Jag surfar runt lite på DN för att se om det står något spännande. Om man gör som jag, och går in på DN debatt och scrollar ner så ser man dock en annons som inte ser särskilt spännande ut… Och jag funderar på varför det är så accepterat att män blir slagna att bilden av det får pryda annonsfältet hos DN?
Hade det lika gärna kunnat vara en kvinnas ansikte? Jag tvivlar…
Det var en riktig knock….
Nej det hade det inte. Sjukt att denna annons är mainstream med tanke på att fler män än kvinnor utsätts för misshandel. Tänk dig en hm-reklam där en kvinna blir våldtagen. ”Klä dig mer anständigt”.
Detta var verkligen ingen rolig bild. Och frågan huruvida de kunde haft en blåslagen kvinna på bilden är väl tämligen överflödig?
http://mansforaktireklamen.wordpress.com/
Att det skulle vara en kvinna är uteslutet. Jag läste idag att feminism är ett bra ord för jämställdhetsarbete för att det handlar om att lyfta upp kvinnan till männens nivå… Jag inser att jag lever mitt liv gåendes på händer om männens nivå är ”upp ”
Men en sak jag tänker på är: ”har det alltid varit så här?”
Jag vet inte om det är jag som började se denna mansbild eller om det förändrats… Jag minns inte att män framställdes så här på 80-tal. Ni män som minns tiden före 90-tal… Var jag blind?
Jag blir inte upprörd av bilden pga boxhandsken som gör bilden helt okej boxning är lagligt.
Gissar på att det är för att det hos de flesta psykologiskt är avtrubbat. Historiskt kanske nödvändigt för att det alltid varit mannens ansvar och förväntade plikt att kasta sig ut i fara och vålt — jag gissar vilt — mot främst andra män, för att skydda flocken (kvinnor) och säkerställa sitt arv.. Om kvinnor skulle kasta sig ut och slåss kanske de dör/eller förlorar sitt barn de ev. bär på, det är väl därför det varit mest naturligt att mannen är den som kan uppoffras i valet av de två.
Kanske även därför som ens piken om våld mot en kvinna anses så mycket allvarliga för att det talar till nån slags evolutionär överlevands-strategi som vi ständigt (instinktivt) försöker efterleva (t.o.m män, det är ju knappast kvinnor som själva skapat den värld vi bor i).
Om våld mot män ansågs lika allvarligt skulle nog världen sett mycket annorlunda ut, till det bättre eller sämre vet jag inte; men i en upplyst värld tycker jag nog man borde sträva mot individualism, vi lever inte längre i små stammar där dess hela överlevnad hänger på att dess kvinnor kan föda tillräckligt många barn.
Hade varit kul ifall någon försökte sälja reklam med just en kvinna som blir slagen gul och blå och se vad för sorts bemötande det får, göra en studie av det hela, ett experiment, om det inte redan gjorts..?.
/A
Ärligt talat blir jag inte särskilt upprörd över detta. Boxare gör det frivilligt och fram tills nyligen var det enbart män som boxades.
Ninni;
Nej. 80-talet var när de klassiska feminismen hade haft framgång i de flesta av sina profilfrågor och rörelsen tappade momentum. Fram steg istället de mer extrema varianterna som ännu inte var tillfredställd. (och aldrig kommer att bli eftersom de har positionerat sig själva i ett utanförskap och alltså blir mer extrema ju mer samhället anpassar sig till deras krav).
Först var det livmoderfeminismen, en särartsfeminism baserad på freudiansk teori som föll på sin egen orimlighet, varpå radikalfeminismen istället tog över. Radikalfeminismen fick genomslag i gammelmedia på 90-talet, (antagligen för att den har marxistisk grund och många övervintrade koopterade kommunistiska journalister med dåligt klassamvete för sin klassresa så en möjlighet att åter bära den röda fanan högt) fick ofta skriva helt barocka saker helt oemotsagt. På den vägen är det; jämställdhetsdebatten blev extremt polariserad; de som köpte det misandriska budskapet och de som inte gjorde det.
Radikalfeminismens vitalitet kommer från sin hyperflexibla relativism, den sätter aldrig ner foten någonstans, tar aldrig ansvar för något, NAFALT, bygger på sociala teorier som man kan använda lite som man vill för att säga lite vad man vill; focoult, bordieu mfl.
