Inledning
Det har gjorts en ny studie som bland annat granskar effekterna som ökad idrott har på skolprestationer. Studien är så ny att rapporten ännu inte finns tillgänglig; det kommer dröja några veckor till. Men resultatet, som rapporterats i media, inspirerade mig att skriva detta inlägg om den studien och två tidigare studier på samma område.
Tre studier
I en långtidsstudie, Bunkefloprojektet, som startade 1999 studerades vilka effekter på motorik och skolprestationer som erhålls av mer fysisk aktivitet i skolan. Under årskurs 1–9 hade eleverna idrott varje dag i försöksskolan medan man i en likvärdig skola som utgjorde kontrollgrupp hade idrott två gånger per vecka. Resultatet visade att 96 % av pojkarna i gruppen med daglig fysisk aktivitet klarade grundskolans mål och uppnådde gymnasiebehörighet jämfört med 83 % i kontrollgruppen. Andelen som hade fullgod motorik var påtagligt högre för eleverna som ingick i studien jämfört med kontrollgruppen, pojkar 92 % vs 44 % och flickor 95 % vs 63 %.
Källa: Daily Physical Education Improves Motor Skills and School Performance (2012)
Vid Sahlgrenska akademin genomfördes en annan studie, School in Motion, i samarbete med en lokal idrottsförening. Där fick 408 femteklassare två extra gymnastiklektioner i veckan, vilket ungefär dubblade mängden schemabunden fysisk aktivitet. För att utvärdera effekten jämfördes hur femteklassarna klarade de nationella lärandemålen fyra år innan School in Motion startades 2004 samt fem år efter. Som kontrollgrupp användes tre liknande skolor som hade oförändrad mängd idrott i skolan.
Andelen elever som nådde målen i svenska, engelska respektive matematik före och efter start av ”School in Motion”-studien 2004.
– Man kan uttrycka det som att två extra lektioner i veckan fördubblade oddsen att den enskilde eleven uppnådde de nationella lärandemålen. I de jämförelseskolor där eleverna inte fick extra fysisk aktivitet noterades inte motsvarande förbättring – snarare såg vi där en försämring, säger forskaren och neurologen Thomas Lindén vid Sahlgrenska akademin. [länk]
SVT.se rapporterar om att Bunkefloprojektets pilotstudie nu har upprepats i en ny omfattande forskningsstudie från Lunds Universitet. 630 elever ingår i denna forskningsstudie och resultatet var återigen att pojkar erhåller markanta förbättringar i studieresultat:
– Andelen pojkar som uppnådde behörighet till gymnasiet ökade med 7 procentenheter. Från 88% som är behöriga till gymnasiet till omkring 95% som blir behöriga vilket är en enorm förändring om man tittar ur ett samhällsperspektiv, säger Jesper Fritz.
För flickornas del är fördelen med ökad mängd idrott en annan, ökad bentäthet:
The greater gain in bone mass in girls in our study transformed to a 0.4 standard deviation higher spine aBMD after the seven-year period, a benefit that according to previous research would convey close to a 25% lower fracture risk [källa]
Benskörhet, osteoporos, ”har blivit en av de stora folksjukdomarna i Sverige. Skandinaviska kvinnor och män har den högsta kända risken för fraktur i höft och kotor. Livstidsrisken för en vuxen kvinna i Sverige att få en osteoporosfraktur är 50 % samt för män 25 %.” [länk]. Detta är därmed ett resultat som är av betydelse för så väl den enskilda individen som ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Slutord
Resultaten är samstämmiga – skolprestationerna höjs av ökad mängd idrott jämfört med kontrollgruppen. Men varför är det främst pojkarnas resultat som påverkas? I artikeln länkad ovan intervjuas forskaren Jesper Fritz, där han säger:
– Det tror vi till största delen beror på att pojkarna har lite lägre betyg från början. Flickorna har så pass höga betyg att utrymmet att förbättras är ganska litet, säger han.
Det är utan tvekan helt sant, ju mindre förbättringsmarginal desto svårare att förbättra resultatet. Men jag menar att man inte hade fått samma goda resultat för flickor även om förutsättningarna betygsmässigt var detsamma. Vad grundar jag den hypotesen på?
Vad händer när man inte får sina biologiska behov tillgodosedda? För lite sömn? För låg syrehalt? Ofullständig kost? Man får svårt att koncentrera sig och prestationen sjunker.
