Det här är ett blogginlägg som Dick Wase skrivit på sin blogg http://www.anstandigt.com. Det var relevant för GenusDebatten och återges därför här med hans benägna tillstånd. / Ninni

HUR FASCISTISK ÄR RADIKALFEMINISMEN?

Efter att ha läst en recension, skriven av Torbjörn Jerlerup,  av Henrik Arnstads bok ”Älskade fascism” (som jag själv inte läst), så blev jag fundersam över hur fascistisk radikalfeminismen är.  Naturligtvis är det en och annan av de få läsare som denna blogg har som hajar till.  Hur kan man överhuvudtaget ens tänka tanken att någon sorts feminism skulle vara en fascistisk yttring?  En tanke som också Henrik Arnstad sällade sig till, då han i en tråd på facebook – där vi diskuterar detta – menade att feminism aldrig kan vara fascism.  Det är möjligt att han formellt, definitionsmässigt har rätt – jag menar, det är ju också formell skillnad mellan fascism och kommunism.  Men det viktiga är ju det som förenar dessa bägge ideologier i deras auktoritära framtoning.  Eller som Torbjörn Jerlerup skriver: ”Kommunister och fascister har sin gemensamma grund i synen på människan som en massmänniska.  Individen var oviktig, kollektivet var det viktiga.  Endast som kollektiv kunde människan civiliseras, individen var ett vilddjur, ett skadedjur.  Kommunister pratade om klasskollektiv och fascister om nationen, det var skillnaden. Kollektivet var tvunget att skyddas genom kamp”.

Vad Jerlerup säger är ju i allra högsta grad också applicerbart på radikalfeminismen.  Enligt denna är vi massmänniskor – men istället för klasser och nationaliteter är det istället könstillhörigheten som är det avgörande.  Alla kvinnor – som naturligtvis är männen överlägsna på alla sätt – är ett kollektiv som måste se till kvinnokollektivets bästa och sortera bort personliga känslor.  Det är tillhörigheten till kvinnokollektivet som är det viktiga, det individuella däremot är oviktigt.  Och det kvinnliga kollektivet måste skyddas genom kampen mot den onde mannen – som naturligtvis är den ende som, bara som ett exempel, utövar våld.  I radikalfeminismen blir mannen fascismens icke nationstillhörige, kommunismens klassfiende och nazismens jude.  Kampen mot honom berättigar till nästan vilka åtgärder som helst.

Jerlerup fortsätter med att säga: ”Och eftersom likriktning var ett mål var man tvungna att censurera press, yttranden och själva tankeprocessen. Objektivitet, evidens och vetenskapliga principer sattes åsido. Diktaturens rörelser var antiintellektuella”.  I radikalfeminismen är likriktning det högsta målet.  Det finns inga könsskillnader, allt är bara otillbörlig påverkan från ett vidrigt patriarkat, som har tvingat in oss i ”fel” könsroller.  Om bara radikalfeminismen får råda så kommer skillnaderna utplånas och vi kommer att bli ”hen” allihopa.  Det här har lett fram till, att vi skapat ett samhälle som censurerar ”fel” åsikter i Tv och press (se t  ex här) och att objektivitet, evidens och vetenskapliga principer åsidosätts – som t ex hos Eva Lundgren och Kajsa Ekis Ekman.  Vi har fått en antiintellektuell ideologi som kräver att allt ska likriktas efter genus- och könsmaktsperspektiv.  Så går t o m regeringen ut och beordrar en antiintellektuell likriktning:  ”Trots en lång historia av jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning.  Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning…  Det innebär… att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, d v s  könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstruktur och politisk ideologi”.

Radikalfeminism uppfyller alltså, helt klart, de kriterier som gäller för fascism – bara med den kosmetiska skillnaden att man bytt ut nationell (och klassmässig) tillhörighet mot könstillhörighet.  För mig gör det att radikalfeminismen framstår som en fascistoid ideologi – om det nu är en ideologi, och inte en avart av en sådan, som ju fascismen var av socialismen.  Vad jag i sådana lägen absolut inte kan fatta är, hur denna fascistoida rörelse kan anses som rumsren medan man samtidigt anklagar Sverigedemokraterna för att vara fascister.  För mig blir det bara ett uttryck för rent hyckleri!  I grunden omfattar radikalfeministerna samma odemokratiska och totalitära likriktningssyn på samhället som den Sverigedemokraterna omfattar – men bägge grupperna påstår att de hyllar demokrati.  Eller som Jerlerup också skriver: ”De föreställer sig att det räcker med att de säger att de inte kan vara fascister, de är ju för demokrati”.  Jag är verkligen ingen sympatisör med Sverigedemokraterna, men däremot anser jag att man är helt fel ute – som Henrik Arnstad i DN – när man kan förespråka rent antidemokratiska metoder för att stoppa ”det onda”.  Jag vet som historiker, och som jag tydliggör väldigt uppenbart i min bok ”Samlag eller salighet”, att det tillvägagångssättet ALDRIG har lett till annat än elände och det är min mening att det sänker en själv till deras nivå.  Till skillnad mot dem som vägrar att ta diskussionen förfäktar jag istället det som (felaktigt) tillskrivits Voltaire:  ” Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttala dem”.  Och det gäller även radikalfascisterna… förlåt, -feministerna.