Nu tappade jag tråden, men svaret på din fråga; Den sunda feminismen dog eller gick i dvala på 80-talet. Sedan dess har det gått utför betänkligt, fokus ligger på kvinnlig empowerment inte jämställdhet, om dessa två värden någonsin kommer i konfligt väljer man kvinnlig empowerment.
bilden som separat bild stör inte mig heller. Det är helheten… Strukturer ni vet…
@Roger:
Den sunda feminismen dog??? När har den ens existerat, du skriver bra och verkar vara ganska kunnig men var tusan hittar du det sunda i en ideologi som går ut på att bestraffa nu levande för vad deras förfäder kanske eller kanske inte har gjort. Tillhör du kanske själv den ”privilegierade” mannen, jag gör det inte.
Håller med Bashflak och vill även tillägga att det handlar om att ducka smällen så man slipper den, inte ge den skyldige en smäll.
@Ninni:
Jag minns att jag hade känningar av detta redan när jag gick i högstadiet, och då talar vi om perioden 1973-1976. Men jag kan inte peka på något konkret. Vet bara att på något vis låg det och bubblade under ytan, fast inte alls som idag. Det första konkreta jag minns som fick mina varningslampor att blinka över hela panelen var när man diskuerade sexfria zoner på arbetsplatser för att kvinnor skulle slippa bli besvärade av anastande män, och det har jag för mig var åren jag jobbade på industri mellan lumpen och GU, dvs 80-82.
Att åka på en small (i det här fallet en skattesmäll) är ett idiomatiskt och etablerat uttryck i svenska, att använda en boxningsbild som metafor i sammanhanget ser jag inget som helst fel i. Inte heller att det är en man, eftersom sporten är tydligt mansdominerad (antar jag) så hade det bara kännts konstigt om det hade varit en kvinna, och det hade snarare framstått som ett ”statement” att använda en kvinna, medan en man i sammanhanget känns neutralt. (Jag har bl.a. noerat det här fenomenet i skönlitteratur, när man har en kvinna eller, före Obama, en svart som president. Det är direkt störande för läsupplevelsen, inte för att det skulle vara fel, utan för att det, om det inte är centralt och relevant för berättelsen, på något vis känns konstruerat och onaturligt.)
Jag upplever alltså inte bilden som ett uttryck för misandri. Hade det varit en kvinna hade jag bara upplevt det som konstigt och bilden hade fallit platt istället för att kommunicera.
Men … Mariels fråga är ändå berättigad … vad hade reaktionerna blivit om det varit en kvinnlig boxare? Förmodligen hade det kommit starka reaktioner och börjat gapas om misogyni.
@Dolf:
Poängen är att ingen tror det kunde ha varit en kvinna i ett feministiskt drivet samhälle där makthavare är besatta av det våld kvinnor råkar ut för men bryr sig extremt lite om det våld män råkar ut för.
@Ninni:
Näee nu får du nog göra en halvpudel iaf
@Ninni:
Litet halvblind kanske, att attackera männen fanns med från början vad jag minns men jag håller med dolf
@Dolf:
Det var i den perioden det totalt spårade ur. Det var inte många män som kände igen sig i påståenden om att kvinnor sextrakasserades på jobb. Som vi haft uppe så många gånger innan, kvinnorna upplevde bara sig trakasserade om det var ”fel man” som ”trakasserade”, annars uppfattades snarare trakasserierna som komplimanger som de gladeligen fnissade åt och själva uppmuntrade till i de fall det var den ”rätta männen” som s.a.s. trakasserade.
@Ninni:
Litet halvblind kanske, att attackera männen fanns med från början vad jag minns men jag håller med dolf
@Dolf:
Det var i den perioden det totalt spårade ur, det var inte många män som kände igen sig i påståenden om kvinnor sextrakasserades på jobb. Som vi haft uppe så många gånger innan, kvinnorna upplevde bara sig trakasserade om det var ”fel man” som ”trakasserade” annars uppfattades snarare trakasserierna som komplimanger som de gladeligen fnissade åt och själva uppmuntrade till, men bara i de fall det var de ”rätta männen” som s.a.s. trakasserade.
@Mia.:
Jag kan göra en halv, eller en hel.. eller flera stycken så det blir en pudeldans. Jag förstår mig inte på när folk tycker det viktiga är att ha rätt, jag tycker det är stort att erkänna att man hade fel. Det väcker min respekt.