Under en period behandlades blivande mödrar med hotande tidigt missfall med manligt könshormon. Snart upphörde man med detta, då det visade sig att de flickor som föddes av mödrar som fått denna behandling blev ovanligt ”besvärliga” och uppvisade maskulina tendenser (s.k. ”tomboyism”). [Källa, s. 86]
Girls with CAH [Congenital Adrenal Hyperplasia, en sjukdom som medför att fostret kommer att utsättas för förhöjda halter manligt könshormon under fosterlivet.] showed a pattern similar to that of boys: their playmate selections were more masculine than unaffected girls, they preferred a boy-typical play style and, in the conflict condition, chose playmates engaged in a masculine activity. These findings suggest that prenatal androgen exposure contributes to sex differences in playmate selection observed in typically developing children and that, among boys and girls exposed to high levels of androgens prenatally, play style preferences drive sex segregation in play. [Källa]
Det styckena ovan visar på är att testosteron i fosterstadiet påverkar våra medfödda egenskaper. Det medför att pojkarna oftare än flickor är »rastløse eller hele tiden i bevægelse« [länk] – ett medfött högre behov av att få springa av sig. När dessa livliga barn, som nästan uteslutande är pojkar, får sitt biologiska behov av fysisk aktivitet tillgodosett så får de lättare att koncentrera sig och därför höjs deras prestationer.
På senare år har flera statliga utredningar gjorts angående betygsgapet mellan könen, av Regeringens Framtidskommision, av Skolverket och i Mansutredningen. Ingen av dem nämnde Bunkeflo-studien överhuvudtaget. Istället talas om ’hegemonisk maskulinitet’ och ’pojkars antipluggkultur’.
Undrar om det beror på ovilja eller episk inkompetens, gränsande till kriminell?
@Bashflak:
Jag vet. Jag var inne på att få in det i inlägget men jag tog bort det stycket för det störde den röda tråd jag vill ha i mina inlägg.
Samtidigt … vi har de politiker vi röstat in.
Tack Ninni. Tål att upprepas.
Som en bekant till Ian Fleming lär ha sagt när han skrivit sin första bok: Man måste träffa spiken gång på gång tills man trängt in i publikens tjocka skalle.
Hej.
Bunkeflostudien är mycket illa sedd av lärarrepresentanter (personlig erfarenhet endast); Sahlgrenskas verkar okänd och den tredje är som du skriver sprillans.
Anledningar kan det finnas många, men mina favoriter är feminiseringen av yrket, konsensuskultur, förbud mot tävlan, samt att det är lättare för idrottsläraren att göra ingenting och sätta ett ’E’ för den goda viljan – det finns en gräns för hur mycket tid man kan lägga på slapperövar och slashasar.
Samt konflikträdsla och en lång och ökande tradition av att idrottsämnet inte riktigt räknas, vilket jag tror hänger samman med att allt fler lärare, troligen uppemot nittio procent nu, är helt institutionsskadade och aldrig jobbat med något annat.
Samt den universella panacean till bortförklaring: ”Jamen det kan ju bero på nåt annat”, med möjlig variant: ”Det bero’ ju på sosseo-ekonomiska faktorer”.
Själv vet jag sedan gammalt att välmotionerade hundar är lättlärda, och hungriga hundar lyder bättre.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
@Rikard: Jag stjäl ”sosse-ekonomiska faktorer” till samlingen!
(Bara en träff på google på ordet än så länge.)
@Rikard:
Att idrott i vår kultur ses som ”en bisak” är en norm. Det, tillsammans med att det är pojkarna som gynnas betygsmässigt samt den i det närmaste religiös tron på genusflummet i vår samtid menar jag är orsaken till att Bunkeflorapporten kommit så i skymundan.
Jag fick denna på twitter innan idag. Den danska rapporten där hade jag redan läst, den norska var ny för mig. Jag tog inte med den danska i inlägget för att den inte är jämförbar och den norska är det än mindre. Men iom artikeln så har jag tänkt att jag ska skriva ett inlägg och visa varför jag menar att det är att jämföra äpple o päron.
@Rikard:
”Anledningar kan det finnas många, men mina favoriter är feminiseringen av yrket, konsensuskultur, förbud mot tävlan, samt att det är lättare för idrottsläraren att göra ingenting och sätta ett ‘E’ för den goda viljan”
Som många andra föräldrar tänker jag nu uttala mig tvärsäkert om skolfrågor!
Min uppfattning är att nertoningen an idrott endast är en del av ett väldigt omfattande projekt som syftar till att gynna flickor. Jag säger inte att det är en avsiktlig plan, utan mer en naturligt effekt av att skolan, på alla sätt, har blivit kvinnodominerad.
