Erik har skrivit om den stoppade utgivningen av Lööfs böcker tre dagar i rad (i måndags, tisdags och igår), men det finns en aspekt som varken han eller någon annan har varit inne på ännu. Problemet är långt ifrån nytt, vi känner alla till de arketypiska fallen med Pippi Långstrumps pappa negerkungen och Tintin i Kongo. Fast då handlar det om ”rasism” och döda upphovsmän (och ja, Astrid Lindgren var en upphovsman).

Men nu var det Jan Lööf som de politiskt korrekta krypskyttarna placerade hårkorset på därför att hans barnböcker är ”stereotypa”:

De två böckerna som allt handlar om är ”Morfar är sjörövare” och ”Ta fast Fabian”.

Nu ska innehållet i de båda historierna ses över. Tecknaren Jan Lööf säger till Dagens Nyheter att han fått uppdrag av förlaget att göra teckna om vissa delar.

– De har ställt ett ultimatum. Antingen måste jag rita om böckerna, eller så kommer de inte att ges ut längre, säger Jan Lööf i DN.

”Morfar är sjörövare” kom 1966 och har kommit ut i flera upplagor, både i Sverige och utomlands. Den handlar om en pojke som far ut på äventyr med sin morfor [sic!] och då träffar på karaktärer som den elaka sjörövaren Omar och gatuförsäljaren Abdullah. Boken har delats ut gratis på McDonalds i sam­arbete med Läsrörelsen. Trots det vill förlaget Bonnier Carlsen nu stoppa dem.

Och så var censurdiskussionen igång. Vilket ledde att riksbögen Jonas Gardell (han har börjat få samma effekt på mig som operabögen Söderberg, ju mer jag ser av dem, desto mer homofob blir jag) gick till attack mot vad han kallade ett ”jäkla larv”:

Ett bokförlag funderar på att inte ge ut några gamla böcker i nytryck för att de tycker att tiden sprungit ifrån dem, och en grinig gammal barnboksförfattare som inte vill arbeta om böckerna utan hellre springer till DN och gnäller.

Ingenting har alltså vare sig stoppats eller censurerats.

Det är nu en gång inte en mänsklig rättighet att få sina böcker utgivna. Ännu mindre självklart att en gammal bok ständigt måste komma i nytryck.

Och han har onekligen en poäng. Bokförlag väljer själva vilka böcker de ger ut. Och författare väljer själva vad de skriver i sina böcker. Och till viss del är det en normal process att förlag har synpunkter på texter de får från författare (nu är väl Lööf mer tecknare än författare, men principen är likväl den samma). Det är bland annat därför man har redaktörer. Och samma process återfinns inom andra områden som film och musik och … Lööf tar själv upp saken när han undrar varför man letar fel i hans böcker:

Jag tog färjan över till Köpenhamn och visade upp mina alster för Per Carlsen, ägare till familjefirman Illustrationsförlaget. Carlsen ögnade igenom teckningarna och bad mig gå ut en stund medan han rådslog med sina redaktörer. När jag återvände låg ett kontrakt på hans skrivbord samt en hög kontanter. 3 000 kronor, vilket var mycket på den tiden. Under promenaden tillbaka till färjan genom Kongens Nytorv befann jag mig i ett tillstånd av eufori som jag aldrig upplevt vare sig förr eller senare. Jag insåg att detta måste vara ”the reward of my life” eftersom jag skulle bli barnboksförfattare. Men med mig hem hade jag två sidor som enligt Carlsen borde ändras. Inget märkligt med det eftersom jag ansåg att Carlsen hade rätt. En vakt med spjut i handen hade en opassande svepning runt höfterna ungefär som Jesus på korset. Den hade en olämplig form och enligt Carlsen kunde man ana en på tok för stor scrotum.

Men det behöver väl knappast sägas att det inte enbart handlar om hur man skildrar kulturer eller människor med annan hudfärg. Finn 5 fel (jag hittar själv bara 2 eller 4, beroende på hur man räknar):

Det är en sak att man som redaktör eller utgivare kommer med rent stilistiska synpunkter på något, såsom att en text är tvetydig eller haltar på något sätt, eller att något tecknat ser konstigt ut eller ger konstiga, oavsiktliga, associationer på grund av någon detalj. Det är en helt annat när man börjar kringskära den konstnärliga friheten på grund av politiska överväganden. Kan någon tänka sig att en förläggare kräver att man reviderar Orwells Animal Farm för att få bort negativa kopplingar till socialism? En viktig funktion som konst har är att utmana, vilket är ett syfte diametralt motsatt det politiskt korrekta. Men, man kan fortfarande inte tvinga förlag till att ge ut något de inte vill … så vad är lösningen?

Jag undrade hur det kom sig att inget förlag plockade upp det som sin nisch att återutge det politiskt inkorrekta. Det borde ju finnas en marknad för det. Och Jan Lööf som hellre ser att hans verk inte ges ut än att han reviderar dem borde ju vara sugen att hoppa på det tåget.

Jag misstänker att en del av problemet finns i den ekonomiska upphovsrätten, eller copyrighten. Det är ju faktiskt inte helt säkert att det är Jan Lööf själv som äger den, det kan mycket väl vara förlaget. Och i fallet att den ursprungliga upphovsmannen är död, som i fallet med Astrid Lindgren och George Orwell så tar någon annan över denna copyright. Och enligt nuvarande lagstiftning gäller copyrighten i 70 år efter upphovsmannens död. Därefter blir den allmän egendom. Det vill säga att den som äger copyrighten av en avliden kan stoppa all utgivning av verket i 70 år. Det hände till exempel med Hitlers Mein Kampf:

De allierade överlät efter kriget upphovsrätten till tyska delstaten Bayern som i sin tur förbjöd alla nytryck. Sedan årsskiftet 2015/2016 är Bayerns upphovsrätt utgången och i dag utkommer därför ”Mein Kampf” på nytt i Tyskland utgiven av Institutet för samtidshistoria i  München.

(Om någon mot förmodan undrar varför man skulle vilja ge ut Mein Kampf: eh, det borde väl säga sig självt. Det är ett historiskt dokument som ger en unik insikt i hur världens genom tiderna mest hatade man tänkte.)

George Orwell dog 1950 så copyrightägarna kan fortfarande ställa till problem i fyra år till om de får för sig att stoppa utgivningar av Animal Farm eller 1984.

Astrid Lindgren dog 2002, vilket innebär att det år 2072 blir fritt fram för vem som vill att ge ut hennes böcker med negerkungar och allt. Men fram till dess kan copyrightägarna stoppa all utgivning av böckerna på grund av att de inte gillar ett ord.

Jag trodde aldrig att jag skulle ta upp det här med upphovsrätt/copyright i en feministisk/anti-rasistisk kontext, men där ser man. Sen ett par år tillbaka anser jag att man bör skrota copyrighten helt, och jag får ta upp det i ett (förhoppningsvis snart) kommande inlägg. Hur som helst, tack vare de politiskt korrekta feministerna och anti-rasisterna fick jag (inte helt oförutsägbart) ytterligare ett skäl till att vi bör skrota upphovsrätten.

©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.