@Dolf och barfota:
Tack
@Roger:
Min teori är att saker började i USA och ca tio år senare hamnade de i Sverige. Det finns ett exakt datum på barnardkonferensen (80-talet) när Radikalfeminismen mer eller mindre kapade feministrörelsen från den då ledande Queerfeminismen. Medan Queerrörelsen hade sina problem med det manliga könet så var varken gays eller lesbians anhängare av kyrkans metod att attackera sexualiteten. På 90-talet såg vi effekterna i Sverige (80-talet var enligt feminister backlash med grabbarna på fagerhult och stora machoboken)
Precis! I mitt förra inlägg på Aktivarum om ”Vad är Femnism?” påpekade jag också hur man först säger man inte är för manshat, sedan öppnar man dörren för manshat genom att ha Relativism överordnad Feminism. Deras egna lyxåsikt är att sakna fast definition på båda Feminism och Jämställdhet. Min slutsats blev då:
”Med andra ord rent tekniskt har feminismen någonstans på vägen blivit kampen för ”vad som helst” vilken kan ske ”hur som helst”. Rent praktiskt innebär det att relativism blivit överordnad feminism.”
I andra inlägget på temat har radikalfeminister filmats.
Ja, och varför tycker folk det är roligt när män slar sig men inte när kvinnor slar sig? Det är anledningen till att det inte finns sa manga kvinnor med i Tintinäventyren, inte att Hergé skulle vara misogyn. De kvinnor som är med (Castafiore t.ex.) är karikatyrer, precis som männen, alltsa är det jämställt!
@Ninni:
Jag tror ni bägge har rätt men pratar om olika saker. Dolf menar när de första varningsklockorna började blinka medan Ninni menar när det riktiga genomslaget kom i Sverige. Själv använder jag ”feministiska vågor”-principen och enligt den så började tredje vågen ”arg på män feminismen” i mitten på 80-talet och varade till mitten av 2000-talet. Den fjärde vågen kan beskrivas som ”arg på män – OCH kvinnor är fabolous” feminismen.
Det kanske enklaste sättet att märka fjärde vågen är att se hur man börjar förespråka ”female supremacy” dvs att kvinnor är bättre än män. Typisk fjärdevågen var Metros artikel om kvinnliga chefer
Gärna kvinnlig ledare men inte på mitt företag.
@Erik:
Och jag menar att de första varningsklockorna började ringa högt och ljudligt redan för 50 år sedan och att man borde dragit filten ur öronen, tagit bort skygglapparna och satt ned foten redan då. Sedan spelar det inge roll om skiten kom från USA, var den kom ifrån eller vem som hittat på det, hur många vågor hit och dit. Skit är och förblir skit hur man än vänder och vrider på orden och bortförklaringarna.
@barfota:
Men samma resonemang skulle vi ha sett varningsklockorna på 1800-talet och inte varit så naiva gällande marxismens godhet. Det var ju just för att marxismens sätt att resonera accepterades som feminismen kunde använda sådan retorik.
Det var inget feminsmen uppfann det var något som redan fanns. Marxismen sade kärnfamiljen skulle förstöras – vips så var det feminism att vilja förstöra kärnfamiljen 1969 och utmåla kärnfamiljen som kvinnoförtryckande. Till skillnad från att vara ensam mamma med barn och helt beroende av statsbyråkrater Som Lionel Tiger påpekar – Byrågami, en kvinna, ett barn och en byråkrat som övervakar.
Feminismens början som helhet är mindre viktig (efter andra världskriget såg världen ut som den gjorde), det är genomslaget av extrema och mansfientliga åsikter som är det egentliga startskottet för behovet av en jämställdistisk motrörelse.
@Erik:
Jag tror ni bägge har rätt men pratar om olika saker. Dolf menar när de första varningsklockorna började blinka medan Ninni menar när det riktiga genomslaget kom i Sverige.