Kvinnor i grupp kännetecknas av ett extremt konsensusbeteende kombinerat med en stark benägenhet att angripa alla som hotar detta konsensus. De skapar en kvinnlig miljö och reser ragg om någon ifrågasätter detta. De manliga eleverna (och lärarna?) blir i princip collateral damage i denna process.
Historiskt verkar man ha varit väl medveten om denna dynamik och på olika sätt strävat efter att frigöra pojkar från kvinnlig kontroll efter en viss ålder. Att så inte sker nu, verkar leda till en generation av förlorade pojkar, som sen står försvarslösa inför de traditionellt maskulina nykomlingarna. Kvinnorna finner dessutom dessa ”spännande”, trots att de har gjort absolut allt för att eliminera liknande beteende hos de inhemska männen.
Om män tillåter kvinnor att styra över dem, kommer de först att feminiseras och förslavas. Sen kommer de att bli ersatta av män som inte låter sig styras. För det var det kvinnorna hela tiden ville ha…..
@Kristian: Hej.
Att någon stjäl ett ord, ett begrepp eller en text är den högsta formen av beröm! Tack för det.
Vad bevisar värde mer än att något är stöldbegärligt?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
@utlandssvensk: Hej.
Tvärsäkra föräldrar kan vara en plåga, men letargiska och apatiska föräldrar är ännu värre.
Vad jag sett när jag arbetat i lägre åldrar är att cirka tre fjärdedelar av pojkarna vill kämpa och tävla, även i lekar finns detta element och det oavsett hur mycket genustrams personalen påtvingar dem. Hos flickorna är fördelningen ungefär den omvända, enligt min helt anekdotiska bevisföring (eller skall jag kalla det hermeneutisk fallstudie?).
Det ger dels enstaka barn av bägge könen som blir isolerade/isolerar sig – vilket vi som vuxna måste undersöka varför; så är instruktionen och det är ofta ett tecken på förestående mobbning, så så långt allt väl. Dels små grupper med de pojkar och flickor som är på ett eller annat sätt ’normutmanande’; de kaxiga, de tuffa, de som markerar självständighet via trots – det är svårt och tar tid att vinna deras respekt men väl det är gjort är den mycket stark, gränsande till lojalitet. Vidare har vi nästan alltid ett kotteri flickor som ägnar stor tid åt att pynta sig, även i tioårsåldern, och som inte vill delta i idrott av olika stereotypt ’tjejiga’ skäl: smink, frisyr, etc.
Vad som skett över tid är att vi inom skolan sedan tidigt sjuttiotal etablerat en ’rätt’ eller en möjlighet att man som elev kan vägra delta utan konsekvens. Idrottsämnet är helt enkelt där denna underliggande process är synligast för barnen själva, och där den idealiserade rebell-identiteten bäst kan manifesteras mot de vuxna.
Däremot ser jag inte någon uppdelning i beteenden på etnisk grund. Fördelningen verkar vara samma oavsett klassbakgrund eller härkomst. Dock är det mer statusfyllt att vara vältränad bland invandrarelever, men detta verkar inte ha koppling till idrottsämnet som sådant – framförallt kontaktsporter, kampsporter och i princip allt som innehåller potentiell konfliktrisk är statushöjande, medan orientering, simning, skidåkning och så vidare inte är det.
Själv gillar jag Bunkeflomodellen, och skulle helst vilja att varje skoldag, från första klass och framåt, började med en till två timmars idrott/gymnastik, följt av lunch och därefter fyra timmars skola. Ett exempel på en dag skulle då vara idrott 0900-1100, lunch 1100-1200, ämne ett 1200-1355, ämne två 1405-1600 [samt obligatorisk/frivillig läxhjälp, kvarsittning o.d] 1620-1800. Reducerar man bort mycket av tramset som nu är schemalagt och inbakat i själva ämnena så räcker timmarna mer än väl, särskilt om vi börjar ge läxor i rimlig mängd.
Men då barnen är heliga, och lycka i form av lättja det högsta goda tror jag det är mer sannolikt att vi kommer att göra tvärtom. Särskilt som mer än en kollega tyckt att det ovanstående låter som fascism och militarism – med de orden, dessutom.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Men kan det inte ordnas på annat sätt? När jag var liten sysslade vi mycket med spontanidrott och annan lek.
Vi spelade hockey varenda rast och på kvällarna likaledes. De större pojkarna slog oss om vi inte skottade planen (ibland förbarmamde sig någon med traktor). Vi byggde flottar, trädkojor, lekte vita rosen och tjuv och polis. Vi åkte kälkar och hade ”sparkardemolishionderby”. Ibland cyklade vi till grustaget eller soptippen och lekte
Det tror jag ledde till att en majoritet hade hyfsad grundkondis. Nuförtiden är det några få topptränade och den stora massan har sämre kondis än förr.
