Vadå vårsolen? Nej, tiden är ej ur led, anakronismerna har sin enkla förklaring i att jag faktiskt började skriva det här inlägget i april, men något annat kom emellan och det här inlägget samlade bortglömt damm i ett hörn. Tyvärr, för det är ett jag länge velat skriva. Jag gillade upplägget och har ingen lust att skriva om inledningen för att anpassa mig till att det nu är sensommar.

En blick genom vardagsfönstret övertygade mig om att vintermörkret till sist flytt sin kos. För den här gången. Ljuset avslöjar den begynnande grönskan och andas löften om varma sommardagar med kurviga flickor i fladdrande tunna sommarklänningar som smiter om lena lår och greppvänliga höfter. Mitt frusna hjärta börjar tina och jag kan till och med ana ett litet pirr i magtrakten. Det uppfriskande, mina inre bilder av skönhet får mig att genast känna mig piggare och jag går ut för att sätta mig i vårsolen och försjunka i de något orealistiska, men livgivande, tankarna på en framtida karriär som nakenfotograf, mitt nya drömyrke.

Värmen lyser dock med sin frånvaro, solen till trots, och snålblåsten får de fagra flickorna i mina tankar att skingras och splittras likt förtorkade sköra löv i höstens dödande vindar. Jag beslutar mig efter bara någon minut för att återvända in, grannarna påtar träget vidare i trädgården. Lite halvintresserat frågar jag dem om de planterar pelargonior eller gräver avlopp. De hävdar att de skall lägga sten för den nya altanen. Företaget har i min mening en dyster framtidsprognos. Jag har svårt att föreställa mig en framtida altan, den knöliga och ojämna marken är mer som hämtad ur en gammal tecknad film när Kalle Anka för en hopplös strid mot mullvadar som invaderat hans trädgård.

Den deprimerande bilden av en trädgård härjad av mullvadar förstärks ytterligare när jag sätter mig vid datorn och läser Den sjätte mannens kritiska inlägg om att säkerhetspolitiken i sverige anses vara för viktig för militära experter och istället bör överlåtas till kulturarbetaren, den svenska superhjälten som vet att säkerställa att både landets integritet och gränser förblir obrutna.

Det är en slående parallell, den mellan en av mullvadar skövlad trädgård, och ett samhälle sönderslaget, förstört och ruinerat av en godhetsmaskerad illvilja som medvetet infiltrerar och perverterar kultur och nationell sammanhållning.

Några rader mot slutet av Den sjätte mannens inlägg leder in på nästa steg i mina tankar:

God är den som står upp för frihet, för demokrati, för mänskliga rättigheter och står upp mot diktatur, förtryck och ofrihet. Ond är den som står upp för tyranni, för förtryck och mot mänskliga rättigheter.

Jo, det är väl sant. Men som det gamla talesättet säger, man skall inte döma hunden efter håren, eller boken efter omslaget som det engelska talesättet låter. Alla är vi väl medvetna om att ondskan gärna gömmer sig under godhetens täckmantel. Men, frågan inställer sig, händer det sig att det goda gömmer sig bakom en täckmantel av ondska?

Jag läste mycket när jag var ung, många av författarna jag omhuldade är mer eller mindre glömda idag. Bland mina tidiga favoriter fanns Alistair MacLeans thrillers, fast hans namn förmodligen mest lever vidare i krigsfilmerna Örnnästet och Kanonerna på Navarone gjorda efter hans berättelser. En annan författare som skrev – eller skriver kanske jag borde säga, han är tydligen, 85 år gammal, fortfarande aktiv – blandat thrillers och krigsberättelser var Jack Higgins. De i min ålder minns kanske bestsellern Örnen har landat, som också blev film med bland annat Sven-Bertil Taube som tysk kommandoofficer och en irländare som värvats av tyskarna, spelad av en gummiläppat ful Donald Sutherland (som får mig att rysa när jag liknas vid honom, trots att jag älskar honom som skådis) där tyskarna genomför en misslyckad operation att kidnappa Winston Churchill. I början av nittiotalet skrev Jack Higgins en uppföljare, Örnens flykt, där det bland annat dyker upp en SS-Brigadeführer (ungefär motsvarande generalmajor) vid namn Walter Schellenberg. Denna figur som skall vara någon slags höjdare inom tyskt kontraspionage finner jag otroligt fascinerande. Han dyker upp i ett flertal av Jack Higgins böcker, bland annat spelar han en central roll i boken Harry Patterson: Att fånga en kung, ursprungligen utgiven under Higgins verkliga namn, Harry Patterson.