Nej, dom gav mig svar på det jag undrade över
@Erik:
Mitt problem är att jag inte levde på 1800 talet och var inbjuden i de intellektuellas finrum så jag kunde sätta stopp för det. Givetvis så tycker jag att man skall reagera och agera omedelbart när man märker att någonting inte står rätt till. Ta det inte alltför personligt men det är just de sk. intellektuella och ”debattörerna” som hellre debatterar när, hur och varför i stället för hur man stoppar det som de flesta uppenbart finner vansinnigt i tid som sätter käppar i hjulen. Alltid konstruerar denna grupp intellektuella nya utredningar, rapporter, ord etc. som s.a.s. rättfärdigar skiten. Det är bara att ta en titt på alla ”bubblor” som spricker på löpande band och som skattebetalarna får betala priset för i slutändan. Nästan varenda vettig man/kvinna på gatan vet att det är åt helvetet till och att det blir de som får betala priset för högutbildades idiotier. Varför dessa högutbildade idioter inte gör någonting åt eländet kan inte bero på att de inte vet eller inte ser, det beror på att de tjänar pengar på eländet och skiter totalt i att någon annan får betala priset för deras lekstuga.
Jag är övertygad om att om du Erik skulle se någon på gatan som misshandlar ett barn så skulle du inte börja gräva i statistik, litteratur eller liknande för att försöka sätta dig in i varför barnet misshandlas… du skulle sätta ned foten direkt och försöka stoppa misshandeln. Precis så borde vi gjort med feminismen.
Det är inte så att akademiker och intellektuella inte behövs i samhället (alla behövs) men föreställ er inte att ni sitter inne med ”högre” sanningar bara för att ni har språket och retorikens gåva
@barfota:
Det började inte med de intellektuella finrummen. Det började med grupper av demonstranter som krävde rättvisa på gatorna. När dessa blev många nog så såg intellektuella finrum en fördel i att bekräfta skrikande massors narrativ (berättelse) de skrikande massorna såg en fördel i att ha intellektuella på sin sida och flera personer från massorna blev själva studenter.
När de intellektuella gick från att hålla med om massornas krav på frihet till navelskådning var det ingen i massorna som klagade och studenterna ställde villigt upp som stöd. På samma sätt när feminismen gick från att kräva rättvisa till misandri (radikalfeminism) ställde de skrikande massorna upp på det också och den nya generationen studenter gjorde manshat till en akademisk konstform.
Om ETT barn misshandlas skulle jag inte det. Om 100 barn misshandlas skulle jag definitivt göra det. Dels är det omöjlgt för mig ensam att lösa alla de människornas problem, dels löser det inte en sjukdom att behandla symptomen.
För att fortsätta din linkelse så har feminismen aldrig misshandlat ett barn på det sättet. Feminismen började med att organisera sig. När barnmisshandeln började så var det 100 fall av misshandel samtidigt. Feminister agerar vanligen inte ensamma, det är vi som agerar ensamma och därför vinner de. Genusdebatten å sin sida samlar oss och skapar ett ”leveled planefield”
@Erik:
Min poäng var att sätter man ned foten och agerar kraftfullt direkt så kommer det kanske aldrig att gå så långt som till ”100” misshandlade. Om man däremot inte stoppar dumheterna i tid så får man ett övermäktigt problem på halsen som blir svårt eller kanske till och med omöjligt att få rätsida på, ungefär som den nu pågående islamiseringen av sverige.
Ang. feminismen och att de började med att ”organisera” sig så är jag skeptisk till att det skulle handla om någon annan än medelklass och däröver d.v.s. de som redan befann sig i ”finrummen”, media och bland de intellektuella (studenterna) och då är jag åter inne på att alla de som inte själv hade ”varit där” och hade en susning om vad de pratade om var de som talade om för fotfolket ”de som var där och visste hur det var” vad den ”rätta läran” skulle vara. Vi hade samma fenomen på den fronten som vi har med invandringspolitiken nu. Mycket få av de som talar sig varma för en ökad invandring lever själv sina liv i en skyddad verkstad så långt ifrån verkligheten de bara kan komma och därmed hamnar deras ”godhetsgloria” aningen på sned. Men det är klar, vissa tjänar grova pengar på allt elände.
Summering:
Sätt ned foten i tid, ta inte skit från en elit som sitter i deras skyddade verkstäder och inte vet ett skit om den verklighet de försöker påtvinga oss andra att leva i. Att den verkligheten vi andra lever i inte är bra beror naturligtvis på att vi inte har förstått eller läst den ”rätta” boken av den ”rätta” författaren, vi är helt enkelt för dumma för att förstå vårt eget bästa. SUCK
Varje dag ser jag på TV hur kvinnor i olika sammanhang klappar till män. Det är oftast humoristiskt. Ibland är det allvarligt. Så gott som aldrig är det menat att tv-tittaren ska förfasas över det fysiska våldet.