Nästan som på beställning efter mitt förra inlägg om ”P3 Guldgala” kommer då det här:

Jag undrar dels hur de väljer ut själva nyheterna, dels hur de presenterar dem. Mitt omedelbara spontana intryck på

Pristagarlistan brukar till stor del bestå av män, men i år är 11 kvinnor nominerade och första pris i kategorin ”Vardagsliv sverige” gick till Moa Karlsson.

är att man har gjort en ny guldgala och det i princip bara är en massa inkvoterade kvinnor som dominerar alltihop. Man önskar förgäves att de presenterade sina nyheter utan någon ideologisk bias (som jag till min förvåning upptäckte finns med i svensk ordbok, och då får jag väl foga mig i det och använda det jag med), för mitt spontana intryck visade sig inte alls vara korrekt när jag tog mig tid att kolla upp saken på ÅretsBild.se. (Att jag länkar via archive.today är inte för att beröva dem klickningar, utan för att det är själva hemsidan och jag tror den kommer att förändras med tiden, medan arkivbilden förblir statisk.)

Nu är det tydligen lite olika slags kategorier, alla är inte avgjorda, och jag vet inte riktigt vad det är som skiljer åt mellan kategorier som avgjorts och kategorier som kommer att tillkännages vid ”Årets Bild”-arrangemanget på Fotografiska den 14 mars, men i de 7 klasser som avgjorts var det då 21 nomineringar, 3 på varje klass, varav då 11 var kvinnor. (Och den både matematiskt och språkligt obegåvade sluter sig då kanske felaktigt till att det också var 3 män och 6 hen nominerade.) Det var i alla fall, av namnen att döma, 3 kvinnor och 4 män som vann.

Jag har absolut inget att invända mot nomineringarna, eller vilka som vann, eller att de visade just Moa Karlbergs bild. Jag tycker det verkar vara värdiga bilder allihop. Gå gärna in och titta på dem. Jag retar mig bara så förbannat på att det, underförstått, framställs som en ”seger för kvinnan mot mannen” i något som skall föreställa kulturbevakning. Jag hade gärna sett ett litet mer utförligt reportage om hela saken.

Det hela känns i alla fall följdriktigt efter den så kallade guldgalan häromdagen. Men det var tydligen fler än jag som reagerade på skräpet, för ett pucko (jag är snäll idag) på expressen hade föjande att säga (skärmdumpen har jag stjälat från jämställdhetsfeministren, läs gärna hela feministerns inlägg om galan):

Underliga kriterier Elias Giertz har för vad som är kvinnohat. Undrar då vad man skall säga om snuskigheter24 som hade en positiv artikel den 19 augusti förra året om Krista Jane Heflin som vill minska antalet män med 90 %. Då snackades det minsann inte om något manshat, utan tvärtom:

Män behöver dock inte oroa sig för att The Femitheist skulle vilja gå ut och selektivt utrota män med våld. Efter den våg av näthat som har mött henne och hennes idéer är hon väldigt noga med att betona att hennes teorier inte på något sätt förespråkar våld eller död.

Vilket är minst sagt jävligt lustigt med tanke på att Krista tidigare förespråkat en internationell kastrationsdag. Och oavsett om man tror att Krista Jane Heflin är seriös eller inte, så uppfattar uppenbart idioterna på snuskigheter24 henne som seriös, och missar något så jävla uppenbart som hennes internationella kastrationsdag.

Och hos jämställdhetsfemnistern hittar man flera bra exempel på feministisk kärlek. Läs och njut.

Som grädde på moset dyker då ”den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny”, mitt favoritknas bland feministerna, upp som hönan i ägget under tiden jag skriver detta med ett inlägg som har den beskrivande titeln: Min sexualitet må vara flytande, men mitt förakt för män är det inte.

Ridå, case closed.

Jag tycker inte att vi ska skjuta jävlarna, vare sig på public service, i övriga media eller bloggosfären, men plåta gärna ärkesvinen (specifikt de i media som lever på detta) så deras fula trynen bevaras för eftervärlden till allmän skräck och varnagel.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.