Jag finner Schellenberg så fascinerande därför att hans personlighet är en sådan motsägelsefull blandning. I den otroliga berättelsen Att fånga en kung leder han 1940 ett uppdrag där man skall kidnappa Hertigen av Windsor (Edvard VIII av Storbritannien), i avsikt att sätta in honom som en lydregent när man besegrat England. Schellenberg är å ena sidan en högt uppsatt nazist, men hjälper bland annat en judinna att fly. Och han är påtalande kärring mot strömmen på många sätt. En nazist som på något vis känns väldigt onazistisk.

Synd att han inte var verklig.

Trodde jag. För det var han! Döm om min förvåning när jag något år efter att ha läst To Catch a King upptäckte att, jodå, Walter Schellenberg var i allra högsta grad en verklig person. Inte bara det, den otroliga historien om att kidnappa Hertigen av Windsor var inte heller den några fria fantasier utan ren och skär verklighet.

En dag, jag tror i slutet av 90-talet, var jag inne på en bok-loppis i Köpenhamn. Av en tillfällighet råkade jag plocka upp Slutet. Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder, en bok av Folke Bernadotte. Det som fick mig att girigt roffa åt mig boken, och får mig att förtvivla när jag nu inte hittar den, var inte Bernadottes medling med tyskarna inför deras kapitulation eller hans vita bussar som räddade judar, utan just att hans tyska förhandlingspartner, som hade en avgörande betydelse både för Tysklands kapitulationsförhandlingar och att projektet med de vita bussarna gick i hamn, råkade vara ingen annan än just Walter Schellenberg.

Senare hittade jag även Schellenbergs memoarer (utgivna både som Walter Schellenberg: The Memoirs of Hitler's Spymaster och under den lite kittlande och passande titeln The Labyrinth: Memoirs of Walter Schellenberg, Hitler's Chief of Counterintelligence) , en minst sagt fängslande läsning om spioneri i bästa James Bond-stil, intriger och maktkamper i nazisternas högsta skikt. Min Schellenberg-samling utökades förra året också med en bok om Salong Kitty, en bordell, där Schellenberg drev historiens förmodligen mest omfattande avlyssningsoperation någonsin. Alla tecken tyder dock på att hans mellanhavande med bordellen begränsade sig till det rent professionella. Inga gratisligg med andra ord.

Schellenberg var en höjdare, men han var precis i skiktet under de välkända namnen som utgjorde den inre kretsen runt Hitler. Han arbetade först för den ökände och avskydde Reinhard Heydrich, senare direkt för Hitlers ”vicedirektör”, Heinrich Himmler. Han umgicks med toppnamnen och vissa av hans operationer och uppdrag, bland annat just den med att kidnappa Hertigen av Windsor, var mer eller mindre uppdrag av ärkedjävulen i egen ”hög” person. Schellenberg själv ansåg att detta kidnappningsuppdrag var rent och skärt vansinne och skulle gladeligen ha snirklat sig ur det om han kunnat. Men det var inte förenligt med god hälsa att tjafsa med Hitler.

Schellenberg var väl i det närmaste en karriärnazist. Han förefaller ha varit helt ointresserad av politik som sådant, han gick med i nazistpartiet tidigt på 30-talet som ett rent karriärdrag, och hans inställning till sitt arbete som chef för kontraspionaget verkar mest ha varit av det nerdiga slaget. Jag tror, hur absurt det än må låta, att han helt enkelt tyckte det var ett roligt och utmanande jobb.

