’ (även om jag inte precis stuckit under stol med min egen övertygelse), utan resonerar i Teos anda: det är viktigt att förstå de underliggande mekanismerna, oavsett vilket ideologiskt system man förespråkar. Även borgare (minns t.ex. Bildt) kan emellanåt få för sig att naturlagarna ändrats och saker som tidigare hade lett till katastrof plötsligt skall vara helt ok. Det finns anledning att utgå ifrån, tills motsatsen bevisats, att dessa tillfällen är exempel på att man snarare inte förstått de grundläggande mekanismerna till att börja med – alternativt inte förstår det nya tillräckligt för att förstå vad det är man tittar på.
@Ulf T:
Ja, värde är en komplicerad fråga. Vissa saker tillskrivs ett värde bara för att någon tycker om det, ett visst frimärke tex. Ur alla egentliga aspekter är det värdelöst. I vårt samhälle kan de flesta bry sig lite om sådana värden, i verkligt fattiga samhällen är det en kuriositet för eliten.
Men generellt vill jag påstå att ett värde uppstår i och med att ett visst arbete har lagts ner på något. En monterad bil är mer värd än dess delar. Ett städat rum är mer värt än ett stökigt. Men givetvis måste det finnas en marknad för det också. (Att bygga något oanvändbart tillhör ju inget.)
Ett värde kan försvinna på olika sätt. Tvivlar tex på att ens dem bästa VHS-spelaren är värd något idag. Den kan förbrukas, som när man dricker sin öl eller några tiotusen mil med den nya bilen.
Diamanter är bra exempel. De har ett högt bytesvärde som smycke, men är i stort sett värdelös. En diamant på en borrspets är tvärtom. Bruksvärde.
Även tjänster går att tänka på i samma anda. Lärare gör stor nytta, men de enskilda lektionerna eller ens arbetsdagarna är i sin enskildhet inte så viktiga för eleverna. Vad är en lärares ’rätta’ värde? Jag har inget bra svar, men det läggs ner massor av tid i förhållande till resultatet, även för bra lärare. Deras arbete producerar inte direkt, utan lägger grunden för framtida högre produktion än vad en outbildad befolkning skulle förmå. Det är iaf förhoppningen.
Musik är som du säger ett annat exempel. Nu kan värdet reduceras till artisten insats och den ev betalande publiken. Tidigare behövdes också produktionen av plastplattor, samt pressningen och distributionen av dessa.
Men jag tror vi är ganska ense. Nu måste jag sova innan jag bryter ihop av trötthet.
Väl mött,
Teo
”Vänsterpartisten Anny Berglin är just en sådan person som gör vänstersympatier så besvärliga att hävda. Man klumpas ihop med puckon som henne. Extrem intolerans motiverat av känslomässigt dravel och helt ogenomtänkta sakargument.”
Varför gör du det då?