När man nästan gett upp hoppet händer det efterlängtade – mäns utsatthet för partnervåld får utrymme i svensk media. Thomas Bodström och Sören Sanz har skrivit artikeln Kvinnorna slår sina män oftare än vad vi tror, publicerad i Expressen idag.

Det finns en skam hos misshandlade män att berätta om sin situation, en rädsla att omgivningen inte ska ta dem på allvar och undra varför de inte lyckas försvara sig, skriver Thomas Bodström och Sören Sanz.

Varje dag utsätts män för våld av sin partner. Det anmäls i snitt mer än fem fall av misshandel mot män i nära relation varje dag. Antalet faktiskt utsatta är säkerligen betydligt större då mörkertalet anses vara mycket stort, något som syns tydligt om man jämför utsattheten i brottsofferundersökningar och de anmälda brotten.

Det är många saker i våra strukturer som ger en speciell form av utsatthet i denna situation – en ”riktig man” slår inte en tjej, gnäller inte, reder sig själv osv. Dessa strukturer medför dels att det ofta är svårt för män att freda sig och försvara sig mot en våldsam kvinna, man har svårare att söka hjälp då man vet att risken finns att man inte bli trodd eller t.o.m. hånad. Bodström och Sanz skriver följande om dessa strukturer:

När det gäller mäns våld mot kvinnor, finns en norm i samhället att mäns våld mot kvinnor är fel. Normen skapar debatt och politiska initiativ om åtgärder, lyfter upp våldets destruktiva konsekvenser och skapar en medvetenhet i samhället om mäns våld mot kvinnor. Normen om att kvinnors våld mot män är fel finns inte, debatten uteblir och initiativen till åtgärder mot kvinnors våld likaså, identifikationen av hur kvinnors våld gestaltar sig lever i blindo, forskning lider av en frånvaro i frågan, beslutsfattare får inte underlag till hur verkligheten ser ut för många tusentals våldsutsatta män.

Men det är mycket värre än att normen ”om att kvinnors våld mot män är fel finns inte” – det finns en mycket problematisk struktur kring kvinnors våld mot män; kvinnors våld mot män är lite som hyllat, det är ”girlpower” – han får vad han förtjänar. Erik har skrivit ett inlägg om sociala experiment där man studerat denna struktur.

Dessa strukturer gör det extra viktigt att ”samhällets utsträckta hand” för manliga offer av partnervåld är tydlig så att de utsatta männen känner att samhället finns där för dem. Tyvärr är situationen i Sverige den omvända – en direkt följd av att våldsutsatta män inte passar in i feminismens könsmaktsteorier.

Vad gäller ”forskning lider av en frånvaro i frågan”; det finns sen lång tid tillbaka mängder forskning som visar på mer eller mindre könssymmetri inom partnervåld. Feminismen har aktivt motarbetat denna forskning:

SUMMARY: This bibliography examines 286 scholarly investigations: 221 empirical studies and 65 reviews and/or analyses, which demonstrate that women are as physically aggressive, or more aggressive, than men in their relationships with their spouses or male partners. The aggregate sample size in the reviewed studies exceeds 371,600. [länk]

Rapporten Thirty Years of Denying the Evidence on Gender Symmetry in Partner Violence: Implications for Prevention and Treatment (Straus, M. 2010) summerar över 200 forskningsrapporter:

The concluding section argues that ignoring the overwhelming evidence of gender symmetry has crippled prevention and treatment programs. It suggests ways in which prevention and treatment efforts might be improved by changing ideologically based programs to programs based on the evidence from the past 30 years of research.

År efter år, decennium efter decennium, har vårt samhälle satsat friskt för att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor medan man fullkomligt ignorerar män (och deras barn!) i motsvarande situation.

Är det så här vi vill ha det, att våldsutsatta män på grund av en frånvarande samhällsnorm inte får någon hjälp eller stöd i en svår livssituation?

Men nu satsas på en feministisk myndighet och de står ju för jämställdhet …. not!

länk

Bodström och Sören Sanz avslutar artikeln med tre, riktigt bra, krav:

Vi kräver därför att:

1. Lagstiftningen ska ändras så att det också införs en brottsrubricering som grov mansfridskränkning, alternativt gör lagstiftningen könsneutral.

2. Det ska finnas möjlighet att söka ekonomiskt stöd för arbetet med män som utsätt [sic!] för våld i nära relationer (mansjourer) hos Socialstyrelsen.

3. Att regeringens satsningar mot partnervåld också ska inkludera män som utsätts.

Jag kunde inte instämma mer. Dessvärre kan jag säga att jag inte håller andan – jag tror på det först när jag ser det ske. Men artikeln är oavsett ett steg i rätt riktning, den är i sig mycket glädjande för mig. Så:

Tack, Thomas Bodström och Sören Sanz!