När helst denna människa dyker upp i historieannalerna sticker han ut som en avvikare. För att utföra det arbete han gjorde, och röra sig i de kretsar han gjorde, och inneha den position han hade, måste han ha varit en ganska tuff, hård och listig person. Men jag kan inte för mitt liv se honom som en ond människa. Jag tror han helt enkelt föddes i fel land. Hade han varit britt eller amerikan hade han förmodligen hört till krigets obesjungna hjältar. Han råkade bara hamna på fel sida av konflikten.

En intressant inslag i Schellenbergs karriär är att han redan sommaren 1942 började ana att kriget skulle barka åt helvete, och därför hade långt gångna samtal med Himmler där han mer eller mindre lyckades övertala Himmler till att försöka få Hitler att inleda fredssamtal med de allierade. Det hela bombade dock på grund av att Himmler fick kalla fötter.

Kanske var det något av detta som låg bakom att Ernst Kaltenbrunner, en av Hitlers gullgossar som förutom att han 1943–1945 var chef för Interpol (hoppsan) också basade över RSHA, den tyska motsvarigheten till Homeland Security, faktiskt anklagade Schellenberg för att vara spion för brittiska Secret Service. Jag måste erkänna att jag gillar idén, men det borde ju i så fall ha kommit fram antingen under Nürnbergprocessen eller i Schellenbergs egna memoarer. Såvida det inte skulle finnas någon särskild anledning till att mörka det. Något jag inte direkt håller för troligt, men vem vet.

Ja, hur gick det för Schellenberg egentligen? Han ställdes inför rätta i Nürnbergprocessen, och fälldes på två åtalspunkter: 1) medlemskap i en illegal organisation: SS, vilket väl kom automatiskt med jobbet och får anses vara en petitess i sammanhanget. 2) han hörde till de ansvariga för att ett hundratal medlemmar av spionorganisationen Röda kapellet avrättades.

Schellenberg dömdes under Nürnbergprocessen 1948–1949 till sex års fängelse för sina ”krigsförbrytelser”, men frigavs av hälsoskäl redan 1950. Med tanke på att många av hans ”kamrater” dömdes till döden och avrättades eller spärrades in på livstid, kan jag inte undgå att undra om man inte egentligen ansåg att han borde frikännas men att det var en politisk nödvändighet att ändå ge honom något straff för syns skull.

1952 dog Schellenberg 42 år gammal i cancer.

Så varför skriver jag ett långt inlägg om en nazist, som jag dessutom i ganska hög grad försvarar (och kanske till och med i någon mån glorifierar)?

Det finns flera anledningar, både personliga och sådana som har bäring för den här bloggen. Personligen tycker jag att mannen är fascinerande, förmodligen för att jag på något vis identifierar mig med honom. Jag har många gånger undrat hur jag hade blivit om jag växt upp under 20- och 30-talet i Tyskland. Hade jag blivit en hängiven Hitlerdyrkande nazist, eller hade jag blivit en motståndsman som verkat i det tysta och slutat blodig och sönderslagen i en Gestapo-källare? Det är lätt att med facit i hand säga att man självklart hade ställt sig på rätt sida. Men jag är ärlig nog, och har så pass mycket självinsikt, att jag inte rakt av köper det svaret. Jag tror, utifrån hurdan jag är idag, att jag förmodligen hade hamnat någonstans mitt emellan. Kanske hade jag blivit en Schellenberg? Och du som läsare, vem tror du att du hade varit i Nazityskland, utan det historiska facit, utan internet, wikipedia, journalfilmer och fotografier från koncentrationslägren?

Och huvudpoängen, vi är alla individer och bör bedömas som sådana och utifrån våra egna handlingar. Inte ens nazister är alla av samma skrot och korn. Det finns ett gammalt poem från Edward W. Hoch:

Ulvar klär sig i fårakläder, i de lugnaste vatten simmar hajar och ondskan framställer sig som god. Jag tittar åter ut på gräsmattan och försöker återvända till behagliga tankar om smala midjor, runda barmar och pärlande skratt som lockar till kärleksstunder i det fria, men kan inte slita mig, jag undrar vad som rör sig under ytan, och så slår mig tanken, det verkar ändå inte helt orimligt att Schellenberg skulle ha varit en mullvad för britterna. Och tänk om, tänk om …

… tänk om Reinfeldt var en mullvad?

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.