Boven i dramat tror jag att allt nuförtiden måste vara i organiserad form med en ansvarig ledare. Jag har själv bevittnat hur förbannat hönsiga dagens mammor är. De vågar inte släppa ungen med blicken ens på den egna gården. Jag kom hem en gång efter att ha spelat hockey med underläppen intryckt i tandställningen och blodet forsande ur truten. Morsan ryckte på axlarna och sa att jag skulle ta en isbit. Idag skulle det väl ha hamnat i lokaltidningen.
Nu växte jag upp på landet men min gissning är att även i tätorter fanns det förr en högre grad av spontanidrott/lek. Om det kom tillbaka skulle jag tro att det skulle hjälpa en hel del.
Sen håller jag inte med om att idrotten ses som en bisak, att det är norm. I alla fall där jag bor är det tvärtom. Intresset är stort och redan i unga år inser killarna att om de vill ha en tjej så måste de vara hockey/fotbollshjälte i det lokala laget. Samma sak med jobb hos lokala arbetsgivare. Den första frågan är om man spelat det eller det på anställningsintervjun.
Nu är just det inte odelat bra. Det har lett till att många anställda i vår kommun kanske inte är de lämpligaste samtidigt som icke sportfånar inte riktigt fått chansen att nå sin fulla potential.
@Rikard:
Jag var tidvis bland de sämsta på idrott, särskilt bollspel. Men på lång sikt var det nyttigt att lära sig att resa sig upp och kämpa på.
Nu hade jag det ganska väl förspänt som hade det lätt för mig vad det ”akademiska” beträffade, men jag tycker ändå det uppskattades av de som kunde spela boll när man ansträngde sig.
@Rikard:
Nej, helt fel att bränna skoldagens förmiddag till annat än genomgång av det som är tänkt att läras, från bok
Håll i minnet och de flesta barn, medelklassen, väcks runt 06.00 av sina föräldrar vilka är på G för sin arbetsplats. Dessutom, mera lök, och merpart av medelklassen i aktuella generation glidit över i illa sena lägg-vanor, tyvärr.
@Fredrik:
Jag pratade om skolämnet idrott och dess ställning inom skolvärlden, inte idrott i allmänhet.
Anders Hansen skriver i boken ”Hjärnstark” om hur fysisk aktivitet stärker hjärnan.
Han nämner bland annat att ett träningspass på fem minuter förbättrar koncentrationen och minskar ADHD-symptomen hos barn.
@Kristian: Hej.
Jag var måttligt sportbollsbegåvad själv, men kompenserade detta precis som du med djävlaranamma och uthållighetsgrenar samt i mitt fall kampsport.
Idrottsämnet kan vara mycket mer sportboll, jaga puck eller fjanta skaft, om man får vara lite snobbig.
Idag går all träning ut på att hålla mig under ett tiondels ton i kroppsvikt.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
@DanTor: Hej.
Klockslagen kan väl diskuteras, och själv skulle jag gärna se skiftskola införas, så att lokalerna kan utnyttjas maximalt.
Det finns fler tänkbara reformer vad gäller av hur ämnen studeras, nivåindelningar, IQ-tester och liknande, samt konkreta belöningssystem för att fostra till skötsamhet via konsekvenstänkande – tex körkortsundervisning för elever som uppför sig korrekt.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
@Rikard: @Rikard:
Hej igen!
Host, ehmm och; – ”Skiftskola, nivåindelning, konkreta belöningssystem”.
Devasomfaeen tung eldgivning och kan det vara behövligt mot dina skissade mål? Jag är tveksam känns som du behöver vika in tårna för att undgå skada, eller hur! och vi står ju faktiskt här med resultatet för sådant som du ordar om, om än något dolt i annan skepnad och kommer du ihåg det ”Relativa betygssystemet” ?
Jag med då kamrater gör så med övervägande 1 parat med nån 2a i samtliga 14 betygsämnen det var liksom annan mera behövande vilka behövde min relations-del till helheten, bättre.
Det dolda som numera dykt upp i annan skepnad blir, är, relativisternas avkomma (?). Svårare än så är det icke att förstå vad som skapat situationen du funderar om och berör med; skiftskola, nivåindelning, belöningssystem.
Du kan betydligt bättre, du vet mycket väl din historik.
Pedagogik är att vandra med vara en medvandrare det är allt, eller hur?
”-Belöningssystem” till de relativa , dedär var icke vackert, illa riktigt illa.
Pingback: Skolpolitiska debatten får inte grundas på kalkonartiklar | Genusdebatten